Boendeyta med barn

[nyttnytt]

Jag behöver era råd inför en förestående separation och flytt.

Funderar kring vilken boendeyta som är rimlig att tänka sig som singel med två barn i låg/mellanstadieålder. Jag behöver inom kort lämna svar till en lägenhet jag sökt, en 3:a på 63 kvm. Tyvärr är det ingen visning, och jag har svårt att se ytan framför mig även om jag sett bilder på lgh och planlösning. Tanken är att barnen får varsitt sovrum och jag skaffar en snygg bäddsoffa som fälls ihop dagtid och sover i vardagsrummet.

Det jag funderar över är om det är för liten yta för att vara hållbart på längre sikt? Boendesituationen där jag bor är svårt, tackar jag ja till denna lgh så kommer jag inte att kunna byta på många år utan måste samla ny kötid. Läget är perfekt och planlösningen helt ok.

Men kommer det kännas orimligt trångt, kanske när barnen börjar bli äldre om inte redan? Har ni bott på liknande yta med era barn och hur har det fungerat? Har ni erfarenhet av att downsiza boendet tillsammans med era barn och hur har det gått? Tacksam för all input jag kan få!

(Nytt användarnamn då inget är officiellt än.)

 

[lillaP]

Jag behöver era råd inför en förestående separation och flytt.

Funderar kring vilken boendeyta som är rimlig att tänka sig som singel med två barn i låg/mellanstadieålder. Jag behöver inom kort lämna svar till en lägenhet jag sökt, en 3:a på 63 kvm. Tyvärr är det ingen visning, och jag har svårt att se ytan framför mig även om jag sett bilder på lgh och planlösning. Tanken är att barnen får varsitt sovrum och jag skaffar en snygg bäddsoffa som fälls ihop dagtid och sover i vardagsrummet.

Det jag funderar över är om det är för liten yta för att vara hållbart på längre sikt? Boendesituationen där jag bor är svårt, tackar jag ja till denna lgh så kommer jag inte att kunna byta på många år utan måste samla ny kötid. Läget är perfekt och planlösningen helt ok.

Men kommer det kännas orimligt trångt, kanske när barnen börjar bli äldre om inte redan? Har ni bott på liknande yta med era barn och hur har det fungerat? Har ni erfarenhet av att downsiza boendet tillsammans med era barn och hur har det gått? Tacksam för all input jag kan få!

(Nytt användarnamn då inget är officiellt än.)

Bor med två barn i fsk/lägre skolålder i en välplanerad tvåa på 58kvm. Hade gärna haft 10-20kvm till ett ytterligare rum men bor i en kommun där det mesta kostar orimligt mycket så det är bara att glömma. Har dock en liten tomt och uteplats som under sommarhalvåret kompenserar lite. Jag ser det som att vi får lösa eventuella problem med rumsdelning etc när de dyker upp. Jag vill inte byta kommun utan kompromissar i dagsläget hellre med boytan. Hittills trivs vi jättebra och får det att funka, men jag kan se att det på sikt kan erbjuda en del utmaningar, då tänker jag mer på framåt tonåren och dit är det ändå ganska långt till. Eftersom du i sådana fall har en trea är just det där med att barnen får ha sin privata sfär löst, känns som ett stort plus.

Hur ser det ut i övrigt, finns det mycket bostäder att välja på eller är det mer sällan det kommer ut något relevant?

 

[Fille]

Jag är inte i din situation, så jag kan inte direkt lämna någon erfarenhet. Hade jag dock varit i din situation hade jag tyckt det var viktigast att barnen fick varsitt rum. Drömmen vore väl en fyra så att jag själv också fick eget rum, men jag hade prioriterat barnen.
Brukar det komma ut fyror regelbundet på lämplig plats, så att det är värt att vänta? Har du bråttom att flytta?

 

[SaraXX]

Jag har bott i en trea med två barn i 7 år, från äldsta var 5-12. Den var dock lite större än din.

Vi trivdes och fick det att funka. Självklart hade jag velat ha ett sovrum men från att äldsta var 8-9 så fick de varsitt och jag sov i vardagsrummet.

 

[LadyCovergirl]

Enkelt uttryckt så hade jag aldrig stått ut.
Hade definitivt velat ha ett sovrum till varje person.
Jag bor med ett barn, snart 14 år, och vi har ett radhus på 105 kvm. Det är egentligen en fyra men den är omgjord till en trea så att dottern istället har ett stort rum.
Hade inte kunnat se att vi trivts i en tvåa på typ 50-60 kvm.

 

[Dorinda]

Klart att det fungerar!
Hur ofta kommer det ut större och framför allt hur dyrt blir det? Man behöver ju lite slack i ekonomin så man iaf har råd att vabba

 

[Enya]

Jag har bott i en tvåa på 50 kvm med tre barn i den åldern, en hund och en katt. Det var inte öppen planlösning, vilket var positivt. Det funkade bra, bodde så i två år. Lite gnissel då barnen fick dela rum, delade sedan av vardagsrummet till dotter, och det funkade bättre. För oss var det inte ytan som var viktig, utan att kunna gå undan ibland. Där funkade ju köket fint att sitta och rita i, rummet för andra och dotterns kryp in för henne tex. Det var viktigt att lära barnen att inte störa varandra när man ville vara ifred.

Flyttade från hus med 5 rum så omställning men vi trivdes alla väldigt bra. Tre rum till två barn är ju inga som helst problem tänker jag

 

[Ninnurur]

Jag och dottern delar på en tvåa. Hon har sovrummet och jag har en säng i ett hörn av vardagsrummet. Fram tills hon var typ 10 så delade vi rum.

 

[Araminta]

Jag och min bror är uppvuxna i trerummare. Något större till ytan än i TS men inte med mycket. Mamma hade samma lösning som i TS, hos pappa delad vi rum tills jag flyttade hemifrån. Jag kan inte påstå att själva ytan någonsin var ett problem för oss barn. Att dela rum hos pappa upp i tonåren var kanske inte optimalt men det gick.

 

[Inte_Ung]

Jag kan nog tycka att det kan vara bra att hålla nere hyran så mycket som möjligt.
Om det blir förfärligt trångt och du har ekonomiska möjligheter så kan du ju hyra en hobbylokal att vara i för studier och skrymmande aktiviteter.
Så att barnen kan komma undan när de blir tonåringar.

 

[cewe]

Tror absolut det fungerar (säger hon som bor ensam i en tvåa på 64 kvm )
Se till att det inte är för mycket pryttlar och grejer som tar plats så känns det mindre trångt.
Om det finns plats för en vanlig säng och att göra en avskärmning i vardagsrummet istället för bäddsoffa skulle jag nog göra så i stället. Tror du kommer trivas bättre om du får ett eget krypin.
Hyr ett extra förråd för att förvara vinter/sommarkläder, utrustning, leksaker mm.

 

[McFlurry]

Jag behöver era råd inför en förestående separation och flytt.

Funderar kring vilken boendeyta som är rimlig att tänka sig som singel med två barn i låg/mellanstadieålder. Jag behöver inom kort lämna svar till en lägenhet jag sökt, en 3:a på 63 kvm. Tyvärr är det ingen visning, och jag har svårt att se ytan framför mig även om jag sett bilder på lgh och planlösning. Tanken är att barnen får varsitt sovrum och jag skaffar en snygg bäddsoffa som fälls ihop dagtid och sover i vardagsrummet.

Det jag funderar över är om det är för liten yta för att vara hållbart på längre sikt? Boendesituationen där jag bor är svårt, tackar jag ja till denna lgh så kommer jag inte att kunna byta på många år utan måste samla ny kötid. Läget är perfekt och planlösningen helt ok.

Men kommer det kännas orimligt trångt, kanske när barnen börjar bli äldre om inte redan? Har ni bott på liknande yta med era barn och hur har det fungerat? Har ni erfarenhet av att downsiza boendet tillsammans med era barn och hur har det gått? Tacksam för all input jag kan få!

(Nytt användarnamn då inget är officiellt än.)

Nu framgår det inte i ts om barnen kommer bo hos dig på heltid eller inte, och det känns säkert väldigt långt borta för dig just nu - men tänk på hur lägenheten funkar senare om du träffar någon ny.

Utan att bli allt för personlig så har jag varit ett äldre tonårsbarn i en liknande situation och det funkade bra tills dess att min förälder började dejta seriöst. Dock bodde jag och mitt syskon där på heltid.

 

[Bexzor]

Jag bor i en lägenhet på 4 rok på drygt 98 kvm, där jag delar rum med dottern (3 år), mellanpojkarna (9 och 11 år) delar rum och äldsta sonen (20 år) har eget. Jag flyttade från ett hus på cirka 240 kvm med sex sovrum, två vardagsrum och två kök. Absolut en tuff period att vänja sig vid mindre. Idag ser jag fördelarna med billigare hyra som ger utrymme till flexibilitet i ekonomin. Detta är inte min slutdestination men fungerar bra just nu där jag är i livet. Ibland räcker det gott med att mellanlanda på obestånd framtid

 

[karamelldrottningen]

Googla på vettiga lösningar som compact living.
Barnen får varsitt sovrum och du får ett hörn i tex vardagsrummet.

 

[Septicemia]

Vi flyttade från enormt hus till en trea med mamma när jag och mitt syskon var i tonåren, 14 och 17. Vi fick sovrummen och det var faktiskt aldrig några problem trots att både jag och syskonet oftast hade vänner och partners hemma över helgerna, jag minns den lägenheten som en väldigt fin och rolig tid under min uppväxt.

 

[Roheryn]

Jag bodde med min tonårsdotter i en tvåa på 57 kvm under hela hennes tonårstid, så ca 7 år. Hon hade sovrummet, jag en avdelad bit av vardagsrummet. Vi trivdes alldeles utmärkt så. Hon bodde hos mig på lite drygt halvtid. Men då ska ju sägas att en tonåring inte behöver "plats att leka" som yngre barn och vi var ju också rätt ofta borta från lägenheten - hon i skola och jag på jobb dagtid och så gemensam tid i stallet på kvällarna. Och när pandemin kom satt jag ensam hemma och jobbade på dagarna och hon hade ett stalljobb som hon var på drygt heltid (dvs jobbade först heltid och red sedan sina egna hästar). Det spelar ju viss roll för hur det funkar att bo på liten yta - om man spenderar mycket tid i hemmet eller mest bara slappnar av efter långa dagar + äter o sover. Älskade dock min lilla lägenhet!

 

[Hedinn]

Min personliga uppfattning är att en trea på under 70 kvadrat är en väldigt liten trea. Totala boendeytan är ju en sak, storlek på rummen en annan. Så det beror ju på hur viktigt det är med rymliga rum, för det lär det inte vara i den lägenheten.

 

[nyttnytt]

Tack för era svar så här långt, tänkvärd input! Jag läser och kommer att svara mer individuellt när tid finns

 

[Sirap]

Jättesvårt att svara på, tycker jag. Det beror nog främst på hur man är som person. Jag hade haft väldigt svårt medan andra säkert klarar det utmärkt.

 

[tomte]

Jag behöver era råd inför en förestående separation och flytt.

Funderar kring vilken boendeyta som är rimlig att tänka sig som singel med två barn i låg/mellanstadieålder. Jag behöver inom kort lämna svar till en lägenhet jag sökt, en 3:a på 63 kvm. Tyvärr är det ingen visning, och jag har svårt att se ytan framför mig även om jag sett bilder på lgh och planlösning. Tanken är att barnen får varsitt sovrum och jag skaffar en snygg bäddsoffa som fälls ihop dagtid och sover i vardagsrummet.

Det jag funderar över är om det är för liten yta för att vara hållbart på längre sikt? Boendesituationen där jag bor är svårt, tackar jag ja till denna lgh så kommer jag inte att kunna byta på många år utan måste samla ny kötid. Läget är perfekt och planlösningen helt ok.

Men kommer det kännas orimligt trångt, kanske när barnen börjar bli äldre om inte redan? Har ni bott på liknande yta med era barn och hur har det fungerat? Har ni erfarenhet av att downsiza boendet tillsammans med era barn och hur har det gått? Tacksam för all input jag kan få!

(Nytt användarnamn då inget är officiellt än.)

För mig hänger det nog mest på hur ni är som personer och hur ni spenderar era dagar. Du skriver ju att läget är perfekt och i grund och botten är läget det som inte går att ändra i efterhand så det hade vägt tungt för mig.
Vi bor i dagsläget 3 vuxna och 1 barn i en 3a utan några som helst problem. Vi är alla aktiva och iväg mycket på olika håll så den tiden som spenderas inomhus är mest vid mat och sov typ