När "behöver" barn ett eget rum?

[Vogue]

Ska du och din man vara i barnrummet då?

Va? Varför det?

Alltså sålänge barnet sover i spjälsäng så sover det ju inne hos oss men sen i eget rum?
Vårt sovrum ska ju ligga i anslutning till deras så jag förstår inte varför vi måste vara i lekrummet?

 

[LadyCovergirl]

Va? Varför det?

Alltså sålänge barnet sover i spjälsäng så sover det ju inne hos oss men sen i eget rum?
Vårt sovrum ska ju ligga i anslutning till deras så jag förstår inte varför vi måste vara i lekrummet?

För att leka och umgås med det eventuella barnet?

 

[mamman]

Va? Varför det?

Alltså sålänge barnet sover i spjälsäng så sover det ju inne hos oss men sen i eget rum?
Vårt sovrum ska ju ligga i anslutning till deras så jag förstår inte varför vi måste vara i lekrummet?

För att barnen vill vara där NI är. Är ni i köket är de där, är ni i vardagsrummet vill de vara där. Med sina saker. Eller så leker de med vad som finns där,

 

[Vogue]

För att barnen vill vara där NI är. Är ni i köket är de där, är ni i vardagsrummet vill de vara där. Med sina saker. Eller så leker de med vad som finns där,

Ja givetvis i början ja eller när det är familjen! Men när barnet har vänner över kan dom ju röja i lekrummet och inte i hela huset eller den ljusa soffan

 

[HeddaVovven]

Jag fick inget eget rum förrän jag var 12-13 år då mitt äldsta syskon flyttade hemifrån. Fram tills dess sov jag och mamma i samma rum. Jag tjatade jämt om att få ett eget rum och kunna få ha ett eget space som var bara mitt. Vantrivdes med att dela. När jag sen väl fick ett eget rum (med lås på dörren) tillbringade jag väldigt lite tid ihop med mina föräldrar. Jag var alltid i mitt rum om jag inte var hos någon kompis eller i stallet.

 

[Sar]

Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!

Vi har haft barn länge i sovrummet, fungerar hur bra som helst! Sedan har vi ett designerat lekrum nära köket (sovrummet sovs det bara i) så jag tänker att det blir bra för er med barnhörna i kök eller vardagsrum ( eller både och beroende på storlek) så barnet har en plats för sina grejer.

 

[Amha]

Ja givetvis i början ja eller när det är familjen! Men när barnet har vänner över kan dom ju röja i lekrummet och inte i hela huset eller den ljusa soffan

Haha.. den ljusa soffan ja. Jag räknar kallt med att få hiva ut sofforna och köpa nya om jag vill ha fräscha soffor när barnen blivit äldre. Rätt vad det är händer det en olycka i soffan när barnet blir blöjfritt. Eller så springer en trotsig 2-åring snabbt ifrån bordet med tomatsås på händerna och gör två eleganta handavtryck på klädseln trots att förälder ropar att det är dags att tvätta händerna. Det är helt enkelt saker man bara fått finna sig i

Att hålla något av huset vuxet verkar vara mission impossible, uppdatera gärna om hur det går min 4-åring ska visa saker minst 300 gånger om dagen känns det som. Dessa hamnar lite här och var trots tillsägelser och trots att barnen leker fint ihop vill de vara runt oss föräldrar större delen av dagen. Köket och badrummet försöker jag hålla fritt från leksaker av förklarliga skäl. De får plocka ut sina grejer därifrån OFTA.

 

[lil-sis]

Haha.. den ljusa soffan ja. Jag räknar kallt med att få hiva ut sofforna och köpa nya om jag vill ha fräscha soffor när barnen blivit äldre. Rätt vad det är händer det en olycka i soffan när barnet blir blöjfritt. Eller så springer en trotsig 2-åring snabbt ifrån bordet med tomatsås på händerna och gör två eleganta handavtryck på klädseln trots att förälder ropar att det är dags att tvätta händerna. Det är helt enkelt saker man bara fått finna sig i

Att hålla något av huset vuxet verkar vara mission impossible, uppdatera gärna om hur det går min 4-åring ska visa saker minst 300 gånger om dagen känns det som. Dessa hamnar lite här och var trots tillsägelser och trots att barnen leker fint ihop vill de vara runt oss föräldrar större delen av dagen. Köket och badrummet försöker jag hålla fritt från leksaker av förklarliga skäl. De får plocka ut sina grejer därifrån OFTA.

Min unge har eget rum.
Hans kläder förvaras där tillsammans med mina träningssaker.

Allt övrigt är i kök/matrum/vardags/gemensamt sovrum/hallen.

Och lär fortsätta vara så tills han i ren protest blir en pedantisk tonåring eller så

 

[Badger]

Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!

Tjaaa vi kände nog att i 4-5 årsåldern, eller var det 3-4 årsåldern, eller precis fyllt fyra, minns inte. Ville vi gärna ha ett eget rum snart och ungefär då flyttade vi till trea. Men vet inte hur länge till vi hade tyckt att det var bra som det var

 

[DeadSerious]

Tackar för alla era svar!
Jag känner mig mycket lugnare efter att ha läst om era erfarenheter och reflektioner här, det känns som att vi borde klara oss ett tag i vår lilla lägenhet ändå

Och gällande diskussionen kring hur samsovande eventuellt skulle påverka barnets självständighet vill jag bara förtydliga att jag givetvis inte menade att barnet inte skulle FÅ sova hos oss, att samsovande i sig skulle påverka negativt, utan min tveksamhet var framförallt kring huruvida det kunde påverka om barnet inte fick möjlighet att ens prova på att sova själv. Att valet inte erbjuds liksom. Givetvis kommer barnet oavsett eget rum eller ej vara välkommen till oss när som helst Men jag blir glad att höra att det inte lär påverka barnets självständighet negativt att vi eventuellt inte kommer ha möjlighet att ge henom ett eget rum "på en gång".

Fortsätt gärna att diskutera och reflektera, jag är tacksam för all input jag kan få i frågan!

 

[ako]

Tackar för alla era svar!
Jag känner mig mycket lugnare efter att ha läst om era erfarenheter och reflektioner här, det känns som att vi borde klara oss ett tag i vår lilla lägenhet ändå

Och gällande diskussionen kring hur samsovande eventuellt skulle påverka barnets självständighet vill jag bara förtydliga att jag givetvis inte menade att barnet inte skulle FÅ sova hos oss, att samsovande i sig skulle påverka negativt, utan min tveksamhet var framförallt kring huruvida det kunde påverka om barnet inte fick möjlighet att ens prova på att sova själv. Att valet inte erbjuds liksom. Givetvis kommer barnet oavsett eget rum eller ej vara välkommen till oss när som helst Men jag blir glad att höra att det inte lär påverka barnets självständighet negativt att vi eventuellt inte kommer ha möjlighet att ge henom ett eget rum "på en gång".

Fortsätt gärna att diskutera och reflektera, jag är tacksam för all input jag kan få i frågan!

Bra tänkt tycker jag! Jag tror inte att barnet själv kommer att önska prova att sova i eget rum förrän allra tidigast i femårsåldern och dit är det ju långt !
Lycka till med allt!!

 

[Pontevecchio]

Vi bodde i 2a på 54kvm tills i somras när barnet var nästan 2 år. I början när de är små är det mer stora grejer, babygym, skötbord osv så lägenheten blev lite belamrad. Samtidigt var det skönt att ha allt nära. Vi bodde på 2a våningen utan hiss med parkering ett par hundra meter bort. Det var lite jobbigt att släpa bebis upp och nedför.

Sista halvåret började jag tycka det var jobbigt att ha honom sovandes i samma rum, han började växa ur spjälsängen och jag saknade att kunna ligga och läsa lite och kunna gå undan i sovrummet. Nu bor vi i hus, han har eget rum där alla hans saker bor vilket är skönt. Han sover första halvan av natten själv i sitt rum, sen ska han gosa med mamma

 

[Miks]

Jag var 15 och min syster 7 när vi fick egna rum. Det var slitsamt. Jag hade behövt eget rum från 10 kanske. Jag kommer ihåg tiden innan syster när jag hade eget rum.

Dottern kommer vara mellan 3 och 4 när hon flyttar ut vårt sovrum. Hon är sugen på eget rum. Fyller snart 3.

Sonen fick eget rum när han var 2. Sen dess har han sovit där varje natt. Han har även tillbringat mycket lektid där själv redan från start. Helt självvalt.

Mvh Miks

 

[Korven]

Min dotter är sex år gammal och för oss finns det inte på kartan att vi skulle dela rum. Jag minns inte exakt hur länge hon har haft eget rum men åtminstone sen vi flyttade till det här huset och då var hon drygt nio månader gammal.

Och min var 7 månader gammal när han fick eget rum, en mycket trygg individ trots det. Men hans dotter är 6,5 år nu och ska få egen säng ! nu så det ska bli kul att se hur gammal hon blir innan det egna rummet går bra att sova i.