När L föddes hade jag precis börjat skriva min C-uppsats och vi ville inte att jag skulle ta studieuppehåll. Därför blev det ungefär så här för oss:
* Första två-tre veckorna efter förlossningen i mitten på april var vi båda hemma. Dottern har bara ätit ersättning från start eftersom jag inte ville amma.
* Sedan började jag skriva uppsats igen, var borta kanske sex-sju timmar totalt per dag (inklusive restid). Fram till juni någon gång skrev jag uppsats och maken var hemma heltid. Vid den här tiden var jag återställd från förlossningen, tog mig dock mycket längre tid än så att återhämta mig efter själva graviditeten, men det är en annan historia och inget som påverkade min förmåga att plugga.
* Under ungefär en månad på sommaren pausade jag uppsatsen, var hemma heltid och maken var iväg på utbildning.
* I mitten av juli kom maken hem igen, jag började skriva igen och han var hemma heltid.
* Fram till och med januari var maken hemma heltid medan jag fortsatte att plugga som vanligt under höstterminen.
* Från och med mitten av januari gick jag hemma på halvtid, pluggade halvtid, maken började jobba heltid. Hans heltidstjänst innebär att han är helt ledig var tredje vecka, är hemma på förmiddagarna var tredje vecka och slutar tidigt på eftermiddagen var tredje vecka = mycket tid med dottern.
* På sommaren var jag hemma heltid i några månader.
* I augusti (när dottern var 17 månader) började hon förskola och jag började plugga heltid igen.
För oss har det här fungerat riktigt bra, allt blev enligt plan. Jag tyckte inte att det var jobbigt att gå hemifrån ens när hon var pytteliten, men jag tror att mycket av det beror på att jag hela tiden var inställd på att börja studera igen efter några veckor. Jag hade dock inte kunnat börja plugga tidigare än vad jag gjorde, för mitt mående var inte helt stabilt där i början (finns en tråd om det nånstans på Förälder). Jag längtade jättemycket efter familjen när jag väl började plugga, men hon hade det toppen med sin pappa och jag hör inte till typen som mår bra av att inte ha något att sysselsätta huvudet med (minns jag inte helt fel så var det maken som i princip sparkade ut mig efter några veckor för jag började bli odräglig). Den månaden på sommaren som maken var borta var jag nog knappt hemma, för jag tyckte ärligt talat att de där första sex månaderna var rätt så aptråkiga. Maken å andra sidan tyckte att det var toppen, han talar ofta om de där första nio månaderna som de bästa nånsin.
Så för oss blev det som sagt helt enligt plan, men vi var också beredda på att jag kanske inte alls ville eller kunde plugga och då hade maken fått gå tillbaka till jobbet igen.
Är vi då två primärföräldrar? Ja, det vill jag påstå. Är vi exakt likvärdiga? Nej. Vi har våra styrkor och svagheter, men skulle en av oss försvinna skulle den andra klara sig fint själv med L. Jag projektleder mer än vad maken gör (det är dock inte barnspecifikt utan ett problem jag jobbar med rent allmänt), men när det gäller våra respektive relationer med L och det ansvar vi tar för henne är det ingen större skillnad. L gör inte heller någon större skillnad på oss. Hon har förstås haft perioder då hon varit lite mer mammig eller pappig, men inte mer än att man kunnat säga "Nej, idag är det mamma som lägger dig".
Summan av kardemumman är att jag tror inte det finns några rätt eller fel i sådana här situationer. Jag tycker att man ska våga planera utanför ramen, så länge man är beredd på att hormoner, känslor och andra förutsättningar kan göra att planerna förändras. Men samtidigt som jag tycker att man ska respektera och erkänna om man t.ex. som mamma känner att man vill vara hemma så ser jag ingen fara i att ändå ställa det intresset mot andra intressen. I mitt fall hade jag absolut perioder då jag ville vara hemma och inte alls plugga, men andra intressen vägde tyngre (att jag ville plugga, att jag och maken tillsammans inte ville att jag skulle ta studieuppehåll och - inte minst - att maken verkligen, verkligen ville vara hemma). Ibland får jag känslan av att just mammans vilja att vara hemma liksom är helig, att den inte får utmanas av andra intressen, och det vet jag inte om jag tycker är optimalt i alla lägen. I mitt läge hade det inte varit optimalt, eftersom att vara hemma med spädbarn i ett halvår eller ett år troligtvis hade fått mig att må väldigt dåligt, även om det fanns en del av mig som ville vara hemma.
Aja, wall of text, hoppas något av det var givande.
