Här är en till som sällar sig till skaran "det var inte så farligt". Vi har blivit lite trygghetsnarkomaner och särskilt när det gäller barn. Att det är helt normalt att barn skadar sig lite då och då när de växer upp verkar ha glömts bort. Jag ser inte konstigare på att barnet blev uppläxat av hunden, än att barnet ramlar av gungan i princip. Barn lär sig av sina misstag och jag gissar att detta barn kommer vara aningen försiktigare runt den här hunden i fortsättningen. Det är inte samma sak som att man blir omotiverat rädd!
Jag har själv en hund med en stor portion integritet och ett visst mått av social osäkerhet. Han har dessutom ett visst försvar av sin kropp och sin liggplats, och kan markera mot vuxna också om vi närmar oss på ett sätt som han inte gillar. Nu ska jag blanda in ett litet barn i leken . Och jag tänker att det kommer helt säkert gå bra! Fast det är fullt möjligt att barnet kommer bli uppläxat någon gång. En hund som är någotsånär normalt funtad i huvudet biter ju inte med avsikt att skada det första den gör. Utan den "stöter", eventuellt med lite tänder så det blir ett nafs. Tillräckligt för att markera eller skrämmas men utan allvarligare konsekvenser än så. Det är först när det inte räcker som de ska ta i med hårdhandskarna.
På något sätt så tänker jag att det är nästan bättre med en hund som man vet är lite stingslig, än en hund som har väldigt lång stubin. För jag är helt klart försiktigare kring den hunden, än jag är kring min andra hund som älskar all form av närkontakt. Men de flesta hundar kan nog surna till om barnet gör något dumt, som att dra dem i öronen eller slå på dem.
Sedan finns det såklart hundar helt utan integritet och som inte verkar ha någon känsel alls i kroppen. Min gamle Loke var en sådan. Han brydde sig inte om ifall barnen drog honom i öronen, eller hängde över ryggen på honom. Han delade gärna liggplats och om de stoppade in hela armen i munnen på honom när han åt så var det helt okej. Men vi kan ju inte tycka att det är fel på alla hundar som inte är som min Loke!
Jag har själv en hund med en stor portion integritet och ett visst mått av social osäkerhet. Han har dessutom ett visst försvar av sin kropp och sin liggplats, och kan markera mot vuxna också om vi närmar oss på ett sätt som han inte gillar. Nu ska jag blanda in ett litet barn i leken . Och jag tänker att det kommer helt säkert gå bra! Fast det är fullt möjligt att barnet kommer bli uppläxat någon gång. En hund som är någotsånär normalt funtad i huvudet biter ju inte med avsikt att skada det första den gör. Utan den "stöter", eventuellt med lite tänder så det blir ett nafs. Tillräckligt för att markera eller skrämmas men utan allvarligare konsekvenser än så. Det är först när det inte räcker som de ska ta i med hårdhandskarna.
På något sätt så tänker jag att det är nästan bättre med en hund som man vet är lite stingslig, än en hund som har väldigt lång stubin. För jag är helt klart försiktigare kring den hunden, än jag är kring min andra hund som älskar all form av närkontakt. Men de flesta hundar kan nog surna till om barnet gör något dumt, som att dra dem i öronen eller slå på dem.
Sedan finns det såklart hundar helt utan integritet och som inte verkar ha någon känsel alls i kroppen. Min gamle Loke var en sådan. Han brydde sig inte om ifall barnen drog honom i öronen, eller hängde över ryggen på honom. Han delade gärna liggplats och om de stoppade in hela armen i munnen på honom när han åt så var det helt okej. Men vi kan ju inte tycka att det är fel på alla hundar som inte är som min Loke!