Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text.
Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla misslyckad och jag börjar tappa mig själv som människa, hela mitt liv kretsar kring honom och bara honom nu..
Jag förstod väldigt tidigt att det skulle bli en utmaning.
Jag hämtar honom när han är 10 veckor, ett energiskt yrväder som länge har extremt svårt att komma till ro och bits frenetiskt större delen av hans vakna tid.
Det visar sig direkt att han har ett resursförsvar, han vaktar sitt koppel, mat,leksaker, ben, gardiner, stolar,mattor, när jag skulle ta av honom hans sele kunde han flippa och skulle plötsligt ha selet. (Vill säga att jag aldrig försökt ta något ifrån honom)
Jag märker också att han lätt blir överväldigad av alla intryck när vi är utomhus och att det finns en liten osäkerhet hos honom.
Socialiseringen går till en början bra, men när han är ca 3.5 månader så börjar hans osäkerhet visa sig mer och mer, han börjar bli reaktiv mot hundar, joggare, cyklister och barnvagnar. Han reser ragg och börjar skälla bara han känner lukten av en annan hund, han reagerar på minsta lilla ljud och är ständigt på sin vakt när vi är ute.
När han är ungefär 5 månader så vill han plötsligt inte åka bil längre, vi är då ute i skogen och måste åka bilen så när jag lyfter in honom så biter han mig för första gången på riktigt. Under denna period biter han också min sambo för första gången när han klappar honom, inget morr innan. Man får inte längre lyfta honom, han blir stel i kroppen och morrar.
Vid 6 månader så har vi jobbat mycket på vår relation, gått kurser, han vaktar inte sina saker mot oss, vi har fått mycket hjälp och stöttning av min sambos mamma som är hundpsykolog.
Han är inte lika reaktiv mot människor men han kan skälla till om han blir överraskad av någon/något.vi har kunnat vara ute och se andra hundar på ett inte alltför långt avstånd. Det är dock fortfarande väldigt jobbigt för honom med alla intryck.
Det har känts lite som att vi varit på väg åt rätt håll, men så för någon vecka sedan så var vi ute på ett stort fält, han hade en långlina på sig för att kunna leka lite fritt. Det kommer en hund (ganska långt bort) och han tappar det totalt, problemet är att linan har trasslat in sig i hans sele och runt hans hals så om jag håller i den så stryps han, jag försöker hålla tillbaka honom med handen mot hans bröst medan jag försöker lossa linan runt halsen, att jag håller emot honom gör att han vänder sig mot mig och attackerar mig, han biter mig allt vad han kan upprepade gånger.
Efter det här så har allt blivit mycket värre, vår relation tog verkligen skada av detta och nu när vi går ut så är vi båda nervvrak, jag måste hela tiden vara på min vakt för att se så att vi inte riskerar att se en annan hund. Vi kan inte ha fler negativa upplevelser. Bara att vara på baksidan nu är jobbigt, minsta lilla ljud så skäller han som en tok.
Vi ska träffa en hundpsykolog och göra en beteendeutredning samt lägga upp en plan nästa vecka.
Men just nu känns allt så otroligt ledsamt, jag har hopp iom att han fortfarande är ung men det som skrämmer mig är hur otroligt lätt det är för honom att ta till bett i olika situationer.
Han är en spaniel blandning
Finns det någon som har liknande erfarenheter där det faktiskt gått bra med hjälp av träning ?
). I vårt fall var det så att hunden var FALSKT veterinärbesiktad av uppfödaren....oseriös om något visade det sig.
