Dejtingtråden 33

[Sel]

Alltså, jag tycker det låter lite respektlöst, så upptagen är väl ingen att man inte hinner svara på 20 timmar om man verkligen är intresserad av den andra? Jag hade lätt tagit upp det med honom. Sen kan jag fatta att man kanske inte vill diskutera stora känslor på sms, men något kan man ju svara!? Jag skulle inte vilja ha en relation som inleddes med så lojhet. Jag tycker absolut du ska ta upp det! Tycker inte bara det är du som är osäker utan han som också beter sig lite ”konstigt”

Det beror ju på vad man menar med "konstigt". Jag kan absolut gå en dag, två eller tre eller mer innan jag svarar på ett sms som inte är en rättfram, aktuell fråga. Särskilt om messet kommer från en person som jag ändå träffar nästan dagligen. Folk är olika, jag känner mig inte alls respektlös.

 

[jeennnnyy]

Det beror ju på vad man menar med "konstigt". Jag kan absolut gå en dag, två eller tre eller mer innan jag svarar på ett sms som inte är en rättfram, aktuell fråga. Särskilt om messet kommer från en person som jag ändå träffar nästan dagligen. Folk är olika, jag känner mig inte alls respektlös.

Ok! Jag är också rätt dålig på att svara på sms, men jag (och alla jag har haft bra förhållande med..) har iaf varit rätt snabba på att svara när man varit nykär. Men så klart, gäller säkert inte alla, men jag hade tyckt att det var lite konstigt och absolut velat veta varför

 

[Lillefrun]

Det blev väldigt, väldigt bra igår kväll/natt.

Vi har aldrig pratat i telefon (på 3 månader) så jag var osäker på om han är sån som inte vill prata i telefon men jag tog upp det och frågade om jag kan ringa honom om jag har det jobbigt för att bara prata om annat tills det lugnat ner sig (han vet ju typ hela min sjukdomsbild+ npf) och brukar vara stort stöd när vi ses men nu vet jag att jag kan ringa också, det var självklart sa han. Så nu är det fritt fram att ringa, typiskt att jag fått för mig att det inte går. Återigen, kommunikation och att tolka andra är inte min starka sida, autismen gör det svårare än brukligt.

Men igår pratade vi i timmar, satt/ låg i hans famn, han smekte mina armar och axlar och rygg och hela mig och vi höll varandras händer i mitt knä. Flätade ihop fingrarna och jag drog med med fingrarna över hans knogar.

Vi tittade på Little Britain och skrattade och gick med hundarna och åt. Jag har så värdelös mat hemma om man ska bjuda någon, har väl en bit vetelängd i frysen och Mariekex. Slutade med kardemumma skorpor men det var visst också bra. Har yoghurt och flingor också som han brukar äta men jag äter så ensidigt. Försöker ha lite saker hemma som andra kan äta.

Igår kväll får nog en 9 av 10, på gränsen till 10

 

[Sel]

Ok! Jag är också rätt dålig på att svara på sms, men jag (och alla jag har haft bra förhållande med..) har iaf varit rätt snabba på att svara när man varit nykär. Men så klart, gäller säkert inte alla, men jag hade tyckt att det var lite konstigt och absolut velat veta varför

Jag har nog aldrig varit nykär på det viset, det är kanske skillnaden. Mitt svar hade helt enkelt blivit "ibland orkar jag inte."

 

[Lillefrun]

Ok! Jag är också rätt dålig på att svara på sms, men jag (och alla jag har haft bra förhållande med..) har iaf varit rätt snabba på att svara när man varit nykär. Men så klart, gäller säkert inte alla, men jag hade tyckt att det var lite konstigt och absolut velat veta varför

Jag tycker det är jobbigt med hans seghet, samtidigt har han alltid en orsak till att han inte svarar. Vettiga orsaker. Men jag vet inte vad jag ska tänka. Det är t.ex. ofta han som hör av sig varje morgon/förmiddag för att säga god morgon och fråga hur jag sovit och hur jag mår. Å ens sidan förstår jag att man inte kan svara direkt, det gör inte jag heller alltid. Men han är irriterande seg ibland och jag får bara gå runt och vänta.

 

[jeennnnyy]

Jag tycker det är jobbigt med hans seghet, samtidigt har han alltid en orsak till att han inte svarar. Vettiga orsaker. Men jag vet inte vad jag ska tänka. Det är t.ex. ofta han som hör av sig varje morgon/förmiddag för att säga god morgon och fråga hur jag sovit och hur jag mår. Å ens sidan förstår jag att man inte kan svara direkt, det gör inte jag heller alltid. Men han är irriterande seg ibland och jag får bara gå runt och vänta.

Bara ni båda är nöjda och glada är det ju toppen! Och det enda som betyder något. Sen kan jag inte förstå hur man kan ha en ”orsak” till att inte svara på 20 timmar? Jag har själv ett superstressigt liv med två små barn, fritidsaktiviteter, mer än heltidsjobb, men är jag mån om att svara hinner jag alltid. Sen gör jag det inte alltid, för jag tycker inte det känns så viktigt men när jag varit nykär har jag aldrig ”glömt bort” att svara

 

[Eurydome]

Det hjälper mycket, det är inte bara jag som har hjärnspöken

Nu kommer jag och är lite motvalls. Jag har också varit i en situation där jag har haft svårt att känna tillit fullt ut men där jag ändå har gjort mitt bästa för att lita på den andra när den har sagt att den älskar mig och att allt är bra, och där vi pratat om att det är mina tidigare erfarenheter som ställer till det.
Till det yttre har allt varit bra men allra längst in har jag ändå tvivlat. Sen har det visat sig att min känsla stämde.

Nästa gång kommer jag vara lite tuffare mot mig själv och inte trycka undan mina känslor utan ta fram dem och titta på dem i ljuset och göra en ärlig utvärdering av om det är hjärnspöken eller något annat.

 

[Lillefrun]

I allt annat är han helt rätt. Och nu idag t.ex. har han redan hunnit höra av sig många gånger och svarat direkt.Jag är egentligen säker på våra känslor men vi är ringrostiga och provar oss fram till hur det här ska bli. 20 timmar var den gången jag blev arg, det går aldrig så lång tid i vanliga fall men ibland tillräckligt för att irritera mig. Vet inte om jag har för höga krav. Jag kan leva med att det går några timmar.

 

[Eurydome]

Nu kommer jag och är lite motvalls. Jag har också varit i en situation där jag har haft svårt att känna tillit fullt ut men där jag ändå har gjort mitt bästa för att lita på den andra när den har sagt att den älskar mig och att allt är bra, och där vi pratat om att det är mina tidigare erfarenheter som ställer till det.
Till det yttre har allt varit bra men allra längst in har jag ändå tvivlat. Sen har det visat sig att min känsla stämde.

Nästa gång kommer jag vara lite tuffare mot mig själv och inte trycka undan mina känslor utan ta fram dem och titta på dem i ljuset och göra en ärlig utvärdering av om det är hjärnspöken eller något annat.

Det jag försökte säga med jättemånga ord är att jag tror att det är bra att inte slentrianmässigt intala sig själv att allt handlar om hjärnspöken, utan att försöka se ärligt och nyktert på situationen. Det kan vara hjärnspöken. Men I ärlighetens namn kan det också vara något annat.

 

[sorbifolia]

Det här med att göra slut med DB går väl, hmm, framåt, kan man säga. Fast inte helt som jag planerat såklart - ingenting går nånsin att planera med honom verkar det som...

Jag tog den "strikta tonen" i tisdags och sa att nu får du faktiskt se till att hitta en tid att se mig denna veckan, för nu har det gått 3 veckor och det är inte okej. Han svarade "Ok " direkt. Sedan nästa dag så hade han tydligen funderat lite, för då kom det ett långt meddelande om att han insett att jag troligen tror han undviker mig, och så en förklaring till varför han inte har kunnat träffa mig - dock en "dålig" sådan enligt mig.

Nuväl. På helgarna brukar han ha fullt upp med barnen, så när han inte tog något initiativ att ses varesig torsdag eller fredag blev jag ständigt mera tjafsig och otålig... ingen jättebra strategi, jag vet, men kan liksom bara inte styra mig. Han höll sig lugn och mestadels trevlig och saklig, men när jag skrev en grej som han inte svarade på igår kväll så slutade det med att jag skickade ett citat som gick såhär: (orkar inte försöka översätta)

"Så blir jeg stille. Fordi det jeg har å si, ikke lenger har noe å si, for deg."

Inte hört något från honom sedan. Vet inte om jag kommer höra något mer. Troligen är han mkt konfunderat. Och jag är i någon konstig sinnesstämning mitt emellan arg, besviken, ledsen och likgiltig... Jag VILL verkligen inte att det ska sluta såhär, jag vill att vi ska prata igenom det ordentligt varför jag inte kan fortsätta som vi haft det. Men samtidigt så orkar jag inte engagera mig mera just nu. Jag har redan gett upp, dags att sluta klamra sig till ett hopp som aldrig fanns.

 

[Modest]

Det här med att göra slut med DB går väl, hmm, framåt, kan man säga. Fast inte helt som jag planerat såklart - ingenting går nånsin att planera med honom verkar det som...

Jag tog den "strikta tonen" i tisdags och sa att nu får du faktiskt se till att hitta en tid att se mig denna veckan, för nu har det gått 3 veckor och det är inte okej. Han svarade "Ok " direkt. Sedan nästa dag så hade han tydligen funderat lite, för då kom det ett långt meddelande om att han insett att jag troligen tror han undviker mig, och så en förklaring till varför han inte har kunnat träffa mig - dock en "dålig" sådan enligt mig.

Nuväl. På helgarna brukar han ha fullt upp med barnen, så när han inte tog något initiativ att ses varesig torsdag eller fredag blev jag ständigt mera tjafsig och otålig... ingen jättebra strategi, jag vet, men kan liksom bara inte styra mig. Han höll sig lugn och mestadels trevlig och saklig, men när jag skrev en grej som han inte svarade på igår kväll så slutade det med att jag skickade ett citat som gick såhär: (orkar inte försöka översätta)

"Så blir jeg stille. Fordi det jeg har å si, ikke lenger har noe å si, for deg."

Inte hört något från honom sedan. Vet inte om jag kommer höra något mer. Troligen är han mkt konfunderat. Och jag är i någon konstig sinnesstämning mitt emellan arg, besviken, ledsen och likgiltig... Jag VILL verkligen inte att det ska sluta såhär, jag vill att vi ska prata igenom det ordentligt varför jag inte kan fortsätta som vi haft det. Men samtidigt så orkar jag inte engagera mig mera just nu. Jag har redan gett upp, dags att sluta klamra sig till ett hopp som aldrig fanns.

Tråkigt att läsa såklart men ja, det är nog dags att sluta jaga otillgänglighet. Livet blir SÅ mycket bättre och enklare då.

 

[pepp]

Det här med att göra slut med DB går väl, hmm, framåt, kan man säga. Fast inte helt som jag planerat såklart - ingenting går nånsin att planera med honom verkar det som...

Jag tog den "strikta tonen" i tisdags och sa att nu får du faktiskt se till att hitta en tid att se mig denna veckan, för nu har det gått 3 veckor och det är inte okej. Han svarade "Ok " direkt. Sedan nästa dag så hade han tydligen funderat lite, för då kom det ett långt meddelande om att han insett att jag troligen tror han undviker mig, och så en förklaring till varför han inte har kunnat träffa mig - dock en "dålig" sådan enligt mig.

Nuväl. På helgarna brukar han ha fullt upp med barnen, så när han inte tog något initiativ att ses varesig torsdag eller fredag blev jag ständigt mera tjafsig och otålig... ingen jättebra strategi, jag vet, men kan liksom bara inte styra mig. Han höll sig lugn och mestadels trevlig och saklig, men när jag skrev en grej som han inte svarade på igår kväll så slutade det med att jag skickade ett citat som gick såhär: (orkar inte försöka översätta)

"Så blir jeg stille. Fordi det jeg har å si, ikke lenger har noe å si, for deg."

Inte hört något från honom sedan. Vet inte om jag kommer höra något mer. Troligen är han mkt konfunderat. Och jag är i någon konstig sinnesstämning mitt emellan arg, besviken, ledsen och likgiltig... Jag VILL verkligen inte att det ska sluta såhär, jag vill att vi ska prata igenom det ordentligt varför jag inte kan fortsätta som vi haft det. Men samtidigt så orkar jag inte engagera mig mera just nu. Jag har redan gett upp, dags att sluta klamra sig till ett hopp som aldrig fanns.

DB påminner så mycket om F som jag träffade. Vi har ju "gjort slut" säkert 10 gånger eller mer under våra 3 år. Jag har jagat honom så mycket.

Ibland tror jag man bara det får rinna ut i sanden, att det liksom inte går att få till ett snyggt avslut.

 

[Mia_R]

Så underbar eftermiddag. 4,5 timme av prat, promenad och sitta tillsammans utan en sekund av obekväm tysnad. Allt mellan himmel och jord, livet, döden och kärleken. Kyssar, kramar och närhet och när vi till sist skilldes åt för han blev trött och behövde sina mediciner åkte vi åt varsitt håll, mer textmeddelanden och ett sista samtal innan sängen. Får se om vi hinner ses i veckan pga jobb, läkarbesök och strålbehandling men vi kommer att höras och ses efter nästa helg annars.

Nu blir det för kallt att sitta ute i timtal även om det var sol idag när vi var ute i ett naturreservat, men blåsten fick oss att gå tillbaka till bilarna. Kände mig helt vimmelkantig när jag åkte till hästarna efteråt, lycklig över den stund vi haft och trots vetskapen om att vår tid är begränsad så får vi försöka leva i nuet och ta tillvara på den tiden som är. Ingen vet när döden knackar på, även om man är ung och frisk kan varje dag vara ens sista, vi att den dagen kommer men just nu lever vi bägge och jag vill ha allt med honom.

 

[Kiwifrukt]

Ibland tror jag man bara det får rinna ut i sanden, att det liksom inte går att få till ett snyggt avslut.

Detta. Jag tror verkligen vissa relationer, oavsett om det är en dejt, vänskap, kollega eller vad det är, skulle må bättre om man bara låter det rinna ut i sanden och inte försöker prata ut om det som skaver, för i många fall har det i mitt fall bara lett till att jag och den andra personen istället för att glida ifrån varandra hyfsat som vänner så blir vi brutalt ovänner istället. För konfrontationen leder till att allt som skavt kommer upp till ytan och man kanske säger saker i stridens hetta som man egentligen inte skulle eller ens ville ha sagt.

Med mitt ex rann det bara ut i sanden, det var så svårt att hinna träffas med avståndet och min häst som jag inte bara kunde skita i och åka iväg, jag bytte stall i den vevan också. Samtalen och smsen kom mer och mer sällan och till slut hördes vi inte av alls. Men, jag råkade sen träffa honom på mitt dåvarande jobb typ tre år senare, när han kom in som kund. Det var skönt då att vi inte bråkat eller var ovänner, min dåvarande chef var väldigt trubbig och osamarbetsvillig, han hade aldrig låtit mig slippa ta den kunden för att vi var ovänner, han hade nog snarare njutit av om han hade skällt ut mig. (Jag slutade alltså där bara några veckor senare.)

Jag försöker tänka så alltid. Just nu har jag en vänskapsrelation som knakar rejält. Men jag försöker bita ihop och inte fräsa ifrån, utan bara låta det rinna ut i sanden. Det är en person som jag i värsta fall kommer behöva fortsätta träffa flera gånger i veckan, jag tjänar absolut inte på att bli ovän med personen.

 

[PathOfClovers]

DB påminner så mycket om F som jag träffade. Vi har ju "gjort slut" säkert 10 gånger eller mer under våra 3 år. Jag har jagat honom så mycket.

Ibland tror jag man bara det får rinna ut i sanden, att det liksom inte går att få till ett snyggt avslut.

Håller med! Om man dessutom känner att om jag inte skulle fortsätta kämpa för relationen skulle den rinna ut i sanden, då får man fråga sig om det verkligen är värt att kämpa för..

 

[_Taggis_]

Jag har nu fattat beslut om den här karln jag nu träffat ett par ggr efter att vi inte sågs på flera månader. Jag ville liksom få det avklarat innan det hade blivit nån besvärlig känslomässig historia. Igen. Upprepningar är inget jag är intresserad av och jag är heller inte intresserad av att ha nån sorts halvdejtingkontakt. Jag vet redan att män gillar mig så länge de slipper ha mig på riktigt, och jag behöver verkligen inte träna på den sortens relation mer. Det skulle vara mindre destruktivt att gå på gatan, är min känsla.

Men jag känner mig bara så bedrövlig Känns inget bra alls. Inte för saken i sig, det känns jättebra med ett avslut som verkligen är ett avslut för jag vill inte ha honom i mitt liv annat att vi kan hälsa om vi råkar ses på stan. Men jag är så besviken och sårad av livet självt. Det känns verkligen påtagligt att det aldrig är meningen med nånting för mig. Det enda jag är skapt för är att arbeta. Inga fritidsintressen och inga relationer. Jag hoppas att jag jobbar ihjäl mig för det är det enda utbytet jag har av livet och det är det enda jag är riktigt bra på. Det gör så-jävla-ont att göra den insikten.

 

[pepp]

Men jag är så besviken och sårad av livet självt. Det känns verkligen påtagligt att det aldrig är meningen med nånting för mig. Det enda jag är skapt för är att arbeta. Inga fritidsintressen och inga relationer. Jag hoppas att jag jobbar ihjäl mig för det är det enda utbytet jag har av livet och det är det enda jag är riktigt bra på. Det gör så-jävla-ont att göra den insikten.

Just detta har jag haft sjukt mycket ångest över i helgen. Har inte haft nån att vara med.
Insåg att om jag dör så kommer jobbet vara dom som saknar mig först, det känns väl lite sisådär.

Kommer bli som min gamla granne som bara tjattrar med sina grannar.
Offerkofta, javisst.

 

[Eurydome]

Jag har nu fattat beslut om den här karln jag nu träffat ett par ggr efter att vi inte sågs på flera månader. Jag ville liksom få det avklarat innan det hade blivit nån besvärlig känslomässig historia. Igen. Upprepningar är inget jag är intresserad av och jag är heller inte intresserad av att ha nån sorts halvdejtingkontakt. Jag vet redan att män gillar mig så länge de slipper ha mig på riktigt, och jag behöver verkligen inte träna på den sortens relation mer. Det skulle vara mindre destruktivt att gå på gatan, är min känsla.

Men jag känner mig bara så bedrövlig Känns inget bra alls. Inte för saken i sig, det känns jättebra med ett avslut som verkligen är ett avslut för jag vill inte ha honom i mitt liv annat att vi kan hälsa om vi råkar ses på stan. Men jag är så besviken och sårad av livet självt. Det känns verkligen påtagligt att det aldrig är meningen med nånting för mig. Det enda jag är skapt för är att arbeta. Inga fritidsintressen och inga relationer. Jag hoppas att jag jobbar ihjäl mig för det är det enda utbytet jag har av livet och det är det enda jag är riktigt bra på. Det gör så-jävla-ont att göra den insikten.

Att det här gått i stöpet har på riktigt ingenting med dig att göra. Du hade oturen att förälska dig i en person som inte har behandlat dig väl. Det ska du absolut inte lägga på dig själv.

 

[Kiwifrukt]

Just detta har jag haft sjukt mycket ångest över i helgen. Har inte haft nån att vara med.
Insåg att om jag dör så kommer jobbet vara dom som saknar mig först, det känns väl lite sisådär.

Kommer bli som min gamla granne som bara tjattrar med sina grannar.
Offerkofta, javisst.

Jag kan också känna så. Men mer att förutom mina föräldrar så är det nog enbart min chef som kommer märka om jag inte kom till jobbet heller. Mina kollegor är bara intresserade av mig när de kan utnyttja mig till att typ jobba i mellandagarna eller ta arbetsuppgifter som de vill slippa, de är noll intresserade av att prata med mig för övrigt. (Med något undantag så klart, men ibland känner jag mig verkligen utanför och som en främmande fågel eftersom 98% av mina kollegor är småbarnsföräldrar som umgås privat.)

 

[_Taggis_]

Just detta har jag haft sjukt mycket ångest över i helgen. Har inte haft nån att vara med.
Insåg att om jag dör så kommer jobbet vara dom som saknar mig först, det känns väl lite sisådär.

Kommer bli som min gamla granne som bara tjattrar med sina grannar.
Offerkofta, javisst.

Ja nåt sånt.
Jag har jättemånga som tycker om mig, men jag har ingen egen tillhörighet. Det gäller alla aspekter i livet. Jag är den där som är duktig på att rida men som aldrig kommit nån vart själv. Jag har lyckats bäst med att hjälpa andra med deras hästproblem. Och jag får ofta höra att jag är en sån härlig tjej som är snygg och fin och gör att folk (läs: företrädesvis män) känner sig bekväma och mår bra. På jobbet är jag är en sån person som folk tycker om, jag syns och jag märks och jag blir bevisligen populär att ha kring sig. Det skrev jag om tidigare. Men jag är liksom trött på att vara den som berikar andras liv men aldrig får mitt eget berikat. Exakt så. Så det enda jag egentligen har någon personlig vinning av är att jag tjänar pengar på att jobba. Resten suger bara ur min energi.