Dejtingtråden 33

[Bison]

Vi har planerat för en promenad imorgon men det ska ösregna hela dagen. Jag ska få en fin tassimo kaffemaskin av honom så eventuellt tar vi en espresso eller chailatte och myser i soffan istället men jag behöver ju ut en del i alla fall med hundarna men vill inte dra med honom i ösregn eftersom han flyttar och alla regnkläder är nerpackade.

Hans stöd betyder så mycket. Jag berättade för en kompis om att jag skulle få en tassimo och göra chai latte. Något jag pga olika problem inte vågat dricka på16 år men vet att det är jätte gott. Då sa hen att man inte ska dricka sånt för det är så mycket socker och man blir tjock. Nu har ju jag längtat i 16 år och äntligen kommit till skott med en plan och så säger hen så. Det är inte snällt faktiskt, klumpigt.

Pratade med min kille och han blev jätte arg på min kompis och lugnade mig med att som jag äter och lever skulle jag lätt kunna dricka flera om dagen och att en kopp ibland inte betyder något alls för vikten eller hälsan. Att det inte är farligt med någon mat. Han är klok. Jag önskar fler skulle tänka efter lite om vad dom säger.

Men vad är det för jävla stolpskott?
Drick hur många chailatte du vill och strunta i den där tragiska människan.
Själv åt jag glatt tre bitar kladdkaka med grädde idag utan att skämmas det minsta
Skönt att killen är klok och vettig

 

[Lillefrun]

Men vad är det för jävla stolpskott?
Drick hur många chailatte du vill och strunta i den där tragiska människan.
Själv åt jag glatt tre bitar kladdkaka med grädde idag utan att skämmas det minsta
Skönt att killen är klok och vettig

Personen i fråga berättar alltid om alla sina dieter och vad man får och inte får äta och viktnedgångar och hur mycket hen rört sig osv. Har vänligt men bestämt tagit upp det flera gånger att jag inte vill prata om det och försöker byta ämne. Har även många gånger pratat med en en anhörig till personen som också har tagit upp det med hen. Kan bara sucka och stänga av öronen.

Ja en klok och förstående kille betyder så otroligt, otroligt mycket. Jag har berättat mycket men väldigt många saker kommer liksom naturligt för honom hur han ska uttrycka sig, säga och hur.

 

[Ramona]

Personen i fråga berättar alltid om alla sina dieter och vad man får och inte får äta och viktnedgångar och hur mycket hen rört sig osv. Har vänligt men bestämt tagit upp det flera gånger att jag inte vill prata om det och försöker byta ämne.

Vad säger personen om man frågar varför det ämnet är så viktigt att det måste kommenteras hela tiden? Vad är det med matintaget som är så viktigt i personens liv?

 

[Modest]

Vi har planerat för en promenad imorgon men det ska ösregna hela dagen. Jag ska få en fin tassimo kaffemaskin av honom så eventuellt tar vi en espresso eller chailatte och myser i soffan istället men jag behöver ju ut en del i alla fall med hundarna men vill inte dra med honom i ösregn eftersom han flyttar och alla regnkläder är nerpackade.

Hans stöd betyder så mycket. Jag berättade för en kompis om att jag skulle få en tassimo och göra chai latte. Något jag pga olika problem inte vågat dricka på16 år men vet att det är jätte gott. Då sa hen att man inte ska dricka sånt för det är så mycket socker och man blir tjock. Nu har ju jag längtat i 16 år och äntligen kommit till skott med en plan och så säger hen så. Det är inte snällt faktiskt, klumpigt.

Pratade med min kille och han blev jätte arg på min kompis och lugnade mig med att som jag äter och lever skulle jag lätt kunna dricka flera om dagen och att en kopp ibland inte betyder något alls för vikten eller hälsan. Att det inte är farligt med någon mat. Han är klok. Jag önskar fler skulle tänka efter lite om vad dom säger.

Men vilken idiot till kompis

 

[_Taggis_]

Personen i fråga berättar alltid om alla sina dieter och vad man får och inte får äta och viktnedgångar och hur mycket hen rört sig osv. Har vänligt men bestämt tagit upp det flera gånger att jag inte vill prata om det och försöker byta ämne. Har även många gånger pratat med en en anhörig till personen som också har tagit upp det med hen. Kan bara sucka och stänga av öronen.

Ja en klok och förstående kille betyder så otroligt, otroligt mycket. Jag har berättat mycket men väldigt många saker kommer liksom naturligt för honom hur han ska uttrycka sig, säga och hur.

Jag har faktiskt slutat umgås med de flesta som jag lärde känna under min behandlingtid för ätstörningar. Det blir ofta destruktivt umgänge när man träffats under destrutkiva former, tycker jag. Det är många som aldrig blir helt friska och jag tycker inte det är nån fördel att umgås med de som triggar den delen i ens liv. Vet inte om det är så i det här fallet men jag skulle lite fundera över om den kompisen är så pass vitktig för dig att du ska behöva ducka såna dylika utspel...

 

[Mia_R]

Det går utför med älsklingen.
Så jävla jobbigt att inte veta när vi kan ses eller hur länge till han orkar leva.

 

[Lillefrun]

Jag har faktiskt slutat umgås med de flesta som jag lärde känna under min behandlingtid för ätstörningar. Det blir ofta destruktivt umgänge när man träffats under destrutkiva former, tycker jag. Det är många som aldrig blir helt friska och jag tycker inte det är nån fördel att umgås med de som triggar den delen i ens liv. Vet inte om det är så i det här fallet men jag skulle lite fundera över om den kompisen är så pass vitktig för dig att du ska behöva ducka såna dylika utspel...

Nej den här kompisen är ingen jag lärt känna i ätstörnings sammanhang. Det är genom bekanta och hen har ingen koppling till det livet.

 

[Lillefrun]

Vad säger personen om man frågar varför det ämnet är så viktigt att det måste kommenteras hela tiden? Vad är det med matintaget som är så viktigt i personens liv?

Hen och flera i familjen är rätt så besatta av mat och äter enligt mig rätt så udda. Hen är överviktig och har dom 6 åren jag känt hen försökt gå ner i vikt hela tiden. Allt kretsar kring mat.

Det personen inte verkar fatta är att jag inte kan leva så som dom gör, jag är mycket mer aktiv,vill inte pga tidigare problem lägga mat i fack om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet och jag är så trött på att försöka vara den vettiga rösten som ska förklara varför varenda idiotisk diet inte kommer fungera. Har gett upp det.

Ibland undrar jag om hen nästan är lite avundsjuk på min kontroll på maten fast jag vet att min kontroll inte är värd att sträva efter.

 

[Lillefrun]

Men vilken idiot till kompis

Ja,och det var tusende gången. Är så trött på det.

 

[Lillefrun]

Det går utför med älsklingen.
Så jävla jobbigt att inte veta när vi kan ses eller hur länge till han orkar leva.

Är han inlagd på sjukhus nu? Eller hemma? Låter jätte tufft för er båda. Vilken hemsk situation. Ta hand om dig

 

[Mia_R]

Är han inlagd på sjukhus nu? Eller hemma? Låter jätte tufft för er båda. Vilken hemsk situation. Ta hand om dig

Han är hemma hos sig och jag är på jobbet idag.

Vi skulle ev setts igår, han skulle komma förbi jobbet och jag hade kunnat ta rast och tagit en promenad med honom, men han hade haft en dålig natt och tillbringat större delen av den på toaletten, hade svår värk och tag sig inte ut. Nu på morgonen var det blod i avföringen så han väntar på samtal från sjukhuset. Dagar han mår dåligt orkar han inte ses och det förstår och respekterar jag, andra dagar åker han in för behandlingar och stödsamtal. Jag vet att han samlar medicin för att själv bestämma när han inte orkar mer och jag kommer inte försöka hindra honom att avsluta lidandet i förtid, vi vet ju att han ska dö.

Jag hoppas vi kan ses några timmar nu i veckan, jag jobbar hemifrån så har jag inte utbildning eller möten kan han komma till mig.

Bara så jävla jobbigt, jag trodde aldrig jag kunde känna så här för någon, att man öht kunde falla som jag gjort. När jag hittat min andra halva så rycks han bort. Bara en sån sak att när vi skulle träffas för att det var fint väder och gå i ett reservat så kör vi bägge två några mil och kommer fram exakt samtidigt till parkeringen! Det är så märkligt mycket i vår relation som stämmer till 100% med den andre trots den lilla tid vi ändå haft. Fan ta cancer!

 

[Lillefrun]

Jag är så splittrad jag blir bara kärare och kärare och mer och mer trygg i vår relation. Var länge sen jag kände så här.

MEN trots det har jag åter igen hamnat i en depression som lutar åt att kunna hamna i det djupa facket. Är bipolär så det kommer ofta utan att det är något utanför som händer. Mitt hem är så stökigt, jag orkar inte ta tag i något, allt känns jobbigt, jag får självmordstankar och vill ingenting mer än att ligga i soffan eller sova. Min pojkvän och min familj och mina hundar är just nu det enda som håller mig ovanför ytan.

Om det fortsätter så här kommer jag bli så dålig att det påverkar vår relation. Jag hoppas han är stark nog att hantera en bipolär flickvän. Jag är bra på att må bra utåt sett, ibland av vilja men ofta går jag automatiskt in i försvar och verkar glad och pigg utåt så ingen förstår fram till att jag kraschar helt. Kan tro att jag visat tydligt att jag inte mår bra men andra feltolkar mig eller så är det för att jag inte har samma mimik som dom flest pga autismen. Och mår jag dåligt kan jag ibland inte prata eller så kan jag vilja prata om onödiga saker eller konstiga saker så jag har den pakten med mamma att jag kan ringa och prata om konstiga saker och dom förstår då att det inte handlar om typ hur många getingar det finns i världen eller hur snabbt en säl kan simma. Ska ta upp det med honom igen för jag berättade lite för honom men vill att han verkligen förstår för då kommer han självklart stötta mig på det viset. För dom samtalen är minst lika viktiga som dom allvarliga.

 

[Lillefrun]

Han är hemma hos sig och jag är på jobbet idag.

Vi skulle ev setts igår, han skulle komma förbi jobbet och jag hade kunnat ta rast och tagit en promenad med honom, men han hade haft en dålig natt och tillbringat större delen av den på toaletten, hade svår värk och tag sig inte ut. Nu på morgonen var det blod i avföringen så han väntar på samtal från sjukhuset. Dagar han mår dåligt orkar han inte ses och det förstår och respekterar jag, andra dagar åker han in för behandlingar och stödsamtal. Jag vet att han samlar medicin för att själv bestämma när han inte orkar mer och jag kommer inte försöka hindra honom att avsluta lidandet i förtid, vi vet ju att han ska dö.

Jag hoppas vi kan ses några timmar nu i veckan, jag jobbar hemifrån så har jag inte utbildning eller möten kan han komma till mig.

Bara så jävla jobbigt, jag trodde aldrig jag kunde känna så här för någon, att man öht kunde falla som jag gjort. När jag hittat min andra halva så rycks han bort. Bara en sån sak att när vi skulle träffas för att det var fint väder och gå i ett reservat så kör vi bägge två några mil och kommer fram exakt samtidigt till parkeringen! Det är så märkligt mycket i vår relation som stämmer till 100% med den andre trots den lilla tid vi ändå haft. Fan ta cancer!

Usch, det är verkligen fruktansvärt det ni får gå igenom. Försöka hitta dom små ljuspunkterna ni kan.

 

[Eurydome]

Jag är så splittrad jag blir bara kärare och kärare och mer och mer trygg i vår relation. Var länge sen jag kände så här.

MEN trots det har jag åter igen hamnat i en depression som lutar åt att kunna hamna i det djupa facket. Är bipolär så det kommer ofta utan att det är något utanför som händer. Mitt hem är så stökigt, jag orkar inte ta tag i något, allt känns jobbigt, jag får självmordstankar och vill ingenting mer än att ligga i soffan eller sova. Min pojkvän och min familj och mina hundar är just nu det enda som håller mig ovanför ytan.

Om det fortsätter så här kommer jag bli så dålig att det påverkar vår relation. Jag hoppas han är stark nog att hantera en bipolär flickvän. Jag är bra på att må bra utåt sett, ibland av vilja men ofta går jag automatiskt in i försvar och verkar glad och pigg utåt så ingen förstår fram till att jag kraschar helt. Kan tro att jag visat tydligt att jag inte mår bra men andra feltolkar mig eller så är det för att jag inte har samma mimik som dom flest pga autismen. Och mår jag dåligt kan jag ibland inte prata eller så kan jag vilja prata om onödiga saker eller konstiga saker så jag har den pakten med mamma att jag kan ringa och prata om konstiga saker och dom förstår då att det inte handlar om typ hur många getingar det finns i världen eller hur snabbt en säl kan simma. Ska ta upp det med honom igen för jag berättade lite för honom men vill att han verkligen förstår för då kommer han självklart stötta mig på det viset. För dom samtalen är minst lika viktiga som dom allvarliga.

Det låter tufft. Jag vet att det finns informationsmaterial (och kanske böcker?) som vänder sig till personer med närstående med bipolär sjukdom. Du kanske kan ge honom något sådant? För att underlätta för er båda. Kanske har psykiatrin också stödgrupper eller anhöriggrupper som han kan delta i?

 

[Tonto]

Jag är så splittrad jag blir bara kärare och kärare och mer och mer trygg i vår relation. Var länge sen jag kände så här.

MEN trots det har jag åter igen hamnat i en depression som lutar åt att kunna hamna i det djupa facket. Är bipolär så det kommer ofta utan att det är något utanför som händer. Mitt hem är så stökigt, jag orkar inte ta tag i något, allt känns jobbigt, jag får självmordstankar och vill ingenting mer än att ligga i soffan eller sova. Min pojkvän och min familj och mina hundar är just nu det enda som håller mig ovanför ytan.

Om det fortsätter så här kommer jag bli så dålig att det påverkar vår relation. Jag hoppas han är stark nog att hantera en bipolär flickvän. Jag är bra på att må bra utåt sett, ibland av vilja men ofta går jag automatiskt in i försvar och verkar glad och pigg utåt så ingen förstår fram till att jag kraschar helt. Kan tro att jag visat tydligt att jag inte mår bra men andra feltolkar mig eller så är det för att jag inte har samma mimik som dom flest pga autismen. Och mår jag dåligt kan jag ibland inte prata eller så kan jag vilja prata om onödiga saker eller konstiga saker så jag har den pakten med mamma att jag kan ringa och prata om konstiga saker och dom förstår då att det inte handlar om typ hur många getingar det finns i världen eller hur snabbt en säl kan simma. Ska ta upp det med honom igen för jag berättade lite för honom men vill att han verkligen förstår för då kommer han självklart stötta mig på det viset. För dom samtalen är minst lika viktiga som dom allvarliga.

Jag tror det är bra att inte lägga för mycket ansvar över sitt eget dåliga mående på en partner. Upplevt själv att det tär otroligt mycket om den ena ska behöva ta hand om/ta ansvar för hur den andra personen mår.

 

[Masqueradee]

Igår sa han att han börjar få känslor för mig, idag hur han uppskattar hur avslappnad jag gör honom. Allt detta efter att vi hade vårt första missförstånd där han verkligen sa alla rätta saker för att få mig lugn igen. Såhär "ska" det ju inte kännas, varför känns allt så bra och otvingat?! ^^

 

[Lillefrun]

Jag tror det är bra att inte lägga för mycket ansvar över sitt eget dåliga mående på en partner. Upplevt själv att det tär otroligt mycket om den ena ska behöva ta hand om/ta ansvar för hur den andra personen mår.

Ansvaret har bara jag men upplever att min omgivning tycker tvärtom att jag är för mycket i mig själv och inte släpper in någon alls. Varken privat eller inom vården. Ingen ser hur det är. Och alla säger att jag måste säga till och berätta. Att om något så enkelt som att prata om borrmaskiner i 10 minuter kan rädda det som för dom bara är ett kort samtal men för mig en gräns för att inte ta en överdos så är det nog värt att ta en viss hjälp. Annars skulle ju inte alla säga det och jag har haft problem med vården, AST och boendestöd för att mitt mående inte märks för jag är inte högljudd eller arg eller gråter utan när jag mår dåligt verkar jag vara som gladast. Så jag är rätt säker på att den lilla hjälp jag kan behöva är rimlig att be om.

 

[_Taggis_]

Nej den här kompisen är ingen jag lärt känna i ätstörnings sammanhang. Det är genom bekanta och hen har ingen koppling till det livet.

För din egen skull kanske det ändå vore bra att begränsa umgänget, om detta är det personen alltid ska prata om? Vad får du ut av den relationen? Du behöver inte svara, jag tänker bara att ibland fortsätter man låta fel personer har för mkt inflytande över ens liv utan att man liksom tänker på det.

 

[Lillefrun]

För din egen skull kanske det ändå vore bra att begränsa umgänget, om detta är det personen alltid ska prata om? Vad får du ut av den relationen? Du behöver inte svara, jag tänker bara att ibland fortsätter man låta fel personer har för mkt inflytande över ens liv utan att man liksom tänker på det.

Finns privata skäl till varför jag försöker minska umgänget men det är oundvikligt att inte ha kontakt alls

 

[Lillefrun]

Det låter tufft. Jag vet att det finns informationsmaterial (och kanske böcker?) som vänder sig till personer med närstående med bipolär sjukdom. Du kanske kan ge honom något sådant? För att underlätta för er båda. Kanske har psykiatrin också stödgrupper eller anhöriggrupper som han kan delta i?

Det kan vara värt att kolla upp, tänker att jag ska upplysa om det som rör honom. Som ifall jag inte orkar eller klarar så mycket som vanligt eller just mina små ”stödsamtal ” när jag vill skifta fokus och inte dölja saker. Känns som att han fixar det mesta rätt så bra på egen hand för han är så klok och inkännande. Är väl om han känner sig ensam men jag vet att han har flera bra kompisar han kan prata med. Och förhoppningsvis kommer det inte bli kris.

Jag ska träffa en läkare på onsdag, jag äter bland annat Litium men var tvungen att sänka dosen för att jag fick Litiumförgiftning men kanske går det att höja den igen på prov för det är efter sänkningen jag fallit igen.