Dejtingtråden nr 30!

[Sezziyanen]

Jag dejtar inte för tillfället utan kör på säkra kort. Börjat träffa en man jag träffade lite för ett år sen men som rann ut i sanden. Vi hänger mest vilket är trevligt. Han har sambo och är nöjd med det, jag är nöjd med att bo själv så känns skönt att veta att han inte helt plötsligt kommer vilja ha ett "riktigt" förhållande och flytta in typ.

Den andra relationen är mer ny fast vi har känt varandra länge så får väl se vad som händer även om vi är överens om att vi inte skulle passa i ett förhållande.

Vad säger hans sambo om att ni hänger? Nyfiken bara.

 

[Viva]

Vad säger hans sambo om att ni hänger? Nyfiken bara.

Att det är trevligt.

 

[the_connemara]

Jag är kort kille, 170 cm. Det är måååånga tjejer som inte vill ha mig enbart för den saken (nåja, har väl inte gjort någon empirisk undersökning men har ändå många erfarenheter som talar för att det är den avsevärt största faktorn). Lite tråkigt tycker jag, men tar det inte personligt. Det är samhället som pushar ideal, inte så mycket att göra åt. Störde mig när jag var yngre på att jag är så mycket kortare än mina bröder, men inte för att de får mer tjejer än jag (det har de aldrig fått, faktiskt) utan mer för att jag såg upp till dem mycket för att de är äldre än mig. Faktum kvarstår dock att ytterst få tjejer jag dejtat varit mer än någon cm längre än mig, de allra flesta mycket kortare.

Alltså det här inlägget är värt så många ❤ med tanke på tidigare rundgångar i dessa dejtingtrådar

Hur upplever du att det är med män och längd? Är dina preferenser (om du har några) ang längd skilda mellan könen?

 

[the_connemara]

Åh gud vad jag borde orka vara lite mer social i mitt liv (eh, och skaffa mig en umgängeskrets också ). Vi anställer på löpande band och har fått in en tristare jargong på jobbet. Jag blir så trött, vuxna människor På väg i kväll på bussen hörde jag ett samtal bakom mig. Som om det var det naturligaste i världen (helt utan drama) diskuterades det huruvida en mans två flickvänner behövde vara vänner med varandra. Speciellt som hans bästa vän var den mindre prioriterade (min oklara översättning där) flickvännens sambo. Ursprunget var att det skulle vara två olika födelsedagskalas för att flickvännerna inte tålde varandra. Jag har verkligen en så normativ vardag att jag vill kräkas ibland, sådant här får mig att må så mycket bättre.

 

[Nahar]

Alltså det här inlägget är värt så många ❤ med tanke på tidigare rundgångar i dessa dejtingtrådar

Hur upplever du att det är med män och längd? Är dina preferenser (om du har några) ang längd skilda mellan könen?

Jag har ca 0 preferens vad gäller längd oavsett kön. Däremot (och det här låter nog jättekonstigt men försök att missförstå mig rätt nu) så vill jag att resten av personen matchar sin längd? Låter helkonstigt jag vet men jag har liksom en ”typ” av kort person jag ofta dras till och en ”typ” av lång person. Detta är alltså både till utseende och personlighet, och det är ganska tydligt när jag ser tillbaka på alla partners jag haft. Skulle likna det om något till ”butch-femme”-konceptet men det spänner över alla kön. Och det är inte butch-femme rakt av heller, för könsuttrycken är väldigt varierande ändå! Jättesvårt att sätta fingret på verkligen. Jag misstänker att det är heteronormen som ändå ligger kvar och pyser i min hjärna, och desperat försöker rama in mina romantiska och sexuella preferenser i nån slags ”opposites attract”-bild där jag dock har valet att antingen vara det ena eller det andra beroende på vem jag är med, och då när det inte handlar om könsdelar längre så ska det hakas fast i något och då blir det längd. Men för den delen är det inte så att alla som är längre eller kortare än mig tillhör någon av dessa kategorier. Jag är helt öppen för att mitt hjärta skall motbevisa min bild av detta, och kanske är det till och med så att jag letar mönster där inga finns. Men, faktum kvarstår: längden skiter jag i, oavsett könstillhörighet

 

[_Taggis_]

Men vem ska hämta alla grejer på högsta hyllan? Nää jag vill ha nån som är minst 180 cm

Jag använder inte högsta hyllan. Gjorde det bara en gång när jag var sambo med en som var 185...

 

[MidnightSoul]

Jag har ca 0 preferens vad gäller längd oavsett kön. Däremot (och det här låter nog jättekonstigt men försök att missförstå mig rätt nu) så vill jag att resten av personen matchar sin längd? Låter helkonstigt jag vet men jag har liksom en ”typ” av kort person jag ofta dras till och en ”typ” av lång person. Detta är alltså både till utseende och personlighet, och det är ganska tydligt när jag ser tillbaka på alla partners jag haft. Skulle likna det om något till ”butch-femme”-konceptet men det spänner över alla kön. Och det är inte butch-femme rakt av heller, för könsuttrycken är väldigt varierande ändå! Jättesvårt att sätta fingret på verkligen. Jag misstänker att det är heteronormen som ändå ligger kvar och pyser i min hjärna, och desperat försöker rama in mina romantiska och sexuella preferenser i nån slags ”opposites attract”-bild där jag dock har valet att antingen vara det ena eller det andra beroende på vem jag är med, och då när det inte handlar om könsdelar längre så ska det hakas fast i något och då blir det längd. Men för den delen är det inte så att alla som är längre eller kortare än mig tillhör någon av dessa kategorier. Jag är helt öppen för att mitt hjärta skall motbevisa min bild av detta, och kanske är det till och med så att jag letar mönster där inga finns. Men, faktum kvarstår: längden skiter jag i, oavsett könstillhörighet

Nu blir jag ju jätte nyfiken. Vad behålla korta tjejer gemensamt å vad har alla långa tjejer gemensamt?

 

[_Taggis_]

Usch. Sådant är inte kul
När jag kände mig (nästan) som värst så råkade det bli att jag hade en pojkvän som var väldigt smal och med allmänt tanig kroppsbyggnad. Han tyckte att jag var fantastisk och gjorde sitt absolut bästa för att visa det, men jag kände mig alltid hemsk ändå. Många år sedan nu, men minns fortfarande känslan.

Samma här. Det har givetvis med min anorektiska bakgrund att göra, jag jämför mig alltid med andra. Hade en jättetanig sambo en period då jag var väldigt rund pga all medicinering de tvingade i mig åren innan, och det var Så jobbigt. Kände mig alltid som en gigant, tackolov kompenserades det av att han var väldigt lång.
Men har även haft en annan kille som var typ 173 och smal. Hade samma komplex där, enbart mina hjärnspöken för då var jag normalviktig. Men ränderna går liksom inte ur. Det är verkligen jobbigt.

 

[_Taggis_]

Då var jag singel igen. Ju mer jag lärde känna killen ju sämre blev han. Sånt är så tråkigt.

Usch så trist Det är varför jag undviker relationer generellt. Jag är så rädd för just den där, och ffa om den upptäckten görs när mina känslor redan är investerade...

 

[_Taggis_]

Jag har varit i en skitdålig vecka nu. Känslig, sårbar, kritisk och allt det där. Jag vet om att jag blir sån vissa veckor så jag försöker att inte lägga nån vikt vid det, jag har för många år sedan tex insett att jag tar inga beslut osv när jag har pms-vecka. Men fyfan vilken ångestattack jag hade häromdagen, det blir verkligen så tydligt för mig att det här extra känslopåslaget inte funkar så bra för mig. Jag kan inte hantera eller förhålla mig till fler känslor än de jag redan har. Och jag hade precis innan erkänt vad jag känner i den här relationen och vågat visa det. Det gav ju direkt ett bakslag naturligtvis.

Det blev inte direkt bättre av att vad-det-nu-är knappt hade hört av sig på hela dagen och naturligtvis var min tolkning på detta att han givetvis tröttnat på mitt humör (visade sig senare att han känt sig hängig och gått och lagt sig och sovit hela em men då hade jag ju redan dragit alla mina slutsatser och ja...) . Vilket i sig gav mig ångest då det blev så övertydligt hur mkt jag hänger upp mig på nvad han ev tycker och tänker och gör. Jag vill inte att nån har den betydelsen och makten i mitt liv. Så när jag kom hem den kvällen efter allt jobb, stall, hund, handla osv la jag mig i soffan och bröt ihop såsom jag nog inte gjort på flera år. Fick ringa en kompis och grina hysteriskt i en timme, ja alltså det händer Inte ofta att jag behöver höra av mig till nån för att allting är så jävligt. Tackolov kändes det lite bättre sedan, och så kom jag på att jag hade ju en ask ångestdämpande piller i skåpet, halleluja. Däckade och sov för ovanlighetens skull i 8 timmar och det var verkligen välbehövligt.

Nu har jag klarnat lite i huvet och känner att jag backat undan lite i känsloläget. Jag är mer avvaktande igen och min skeptiska inställning är helt och hållet tillbaka. Jag förväntar mig inget annat än att detta ska gå åt skogen och att han kommer bli sämre ju mer vi umgås. Det känns som en mer hemtam känsla, och det ger mig naturligtvis mindre ångest när jag känner att jag skiter i vilket i hur det går.... Om jag är trött på att vara jag? Yes box

 

[Modest]

Jag har varit i en skitdålig vecka nu. Känslig, sårbar, kritisk och allt det där. Jag vet om att jag blir sån vissa veckor så jag försöker att inte lägga nån vikt vid det, jag har för många år sedan tex insett att jag tar inga beslut osv när jag har pms-vecka. Men fyfan vilken ångestattack jag hade häromdagen, det blir verkligen så tydligt för mig att det här extra känslopåslaget inte funkar så bra för mig. Jag kan inte hantera eller förhålla mig till fler känslor än de jag redan har. Och jag hade precis innan erkänt vad jag känner i den här relationen och vågat visa det. Det gav ju direkt ett bakslag naturligtvis.

Det blev inte direkt bättre av att vad-det-nu-är knappt hade hört av sig på hela dagen och naturligtvis var min tolkning på detta att han givetvis tröttnat på mitt humör (visade sig senare att han känt sig hängig och gått och lagt sig och sovit hela em men då hade jag ju redan dragit alla mina slutsatser och ja...) . Vilket i sig gav mig ångest då det blev så övertydligt hur mkt jag hänger upp mig på nvad han ev tycker och tänker och gör. Jag vill inte att nån har den betydelsen och makten i mitt liv. Så när jag kom hem den kvällen efter allt jobb, stall, hund, handla osv la jag mig i soffan och bröt ihop såsom jag nog inte gjort på flera år. Fick ringa en kompis och grina hysteriskt i en timme, ja alltså det händer Inte ofta att jag behöver höra av mig till nån för att allting är så jävligt. Tackolov kändes det lite bättre sedan, och så kom jag på att jag hade ju en ask ångestdämpande piller i skåpet, halleluja. Däckade och sov för ovanlighetens skull i 8 timmar och det var verkligen välbehövligt.

Nu har jag klarnat lite i huvet och känner att jag backat undan lite i känsloläget. Jag är mer avvaktande igen och min skeptiska inställning är helt och hållet tillbaka. Jag förväntar mig inget annat än att detta ska gå åt skogen och att han kommer bli sämre ju mer vi umgås. Det känns som en mer hemtam känsla, och det ger mig naturligtvis mindre ångest när jag känner att jag skiter i vilket i hur det går.... Om jag är trött på att vara jag? Yes box

Men du behöver ju uppenbart gå i terapi för att kunna ha en fungerande relation. Det kanske ger dig mer ångest att dejta innan du fixat dina problem?

 

[_Taggis_]

Men du behöver ju uppenbart gå i terapi för att kunna ha en fungerande relation. Det kanske ger dig mer ångest att dejta innan du fixat dina problem?

Jag behöver nog uppenbart gå i terapi för att ha ett fungerande liv. Trist då att jag gjort det i flera år utan resultat. Min analys är snarare att jag behöver dö. Alla är liksom inte ment to be.

 

[Modest]

Jag behöver nog uppenbart gå i terapi för att ha ett fungerande liv. Trist då att jag gjort det i flera år utan resultat. Min analys är snarare att jag behöver dö. Alla är liksom inte ment to be.

Om du inte får resultat är det väl fel terapeut och/eller fel terapi. Men du har ju det jobbigt som det är nu, vilket gör det värt jobbig terapi för att iaf må bättre sen.

 

[_Taggis_]

Om du inte får resultat är det väl fel terapeut och/eller fel terapi. Men du har ju det jobbigt som det är nu, vilket gör det värt jobbig terapi för att iaf må bättre sen.

Min erfarenhet är att de mest vill medicinera. Jag gick i många år till en jättebra KBT-terapeut men hen slutade och då gav jag upp. Skulle jag gå till vården idag skulle de sy in mig, garanterat. Det har hänt för och det har gett mig noll och inget. Mitt förtroende är under noll. Jag har ju ändå lyckats komma upp mig så pass att jag har ett bra jobb och jag försörjer mig själv och kan ägna mig åt mina intressen och ha vänner. Det är rätt ok nivå ändå. jämfört med att ligga inne och stirra i en vägg. Ffa är jag inte öht intresserad av att byta ut det jag har till att vara patient. Att jag sen blir galen av att känna nåt för nån, ptja... det är inte liksom livsnödvändigt att vara i en relation. Jag kan ju stänga av det som jag gjort i flera år och ändå ha resten.

Jag rider ut stormen den här veckan och ser vart det landar. Det är min strategi.

 

[Elektronen]

Men vem ska hämta alla grejer på högsta hyllan? Nää jag vill ha nån som är minst 180 cm

Finns nackdelar med att bo med någon som kan ställa det på högsta hyllan. Min förra sambo kunde ställa saker längst upp och en bit in för han såg ändå saken, men det gjorde inte jag när jag stog på golvet .

 

[_Taggis_]

Finns nackdelar med att bo med någon som kan ställa det på högsta hyllan. Min förra sambo kunde ställa saker längst upp och en bit in för han såg ändå saken, men det gjorde inte jag när jag stog på golvet .

I know...

 

[Elektronen]

I know...

Och det är ju jobbigt att ta fram en stol och kliva upp på utifall att det eventuellt kan finnas något där längst in .

 

[Red_Chili]

Jag behöver nog uppenbart gå i terapi för att ha ett fungerande liv. Trist då att jag gjort det i flera år utan resultat. Min analys är snarare att jag behöver dö. Alla är liksom inte ment to be.

Jag tror mest på att du behöver få ordning på din sömn. Om du kunde lyckas sova ordentligt varje natt och sedan prata mer med vänner om hur du faktiskt mår, då kan nog mycket gå åt ett bättre håll med ditt mående! Du säger att du sov 8 timmar "för ovanlighetens skull" och om jag inte minns fel har du skrivit tidigare om att du knappt sover? Det går inte att fungera vettigt utan sömn (eller ja, ytterst få personer klarar det någon längre period), det är jätteviktigt att ta hand om sin sömn för att kunna må bra. Du behöver inte dö, du behöver vara snäll mot dig!

 

[Nahar]

Nu blir jag ju jätte nyfiken. Vad behålla korta tjejer gemensamt å vad har alla långa tjejer gemensamt?

Jag har inte sagt att alla korta respektive långa tjejer har något gemensamt?

 

[MidnightSoul]

Jag har inte sagt att alla korta respektive långa tjejer har något gemensamt?

Så mycket för att läsa saker när man e nyvaken ^^