Vilken Jätteintressant tråd, jag är i exakt samma tankar själv och just denna inlägg träffade mig lite extra. Jag längtar mycket efter barn men är samtidigt medveten om vilken stor omställning det skulle bli och känner mig så osäker på om jag verkligen vill göra detta själv, utan att ha någon att dela fina eller tuffa stunder med.
I min vänskapskrets är normen att inte skaffa barn och många är frivilligt barnfria och tycker därför att min vilja att skaffa barn är ganska obegriplig, även om de vet om och respekterar detta.
Jag känner därför att jag, om jag någon gång får barn måste vara tacksam och positiv hur det än blir och vad som än händer, eftersom det är ett så väldigt medvetet beslut.
Jag tänker att jag bara skulle våga bli gravid om jag har vänner som känner att de vill vara delaktiga och som någon sorts "del av familjen", det är jag tyvärr inte riktigt säker på att jag har nu.
Jag har ofta nästan varit lite avundsjuk på personer råkar bli gravida. Det skulle aldrig hända mig, i och med hur jag lever mitt liv, men det kan ju såklart vara svårt och stressigt på flera andra sätt.
Däremot önskar jag nog ibland att en eventuellt graviditet och ett barn inte skulle vara ett Riktigt såhär aktivt val.
