Problem med bonusmamma (utbruten från Vad gör vi? Del CXII)

[BernT]

Jag hoppas den dagen mitt barn är tillräckligt stor för att komma och gå som han vill, att han kommer och hälsar på mig på sina pappaveckor, och jag hoppas att skulle jag mot förmodan någon gång träffa och flytta ihop med någon ny, att hans barn kommer och hälsar på på deras mammaveckor.

Skulle någon protestera mot att mitt barn kom HEM och hälsade på/hämtar grejer under veckan han bor hos sin pappa skulle jag gå i taket och säga några väl valda ord och verkligen ta mig en funderare på om vi skulle fortsätta bo tillsammans. Barnen är ALLTID välkomna, 24/7, 365 dagar om året.

Däremot kan det ju vara bra om dom slänger iväg ett sms innan för att kolla av så man är hemma, men det är en helt annan femma...

Hade blivit så äcklad/avtänd om jag haft en partner som hade åsikter om huruvida mitt barn var välkommet HEM eller ej. Usch verkligen. Nä hade blivit dumpad direkt

 

[godisklubba]

Jag tycker det låter som att du ursäktar både bonusmamma och pappa mer än vad de förtjänar.

Det är för mycket och konsekvent dåligt beteende som inte kan vara ok från en vuxen till ett barn inom familjen, oavsett gravidhormoner och annat. (anmälningsplikt för att få komma hem!)
Inte ok att regelmässigt välja bort att tillvarata sitt barns intressen rörande något så grundläggande som en fungerande hemmiljö. (men mellan fyra ögon säga att man iofs ser problemet!)

Tycker du ska fundera allvarligt på att faktiskt flytta till mamma på heltid i den situationen. Främst för din egen hälsas skull.
Sen får pappa komma med en plan för hur han ordnar så det kan bli umgänge/deltidsboende på ett sätt som fungerar så du kan ta ställning till om du omprövar beslutet utifrån det.

Anmälningsplikten började med att de (hon) ville veta när vi kom, som en framförhållning. Hon tycker inte om oväntat besök och ingen orkade bry sig om att ta den diskussionen. Alla tänkte väl att det var bra och det skulle snabbt vändas mot mig annars. Vill ju själv veta saker långt i förväg, helst flera dagar. Så att då protestera mot att någon vill ha information några minuter i förväg blir dubbelmoraliskt.

Jag känner min pappa och VET att han aldrig kommer ta tag i att försöka lösa problemet. Flyttar jag till mamma blir det mitt ansvar att lösa umgänge med syskonet. Han kommer kanske ta tag i det, men då lär det ta några ÅR innan han gör det. Han kommer liksom bara acceptera att jag valt mamma före honom och tänka att han ändå har kvar min bror varannan vecka. Min bror inte är 16 kan han inte bestämma själv vart han vill bo på samma sätt som jag kan.

 

[tuaphua]

Ja men precis! Lite framförhållning kan vara bra för alla och det har ingen av oss något emot.

Om alla resonerade som du gör, angående om barnen (såväl bonusbarn som biologiska) är välkomna eller inte skulle nog många känna sig mer välkomna hos båda föräldrarna

För mig vore det den enda normala att göra. Barn går alltid före vuxna.
Givetvis ska familjelivet fortsätta flyta och barnen få sin tid/rum/fokus som innan ny partner kommer in.

Jag tycker nog också du är lite väl förlåtande gentemot pappan och bonusmamman. Jag tycker din far borde sätta ner foten. Självklart ska du få komma HEM när du vill. Det har väl ändå varit ditt hem längre än bonusmammans.
Är man familj så är dörren alltid öppen tycker jag.

Jag var vuxen när mina föräldrar skiljde sig. Det var odramatiskt för mig. Men när min pappa började dejta berättade han hur han själv varit noga med att hans dotter alltid går först och att han letade efter en kvinna med samma tänk om hon hade barn. Nu behöver jag inte ta så plats. Men det är ngt alla föräldrar borde känna kan jag tycka.

Hoppas din pappa kan ta tag i det här ojusta och mkt märkliga beteendet.

 

[SiZo]

Anmälningsplikten började med att de (hon) ville veta när vi kom, som en framförhållning. Hon tycker inte om oväntat besök och ingen orkade bry sig om att ta den diskussionen. Alla tänkte väl att det var bra och det skulle snabbt vändas mot mig annars. Vill ju själv veta saker långt i förväg, helst flera dagar. Så att då protestera mot att någon vill ha information några minuter i förväg blir dubbelmoraliskt.

Jag känner min pappa och VET att han aldrig kommer ta tag i att försöka lösa problemet. Flyttar jag till mamma blir det mitt ansvar att lösa umgänge med syskonet. Han kommer kanske ta tag i det, men då lär det ta några ÅR innan han gör det. Han kommer liksom bara acceptera att jag valt mamma före honom och tänka att han ändå har kvar min bror varannan vecka. Min bror inte är 16 kan han inte bestämma själv vart han vill bo på samma sätt som jag kan.

Din bror kan visst bestämma vart han ska bo. Man behöver inte vara 16 för det. Min polare var 12 när hon sa ifrån till soc och sa bestämt att nej, jag vill inte bo hos mamma längre. Det var inget snack om saken, hon fick flytta till sin pappa. Hon trodde oxå att hon var tvungen att vara äldre, tills jag upplyste henne om hennes rättigheter.

 

[godisklubba]

Jag tycker helt klart att en vuxen som behandlar ett barn så som din bonusmamma gör är ett rövhål. Sorry not sorry. Hon är vuxen och ska inte bete sig sådär och att skylla på hormoner är bara urfjantigt, man blir INTE sådär av hormoner. Och din pappa måste ju sätta ner foten och visa att hans barn är prio, inte hans lynniga sambo. Att hon ens hotar med att ta vårdnaden, flytta osv visar ju att hon är helt instabil. Hur kan hon vara hemma 24/7? Är hon arbetslös?

Hon hade 1 vecka semester i somras och 1 vecka i våras förra året så hon tog ut semester sista månaden innan BF. Vilket är sedan en månad tillbaka. Nu har hon gått över BF och hon får inte arbeta då det är högst olämpligt om barnet skulle komma på jobbet.

 

[BernT]

Hon hade 1 vecka semester i somras och 1 vecka i våras förra året så hon tog ut semester sista månaden innan BF. Vilket är sedan en månad tillbaka. Nu har hon gått över BF och hon får inte arbeta då det är högst olämpligt om barnet skulle komma på jobbet.

Förstår, tolkade det som att hon alltid var hemma.

Står dock fast vid att hon behöver hjälp med sitt beteende. Och din pappa behöver skärpa sig. Hade jag haft ett barn i närheten (som jag kände till alltså) med såna boendeförhållanden/familjeförhållanden hade jag gjort en orosanmälan.

 

[Cambrie]

Anmälningsplikten började med att de (hon) ville veta när vi kom, som en framförhållning. Hon tycker inte om oväntat besök och ingen orkade bry sig om att ta den diskussionen. Alla tänkte väl att det var bra och det skulle snabbt vändas mot mig annars. Vill ju själv veta saker långt i förväg, helst flera dagar. Så att då protestera mot att någon vill ha information några minuter i förväg blir dubbelmoraliskt.

Jag känner min pappa och VET att han aldrig kommer ta tag i att försöka lösa problemet. Flyttar jag till mamma blir det mitt ansvar att lösa umgänge med syskonet. Han kommer kanske ta tag i det, men då lär det ta några ÅR innan han gör det. Han kommer liksom bara acceptera att jag valt mamma före honom och tänka att han ändå har kvar min bror varannan vecka. Min bror inte är 16 kan han inte bestämma själv vart han vill bo på samma sätt som jag kan.

Är han över 12 har han mer eller mindre möjlighet att bestämma var han ska bo. Jag är själv separerad från mina barns pappa, hade han hållt på så här hade jag blivit skitförbannad. Självklart ska våra barn må bra och vara välkomna både hos mig och honom. Och hade min nya partner hållt på så, ja. Då hade jag dumpat. Rakt av. Tycker du är alldeles förlåtande. Det handlar inte om att ni är olika personer och det blir kulturkrockar. Du och din bror är barn här, de andra är vuxna och det är deras förbannade skyldighet att behandla er bra och med respekt. Och det gör de inte.

 

[cirkus]

Jag tycker det finns en massa saker som ni måste ta upp i familjen och verkligen få ordning på. Grundbulten är att du och din bror är fullvärdiga familjemedlemmar och alltid ska vara välkomna hem samt att delar av hemmet inte kan vara otillgängliga för er, att var och en inte har spring i sitt sovrum är en sak, men att ni inte ska få befinna er i vardagrsummet är inte okej. Det finns många saker som borde vara på ett annat sätt.

 

[MiaMia]

Anmälningsplikten började med att de (hon) ville veta när vi kom, som en framförhållning. Hon tycker inte om oväntat besök och ingen orkade bry sig om att ta den diskussionen. Alla tänkte väl att det var bra och det skulle snabbt vändas mot mig annars. Vill ju själv veta saker långt i förväg, helst flera dagar. Så att då protestera mot att någon vill ha information några minuter i förväg blir dubbelmoraliskt.

Jag känner min pappa och VET att han aldrig kommer ta tag i att försöka lösa problemet. Flyttar jag till mamma blir det mitt ansvar att lösa umgänge med syskonet. Han kommer kanske ta tag i det, men då lär det ta några ÅR innan han gör det. Han kommer liksom bara acceptera att jag valt mamma före honom och tänka att han ändå har kvar min bror varannan vecka. Min bror inte är 16 kan han inte bestämma själv vart han vill bo på samma sätt som jag kan.

Var inte bara den detaljen jag reagerade på, men det som stack mest i ögonen. Det är i sammanhanget av helheten som det blir illa tycker jag. Känns inte som det hanteras som ett önskemål om att underlätta, utan som en regel som någon blir mer eller mindre uttalat sur om den inte skulle följas. Stilen, attityden bakom. Effekten att du inte känner dig välkommen att vara där osv.

Du kan inte ta på dig uppgiften att ta ansvar för saker bara för att din pappa inte tar det ansvar som han borde.

Barn får ha stort inflytande på var de ska bo när de anses mogna för det, 12 år är en typ av riktmärke men det bedöms individuellt. Jag vet en tjej som var 9 när socialen satte ner foten (efter att hon konsekvent uttryckt samma vilja till skolkuratorn i ett år och pappan inte gav någon vettig förklaring till varför han tyckte att man skulle strunta i barnets egna önskemål)

 

[Hoarfrost]

Som kontrast så flyttade jag och mamma ihop med hennes nya pojkvän, som hade 4 barn redan. Direkt från att vara ensambarn med jättemycket ensamtid eftersom mamma var tvungen att jobba mycket för att vi skulle klara oss. Jag gick alltså hem från skolan, fixade mat och läxor och allt själv och när jag borstade tänderna för att gå och lägga mig kom mamma hem.
Du kan tänka dig chocken att få två yngre bröder och två storasystrar. Dela rum med storasystern som var nästan jämnårig

Jag hade ett helvete. Mina plastsyskon var väldigt ihopgaddade och jag vet inte hur många gånger jag satt i porten och åt mat när de gaddat ihop sig mot mig och inte tyckte jag fick sitta vid bordet och äta. Det lugnade sig efter ett par år, och funkade då ok men det där med att dela rum och aldrig kunna gå iväg från syskonen var apjobbigt.
Efter ca 4 år frågade mamma om jag tyckte det var jobbigt. Det tog en dag från jag hade sagt att det var jobbigt tills mamma ordnade att ett eget rum. De andra fick bo ihop och mamma och nya snubben flyttade in i vardagsrummet. SÅ ska föräldrar agera.
Anledningen till att det tog så lång tid var att jag själv var som en mussla och inte berättade hur jobbigt jag hade haft det.
När jag tog mod till mig och berättade det om att jag inte fick äta tillsammans med syskonen och att de gaddade ihop sig mot mig när de vuxna inte var hemma tog det inte lång tid innan mamma och nya snubben blev sambos.

 

[godisklubba]

För mig vore det den enda normala att göra. Barn går alltid före vuxna.
Givetvis ska familjelivet fortsätta flyta och barnen få sin tid/rum/fokus som innan ny partner kommer in.

Jag tycker nog också du är lite väl förlåtande gentemot pappan och bonusmamman. Jag tycker din far borde sätta ner foten. Självklart ska du få komma HEM när du vill. Det har väl ändå varit ditt hem längre än bonusmammans.
Är man familj så är dörren alltid öppen tycker jag.

Jag var vuxen när mina föräldrar skiljde sig. Det var odramatiskt för mig. Men när min pappa började dejta berättade han hur han själv varit noga med att hans dotter alltid går först och att han letade efter en kvinna med samma tänk om hon hade barn. Nu behöver jag inte ta så plats. Men det är ngt alla föräldrar borde känna kan jag tycka.

Hoppas din pappa kan ta tag i det här ojusta och mkt märkliga beteendet.

Ja, jag, pappa och min bror bodde där innan min bonusmamma flyttade in. Mina föräldrars skilsmässa i sig var odramatisk. De var fortfarande vänner och bråkade inte.

Jag och min bror pratar mer med mamma och det är hon som får medla till pappa. Just för att pappa nästan alltid står på min bonusmammas sida. Sen kan han dock komma i efterhand och säga att han inte menade så etc men då är skadan redan gjord. Bonusmamman tror att han är på hennes sida och är han inte det tycker jag att han får säga det till henne med så att hon inte ska behöva gå och tro på något som inte är sant.

Förstår, tolkade det som att hon alltid var hemma.

Står dock fast vid att hon behöver hjälp med sitt beteende. Och din pappa behöver skärpa sig. Hade jag haft ett barn i närheten (som jag kände till alltså) med såna boendeförhållanden/familjeförhållanden hade jag gjort en orosanmälan.

Förståeligt, skrev ju bara att hon var hemma 24/7 utan närmare detaljer

Håller för övrigt med om att det är löjligt att hota om att ta vårdnaden etc. För det ÄR det. Jag vet inte varför, men de kan verkligen inte diskutera saker lugnt och sansat. De har aldrig kunnat. De måste antingen hålla med till 100% eller bete sig som femåringar som säger "då får inte du komma på mitt kalas!" och går därifrån.

Jag har frågat pappa varför de måste bråka om minsta lilla grej, tex om riset ska ligga överst eller underst i en matlåda. Han sa typ "tycker du verkligen att det är SÅ jobbigt?"

Är han över 12 har han mer eller mindre möjlighet att bestämma var han ska bo. Jag är själv separerad från mina barns pappa, hade han hållt på så här hade jag blivit skitförbannad. Självklart ska våra barn må bra och vara välkomna både hos mig och honom. Och hade min nya partner hållt på så, ja. Då hade jag dumpat. Rakt av. Tycker du är alldeles förlåtande. Det handlar inte om att ni är olika personer och det blir kulturkrockar. Du och din bror är barn här, de andra är vuxna och det är deras förbannade skyldighet att behandla er bra och med respekt. Och det gör de inte.

Min bror är inte pålitlig enligt de mamma talat med. De anser att han tar för snabba impulsiva beslut utan eftertanke. Så nej, han har inte möjlighet att bestämma själv. Pappa måste gå med på att lämna över boendet till mamma.

Ja, de är vuxna människor. Men det känns inte så ibland. De kan verkligen bråka som små barn som hotar med att den andra inte får komma på kalas.

Jag tycker det finns en massa saker som ni måste ta upp i familjen och verkligen få ordning på. Grundbulten är att du och din bror är fullvärdiga familjemedlemmar och alltid ska vara välkomna hem samt att delar av hemmet inte kan vara otillgängliga för er, att var och en inte har spring i sitt sovrum är en sak, men att ni inte ska få befinna er i vardagrsummet är inte okej. Det finns många saker som borde vara på ett annat sätt.

Grejen är att min bonusmamma verkar vilja att min bror antingen är hela dagarna i sitt rum, eller är i vardagsrummet. Han måste gå genom deras sovrum för att komma till sitt rum och har därmed inget alternativ. Han vill kunna spela playstation med sina vänner men behöver ju givetvis ha rätten att tex gå på toaletten. Playstation får han inte ha i vardagsrummet för att han är för högljudd där.

Så pga detta så tycker min bonusmamma att vardagsrummet ska bli hennes och barnet, så att hon har någon stans att amma barnet. För hon kan absolut inte göra det i sovrummet om min bror är i sitt rum. Så då ska deras sovrum stå tomt och vardagsrummet vara hennes och barnet.

Pappa säger ibland att vi är lika värda och behandlas lika... och att det är jätteviktigt och bla bla bla. Men han lyckas inte efterleva det i verkligheten. Att bråka om ifall riset ska ligga överst eller underst i matlådan går bra men när det kommer till känsligare saker så blir det för jobbigt och då är det enklare att låta det vara.

 

[MJLee]

'Bonus' familjer är bland det knepigaste som finns och en otroligt komplex situation. Det ska plötsligt samsas fyra olika personer med olika personligheter (barn ej inkluderade), vanor och åsikter som ska leva tillsammans som en familj - vilket ni nu alla är. Sedan är det vuxnas ansvar att lösa situationen eftersom de dels är, ja, vuxna och dels har valt att bilda familjen, vilket barnen i de olika relationerna inte gjort. Nu har du tur på det sättet att det inte verkar finnas någon större(?) bitterhet mellan din mamma och pappa, otrohet och liknande, så du och din bror inte behöver välja vem ni älskar mest vilket vissa omogna ärkeidioter kör med. Det värsta som kan hända i ett barns liv.

Det är något jag kan reagera på, här på buke, att det finns en hel del klagomål på bonusbarnen eftersom pappan (i nästan alla relationer) inte tar sitt ansvar/nya sambo eller fru inte samsas med barnen. Men, man vet att barnen fanns när man inledde förhållandet och bör väl känna till barnen och pappans relation innan man flyttar ihop och att barnen ska alltid komma först.

Jag förstår din frustration, och reagerar på att du kallar det besök när det är ditt hem (lika mycket som hennes). Hoten om vårdnad är dessutom tomma om hon när det blir dags att registrera barnet vägrar att uppge fadern, vilket man kan göra vid ett sambo förhållande, men pappan då kan begära ett DNA test som visar faderskap. I Sverige har barnet mycket starka rättigheter till båda föräldrarna vilket inte minst att vissa män kan få vårdnad om sina barn efter att han mördat deras mamma visar.

Visst, just nu stormar det antagligen med hormoner i henne, och hon kan säkert kläcka ur sig både det ena och det andra. Hur var er relation innan hon blev gravid? Var den ok då? Nej, du och din bror ska inte dela rum med tanke på er situation. Men om jag läser dig korrekt så har den uppstått efter att hon blivit gravid? Som jag förstår dig så är det hennes första barn? Och då blir det antagligen ännu mer dramatiskt för henne, vilket inte är en ursäkt, men kan vara en delvis förklaring och varför hon överreagerar.

Kanske det skulle hjälpa om din psykolog - och din brors - skriver ett intyg om att det är direkt olämpligt för ert gemensamt mående att ni delar rum. Med tanke på situationen som den är, verkar det mest förnuftiga att din pappa och bonusmamma börjar leta ny bostad som tillfredsställer allas behov och att ni alla fyra/fem kan vara med om att bestämma om ett nytt boende som passar er alla och är ert gemensamma hem.

Det var vad min syster och hennes sambo gjorde, de valde också att inte flytta ihop på några år pga just sina barn så de kunde vänja sig att vara en familj. Min syster och jag är båda bonusbarn själva så det spelade nog roll. Jag vet inte om din bonusmamma är det? Men om inte, så har hon kanske inte den förståelse som krävs för att sätta sig in i din och din brors situation. Gemensam parterapi, kanske bara henne och din pappa om hur det är att vara en bonusfamilj tror jag skulle hjälpa och det finns även samtalsgrupper där man kan byta erfarenheter. Sedan, när hela graviditet kaoset lagt sig lite så tror jag, personligen, att terapi med bara din bonusmamma, din bror och dig är något annat som krävs. För att det ska fungera, bör ni skapa er en egen relation med din bonusmamma inte något som enbart går mellan dig - din pappa - din bonusmamma.

Att hon insisterar på att ni alla tre är syskon och inte halv-syskon tycker jag är positivt. Själv har jag en herrans massa syskon, inget helt, alla halv och vi tänker om varandra, pratar om, och direkt till varandra som syskon. Jag säger alltid (och vice versa) det här är min syster V, inte det här är min halv-syster V. För vi är alla syskon i en post-modernistisk familj som jag brukar uttrycka det. Vi har också olika efternamn och det spelar inte heller någon roll eftersom vi är en familj och vad det står i passet eller på postlådan är ointressant.

 

[TinyWiny]

Jag lider verkligen med dig. Mina barn hade det liknande hos sin pappa tyvärr. De var bara där varannan helg mellan 3 och 5 och 10 och 12 års ålder (Vi gick isär när de var 9 månader respektive 2,5 år men han träffade dem inte alls första åren efter att vi hade gått isär). Då var det 12 år som gällde och när äldsta inte ville åka mer tyckte pappan att det var onödigt att hämta yngsta (som ville åka just då mest pga småsykonet). Att de inte ville åka var inte konstigt då de precis som du nu har fått höra fick de höra en massa dumheter och de skulle helst bara finnas som uppvisningspokaler. Mina barn har också småsyskon på pappans sida och här var det barnen som var enormt noga med att de är deras syskon, inte halvsyskon (jag har ingen halv syster, hon är hel! som mitt yngsta barn sa, hen var då 9 år gammal) och kanske är det ett sätt för din bonusmamma att försöka markera tillhörigheten? Mina barn och deras småsyskon har inte vuxit upp ihop och har en "sådär" relation men de är syskon. Hur eller vad småsyskonens föräldrar har sagt egentligen vet jag inte men mina barn har ytterst sporadisk kontakt med sin pappa idag. Ena mindre än den andra.

Du är enormt klarsynt och faktiskt i mina ögon enormt förlåtande och du ska ha en massa cudos som inte vill ha negativa ord om någon av er. Det jag vill säga är att du har all rätt att vara arg, ledsen och besviken. Föräldrar är också människor och gör en massa fel men självklart ska barnens bästa alltid alltid gå först. Jag har själv två bonusbarn och har varit enormt noga med att de skulle veta att de alltid alltid var/är välkomna hit. Allt ifrån att de skulle ha egna rum (nu är alla våra barn vuxna och har egna hem) till att deras namn skulle finnas ovanför en handduk i badrummet och framförallt att jag sa till dem att de alltid är välkomna hit. Att det här är deras hem precis lika mycket som någon annan i familjen.

Numera finns det ingen ålder då barn får bestämma själva utan man går på barnets mognad. Det kan både vara positivt och negativt då barn ofta är enormt lojala med sina föräldrar men din bror lär ha rätt att säga sin åsikt han med.

 

[godisklubba]

Var inte bara den detaljen jag reagerade på, men det som stack mest i ögonen. Det är i sammanhanget av helheten som det blir illa tycker jag. Känns inte som det hanteras som ett önskemål om att underlätta, utan som en regel som någon blir mer eller mindre uttalat sur om den inte skulle följas. Stilen, attityden bakom. Effekten att du inte känner dig välkommen att vara där osv.

Du kan inte ta på dig uppgiften att ta ansvar för saker bara för att din pappa inte tar det ansvar som han borde.

Barn får ha stort inflytande på var de ska bo när de anses mogna för det, 12 år är en typ av riktmärke men det bedöms individuellt. Jag vet en tjej som var 9 när socialen satte ner foten (efter att hon konsekvent uttryckt samma vilja till skolkuratorn i ett år och pappan inte gav någon vettig förklaring till varför han tyckte att man skulle strunta i barnets egna önskemål)

Jag vet inte hur eller vem som annars skulle ta på sig att få honom att göra det. Eller vem som skulle göra det.

Som sagt, min bror anses inte lämplig att bestämma själv. Det anses att han är för impulsiv och spontan och inte kan ta konsekvenserna. Det är inte någon möjlighet, vi har kollat upp det då han ett tag ville bo hos enbart pappa (innan bonusmamman).

Som kontrast så flyttade jag och mamma ihop med hennes nya pojkvän, som hade 4 barn redan. Direkt från att vara ensambarn med jättemycket ensamtid eftersom mamma var tvungen att jobba mycket för att vi skulle klara oss. Jag gick alltså hem från skolan, fixade mat och läxor och allt själv och när jag borstade tänderna för att gå och lägga mig kom mamma hem.
Du kan tänka dig chocken att få två yngre bröder och två storasystrar. Dela rum med storasystern som var nästan jämnårig

Jag hade ett helvete. Mina plastsyskon var väldigt ihopgaddade och jag vet inte hur många gånger jag satt i porten och åt mat när de gaddat ihop sig mot mig och inte tyckte jag fick sitta vid bordet och äta. Det lugnade sig efter ett par år, och funkade då ok men det där med att dela rum och aldrig kunna gå iväg från syskonen var apjobbigt.
Efter ca 4 år frågade mamma om jag tyckte det var jobbigt. Det tog en dag från jag hade sagt att det var jobbigt tills mamma ordnade att ett eget rum. De andra fick bo ihop och mamma och nya snubben flyttade in i vardagsrummet. SÅ ska föräldrar agera.
Anledningen till att det tog så lång tid var att jag själv var som en mussla och inte berättade hur jobbigt jag hade haft det.
När jag tog mod till mig och berättade det om att jag inte fick äta tillsammans med syskonen och att de gaddade ihop sig mot mig när de vuxna inte var hemma tog det inte lång tid innan mamma och nya snubben blev sambos.

Åh gud, skulle aldrig fixa att få fyra syskon till bara så där! Att du fixade det är imponerande.

Men usch vilket sätt de kunde med att behandla dig på! Tycker det var bra av din mamma och hennes sambo att fixa ett eget rum åt dig så snabbt när de väl fick veta.

'Bonus' familjer är bland det knepigaste som finns och en otroligt komplex situation. Det ska plötsligt samsas fyra olika personer med olika personligheter (barn ej inkluderade), vanor och åsikter som ska leva tillsammans som en familj - vilket ni nu alla är. Sedan är det vuxnas ansvar att lösa situationen eftersom de dels är, ja, vuxna och dels har valt att bilda familjen, vilket barnen i de olika relationerna inte gjort. Nu har du tur på det sättet att det inte verkar finnas någon större(?) bitterhet mellan din mamma och pappa, otrohet och liknande, så du och din bror inte behöver välja vem ni älskar mest vilket vissa omogna ärkeidioter kör med. Det värsta som kan hända i ett barns liv.

Det är något jag kan reagera på, här på buke, att det finns en hel del klagomål på bonusbarnen eftersom pappan (i nästan alla relationer) inte tar sitt ansvar/nya sambo eller fru inte samsas med barnen. Men, man vet att barnen fanns när man inledde förhållandet och bör väl känna till barnen och pappans relation innan man flyttar ihop och att barnen ska alltid komma först.

Jag förstår din frustration, och reagerar på att du kallar det besök när det är ditt hem (lika mycket som hennes). Hoten om vårdnad är dessutom tomma om hon när det blir dags att registrera barnet vägrar att uppge fadern, vilket man kan göra vid ett sambo förhållande, men pappan då kan begära ett DNA test som visar faderskap. I Sverige har barnet mycket starka rättigheter till båda föräldrarna vilket inte minst att vissa män kan få vårdnad om sina barn efter att han mördat deras mamma visar.

Visst, just nu stormar det antagligen med hormoner i henne, och hon kan säkert kläcka ur sig både det ena och det andra. Hur var er relation innan hon blev gravid? Var den ok då? Nej, du och din bror ska inte dela rum med tanke på er situation. Men om jag läser dig korrekt så har den uppstått efter att hon blivit gravid? Som jag förstår dig så är det hennes första barn? Och då blir det antagligen ännu mer dramatiskt för henne, vilket inte är en ursäkt, men kan vara en delvis förklaring och varför hon överreagerar.

Kanske det skulle hjälpa om din psykolog - och din brors - skriver ett intyg om att det är direkt olämpligt för ert gemensamt mående att ni delar rum. Med tanke på situationen som den är, verkar det mest förnuftiga att din pappa och bonusmamma börjar leta ny bostad som tillfredsställer allas behov och att ni alla fyra/fem kan vara med om att bestämma om ett nytt boende som passar er alla och är ert gemensamma hem.

Det var vad min syster och hennes sambo gjorde, de valde också att inte flytta ihop på några år pga just sina barn så de kunde vänja sig att vara en familj. Min syster och jag är båda bonusbarn själva så det spelade nog roll. Jag vet inte om din bonusmamma är det? Men om inte, så har hon kanske inte den förståelse som krävs för att sätta sig in i din och din brors situation. Gemensam parterapi, kanske bara henne och din pappa om hur det är att vara en bonusfamilj tror jag skulle hjälpa och det finns även samtalsgrupper där man kan byta erfarenheter. Sedan, när hela graviditet kaoset lagt sig lite så tror jag, personligen, att terapi med bara din bonusmamma, din bror och dig är något annat som krävs. För att det ska fungera, bör ni skapa er en egen relation med din bonusmamma inte något som enbart går mellan dig - din pappa - din bonusmamma.

Att hon insisterar på att ni alla tre är syskon och inte halv-syskon tycker jag är positivt. Själv har jag en herrans massa syskon, inget helt, alla halv och vi tänker om varandra, pratar om, och direkt till varandra som syskon. Jag säger alltid (och vice versa) det här är min syster V, inte det här är min halv-syster V. För vi är alla syskon i en post-modernistisk familj som jag brukar uttrycka det. Vi har också olika efternamn och det spelar inte heller någon roll eftersom vi är en familj och vad det står i passet eller på postlådan är ointressant.

Nej, det finns ingen bitterhet mellan mina föräldrar. Det enda är att mamma är sur på min bonusmamma för hennes beteende. Med all rätt! Ja, men precis. Barn ska inte behöva välja en av sina föräldrar. På samma sätt som att jag inte vill att barnet ska behöva välja mellan mig eller sin mamma sen - det är inte barnets fel att hen blev till och att jag och hens mamma inte kommer överens.

Det är hennes första barn. Allt har inte uppståt under graviditeten, en del har funnits sen innan - innan de ens blev sambos. Den var bättre men samtidigt inte helt bra. Vi träffade henne första gången i mars förra året. En månad senare var hon gravid. Så det är svårt att säga vad som var innan och under graviditeten, tänker att första tiden (innan graviditeten) räknas in i smekmånaden. Även en tid efter det. Hon och pappa har varit sambos snart 3 månader men hon bodde mycket i pappas lägenhet (vilket känns fel att säga eftersom det nu är hennes också...) redan innan.

Min bror har ingen psykolog och mamma har frågat läkaren angående att vi ska dela rum. Läkaren tycker inte det är några problem, då min bror bara är en vanlig kille med adhd och jag är ju duktiga-flickan som inte klagar Vi har samma korkade läkare på BUP och jag är så himla trött på hen så det är inte klokt. Så nope, inga intyg från BUP om vi inte vill ha intyg på att det visst skulle fungera

De letar boende. Vi är fyra människor (snart fem) och två katter i en liten lägenhet. Men boenden växer inte på träd och min bonusmamma påstår att om jag och min bror ska ha egna rum så ska hennes katter också ha egna rum. Dvs vi behöver 5 sovrum. Inte för att kränka katterna eller så, men den ena sover mer än gärna i soffan och den andra i någons säng. Helst på någon. Sen är det det med pengar också... det behövs pengar för att köpa en bostad och (tyvärr) växer inte de heller på träd, även om man önskar.

Ja, visst är vi syskon. Jag säger inte halvsyskon och inte bonussyskon. Men just nu har det blivit en grej att jag säger halvsyskon bara för att retas tillbaka. Extremt barnsligt, jag vet. Pappa skulle säkert kunna få in sitt efternamn i efterhand också, men han skulle få betala för det. Min bonusmamma lär vägra att betala för det i alla fall. Hon har fyra helsyskon, så det var ingen snack om saken - de har samma efternamn hela bunten.

Jag har faktiskt tipsat om partnerterapi för dem, då det låter som något de kan behöva. Men tyvärr vägrar min bonusmamma. Enligt henne är allt sånt slöseri med tid...

 

[godisklubba]

Jag lider verkligen med dig. Mina barn hade det liknande hos sin pappa tyvärr. De var bara där varannan helg mellan 3 och 5 och 10 och 12 års ålder (Vi gick isär när de var 9 månader respektive 2,5 år men han träffade dem inte alls första åren efter att vi hade gått isär). Då var det 12 år som gällde och när äldsta inte ville åka mer tyckte pappan att det var onödigt att hämta yngsta (som ville åka just då mest pga småsykonet). Att de inte ville åka var inte konstigt då de precis som du nu har fått höra fick de höra en massa dumheter och de skulle helst bara finnas som uppvisningspokaler. Mina barn har också småsyskon på pappans sida och här var det barnen som var enormt noga med att de är deras syskon, inte halvsyskon (jag har ingen halv syster, hon är hel! som mitt yngsta barn sa, hen var då 9 år gammal) och kanske är det ett sätt för din bonusmamma att försöka markera tillhörigheten? Mina barn och deras småsyskon har inte vuxit upp ihop och har en "sådär" relation men de är syskon. Hur eller vad småsyskonens föräldrar har sagt egentligen vet jag inte men mina barn har ytterst sporadisk kontakt med sin pappa idag. Ena mindre än den andra.

Du är enormt klarsynt och faktiskt i mina ögon enormt förlåtande och du ska ha en massa cudos som inte vill ha negativa ord om någon av er. Det jag vill säga är att du har all rätt att vara arg, ledsen och besviken. Föräldrar är också människor och gör en massa fel men självklart ska barnens bästa alltid alltid gå först. Jag har själv två bonusbarn och har varit enormt noga med att de skulle veta att de alltid alltid var/är välkomna hit. Allt ifrån att de skulle ha egna rum (nu är alla våra barn vuxna och har egna hem) till att deras namn skulle finnas ovanför en handduk i badrummet och framförallt att jag sa till dem att de alltid är välkomna hit. Att det här är deras hem precis lika mycket som någon annan i familjen.

Numera finns det ingen ålder då barn får bestämma själva utan man går på barnets mognad. Det kan både vara positivt och negativt då barn ofta är enormt lojala med sina föräldrar men din bror lär ha rätt att säga sin åsikt han med.

Jag måste säga att du har en väldigt fin inställning till dina bonusbarn! Får jag önska att jag hade haft dig som bonusmamma? Trist att pappan inte ville träffa barnen under den första perioden när ni hade separerat Ja, hon vill nog markera tillhörigheten. Men jag tycker att det känns konstigt att hon ska tvinga oss att säga syskon istället för halvsyskon - för att vi hör ihop, är familj etc. Men att hon samtidigt inte välkomnar mig och min bror. Om du förstår vad jag menar?

Det är självklart att jag inte vill ha negativa ord om någon av oss, egentligen tycker jag om min bonusmamma med. Sen tycker jag inte att det är schyst att hon ska få negativa ord kastade på sig av folk som bara har en (min) synvinkel och inte allas.

Föräldrar får absolut göra fel. Precis som barn. Det som blir skevt, är att barnet ska be den vuxna om förlåtelse när hen gör fel medans de vuxna inte behöver be barnet om förlåtelse när de gör fel. Tänker att de vuxna ska föregå med gott exempel, vill de att barnen ber om ursäkt får de snällt också göra det när de gör fel liksom.

 

[Cambrie]

Jag vet inte hur eller vem som annars skulle ta på sig att få honom att göra det. Eller vem som skulle göra det.

Som sagt, min bror anses inte lämplig att bestämma själv. Det anses att han är för impulsiv och spontan och inte kan ta konsekvenserna. Det är inte någon möjlighet, vi har kollat upp det då han ett tag ville bo hos enbart pappa (innan bonusmamman).

Åh gud, skulle aldrig fixa att få fyra syskon till bara så där! Att du fixade det är imponerande.

Men usch vilket sätt de kunde med att behandla dig på! Tycker det var bra av din mamma och hennes sambo att fixa ett eget rum åt dig så snabbt när de väl fick veta.

Nej, det finns ingen bitterhet mellan mina föräldrar. Det enda är att mamma är sur på min bonusmamma för hennes beteende. Med all rätt! Ja, men precis. Barn ska inte behöva välja en av sina föräldrar. På samma sätt som att jag inte vill att barnet ska behöva välja mellan mig eller sin mamma sen - det är inte barnets fel att hen blev till och att jag och hens mamma inte kommer överens.

Det är hennes första barn. Allt har inte uppståt under graviditeten, en del har funnits sen innan - innan de ens blev sambos. Den var bättre men samtidigt inte helt bra. Vi träffade henne första gången i mars förra året. En månad senare var hon gravid. Så det är svårt att säga vad som var innan och under graviditeten, tänker att första tiden (innan graviditeten) räknas in i smekmånaden. Även en tid efter det. Hon och pappa har varit sambos snart 3 månader men hon bodde mycket i pappas lägenhet (vilket känns fel att säga eftersom det nu är hennes också...) redan innan.

Min bror har ingen psykolog och mamma har frågat läkaren angående att vi ska dela rum. Läkaren tycker inte det är några problem, då min bror bara är en vanlig kille med adhd och jag är ju duktiga-flickan som inte klagar Vi har samma korkade läkare på BUP och jag är så himla trött på hen så det är inte klokt. Så nope, inga intyg från BUP om vi inte vill ha intyg på att det visst skulle fungera

De letar boende. Vi är fyra människor (snart fem) och två katter i en liten lägenhet. Men boenden växer inte på träd och min bonusmamma påstår att om jag och min bror ska ha egna rum så ska hennes katter också ha egna rum. Dvs vi behöver 5 sovrum. Inte för att kränka katterna eller så, men den ena sover mer än gärna i soffan och den andra i någons säng. Helst på någon. Sen är det det med pengar också... det behövs pengar för att köpa en bostad och (tyvärr) växer inte de heller på träd, även om man önskar.

Ja, visst är vi syskon. Jag säger inte halvsyskon och inte bonussyskon. Men just nu har det blivit en grej att jag säger halvsyskon bara för att retas tillbaka. Extremt barnsligt, jag vet. Pappa skulle säkert kunna få in sitt efternamn i efterhand också, men han skulle få betala för det. Min bonusmamma lär vägra att betala för det i alla fall. Hon har fyra helsyskon, så det var ingen snack om saken - de har samma efternamn hela bunten.

Jag har faktiskt tipsat om partnerterapi för dem, då det låter som något de kan behöva. Men tyvärr vägrar min bonusmamma. Enligt henne är allt sånt slöseri med tid...

Katterna ska ha eget rum?! Ni samställs alltså på samma nivå som två katter? Jag är relativt säker, oavsett din brors impulsivitet, att varenda familjerätt skulle döma boendet åt din mamma om ni inte har högre värde än katterna hemma hos pappa...

 

[Elo]

Jag har också haft ett ... stormigt... förhållande till min bonusmamma. Vi har varit väldigt olika personligheter med väldigt olika prioriteter (jag har ju också dessutom autism, men det har bonusmamma bestämt att jag inte alls har för hon vet allt om autism och det har jag inte. så det så).

Det är inte lätt att komma in som ny i en redan existerande familjekonstellation, men jag håller med många andra; vuxna har ett ansvar för barn. Inte tvärt om.

Du är så pass gammal att du kan bestämma om du vill bo bara hos mamma eller hur du vill lösa dig (och också att ändra dig om detta när du vill)

Jag fick ett halvsyskon när jag var 13. Vi kallade inte bonusmamma för mamma utan för sitt förnamn. Vilket snabbt ledde till att halvsyskonet kallade sina föräldrar för "pappa" och "bonusmammans namn". Det var INTE populärt. Så vi fick istället kompromissa med "halvsyskonets förnamn's mamma" (inte alls krångligt).

Vi har som sagt var inte haft en bra relation (och det är inte enbart hennes fel...) men jag hoppas verkligen att det kan lösa sig för dig.

 

[Fibusen]

Jag måste säga att du har en väldigt fin inställning till dina bonusbarn! Får jag önska att jag hade haft dig som bonusmamma? Trist att pappan inte ville träffa barnen under den första perioden när ni hade separerat Ja, hon vill nog markera tillhörigheten. Men jag tycker att det känns konstigt att hon ska tvinga oss att säga syskon istället för halvsyskon - för att vi hör ihop, är familj etc. Men att hon samtidigt inte välkomnar mig och min bror. Om du förstår vad jag menar?

Det är självklart att jag inte vill ha negativa ord om någon av oss, egentligen tycker jag om min bonusmamma med. Sen tycker jag inte att det är schyst att hon ska få negativa ord kastade på sig av folk som bara har en (min) synvinkel och inte allas.

Föräldrar får absolut göra fel. Precis som barn. Det som blir skevt, är att barnet ska be den vuxna om förlåtelse när hen gör fel medans de vuxna inte behöver be barnet om förlåtelse när de gör fel. Tänker att de vuxna ska föregå med gott exempel, vill de att barnen ber om ursäkt får de snällt också göra det när de gör fel liksom.

Jag måste bara få säga att du verkar otroligt klok och mogen, trots din unga ålder.

 

[MJLee]

Nej, det finns ingen bitterhet mellan mina föräldrar. Det enda är att mamma är sur på min bonusmamma för hennes beteende. Med all rätt! Ja, men precis. Barn ska inte behöva välja en av sina föräldrar. På samma sätt som att jag inte vill att barnet ska behöva välja mellan mig eller sin mamma sen - det är inte barnets fel att hen blev till och att jag och hens mamma inte kommer överens.

Det är hennes första barn. Allt har inte uppståt under graviditeten, en del har funnits sen innan - innan de ens blev sambos. Den var bättre men samtidigt inte helt bra. Vi träffade henne första gången i mars förra året. En månad senare var hon gravid. Så det är svårt att säga vad som var innan och under graviditeten, tänker att första tiden (innan graviditeten) räknas in i smekmånaden. Även en tid efter det. Hon och pappa har varit sambos snart 3 månader men hon bodde mycket i pappas lägenhet (vilket känns fel att säga eftersom det nu är hennes också...) redan innan.

Min bror har ingen psykolog och mamma har frågat läkaren angående att vi ska dela rum. Läkaren tycker inte det är några problem, då min bror bara är en vanlig kille med adhd och jag är ju duktiga-flickan som inte klagar Vi har samma korkade läkare på BUP och jag är så himla trött på hen så det är inte klokt. Så nope, inga intyg från BUP om vi inte vill ha intyg på att det visst skulle fungera

De letar boende. Vi är fyra människor (snart fem) och två katter i en liten lägenhet. Men boenden växer inte på träd och min bonusmamma påstår att om jag och min bror ska ha egna rum så ska hennes katter också ha egna rum. Dvs vi behöver 5 sovrum. Inte för att kränka katterna eller så, men den ena sover mer än gärna i soffan och den andra i någons säng. Helst på någon. Sen är det det med pengar också... det behövs pengar för att köpa en bostad och (tyvärr) växer inte de heller på träd, även om man önskar.

Ja, visst är vi syskon. Jag säger inte halvsyskon och inte bonussyskon. Men just nu har det blivit en grej att jag säger halvsyskon bara för att retas tillbaka. Extremt barnsligt, jag vet. Pappa skulle säkert kunna få in sitt efternamn i efterhand också, men han skulle få betala för det. Min bonusmamma lär vägra att betala för det i alla fall. Hon har fyra helsyskon, så det var ingen snack om saken - de har samma efternamn hela bunten.

Jag har faktiskt tipsat om partnerterapi för dem, då det låter som något de kan behöva. Men tyvärr vägrar min bonusmamma. Enligt henne är allt sånt slöseri med tid...

Du är ett barn så du har all rätt att vara barnslig. Vad du har beskrivit (ris etc) så känns det som att det primära problemet är mellan din pappa och din bonusmamma och att du och din bror kommer i kläm i deras relation. Spontanreaktionen är att allt har gått på tok för snabbt och att ingen vuxen har tänkt igenom relationen till dig och din bror och inte heller att skaffa ett gemensamt barn. Konsekvenstänkande verkar inte direkt varit den största faktorn här. Om din bonusmamma enbart har fyra helsyskon och inga bonussyskon behövs det definitivt mer kunskap från hennes sida.

Jättebra att det letas nytt boende även om jag har full förståelse för att det tar tid och pengar! Att bonusmamman kräver eget rum till sina katter är skitsnack. Katter vill vara där deras slavar är, det enda som behövs är platser (som kattträd) där de kan dra sig undan vid behov. Där är hon barnslig och det känns som en trotsig femåring, vilket verkar vara en del av din pappas och hennes situation. Som du beskriver planlösningen är den verkligen inte optimal. Förståelse för att hon inte vill sitta i sovrummet och amma/få barn att somna, samtidigt som din bror och hans vänner (som de har rätt till) låter när de spelar och att de behöver passera hennes sovrum. Nu vet jag inte hur stor lägenhet ni har eller planlösningen, men kanske sätta er ner och planera om hela boendet tillsammans. Tex att hon och din pappa flyttar ut i vardagsrummet tillfälligt och skärmar av sovdelen medan ni letar ny bostad. Tyvärr tror jag inte att förslag om parterapi från dig hjälper utan det måste komma från din pappa och vara ett gemensamt beslut. Men hon behöver inte gå i parterapi om hon inte vill, men däremot träffa andra bonusföräldrar/terapi som fokuserar på bonusförhållanden. Glöm inte att du och din bror (och senare ditt syskons) behov är de som alltid ska prioriteras.

Som du beskriver det så är hon inte en 'elak' person, och kredd till dig att du inser det, utan någon som är ignorant, osäker i sitt förhållande och dessutom full av hormoner som gör henne oresonlig och irrationell. Vilket inte ska gå ut över dig och din bror men gör det. Kamma till dig och uppför dig som en vuxen är hon tyvärr nog inte särskilt mottaglig för just nu iaf (förhoppningsvis senare när barnet är fött). Jag tror nog att alla som fött barn skulle få lite panik över boendesituationen som den är idag, hennes krav om att du och din bror ska bo tillsammans är dock inte acceptabel. Att din mamma förståeligt nog försvarar dig och din bror gör nog tyvärr bara situationen värre även om den är naturlig och behövlig.

Det är fantastiskt att du och din pappa har ett nära förhållande men kanske, tillfälligt! Tills boendesituation lösts så är ett förslag att ni kommer överens om, att din och din brors primära boende ska vara hos din mamma. Om din bonusmamma anser att ni alla är syskon tillsammans kanske det kan få henne att tänka efter lite och ge henne bättre förståelse för att ni kan inte vara syskon 'på riktigt' så länge du och din bror är på 'besök' hos sin pappa. Jag har för mig att du är adopterad? Om din bonusmamma inte har någon kunskap om adoption och vad det innebär om anknytning och familjebildning är det också något hon behöver större förståelse för. Förhoppningsvis är den kunskapen och terapi något hon skulle vara mer mottaglig för eftersom det inte insinuerar att hon och din pappa har problem.

 

[hoppsann]

Mamma hade tydligen ringt och skällt ut honom rätt rejält, så han verkar fått skämmas något idag i alla fall

Det GÅR INTE att diskutera med min pappa... han är Mr always right. Varje gång jag har försökt resonera och diskutera med honom så är det jag som fått skiten för att ha tagit upp ämnet.
Jag har försökt prata med honom om allt jag listade upp innan och han säger typ att han håller med men inte orkar ta fighten, så jo. Att vara irriterad på honom för att han inte ida sa min och min brors parti mer är rimligt.

Skulle jag vilja vara hos båda när som helst skulle det rimligaste vara att bo bara hos pappa, då mamma inte har några problem med att jag kommer lite när som helst. Men att bo hos bara pappa känns inte riktigt som ett alternativ med tanke på min bonusmamma. Dock skulle det vara lite kul att göra det för att jävlas med henne - typ "du slipper inte mig för nu ska jag bo här på heltid, mohahaha"
Men det kommer inte vara bra för min mentala hälsa så det kommer inte hända heller.

Jag vet att jag och min bror är en del av familjen. Men det känns inte riktigt så. Pappa har sin nya lilla familj, han, hans tjej och barnet. Det är som att han på något sätt gått vidare från mamma genom att ersätta henne med min bonusmamma (aka pappas tjej). Ingen av dem var singel länge innan de blev ihop, min bonusmamma var singel typ 6 månader och min pappa i typ 8 månader. Sedan tog det 8 månader innan hon blev gravid och ytterligare 7 månader tills de blev sambos. Så jag antar att de fortfarande håller på att testa sig fram och bygga upp en struktur med allt praktiskt osv.

Jäklar vad jag inte är objektiv nu alltså. Jag fattar att jag försöker skydda pappa mer än han borde, för att jag tycker om honom. Jag tycker om honom, men han behöver säga till sin tjej någon gång också. Allt är inte mitt eller min brors fel liksom...

Tack!

Härligt att du har en mor som ställer upp och förstår hur du känner dig. Och att hon ser dig. ❤
Din far älskar dig. Han har bara fått knepiga solbrillor på sig nu. Man kan se väldigt dåligt igenom förälskelsens brillor, kryddat med gravidhormoner och minsta motståndets lag.
Kanske är ok att bo hos mamma ett tag till det lagt sig? Och bo hos pappafamiljen varannan helg?
Lycka till nu.