Dela föräldraledigheten från början

[Lenis]

Intressant tråd! Håller med många här men kör lite egna inputs även om det kan va sånt som nämnts:

-man kan inte räkna med problemfri förlossning och att fysiskt vara tillbaka på två veckor. Jag akutsnittades och kunde inte ens ta mig ur sängen på två dagar pga yrsel pga blodförlust. Visst hade jag haft ett stillasittande kontorsjobb där jag inte behövt böja mig ner eller så hade jag nog teoretiskt fysiskt kunnat bita ihop och fixa det.

-jag vet de som tycker att de är helt slut efter förlossningen (inte bara fysiskt, säkert hormonpåslag) men jag vet också de som beskriver att de fått oerhörd energi efter. För de senare kan ju jobb tidigt säkert funka!

-mentala biten: mommy blues är inte helt ovanligt. Själv lipade jag x antal gånger varje dag from några dagar efter förlossningen och sen kanske två veckor framåt. Herregud, jag var ett emotionellt vrak. Lipade åt att bebis kunde dö, att bebisar i världen dör, att han en dag blir stor och inte vill va med sin mamma längre, att det var en sorglig reklam på tv.. eller så lipade jag och hade ingen aning om varför. Tilläggas kan att jag är en väldigt kontrollerad människa i vanliga fall, kontrollfreak de luxe osv, men när hormonerna kickade igång.. not so much.

-mentala biten del 2: man kan verkligen få enorma känslor även om man inte tjuter stup i kvarten som jag gjorde. Vet flera som känt av extrem beskyddarinstinkt tex. Som @ameo skriver ovan, man kanske bara inte vill vara ifrån bebis. Jag hade svårt att ens gå på ica i början även om jag behövde komma hemifrån för skallens skull. Men jag fick verkligen en insikt i hur mina avelstikar kanske känner sig när de gnäller när man tar ut dem för att kissa och de "gråter" hela tiden tills de är tillbaka i valplådan. Nu var jag tillbaka på enstaka arbetspass när bebis var 3 mån drygt och det funkade även om jag hade separationsångest när jag åkte och ville ringa hem bara efter nån timme. Dock är enstaka pass rätt underbart i mitt tycke, lite extra pengar, få va vuxen, käka ifred men ändå komma hem till bebis sen

-amningen: Vi hade supermeckigt med amningen och kan säga som så att innan födseln tänkte jag att amning är bra om det funkar annars kör vi ersättning. Men när bebis var ute blev det superduperviktigt för mig, jag ville så gärna amma och jag älskar det. MEN. Jag kan inte pumpa ur (försökte flera gånger om dagen i en månad..) så den biten är körd för mig. Då kan man inte vara borta hela dagar utan att det blir problem. Och man ska veta att vissa barn inte är så sugna på att ta bröstet sedan när de insett hur mkt lättare det går med flaskan. Vissa vägrar ersättning (min bästa väns yngsta var sådan och de hade ett helsike med det och fick börja med gröt osv tidigt) så det kan man inte heller räkna med som en lätt grej. Vill man kunna dra och jobba tidigt tror jag man får räkna med att risken finns att det inte kommer funka med amning. Kan man pumpa ur lätt och det går att göra på jobbet för att lätta på trycket så fine.

Mitt bästa tips är ändå att ha ett öppet sinne. Räkna inte med att kunna jobba tidigt, eller vilja, men om det väl funkar o känns rätt när bebis är ute så för guds skull kör på. Och funkar det för er så slå dövörat till för alla som kommer ha åsikter (vet inte hur många som hade det när jag gick in 5 timmar härom veckan men så har jag stor arbetsplats också). Sen tycker jag tipset om att ha båda hemma i början låter fantastiskt, de där två första veckorna gick sjukt fort.

 

[BernT]

Just det, baby blues fick jag aldrig några. Tyckte heller aldrig att det var jobbigt att lämna bebis med pappa ens första veckorna (typ för att handla eller så). Men vad vet jag, jag kanske är en osedvanligt kall mamma älskar mitt barn och gjort sen start, men att jag skulle gråta pga vara på jobbet/handla utan henne finns inte.

Vi fick va på sjukhuset i 5 dagar efter mitt snitt eftersom jag var så himla sjuk. Kunde kliva upp ur sängen första gången dag 3. Men så fort vi fick komma hem kände jag mig typ färdigåterhämtad.

 

[Wysiwyg]

Mitt bästa tips är ändå att ha ett öppet sinne. Räkna inte med att kunna jobba tidigt, eller vilja, men om det väl funkar o känns rätt när bebis är ute så för guds skull kör på. Och funkar det för er så slå dövörat till för alla som kommer ha åsikter (vet inte hur många som hade det när jag gick in 5 timmar härom veckan men så har jag stor arbetsplats också). Sen tycker jag tipset om att ha båda hemma i början låter fantastiskt, de där två första veckorna gick sjukt fort.

Ja jag har ju insett att mina 1-2 veckor kanske var lite väl att ta i. Just separationsångesten kommer säkert också bli jobbig för mig eftersom jag alltid varit separationsångest-lagd. Så det är ju något jag har räknat med men säkert underskattat hur jobbigt det kan vara.

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!

 

[Fille]

Jag hade nog kunnat återgå till jobb rätt fort om jag jobbade på kontor, fick mest energi av att föda barn, blev piggare än slutet av graviditeten och mådde bra. Amningen, pumpning och flaska funkade också. Dock hade jag inte velat gå tillbaka till jobbet så fort! Sambon va hemma en månad, nu är jag hemma sammanlagt sex månader, sambon har en månad semester i augusti sen går han på nio månaders föräldraledighet och efter det tar jag tre månader till innan inskolning på förskola. Jag kommer dock plugga till hösten och vara hemma en del ändå så känns skönt. Jag har under min FL åkt o handlat, åkt till stallet, sambon har tagit med sonen till svärmor osv, så vi har försökt tidigt att sambon också är bra och för det mesta funkar det. Eller det funkar alltid så länge det finns mjölk i flaska men finns inte det så blir det jobbigt för sambon, men är väl inte så konstigt i och för sig!

 

[ameo]

Ja, barn är ju olika förstås, men jag tycker det är onödigt att hävda att det är kört för pappan att på en gång bli en trygghet för barnet bara för att mamman har burit barnet. Det behöver inte bli så, även om det kan bli så.

Har någon hävdat att det är kört?

Ja, barn är olika. De kan vara väldigt olika. Extremt olika faktiskt. Även helsyskon!
Föräldrar är också olika. Och reaktioner kan vara olika mellan samma mödrars olika förlossningar också.

Jag vill bestämt hävda att det är dumt att bestämma sig för hur något bara SKA fungera när man fått barn, innan barnet är fött. För ingen vet hur varken barnet eller modern kommer reagera, ingen vet hur de mår efteråt. Och bevisligen finns det fäder som på något märkligt sätt transformeras till arslen när deras barn har fötts, även om de var finfint pappamaterial på förhand.
Man kan ha de bästa intentioner, men sen går det käpprätt åt pipsvängen när verkligheten kommer ikapp. Och det är liksom sånt man får räkna med när man blir förälder.
Det enda man vet är att livet inte blir sig likt när barnet väl är fött...

 

[lil-sis]

Jag kommer inte ha ett jobb där det skulle fungera. Så för mig hade det varit tvunget att gå att pumpa ur mjölk och/eller ge ersättning.



Varför då?

Jag hade _ont_ efter och det tog väl en månad innan allt kändes okej igen "där nere".

 

[Wysiwyg]

Man kan ha de bästa intentioner, men sen går det käpprätt åt pipsvängen när verkligheten kommer ikapp. Och det är liksom sånt man får räkna med när man blir förälder.
Det enda man vet är att livet inte blir sig likt när barnet väl är fött...

Ja det är ju självklart att det kan gå åt skogen med alltihop. Men jag tänker ju inte bara inte planera eller ha tankar om hur jag önskar att det kommer bli bara för att sånt kan ändra sig. Även om man inte kan rista in något i sten måste ju en översiktsplan vara helt rimlig att ha även om man får konstruera om den en aning efter vägen.

Jag vill verkligen inte bli den enda primärföräldern, den som VAB-ar hela tiden, den som alltid köper kläder, den som nattar, den som byter blöjor, den som tröstar, den som har koll. Sen kan det ju bli så ändå av olika skäl men får jag barn tänker jag verkligen göra mitt bästa för att det inte ska hända.

 

[Wysiwyg]

Jag hade _ont_ efter och det tog väl en månad innan allt kändes okej igen "där nere".

Ja det är ju verkligen också en aspekt att tänka på!

 

[ameo]

Jag vill verkligen inte bli den enda primärföräldern, . Sen kan det ju bli så ändå av olika skäl men får jag barn tänker jag verkligen göra mitt bästa för att det inte ska hända.

Vet du, man behöver inte bli "den som VAB-ar hela tiden, den som alltid köper kläder, den som nattar, den som byter blöjor, den som tröstar, den som har koll" även om man tar ut hela föräldraledigheten själv. Förutsatt att barnets/barnens far är en engagerad förälder som också vill vara primärförälder.

Jag vet att vi kanske tillhör ovanligheterna, men jag har (av flera skäl) tagit ut i princip samtliga föräldradagar som inte specifikt är pappans, för alla våra fyra barn. Och ändå är min man en fullkomligt likvärdig förälder till barnen. Jag är den som tagit ansvaret på dagtid medan han varit på jobbet och när han kom hem har jag lämnat över ansvaret och gått ut och tagit hand om hästarna eller gjort annat jag inte lyckats göra när jag haft barnen med mig. (när yngsta sonen var bäbis jobbade jag med hemförsäljning och var borta ett par kvällar/vecka) Fördelningen av timmar med ansvar har varit olika, men barnen har ju ändå sovit bort många av "mina timmar på dagtid" så andelen vakna timmar har skilt mindre.
Jag har inte heller lyckats amma (pumpat och gett i flaska, så länge tillgången varit tillräcklig), vilket gjort att maken kunnat mata även på nätterna. Men visst, jag har ju varit tvungen att gå upp och pumpa ur ändå, men utan att behöva sitta med bäbis i famnen.
Efter min långa föräldraledighet (4 barn på 7 år) började jag plugga och maken har insett mitt behov av att verkligen få lägga tid på det och har således tagit i princip 95% av VAB-dagarna. Det är inte många dagar jag tvingats stanna hemma pga sjukt barn... (idag är våra barn mellan 8-15 och när någon av dem är hemma och är sjuk så "vobbar" maken, dvs jobbar hemifrån)
Och jag har förstått bland mina vänner att det är få av dem som kan packa en resväska och åka hemifrån en helg eller vecka utan att ge barnens pappa en lång lista på vad som måste göras, vilka dagar respektive barn ska ha med sig gympakläder till skolan eller vem som ska på kalas så att presenter måste köpas.
Och, med vissa undantag så kan vem som helst av oss köpa skor och kläder till barnen.
Det ÄR fullt möjligt, utan att man delar exakt lika på föräldraledigheten. Men det förutsätter ju, som sagt, att båda föräldrarna strävar åt samma håll.

 

[Wysiwyg]

@ameo

Oj, mina tankar är ingen personlig kritik mot dig. Jag tror inte jag hade lyckats att inte bli primärförälder om jag tog hela föräldraledigheten. Det är heller ingenting jag önskar göra.

Det är ju jättebra att det har funkat för er att göra så. För mig skulle det inte göra det.

 

[inverterad]

Har någon hävdat att det är kört?

Ja, barn är olika. De kan vara väldigt olika. Extremt olika faktiskt. Även helsyskon!
Föräldrar är också olika. Och reaktioner kan vara olika mellan samma mödrars olika förlossningar också.

Jag vill bestämt hävda att det är dumt att bestämma sig för hur något bara SKA fungera när man fått barn, innan barnet är fött. För ingen vet hur varken barnet eller modern kommer reagera, ingen vet hur de mår efteråt. Och bevisligen finns det fäder som på något märkligt sätt transformeras till arslen när deras barn har fötts, även om de var finfint pappamaterial på förhand.
Man kan ha de bästa intentioner, men sen går det käpprätt åt pipsvängen när verkligheten kommer ikapp. Och det är liksom sånt man får räkna med när man blir förälder.
Det enda man vet är att livet inte blir sig likt när barnet väl är fött...

Jag vill mest trycka på möjligheterna istället för att bidra till bilden att det är av naturen givet att bebis bara är trygg med mamman den första tiden.

 

[ameo]

@ameo

Oj, mina tankar är ingen personlig kritik mot dig. Jag tror inte jag hade lyckats att inte bli primärförälder om jag tog hela föräldraledigheten. Det är heller ingenting jag önskar göra.

Det är ju jättebra att det har funkat för er att göra så. För mig skulle det inte göra det.

jag tar det inte som personlig kritik
Utan det jag gör är att visa att man inte nödvändigtvis måste dela exakt lika på föräldradagarna för att bli likvärdiga föräldrar...

 

[Wysiwyg]

Utan det jag gör är att visa att man inte nödvändigtvis måste dela exakt lika på föräldradagarna för att bli likvärdiga föräldrar...

Nä säkert inte men min personliga övertygelse är att det skulle vara betydligt svårare. I alla fall för egen del. Skulle ha så lätt för att falla ner i "jag har koll-rollen".

 

[turbofling]

Jag bor i Österrike och här är det inte möjligt att göra sa.
Som mamma har man "arbetsförbud" 8 v före bf och 8 v efter förlossningen. Det bedöms helt enkelt att mamman behöver den tiden efter förlossningen för att läka och aterhämta sig.

 

[lil-sis]

Ja det är ju verkligen också en aspekt att tänka på!

Ja och omöjligt att veta i förväg hur det blir. Men man har ju 10 + 30 dagar man kan vara hemma tillsammans (samtidigt) med full FP och det täcker ju återhämtning

 

[Hyacinth]

I teorin älskar jag tanken. I praktiken skulle jag gå under, min hjärna är mos (bebis 8 veckor) och jag är just nu fantastiskt ointresserad av mitt jobb. Jag skulle ine kunna leverera och bli otroligt splittrad. Om bebis var äldre och sov hela nätter skulle det vara kalas.
Vi har förmånen (och den något skrala ekonomin därav) att vara hemma båda två till stor del. Jag har tid själv med bebis, med pannan och bebis och de har tid själva. Jag tjänar mest av oss två ska tilläggas.

 

[Sar]

En tanke jag har kring att slippa bli primärförälder till barnet och bli den som är nummer ett både i barnet och pappans ögon är att dela upp föräldraledigheten direkt. Har ingen koll på dagar etc men kanske först vara hemma tillsammans 1-2 veckor och sen bara ta varannan dag.

Skulle arbetsgivaren ha något att säga om det? Hur skulle det fungera med eventuell amning? Återhämtning efter förlossning? Finns det någon här på buke som gjort så och vill dela med sig av hur det fungerade för dem?

Låter oerhört kort tid för återhämtning. Vi var hemma gemensamt i 3 månader med våra två första ( 1 mån inlagda+ pappadagar+semester) och med den minste ca 2 månader (pappadagar + semester). Vi har alltid varit två primärföräldrar trots att vi senare valde olika när det gällde att ta ut föräldraledighet, jag ville ha sammanhållen medan sambon ville vara ledig med barnen en dag per vecka under flera år istället.
Jag är inte gjord för att börja jobba snabbt efter förlossning, jag trodde nog att jag skulle vara snabbare tillbaka men ärligt talat kändes det som att jag skulle gnaga av mig armen om någon tvingat tillbaka mig till jobbet före jag kände mig redo. Detta trots att jag har ett toppenjobb som jag älskar. Så här i retrospektiv så är bebistiden mycket kort jämfört med arbetslivet, jag är glad att jag kunde få njuta fullt ut av den.
Vi är ju alla olika och känner du att du vill tillbaka snabbt i jobb går det säkert att ordna med hjälp av ersättning eller att du kan mjölka ur.

 

[Kilauea]

Jag förstår ju verkligen hur du menar och jag säger verkligen inte emot att det blir så för det kan jag verkligen tänka mig. Men samtidigt blir jag provocerad av tanken att jaha, är inte män också splittrade mellan nyfödd bebis och arbete? Det är nog mest det som driver mig till att vilja dela upp det analt och tidigt. Och att försöka stå emot splittringen jag skulle kunna drabbas av.

Män har inte samma hormonförändringar vid en graviditet och förlossning som en kvinna. Så där tror jag inte det går att jämföra rakt av.
Men jag tror absolut det finns fäder som tycker de där 10 dagarna känns på tok för få, men tar inte mer direkt för att kvinnan ska hinna ikapp sin egen kropp.

Vi har planerat att sambon tar ledigt en månad, utöver de där tio dagarna, första tiden. Liar beroende på när på året det blir. Kanske blir det två månader. Då borde vi alla tre hinna landa i en vardag.

 

[Björk]

Vi har två barn. Båda kom ut med planerat snitt. Äldsta kom enligt plan, yngsta som två veckor prematur (fyra veckor före plan).
Rent fysiskt/kroppsligt hade jag med första kunnat börja jobba efter två veckor. Vi var på BB ca tre dygn, bebis frisk, såret läkte bra osv. Och mitt jobb är ett kontorsjobb utan fysisk ansträngning. Däremot hade det inte gått att kombinera med fungerande amning att börja jobba. Möjligen halvtid, men fyra timmar per dag istället för varannan.

Mina bröst hade bra produktion, amningen funkade helt som det skulle med båda barnen, jag pumpade en del efter några veckor (speciellt med äldsta), MEN det där med pumpa o få ihop det med amning o produktion kräver en hel del planering. Ska man helamma varannan dag så får man nog räkna med att pumpa motsvarande mängd den dagen man är på jobbet. Annars blir det antingen överflöd, rinner, stramar o risk för mjölkstockning just jobbdagarna eller så riskerar man svårt att ha tillräckligt med mjölk på amningsdagarna. Däremot om man delammar när barnet är äldre. Då talar jag om minst sex månader, då hade möjligen varannandags amning fungerat för mig.

Vi har delat fl rakt av, han har tagit sina dagar o jag mina. Med äldsta var jag hemma på heltid till sex mån. En överlappning på tre veckor tillsammans o sen var han hemma sex mån till. Sen jobbade vi varannan dag var i ca åtta mån till. Varannandagsjobbet var PERFEKT tyckte jag! Man fick det bästa av båda världar.

Med yngsta började jag jobba deltid när hon var fyra månader, egentligen inte tänkt så från början, men frågan ställdes från jobbet o jag ställde upp. Då jobbade jag två timmar tre dagar i veckan om jag minns rätt. Sen när barnet var sex månader gick vi över till varannan dag och någonstans vid åtta månaders ålder gick jag upp på heltid o maken var hemma fyra månader på heltid.

Upplägget med barn nr två blev bättre för oss o barnet. Barnen var alltså ett år o åtta månader (äldsta) och ett år o fyra månader (yngsta) när de började i barnomsorg.

Jag ammade helt till fyra månader, sen delammades båda tills de var lite drygt ett år gamla.

 

[Björk]

Ja det är ju självklart att det kan gå åt skogen med alltihop. Men jag tänker ju inte bara inte planera eller ha tankar om hur jag önskar att det kommer bli bara för att sånt kan ändra sig. Även om man inte kan rista in något i sten måste ju en översiktsplan vara helt rimlig att ha även om man får konstruera om den en aning efter vägen.

Jag vill verkligen inte bli den enda primärföräldern, den som VAB-ar hela tiden, den som alltid köper kläder, den som nattar, den som byter blöjor, den som tröstar, den som har koll. Sen kan det ju bli så ändå av olika skäl men får jag barn tänker jag verkligen göra mitt bästa för att det inte ska hända.

Tycker du tänker HELT rätt! Om vi INTE hade pratat o planerat innan barnen utan bara väntat o sett så är risken stor att det blivit betydligt mer könsnormativt för oss.
Jag är helt övertygad om att båda parter ställer in sig på att dela. upp det på ett helt annat sätt om man gör en plan.

När vi med äldsta skulle "lämna över" så var det, trots våra tre veckors gmensamma ledighet ett rent helvete för maken de första veckorna. Och för mig och barnet fast på annat sätt. Pappa kunde inte lägga honom att sova på dagen, barnet skrek o skrek, minns han ringde mig på jobbet en dag.
- det går inte! Jag har försökt allt... *sonen grinar högt i bakgrunden* Jag kände frustration, spänning i bröstet, en klump i halsen och ilska mot maken som"utsätter mig för att höra det här" . Där sitter jag på jobbet, vad ska JAG göra har han tänkt?
- kanske hade de ändå rätt.. S och de andra (kvinnor som innan gett sina oombedda råd o reflektioner till min man när han skulle vara hemma med litet barn ) som sa att mamma är ändå bäst för barnet i början. Jag är fan nära att ge upp och du får vara hemma.

Jag stålsatte mig, sa att Nej, det KOMMER att fungera! Du klarar det precis lika bra som jag, det kommer ta lite tid bara.
Vi bodde nära jobbet o vi ordnade så att jag på lunchen gick hem o la sonen så att han fick sova några timmar. Gjorde så någon vecka o sen gick det bättre.

Jag tror flera faktorer påverkade: sonen var mammig, maken var osäkrare på att klara föräldrarollen ( vilka förebilder hade han jämfört med mig, som kvinna har man nog mer inrutat i sig att man klarar det), det var vårt första barn, maken hade oturen att hans mor, syster o systers man var hos honom en hel del de första dagarna och "la sig i" - kvinnorna genom att komma med en massa goda tips och systers man genom att vilja hålla/ha bebisen massor i Sin famn. Och störde också genom att komma in o leka tittutlekar när maken gick iväg för att försöka lägga sonen.
De ville nog väl, men far och son behövde ha varit IFRED, men det var svårt för honom att säga ifrån till dem.

Med dottern delade vi upp mer successivt och maken sa redan innan " jag känner på mig o VET att det kommer gå bra med det här barnet på ett helt annay sätt än med sonen". Han visste nu att han kunde. Jag tror jag hade det jobbigare med nr två som var en betydligt mer besvärlig o krävande bebis, skrek dubbelt upp mot ettan sina första månader. Jag var också i mer psykisk obalans både under graviditet o under föräldraledighet. Att börja jobba deltid när bebis var fyra månader var nog väldigt bra för mig ur psykisk synvinkel - en paus från skrik och onöjd bebis. Maken hanterade missnöjdheten bättre än mig. Han är en mer tålmodig förälder överlag.