Dejtingtråden 33

[Eurydome]

Det där tror jag generellt är ett felslut. Jag tror att det i de flesta sådana här fall har väldigt lite att göra med hur stark magkänslan är utan hur benägen man är att lyssna på den. Jag tänker att det är samma mekanismer som i mer dysfunktionella förhållanden där det är fråga om psykisk och fysisk misshandel. Där har man nog som kvinna en väldigt stark magkänsla av att saker inte står rätt till men man förmår helt enkelt inte bryta upp för det är väldigt starka krafter inblandade.

Jag tror att man får hitta en balans mellan att tro gott om folk och kunna vara öppen och tillgänglig och samtidigt lita på sitt omdöme om något inte känns bra.

 

[Bison]

Jag måste nog säga att när jag var ung (är 40+) så dejtades det inte lika hysteriskt som jag upplever att det görs nu. Det känns som att nu avverkar många i dejtingsvängen varandra på löpande band. De allra flesta av mina kompisar träffade sina nuvarande partners under ganska avslappnade former i 20-25-årsåldern. Man hade kanske hängt lite med någon ett tag, sen funkade inte det, hade kanske någon flört och sen träffade man nån annan och den kändes det rätt med och den stadgade man sig och skaffade barn med. Flera stycken har också haft flera långa relationer efter varandra utan några längre uppehåll emellan.

Upplevde inte att någon i min bekantskapskrets för 15-20 år sedan var i samma löpande band-sväng och stress som många är i nu.

Så var det absolut.
Sen har nog många lite högre krav idag och även mindre tålamod.
Det ska vara perfekt, annars kan det vara. Finns kanske någon bättre runt hörnet osv.
Både på gott och ont.

 

[sorbifolia]

Okej, folks, nu har jag kört enligt principen "den som inget vågar inget vinner" - och skrivit till en gammal klasskompis som jag hade en crush på i gymnasiet men aldrig vågade (eller visste hur jag skulle) flirta med då.....

Hittade honom på en dejtingsite och enligt hans profil så söker han kvinnor som är mellan 22 och 36 år(!) men vafan - jeg frågade ändå om han åtminstonde skulle vilja ta en kaffe någon dag och mimra om gamla dar... Värd ett försök kände jag!

 

[_Taggis_]

Jag måste nog säga att när jag var ung (är 40+) så dejtades det inte lika hysteriskt som jag upplever att det görs nu. Det känns som att nu avverkar många i dejtingsvängen varandra på löpande band. De allra flesta av mina kompisar träffade sina nuvarande partners under ganska avslappnade former i 20-25-årsåldern. Man hade kanske hängt lite med någon ett tag, sen funkade inte det, hade kanske någon flört och sen träffade man nån annan och den kändes det rätt med och den stadgade man sig och skaffade barn med. Flera stycken har också haft flera långa relationer efter varandra utan några längre uppehåll emellan.

Upplevde inte att någon i min bekantskapskrets för 15-20 år sedan var i samma löpande band-sväng och stress som många är i nu.

+1 på den. Upplever det rent generellt mer som ett löpande-band och slit och släng idag.

 

[_Taggis_]

De flesta får dejta ganska många för att "lyckas"
Det är inte så vanligt att man bara råkar träffa på någon som visar sig vara helt perfekt där allting klaffar.

Ok, ja är det dejta många som krävs kommer jag vara ensam till döden.

Perfekt är inte mitt krav. Kompatibel snarare. Och att ha den rätta känslan. I övrigt är jag nog ganska flexibel, bevisligen eftersom jag såg exemplet här som ett alternativ fram tills att jag kände mig överkörd. Där går min gräns och jag hoppas den gör det för de flesta, det är ett väldigt brett spann mellan det och perfekt.

 

[Bison]

Ok, ja är det dejta många som krävs kommer jag vara ensam till döden.

Perfekt är inte mitt krav. Kompatibel snarare. Och att ha den rätta känslan. I övrigt är jag nog ganska flexibel, bevisligen eftersom jag såg exemplet här som ett alternativ fram tills att jag kände mig överkörd. Där går min gräns och jag hoppas den gör det för de flesta, det är ett väldigt brett spann mellan det och perfekt.

Jag menade inte att du sökte perfektion. Den där har ju varit skum från dag ett sett till det du skrivit här
Svajig kommunikation osv.

Jag är väldigt introvert och intensivhatar att träffa nya människor och gå på dejt. Men eftersom jag inte heller vill vara ensam så har jag fått lägga det åt sidan och tvinga mig själv.

 

[_Taggis_]

Jag menade inte att du sökte perfektion. Den där har ju varit skum från dag ett sett till det du skrivit här
Svajig kommunikation osv.

Jag är väldigt introvert och intensivhatar att träffa nya människor och gå på dejt. Men eftersom jag inte heller vill vara ensam så har jag fått lägga det åt sidan och tvinga mig själv.

Ja det kan man ju kalla det

Jag är inte riktigt på det viset. Men jag kan inte dejta. Kräks av tanken att helt uppgjort träffa nån okänd person i syfte att hitta kärleken, det är som en intervju liksom. Nej det går bort för mig. Intervjuer är för jobb dvs prestation. Inte för känslor.

 

[Bison]

Ja det kan man ju kalla det

Jag är inte riktigt på det viset. Men jag kan inte dejta. Kräks av tanken att helt uppgjort träffa nån okänd person i syfte att hitta kärleken, det är som en intervju liksom. Nej det går bort för mig. Intervjuer är för jobb dvs prestation. Inte för känslor.

Jag har aldrig tänkt på det som ett syfte att hitta kärleken utan mer att lära känna en ny person och se om vi matchar varandra eller inte. Väldigt prestigelöst och enkelt.
Jag skriver gärna, är en social enstöring. När det väl kommer till att ses skriker hela mitt inre NEJ!
Bara be den rösten hålla käften och göra det ändå

 

[the_connemara]

Usch, psykologen på habiliteringen kändes inte alls som någon bra match Jag har otroligt svårt för att inte känna mig förstådd, både direkt på vad jag förmedlar och i vad de själva plockar upp och driver vidare. Mitt första försök att kontakta en psykolog blev precis likadant. Men de tre senaste kontakterna jag haft med vården har varit 100 % otroligt bra (och en av dem är min arbetsterapeut jag ska fortsätta gå hos) så jag måste se till att avsluta detta.

Jag förstår liksom inte riktigt hur man ens kan komma på idéen att fråga om närmre relationer/kärleksrelationer när jag redan rakt ut sagt att för mig finns det ingen annan reaktion än en olöslig konflikt om man tycker minsta lilla olika och beskrivit flera fall. Svarat direkt Nej! på om jag inte ens intellektuellt kunde föreställa mig någon annan utveckling (där jag också beskrivit att jag själv just identifierat att jag inte ens kan föreställa mig många saker som jag önskar men aldrig lyckas med). Kändes som att jag fick försvara mig med att man kan ju inte ha djupare relationer om man inte ens kan prata om sådant här som en vuxen människa. Strax innan dess fick jag förklarat för mig att det visst låter som att jag har många nära relationer. Eh, va? Jag beskrev ju precis hur jag tar avstånd från allt och alla som kan skapa minsta konflikt och håller en god mask där det behövs, typ på jobbet. Och hur mina försök att vara öppen med min problematik lett till raka motsatsen än någon annan utveckling än konflikt. Det var liksom där vårt samtal började.

Åh. Förlåt för gnäll men nu måste jag ta reda på hur man hittar en annan psykolog om jag ska kunna delta i denna tråden på riktigt någon gång

The Guy är fortfarande fantastisk, med honom är allt lätt. Men jag ser 1000 % enbart olöslig konflikt även där ifall vi skulle vara oense om något. Vissa superintressanta områden undviker jag för jag vet vi tycker olika. Trots att han är en otroligt intellektuell och givande person att diskutera just sådant med. Men jag är rädd jag bara skapar ännu fler avgrundshål för mig själv som gör att jag tar avstånd från personer jag egentligen mår bra av. Jag vill inte behöva träffa en jävla undermänniska för att ha en normal kärleksrelation, och jag behöver ju fortfarande lära mig hantera alla andra relationer man har i sitt liv

 

[Masqueradee]

Dejten kom hit i onsdags kväll och har fortfarande inte gått hem ^^ nu ligger han och sover medan jag försöker jobba lite, går sådär med tanke på mitt surfande här

 

[sorbifolia]

Dejten kom hit i onsdags kväll och har fortfarande inte gått hem ^^ nu ligger han och sover medan jag försöker jobba lite, går sådär med tanke på mitt surfande här

Så middagen blev en succè med andra ord?

 

[Masqueradee]

Så middagen blev en succè med andra ord?

Skäms fortfarande för att jag inte bjöd på hembakt bröd till soppan, samt att det var lite dålig hetta i den.. Aldrig nöjd

 

[Lillefrun]

Jag får nog säga att jag tagit steget från att dejta till att vara i en seriös relation. Det har hänt saker här, både för mig men just nu mest svåra saker för min pojkvän som gjort att vi pratar mer än någonsin. Vi både smsar, ringer och träffas. Igår när han inte mådde bra sa jag till honom att komma till mig om han inte ville vara ensam med allt så han kom och stannade över natten.

Trots allt blev det väldigt mysigt och så naturligt. Vi pratade lite när vi skulle sova och när båda var vakna men det var liksom inget problem med att inte prata alls.

Jag har en väldans massa kroppskomplex men igår och idag bytte vi om samtidigt på varsin sida av sängen. Jag var inte helt naken men nära inpå och jag chockades över och stannade upp och reagerade på att det inte kändes särskilt jobbigt. Jag har aldrig känt mig så bekväm i min kropp framför någon annan än med honom igår. Det var konstigt.

 

[pepp]

F hörde av sig igår. Verkligen neverending story. Men det var mysigt med lite närhet, sen skickade jag iväg honom vid 21 för att jag skulle sova.

Vi får väl se när jag lyckas släppa honom helt.

 

[Lillefrun]

F hörde av sig igår. Verkligen neverending story. Men det var mysigt med lite närhet, sen skickade jag iväg honom vid 21 för att jag skulle sova.

Vi får väl se när jag lyckas släppa honom helt.

Du kanske redan skrivit om det men vill du släppa honom? Eller vill du samtidigt ha honom kvar?

 

[pepp]

Du kanske redan skrivit om det men vill du släppa honom? Eller vill du samtidigt ha honom kvar?

Nä det vill jag inte. Men jag borde eftersom vi inte mår bra av varandra i det långa loppet.
Men tycker väldigt bra om honom.

Han är väldigt upp och ner och jag har ju mitt kaos.

 

[Lillefrun]

Igår kom det upp lite förbryllande fakta om min kille. Jag blev redan innan vi träffades och bara skrev med varandra i appen medveten om en annan av hans lite annorlunda saker och det var jag med på och det kändes lite nervöst men sen lite roligt. Harmlöst. Nu engagerar jag mig med i intresset till viss del.

Men sen igår började han gråta och sa att det är något han inte vågat berätta. Just då blev jag mest förvånad men stöttade och sa att jag gillar honom oavsett. Det är liksom inget snuskigt, farligt eller stötande. Men väldigt ovanligt och nästan lite gulligt, jag visste inte att det fanns något som det här. Och jag är inte helt bekväm med det hela även om det inte skulle skada mig. Kommer aldrig göra något jag inte vill och han skulle aldrig pressa mig. Men jag kommer ju alltid veta att det där finns i hans tankar och önskningar och som jag kanske inte ger honom.

 

[Lillefrun]

Igår kom det upp lite förbryllande fakta om min kille. Jag blev redan innan vi träffades och bara skrev med varandra i appen medveten om en annan av hans lite annorlunda saker och det var jag med på och det kändes lite nervöst men sen lite roligt. Harmlöst. Nu engagerar jag mig med i intresset till viss del.

Men sen igår började han gråta och sa att det är något han inte vågat berätta. Just då blev jag mest förvånad men stöttade och sa att jag gillar honom oavsett. Det är liksom inget snuskigt, farligt eller stötande. Men väldigt ovanligt och nästan lite gulligt, jag visste inte att det fanns något som det här. Och jag är inte helt bekväm med det hela även om det inte skulle skada mig. Kommer aldrig göra något jag inte vill och han skulle aldrig pressa mig. Men jag kommer ju alltid veta att det där finns i hans tankar och önskningar och som jag kanske inte ger honom.

Är det någon som har erfarenheter kring sånt här? Känner mig ensam i att inte veta hur jag ska förhållande mig till det. Han är ju världens bästa kille och det här han gillar ändrar ju inget men det är nog snarare min brist på att inte vilja som gör att det känns fel för att jag vet att han vill det.

 

[enough]

Är det någon som har erfarenheter kring sånt här? Känner mig ensam i att inte veta hur jag ska förhållande mig till det. Han är ju världens bästa kille och det här han gillar ändrar ju inget men det är nog snarare min brist på att inte vilja som gör att det känns fel för att jag vet att han vill det.

Är det att han har nåt slags fetisch? Du får jättegärna pm:a mig om du vill bolla lite tankar kring det. Men det låter som att det var något som satt hårt inne att berätta och det ska du ta till dig att han har ett sånt fint förtroende för dig. Det är förmodligen viktigast att han känner att han kan vara ärlig och sig själv med dig, att du inte vill delta i det intresset måste inte vara nåt problem.

 

[Ramona]

Är det någon som har erfarenheter kring sånt här? Känner mig ensam i att inte veta hur jag ska förhållande mig till det. Han är ju världens bästa kille och det här han gillar ändrar ju inget men det är nog snarare min brist på att inte vilja som gör att det känns fel för att jag vet att han vill det.

Fast han verkar vara väldigt accepterande mot dig, så det är nog inga problem att inte vilja så länge du accepterar att han känner och tänker så.