Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag skrattar alltid när människor är helt övertygade om att det bara inte går att ha ett lyckligt förhållande med någon, samtidigt som man ligger med någon annan. För det måste ju vara så att jag bara inte insett eller vill inse att jag egentligen lever i ett skithemskt förhållande. Om det inte är så så måste det i varje fall vara så att jag inte älskar min partner, utan jag stannar bara för att det är tryggt.Det är f ö det som provocerar mig med den monogaminormativa logiken. Att den kärlek jag känner enligt den logiken inte kan vara riktigt kärlek.
förhållanden som är outtalat poly (d.v.s. ingen överenskommelse finns, utan man tar det som det kommer)
Alltså ....Ge fan i att analysera o diagnostisera Enya här...fy fan va lågt *arg*
Var o en har sitt sätt att sörja, och det lär inte hjälpa att pulverisera henne i denna tråden iallafall
Fast så står det ju inte. Det står att människor som är sådär extrema i sin ärlighetsgrad och otrohetsfråga, såsom tex Enya där man inte ens får titta på en annan människa utan att behöver rapportera om det, också har en grad av kontrollbehov. Det går liksom hand i hand när man har en sådan "konservativ" inställning.
Precis så. Kåtheten känner jag först då jag känner personen. Intresserad blir jag också först då jag fått ett hum om vem personen är. Visst kan jag och min man tillsammans se på folk och konstatera att "Hon där skulle jag kunna ha sex med" eller nåt i den stilen. Fast det utan att känna att man blir kåt. Att bli kåt tänker jag att betyder att det pirrar i underlivet och man vill ha sex.
Fast det kan vara svårt att förstå det ifall man aldrig själv blivit pirrig mellan benen eller ens sett åt någon annan än sin egen partner. Då känns det antagligen lite konstigt ifall ens partner plötsligt blir kåt på nån annan. Och nu handlar väl tråden om att "gå hela vägen" ifall jag förstått rätt.
Typ så, ja. Och för att jag ska vilja hångla ska jag vara verkligt intresserad. Och för att bli intresserad måste jag känna typen. Bra.
Precis så, väldigt viktigt. Därför blir dessa diskussioner aldrig annat än smutskastning med folk som verkar vara antingen asexuella eller värsta slamporna.
Och din sista mening är väl precis den enda lösningen. Vet man inte hur den andra tänker blir det ju konflikter förr eller senare.
Fast det där med att man inte får titta sa hon väl aldrig? Det var kanske det där med att bli kåt.
Det har antagligen att göra med att, som sagt, vissa människor inte blir kåta än på sina partners.
Då känns det ju konstigt ifall den andra plötsligt blir kåt på nån på ICA.
Men är man en lite mer sexuell person är det ju inte konstigt alls. Förstår du skillnaden?
Man måste försöka komma ihåg att vi har så olika referensramar, eftersom vissa är mer sexuella än andra, och ser på sex på så olika sätt.
Min man tänker som mig, och tur är väl det. För mig får han ha sex med vem han vill, fast det vill han helt enkelt inte. Och givetvis vice versa. Man har helt enkelt noll intresse ifall man inte söker sällskap. Man (jag) snubblar liksom inte bara över ett ligg bara sådär ifall man inte är öppen för det. Och eftersom jag inte har nåt behov i världen av sex med någon annan än min man så händer det inte.
Sex för mig är viktigt, men bara som del i mitt förhållande.
Jag skrattar alltid när människor är helt övertygade om att det bara inte går att ha ett lyckligt förhållande med någon, samtidigt som man ligger med någon annan. För det måste ju vara så att jag bara inte insett eller vill inse att jag egentligen lever i ett skithemskt förhållande. Om det inte är så så måste det i varje fall vara så att jag inte älskar min partner, utan jag stannar bara för att det är tryggt.
Det är alltid lika intressant när dessa människor sedan ser mig och min sambo tillsammans. "Men ni ser ju kära ut. Ni är ju gulligare tillsammans än vad jag är med min sambo."
Visst har jag och min sambo våra issues. Det har ju alla par. Men något dåligt förhållande har vi inte, då hade jag flyttat för länge sedan!! I grund och botten har vi nog ett bättre förhållande än vad de flesta har för vi kan verkligen prata med allting med varandra. Jag blir alltid så förvånad när jag frågar personer som har problem med någonting vad deras partner säger om problemet. Men oj, nej, det går ju inte att berätta det för partnern förstår du väl.
En person som arbetade på min gymnasieskola resonerade så, hon och hennes man undvek situationer där de skulle kunna utsättas för frestelser. T.ex. gick de aldrig på krogen bara en av dem. De var i princip aldrig ifrån varandra förutom när de jobbade. Jag tyckte (och tycker) det låter helt galet, som att de inte kan kontrollera sig om inte den andra är med och vaktar. Jag var helt förundrad när hon berättade om hur de levde, och än mer förundrad över att hon försökte framställa det som något normalt och beundransvärt, som något man ska sträva efter.
Nä för mig är det snarare ett kvitto på hur lite de litar på varandra eftersom de inte törs släppa iväg partnern själv. Eller är det sig själva de inte litar på kanske...?
Fast normen är ändå att man inte gör så. Att någonting är fel i förhållandet ifall man ens vill ha en älskare. Då är man konstig och någonting är fel.Fast om man är sådär och vill ha ett sådant förhållande att man är sambo med en man och har en älskare bredvid så är det väl inte konstigt att man kan ha ett bra förhållande ändå? Men alla människor kan inte leva så, vill inte leva så och då kan otrohetsgrejen vara ett tecken på att det i förhållandet finns sprickor och problem som egentligen inte kan lösas på annat sätt än att dumpa nån.
Ofta, och detta är det värsta av allt, tycks det handla om att svartsjuka är så otroligt normaliserat. Svartsjukan signalerar att kärleken är äkta. Känner man inte svartsjuka så är man inte kär nog. Då hamnar vi verkligen i en monogami som går ut på kontroll.