Aggressiv/rädd hund

[fixi]

Ja. Det ska inte behöva vara ett heltidsjobb att hålla en hund på lämplig nivå av harmoni.

..det är bokstavligen en valp/unghund denna tråden handlar om. Jag antar att du själv haft hund, och förstår att man behöver gå igenom en period med adekvat stöd och träning av hunden för att den ska känna mindre stress och mer harmoni, oavsett om man tar den som valp eller vuxen. vissa hundar kräver mer stöd och träning än andra på denna fronten, och träningen individanpassas ju rimligen efter hundens personliga förutsättningar, allra helst när hunden inte passat in i mallen eller om den inte svarat som förväntat på tidigare träning.

 

[hundtant]

Jag sa inte att TS var skyldig att prova allt, jag sa att man Vill ha provat allt; det avgör var och en själv var gränsen för vad rättvisa och "allt" är i sammanhanget; vad man är villig att göra och stå ut med innan det blir bättre. För den som vill ge det mer tid och engagemang så finns där ju många saker att prova, och den personen som söker svar uppmuntras självklart av att höra om andra som gått igenom samma sak och som lyckades ta sig genom det! Eftersom TS bokat in sig hos någon som ska kunna beteende så är det ju tydligt att det finns en vilja att försöka lösa detta.

Vad jag menade var mer att "göra allt" inte är ett absolut begrepp, det behöver anpassas efter svårighetsgraden av hundens problematik och vilken prognos det är för arbetet.

En hund med lättare problematik än den här verkar ha kanske man kan åka landet runt för att hitta rätt tränare/hundpsykolog/beteendeutredare till för att få verktyg i träningen. Där finns en god prognos. Här verkar det dock inte göra det, utan det ser rätt svart ut när det gäller hundens framtida liv. Det ser ut som att det kommer kosta alltför känslomässigt engagemang och tid för att få hunden att må så bra som en hund förtjänar.

 

[fixi]

Vad jag menade var mer att "göra allt" inte är ett absolut begrepp, det behöver anpassas efter svårighetsgraden av hundens problematik och vilken prognos det är för arbetet.

En hund med lättare problematik än den här verkar ha kanske man kan åka landet runt för att hitta rätt tränare/hundpsykolog/beteendeutredare till för att få verktyg i träningen. Där finns en god prognos. Här verkar det dock inte göra det, utan det ser rätt svart ut när det gäller hundens framtida liv. Det ser ut som att det kommer kosta alltför känslomässigt engagemang och tid för att få hunden att må så bra som en hund förtjänar.

Jag håller ju med dig att "göra allt" inte är ett absolut begrepp, som jag skrev i mitt tidigare svar till dig. Jag nämnde det dock, för att TS uttryckte att de Ville göra "ALLT" innan avlivning. Jag håller helt enkelt med TS här! Det är viktigt för samvetet att man känner att man gjort allt man kunnat, eftersom avliving i allra högsta grad är absolut.

Jag talar inte för någon annan än migsjälv, men jag Har ju en hund som du troligen enligt de premisserna hade beskrivit som en individ som hade en mörk framtid, vars grundläge tyvärr ÄR värre än TS, mycket för att det tillläts eskalera pga att vi inte fick hjälp på flera år, trots att vi "reste land och rike runt" och träffade flera olika tränare på vägen. Det ska inte vara så svårt att hitta en adekvat tränare, men det stod tidigt klart för mig att det inte är en självklarhet att få hjälp i dessa situationerna, vilket är skälet till att jag tycker att det är viktigt att TS får ta del av min erfarenhet, och förhoppningsvis hittar de hjälpen i ett tidigare skede än vad jag gjorde.

I vårt fall ändrade det helt enkelt Allt att byta träningsmetod och att fokuset blev att arbeta på Mitt ledarskap - hans beteenden förändrades märkbart och bit för bit av att Jag fick verktygen och blev bättre på timing, beröm och att sluta bära på stressen som det innebar att stå handfallen och ovanpå detta mötas av massor av negativitet av tränare och andra hundmänniskor som inte förstod hur man skulle lösa vår situation, och som därmed uppmanade oss att bara ge upp. En avgörande faktor i vårt fall var även att vi behövde en tränare som både förstod problematiken och hade ett inre lugn som var så stort att det smittade både mig och hunden. Det gjorde att vi gick från att ha fått NOLL respons hos tidigare tränare, till att han gick ner i varv och blev mottaglig i princip direkt men den nya tränaren, och jag kunde sedan "tap into" det lugnet själv hemma, med hjälp av verktygen jag fått. Det var en underbar utveckling, som jag är mycket tacksam för. Jag är glad att jag inte lät mig övertalas till att avliva honom, när han mot alla odds faktiskt kunde uppnå förändring.

Min poäng är: OM man får resultat med en stabil och erfaren tränare, som inte skrämmer eller stressar hunden till lydnad, där hunden svarar på träningen och man ser en ny sida av den, och hunden sen kommer hem och återgår till sitt vanliga beteende - då är det högst troligt inte fel på hundens psyke i grunden, utan på ledarskapet hos den som är ägare, att man brister i struktur och kommunikation, att man behöver se över miljön och förväntningarna man har tex, det kan hända den bäste om man skaffar sig en hund som visar sig vara svårare än snittet, som inte motiveras lika lätt, som blir frustrerad av sin eller din osäkerhet, osv. Ledarskap och kommunikation från ägarens sida kan man ju lyckligtvis arbeta på och förbättra; när man förstår situationen och ändrar sitt mindset. Men det kräver att man sätter sitt ego åt sidan, vilket ofta upplevs jobbigt och som en utmaning i sig.