Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.
Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.
Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.
Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet
Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!
Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?
Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna
