Dela föräldraledigheten från början

[Wysiwyg]

@Wysiwyg Jag tror inte du ens kan jämföra svårigheten att vara ifrån barnet när den är 8 månader mot när den är en eller två veckor. Det är liksom väsensskild skillnad tror jag.

Okej okej, jag har fattat att det är svårt så tidigt! Men det är ju därför jag frågar också, för att jag inte har någon egen uppfattning eller erfarenhet om vad som är rimligt.

 

[inverterad]

Nä okej, jag fattar, 2 veckor var att ta i. Men ni var alltså lediga tillsammans i två månader?

Ert upplägg låter ju som något jag tänkt mig! Hur funkade det med flaskmatningen när du var på jobbet, fick ditt barn då det du pumpat ut eller ersättning?

Om jag får barn i framtiden, får jag använda dig som handledare?

Japp! En månads semester och en månads dubbeldagar. Det går ju inte för alla att få ihop det så, men en månad tillsammans kan ju alla få (mer om en snålar lite med dubbeldagarna vilket inte vi gjorde).

Flaskmatningen funkade helt ok när jag var borta och inte alls när jag var hemma, då dög bara bröstet. Men det gjorde ju inte så mycket. Hon fick utpumpat eftersom jag släppte bra till pump. Gör en inte det så kan en ju ge ersättning (just vår dotter anser dock att ersättning är giftigt och vidrigt äckligt så vi testade inte det mer än nån enstaka gång). Att pumpa ur är lite meckigt och kräver också det lite övning samt lugn och ro (jag kunde exempelvis bara pumpa ur om barnet ammade andra bröstet samtidigt = kräver lite handräckning innan en fått till snitsen). Men allt sånt där löser ju sig! Mat kan småbarn få i sig på många sätt.

Hehe, visst får du det, men vi har slitit med det här projektet med två jämställda primärföräldrar, så det kräver en del jobb. Så det har inte varit smooth sailing hela tiden. Nu är det dock skitbra! Och jobb-upplägget har definitivt bidragit till det på en massa sätt.

 

[Badger]

Ja jag funderar också på hur mycket återhämtning som kan behövas. Det har jag ju ingen aning om eftersom jag aldrig fött barn. Vad kan det vara för mental återhämtning som behövs? Alltså jag argumenterar inte emot dig, jag är ärligt nyfiken eftersom jag inte gått igenom det själv.

Och just det där att jag är den tryggaste tillvaron för barnet, det är just det jag inte vill hamna i. Jag vill att även pappan ska vara en trygg tillvaro för barnet. Dessutom, tänker jag lika mycket egoistiskt som jämställdhetsivrande. Jag behöver rutiner och fasta saker att göra annars börjar jag må dåligt. Förutom att jag ser det som positivt att båda parter har "samma verklighet" med att både att ta hand om en bebis och ett arbete vet jag också att det för mig inte fungerar att vila mig ur depressioner eller ångest.

Bara som exempel kanske man inte är tillbaka hemma direkt. Man kanske är kvar på sjukhuset första veckan/orna. Och så kanske man är opererad, kejsarsnitt. Eller har ont i ändan. (saker som kan hända bara)

 

[inverterad]

Jag förstår ju verkligen hur du menar och jag säger verkligen inte emot att det blir så för det kan jag verkligen tänka mig. Men samtidigt blir jag provocerad av tanken att jaha, är inte män också splittrade mellan nyfödd bebis och arbete? Det är nog mest det som driver mig till att vilja dela upp det analt och tidigt. Och att försöka stå emot splittringen jag skulle kunna drabbas av.

Män verkar tydligen immuna mot att uppleva den här splittringen mellan jobb och barn, då många pappor jobbar MER och längre dagar sen de blev föräldrar än innan.

 

[Imogen]

Jag förstår ju verkligen hur du menar och jag säger verkligen inte emot att det blir så för det kan jag verkligen tänka mig. Men samtidigt blir jag provocerad av tanken att jaha, är inte män också splittrade mellan nyfödd bebis och arbete? Det är nog mest det som driver mig till att vilja dela upp det analt och tidigt. Och att försöka stå emot splittringen jag skulle kunna drabbas av.

Fast jag menar inte riktigt splittrad på det viset. Jag menar mer att när man jobbar varannan dag så är man så inne i arbetet och varannan dag pågår verksamheten och projekten medan man själv är ledig. Men det beror ju mycket på typ av arbete. Jag relaterar till mitt eget som projektledare, har man ett jobb med mer linjeverksamhet och där man är helt utbytbar är det säkert lättare att helt koppla bort arbetet varannan dag.

Splittringen handlar också att varannan dag leva efter en nyfödds dygnsrytm och varannan dag efter jobbets. Bara den omställningen låter otroligt jobbig tycker jag.

Min man tyckte det var jättejobbigt att gå tillbaka till jobbet, och var splittrad i den bemärkelsen att han såklart väldigt mycket tänkte på bebisen och mig när han var på jobbet. Men det blir ändå något annat att förhålla sig till. På dagarna är man på jobbet och på kvällarna hemma med familjen. Så upplevde jag också det i början när jag började arbeta efter min föräldraledighet, även om det säkert är värre och tar längre tid att komma in i när barnet är precis nyfött.

 

[Raderad medlem 6459]

@inverterad Ert upplägg låter helt suveränt tycker jag! Kul att få lite inspiration .

 

[inverterad]

@inverterad Ert upplägg låter helt suveränt tycker jag! Kul att få lite inspiration .

Ja, det har funkat otroligt bra, jag rekommenderar det till alla som funderar på att skaffa barn. Vara hemma tillsammans precis i början är sååååååå värt det dessutom.

 

[BernT]

Jag hade kunnat börja jobba lite smått efter 2 veckor men fick inte pga kejsarsnittet. Fick vänta 8 veckor. Blödde väldigt lite (avslaget alltså). Hade jag klämt ut en unge vaginalt + haft massa avslag hade jag inte velat jobba på länge tror jag. Speciellt inte om jag hade fått någon form av förlossningskada, sånt vet man ju inte innan.

Mitt jobb är dock sånt att (iaf jag) man släpper det när man går hem. Man kan ju iofs tänka på jobbet hemma men iom att jag inte får betalt för det så gör jag aldrig det.

 

[Imogen]

Man kan ju iofs tänka på jobbet hemma men iom att jag inte får betalt för det så gör jag aldrig det.

Tänk om det var så enkelt

(det är såklart jättebra om man har det så!)

 

[BernT]

Tänk om det var så enkelt

(det är såklart jättebra om man har det så!)

Haha ja men det är ju faktiskt frivilligt att tänka jobb på ledig tid. Jag gör det inte iaf. Isåfall ska jag ha betalt för det med.

 

[supersonic]

Vara hemma tillsammans precis i början är sååååååå värt det dessutom.

+1 på den!

 

[ameo]

Ja jag funderar också på hur mycket återhämtning som kan behövas. Det har jag ju ingen aning om eftersom jag aldrig fött barn. Vad kan det vara för mental återhämtning som behövs? Alltså jag argumenterar inte emot dig, jag är ärligt nyfiken eftersom jag inte gått igenom det själv.

Efter att ha skummat igenom alla dina svar i tråden får jag lite känslan av att du inte riktigt har insett att den stora skillnaden mellan att få ett barn och att t.ex köpa en häst eller annat husdjur, är att man går igenom en stor hormonell förändring när man blir mamma. Det är liksom naturens sätt att se till att modern tar hand om sin avkomma. Man VILL INTE vara ifrån barnet och det handlar inte enbart om vilja utan om ren instinkt.
Det är stor skillnad på att inte vara särskilt sugen på att lämna sin nyfödda fölunge i stallet för att dt är mysigt, jämfört med att inte vilja lämna det barn man nyss själv har burit inom sig och sedan fött fram.

Och just det där att jag är den tryggaste tillvaron för barnet, det är just det jag inte vill hamna i. Jag vill att även pappan ska vara en trygg tillvaro för barnet. Dessutom, tänker jag lika mycket egoistiskt som jämställdhetsivrande. Jag behöver rutiner och fasta saker att göra annars börjar jag må dåligt. Förutom att jag ser det som positivt att båda parter har "samma verklighet" med att både att ta hand om en bebis och ett arbete vet jag också att det för mig inte fungerar att vila mig ur depressioner eller ångest.

Orsaken till att du som mamma är den tryggaste platsen för barnet i början är att barnet har legat i din mage och vant sig vid dina ljud och rörelser. De hör och känner även i magen, så du som mamma ä bekant för bäbisen redan när den är nyfödd.
Barnet kommer vänja sig vid att pappan också är en trygg famn att vila i, men som mamma har du ett försprång pga graviditeten.

 

[inverterad]

Orsaken till att du som mamma är den tryggaste platsen för barnet i början är att barnet har legat i din mage och vant sig vid dina ljud och rörelser. De hör och känner även i magen, så du som mamma ä bekant för bäbisen redan när den är nyfödd.
Barnet kommer vänja sig vid att pappan också är en trygg famn att vila i, men som mamma har du ett försprång pga graviditeten.

Barn hör ju även pappan medan de ligger i magen, så barnet är vant även vid hans röst och till viss del beröring om han har varit i närheten och pratat med magen. Och tid hud mot hud med pappan är lika viktigt som hud mot hud med mamman för anknytningen. Så pappan kan nog ganska snabbt kompensera för det försprånget om han vill.

 

[supersonic]

Jag har börjat hoppa in dagar då och då på mitt jobb, min yngsta är fyra månader (äldsta går på fsk). Jag tar då med mig barnet på jobbet och det funkar än så länge riktigt bra. Hade gärna hoppat in redan för en månad sen rent mentalt, men min chef tyckte jag kunde ta det lugnt.

 

[supersonic]

Barn hör ju även pappan medan de ligger i magen, så barnet är vant även vid hans röst och till viss del beröring om han har varit i närheten och pratat med magen. Och tid hud mot hud med pappan är lika viktigt som hud mot hud med mamman för anknytningen. Så pappan kan nog ganska snabbt kompensera för det försprånget om han vill.

Med min äldsta gick det inte alls. Det tog sex månader innan hon slutade skrika för att någon annan än jag höll henne. Var jag borta i flera timmar (som jag ändå var varje dag då jag hade en häst att vara hos) skrek hon konstant från att jag gick tills jag kom hem. Och då var ändå sambon hemma de första två månaderna i hennes liv och vi turades om med allt utom amningen (jag fick aldrig pumpandet att fungera).

 

[inverterad]

Med min äldsta gick det inte alls. Det tog sex månader innan hon slutade skrika för att någon annan än jag höll henne. Var jag borta i flera timmar (som jag ändå var varje dag då jag hade en häst att vara hos) skrek hon konstant från att jag gick tills jag kom hem. Och då var ändå sambon hemma de första två månaderna i hennes liv och vi turades om med allt utom amningen (jag fick aldrig pumpandet att fungera).

Ja, barn är ju olika förstås, men jag tycker det är onödigt att hävda att det är kört för pappan att på en gång bli en trygghet för barnet bara för att mamman har burit barnet. Det behöver inte bli så, även om det kan bli så.

 

[Wysiwyg]

Efter att ha skummat igenom alla dina svar i tråden får jag lite känslan av att du inte riktigt har insett att den stora skillnaden mellan att få ett barn och att t.ex köpa en häst eller annat husdjur, är att man går igenom en stor hormonell förändring när man blir mamma.

--

Det är stor skillnad på att inte vara särskilt sugen på att lämna sin nyfödda fölunge i stallet för att dt är mysigt, jämfört med att inte vilja lämna det barn man nyss själv har burit inom sig och sedan fött fram.

Oj, tack för den käftsmällen!

Orsaken till att du som mamma är den tryggaste platsen för barnet i början är att barnet har legat i din mage och vant sig vid dina ljud och rörelser. De hör och känner även i magen, så du som mamma ä bekant för bäbisen redan när den är nyfödd.
Barnet kommer vänja sig vid att pappan också är en trygg famn att vila i, men som mamma har du ett försprång pga graviditeten.

Jag är inte dum i huvudet. Det är just det försprånget jag gärna jämnar ut och inte blir vilandes i.

 

[Wysiwyg]

Bara som exempel kanske man inte är tillbaka hemma direkt. Man kanske är kvar på sjukhuset första veckan/orna. Och så kanske man är opererad, kejsarsnitt. Eller har ont i ändan. (saker som kan hända bara)

Ja, helt sant!

 

[supersonic]

Ja, barn är ju olika förstås, men jag tycker det är onödigt att hävda att det är kört för pappan att på en gång bli en trygghet för barnet bara för att mamman har burit barnet. Det behöver inte bli så, även om det kan bli så.

Absolut inte! Min dotter var nog lite av ett extremfall. Sonen däremot ler stort åt allt och alla och för mig känns det som världens frihet jämfört med dottern. Pumpandet funkar den här gången och sambon kan flaskmata vilket känns enormt befriande!

 

[Badger]

Ja, barn är ju olika förstås, men jag tycker det är onödigt att hävda att det är kört för pappan att på en gång bli en trygghet för barnet bara för att mamman har burit barnet. Det behöver inte bli så, även om det kan bli så.

Jo jag håller med. Tex vid kejsarsnitt så får ju barnet hänga med pappa första 5 timmarna eller så och det klarar väl de flesta galant. A hade inga preferenser mellan föräldrar trots amning.

(Han gillade iofs mormor och farmor och folk i allmänhet med.)