Dejtingtråden 32

[Tonto]

Jag vill nog sätta upp en mild protest här?

Jag menar inte att man ska ändra sig eller vara annorlunda, men ibland är det ju minst sagt behövligt och nyttigt att få vissa beteenden påpekade för sig. På så vis går det ju faktiskt att ändra sig.

Du skriver att flera tidigare dejter blivit ledsna på grund av att du skickat dubbla signaler. Det är väl absolut något i ditt beteende som du då kanske ska fundera över hur väl det funkar? Hade det varit din tidigare dejt som skrivit i tråden istället och som blivit ledsen och bränd för att snubben hon träffar skickat dubbla signaler och sen vill ha "tid" så hade det nog klingat ganska samstämmigt i inläggen - dumpa och move on, han vet inte vad han vill/är för omogen/vill säkert bara ligga etc etc.

Så jo. Nog kan man väl vara annorlunda än vad man är? Huvudsaken är väl att man alls vill ändra på sitt beteende, om nu någon tycker det blir problematiskt i vissa situationer. Men att rätt och slätt avskriva det som att "man är som man är", är i mitt tycke många gånger en ansvarsförskjutning.

/Slut på rant

OBS det är mer av ett sidospår än direkt riktad till din aktuella dejtingsituation

Håller med!

 

[Nahar]

Jag vill nog sätta upp en mild protest här?

Jag menar inte att man ska ändra sig eller vara annorlunda, men ibland är det ju minst sagt behövligt och nyttigt att få vissa beteenden påpekade för sig. På så vis går det ju faktiskt att ändra sig.

Du skriver att flera tidigare dejter blivit ledsna på grund av att du skickat dubbla signaler. Det är väl absolut något i ditt beteende som du då kanske ska fundera över hur väl det funkar? Hade det varit din tidigare dejt som skrivit i tråden istället och som blivit ledsen och bränd för att snubben hon träffar skickat dubbla signaler och sen vill ha "tid" så hade det nog klingat ganska samstämmigt i inläggen - dumpa och move on, han vet inte vad han vill/är för omogen/vill säkert bara ligga etc etc.

Så jo. Nog kan man väl vara annorlunda än vad man är? Huvudsaken är väl att man alls vill ändra på sitt beteende, om nu någon tycker det blir problematiskt i vissa situationer. Men att rätt och slätt avskriva det som att "man är som man är", är i mitt tycke många gånger en ansvarsförskjutning.

/Slut på rant

OBS det är mer av ett sidospår än direkt riktad till din aktuella dejtingsituation

Absolut, jag håller med! Jag menar inte att en får behandla andra hur som helst med det som ursäkt, bara att jag kan ju inte hjälpa att jag behöver tid.

Jag reflekterar ofta över om det är något jag gör/gjort som får folk att tänka att jag är intresserad, men jag har svårt att hitta något. Jag tar aldrig initiativ till kroppskontakt, sitter långt ifrån, delar inte med mig av mycket privata samtalsämnen (och blir obekväm när mina dejter gör det), ger inga komplimanger... enda jag kan komma på är att jag ofta svarar fort på meddelanden. Vet inte, kanske ser flörtig ut eller något? Eller så är det kanske som nämnts, att jag tolkar mina dejter som varande mer intresserade än de faktiskt är Inte för att jag vill, utan just för att jag är rädd
för det.

 

[Tonto]

Absolut, jag håller med! Jag menar inte att en får behandla andra hur som helst med det som ursäkt, bara att jag kan ju inte hjälpa att jag behöver tid.

Jag reflekterar ofta över om det är något jag gör/gjort som får folk att tänka att jag är intresserad, men jag har svårt att hitta något. Jag tar aldrig initiativ till kroppskontakt, sitter långt ifrån, delar inte med mig av mycket privata samtalsämnen (och blir obekväm när mina dejter gör det), ger inga komplimanger... enda jag kan komma på är att jag ofta svarar fort på meddelanden. Vet inte, kanske ser flörtig ut eller något? Eller så är det kanske som nämnts, att jag tolkar mina dejter som varande mer intresserade än de faktiskt är Inte för att jag vill, utan just för att jag är rädd
för det.

Man kan ju helt klart tolkas på sätt man inte tänker på. Både på hur man beter sig och hur man ser ut.

Många tror t.ex. att jag blir askär i dom direkt, men egentligen blir jag aldrig kär. Sen så brukar jag få höra att jag är flörtig när jag själv tycker att jag bara är trevlig. Men det är ju också många som tycker att det blir en mind-fuck när jag är liten och kvinnlig i utseendet och är faktiskt rätt "snubbig" i min personlighet.

 

[Eurydome]

Jag är så trött på han jag gillar. Total radiotystnad i 2 dygn. Jag skickade igår kväll sent och frågade hur han mår. Får se om jag får svar på det. Varför, varför kan jag inte bara släppa denna killen? Varför tycker jag att han är så speciell? Varför blir jag så töntigt glad över att han skickar någonting till mig för ärligt talat är det liksom för lite och för långsamt.

Om du tittar längre fram, hur bedömer du sannolikheten att han kommer att ändra sig? Är det en sån person du vill ha en relation med? För min del hade det funnits ett rejält förtroendetapp i detta läget och det hade varit bye bye. Det finns så många andra fina personer.

 

[Ramona]

Det finns så många andra fina personer.

Nej, ärligt talat, det gör ju inte det. Det finns en massa korkade killar och ett gäng andra idioter. Jag har jättesvårt att hitta en kille jag blir ärligt intresserad av.

Men som svar på din fråga så tror jag att det ger med sig när man känner varandra bättre och har någon typ av relation. Det är ju han som flaggar för att han vill ses, men sen blir det ingenting ändå och när jag tar upp det så har han en vettig ursäkt. Men jag vet, det är långt ifrån optimalt och det är ju inte detta jag vill ha. Jag vill ha mer!

 

[_Taggis_]

Nej, ärligt talat, det gör ju inte det. Det finns en massa korkade killar och ett gäng andra idioter. Jag har jättesvårt att hitta en kille jag blir ärligt intresserad av.

Men som svar på din fråga så tror jag att det ger med sig när man känner varandra bättre och har någon typ av relation. Det är ju han som flaggar för att han vill ses, men sen blir det ingenting ändå och när jag tar upp det så har han en vettig ursäkt. Men jag vet, det är långt ifrån optimalt och det är ju inte detta jag vill ha. Jag vill ha mer!

+1 på den. Jag undrar också vart dessa sk "många trevliga och bra killar" håller hus. Jag hör ju ofta talas om dem och jag skriver säkert så själv ibland också när folk envisas med att hänga med tråkskallar. Men jag börjar tro att det bara är en seglivad myt

 

[Fruentimber]

Absolut, jag håller med! Jag menar inte att en får behandla andra hur som helst med det som ursäkt, bara att jag kan ju inte hjälpa att jag behöver tid.

Jag reflekterar ofta över om det är något jag gör/gjort som får folk att tänka att jag är intresserad, men jag har svårt att hitta något. Jag tar aldrig initiativ till kroppskontakt, sitter långt ifrån, delar inte med mig av mycket privata samtalsämnen (och blir obekväm när mina dejter gör det), ger inga komplimanger... enda jag kan komma på är att jag ofta svarar fort på meddelanden. Vet inte, kanske ser flörtig ut eller något? Eller så är det kanske som nämnts, att jag tolkar mina dejter som varande mer intresserade än de faktiskt är Inte för att jag vill, utan just för att jag är rädd
för det.

Alltså jag tror att det lättaste hade varit att helt enkelt fråga de som antytt att du ger dubbla signaler? Som sagt, även om en själv försöker analysera sitt eget beteende så kanske man inte alltid kommer särskilt långt utan input från den som står i andra änden. Men jag fattar ju om det är out of the question nu liksom, kanske gått för lång tid.

Även om man inte tar initiativet så kan ju ändå ens handlingar/icke-handlingar vara bidragande till att någon uppfattar situationen annorlunda. Liksom, tar jag initiativet till att vilja ligga och killen hänger på, så tolkar jag ju inte det som att han egentligen vill ta det slow.

 

[Ramona]

Efter att ha funderat lite mer på gårdagens dejt är jag ännu mer velig. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som "men hon kanske utvecklas på den punkten" eller "det här är kanske inte optimalt men det kan ju bli bättre", och så ska en ju inte tänka. Vilket får mig att fundera på om det är jag som inte kan möta henne i stunden eller om det faktiskt är så att vi nog inte passar ihop.

Och tjejen som bad om ursäkt för att ha gjordarna mig har ghostat mig igen, verkar det som. Efter att hon själv började konversationen.

Jag vet inte, jag ger kanske upp på dejtandet. Verkar inte fungera för mig som upplägg, även om jag gärna vill träffa någon.

Men snälla, hur bra känner ni varandra? Ni har väl bara träffats ett par gånger eller? Hon kanske utvecklas?? Hon kanske är men inte visar dig det eller haft tillfälle att visa vem hon är på riktigt. Eller tycker du att du som inte ens pratar om dig själv på ett personligt plan har visat vem du är så att hon har en ärlig chans att veta vem du är??

 

[Eurydome]

Nej, ärligt talat, det gör ju inte det. Det finns en massa korkade killar och ett gäng andra idioter. Jag har jättesvårt att hitta en kille jag blir ärligt intresserad av.

Men som svar på din fråga så tror jag att det ger med sig när man känner varandra bättre och har någon typ av relation. Det är ju han som flaggar för att han vill ses, men sen blir det ingenting ändå och när jag tar upp det så har han en vettig ursäkt. Men jag vet, det är långt ifrån optimalt och det är ju inte detta jag vill ha. Jag vill ha mer!

Jag känner ett gäng trevliga singelkillar men visst har du rätt i att det finns en hel massa idioter. Så "många" kanske var att ta i. Men bara för att de kanske inte är så många som man skulle önska så är det ingen anledning att nöja sig med nåt halvdant.

Okej. Jag tänker nog mer att så som det är i början så blir det också sen. Om han har en massa ursäkter för att inte ses nu så hade jag tänkt att risken var stor att samma ursäkter kommer finnas även framöver.

Men det kanske är jag som är cynisk.

 

[Tonto]

+1 på den. Jag undrar också vart dessa sk "många trevliga och bra killar" håller hus. Jag hör ju ofta talas om dem och jag skriver säkert så själv ibland också när folk envisas med att hänga med tråkskallar. Men jag börjar tro att det bara är en seglivad myt

Av dom jag gått på dejt med har 3 av 4 varit skitbra snubbar. Däremot har jag ju sorterat som in i helvete innan bland ett helt hav av folk, så det är ju inte lätt att hitta dom man passar med.

 

[Nahar]

Alltså jag tror att det lättaste hade varit att helt enkelt fråga de som antytt att du ger dubbla signaler? Som sagt, även om en själv försöker analysera sitt eget beteende så kanske man inte alltid kommer särskilt långt utan input från den som står i andra änden. Men jag fattar ju om det är out of the question nu liksom, kanske gått för lång tid.

Även om man inte tar initiativet så kan ju ändå ens handlingar/icke-handlingar vara bidragande till att någon uppfattar situationen annorlunda. Liksom, tar jag initiativet till att vilja ligga och killen hänger på, så tolkar jag ju inte det som att han egentligen vill ta det slow.

Lite sent att fråga de jag dejtat för flera år sen, ja, men jag kan ju faktiskt fråga hon jag dejtar nu hur hon uppfattar mig. Så att vi liksom är på det klara från början.

Exemplet var kanske lite väl extremt för mitt fall men principen kan nog stämma. Jag får försöka vara tydligare med att sätta och följa mina egna gränser. Nästa dejt blir inte hemma hos mig bara för att hon föreslog det, är nog en bra början i alla fall.

Men snälla, hur bra känner ni varandra? Ni har väl bara träffats ett par gånger eller? Hon kanske utvecklas?? Hon kanske är men inte visar dig det eller haft tillfälle att visa vem hon är på riktigt. Eller tycker du att du som inte ens pratar om dig själv på ett personligt plan har visat vem du är så att hon har en ärlig chans att veta vem du är??

Vi har setts en gång men chattat väldigt länge och brett. Du har ju helt rätt i din kritik men det finns ju ändå saker som kom fram nu som får mig att tvivla på att vi faktiskt matchar. Till exempel hennes umgängeskrets som till viss del är människor jag inte känner mig bekväm med, och att hennes kunskapsnivå om många saker som är extremt viktiga för mig är i princip noll. Men ja, jag letar fel. Jag är jättebra på det tyvärr Jag tycker det är jättesvårt att lära känna någon med förväntning/mål att ha en kärleksrelation, för då dömer jag direkt med en mycket hårdare måttstock. Varför göra sig besväret när det inte kommer fungera ändå? Så umgänget måste ha något annat att hängas upp på, typ gemensamt intresse eller något, annars känns det bara stressigt för mig. Särskilt när någon på första dejten säger hur fin jag är och allt sånt. Jag drar öronen åt mig, för en givande relation för mig kan inte bara baseras på attraktion. Det måste finnas ett element av att personen faktiskt tillför något i mitt liv.

 

[strawberrysylt]

Efter att ha funderat lite mer på gårdagens dejt är jag ännu mer velig. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som "men hon kanske utvecklas på den punkten" eller "det här är kanske inte optimalt men det kan ju bli bättre", och så ska en ju inte tänka. Vilket får mig att fundera på om det är jag som inte kan möta henne i stunden eller om det faktiskt är så att vi nog inte passar ihop.

Men precis så, det känns så dumt att slösa tid på att träffa en människa som det är ganska säkert att jag i slutändan inte är intresserad av ändå, särskilt då när det i min erfarenhet blir så att den jag dejtar fattar tycke för mig och tror att jag är lika intresserad eftersom jag ändå fortsätter ses, och det känns ju nästan elakt för mig då att fortsätta så det blir att jag får avsluta tidigt för allas bästa.

Så ja, definitivt en rädsla för att hon ska gå för fort fram, men den har jag alltid. Det är andra saker som skaver också, olika referensramar/allmänbildning, väldigt olika livssituationer, och sen lite grejer som hon nämnde från sitt förflutna som jag egentligen inte vill döma henne för men som ändå ger mig lite varningsklockor. Samtidigt vill vi ha samma livsstil på många sätt, har liknande intressen, och hon har bra värderingar och rätt energinivå. Men liksom, efter en dejt (och tydligen har vi chattat i nästan ett år enligt henne, inte sex månader) kan jag inte avgöra om det positiva väger upp det negativa - men som du sa vet jag inte om det känns värt att fortsätta träffas.

Jag är nog mer en sån som behöver träffa folk i andra sammanhang än regelrätt dating. Får väl komma ut lite mer och vara social och hoppas på det bästa

Till exempel hennes umgängeskrets som till viss del är människor jag inte känner mig bekväm med, och att hennes kunskapsnivå om många saker som är extremt viktiga för mig är i princip noll. Men ja, jag letar fel. Jag är jättebra på det tyvärr Jag tycker det är jättesvårt att lära känna någon med förväntning/mål att ha en kärleksrelation, för då dömer jag direkt med en mycket hårdare måttstock. Varför göra sig besväret när det inte kommer fungera ändå? Så umgänget måste ha något annat att hängas upp på, typ gemensamt intresse eller något, annars känns det bara stressigt för mig. Särskilt när någon på första dejten säger hur fin jag är och allt sånt. Jag drar öronen åt mig, för en givande relation för mig kan inte bara baseras på attraktion. Det måste finnas ett element av att personen faktiskt tillför något i mitt liv.

Nu är det länge sen jag skrev i tråden (dejtar inte pga Covid), men jag är inne och smygläser ibland.

Inget du frågat efter, men ville bara ge min syn på saken.
Jag tycker inte du ska träffa den här tjejen mer. För både hennes och din skull.
Skulle en kille jag träffat en gång ha en hel uppsats med skäl till att inte träffa mig igen, men sen ändå göra det, hade jag blivit ledsen.
Känns som du letar efter nån som är perfekt.

 

[Nahar]

Nu är det länge sen jag skrev i tråden (dejtar inte pga Covid), men jag är inne och smygläser ibland.

Inget du frågat efter, men ville bara ge min syn på saken.
Jag tycker inte du ska träffa den här tjejen mer. För både hennes och din skull.
Skulle en kille jag träffat en gång ha en hel uppsats med skäl till att inte träffa mig igen, men sen ändå göra det, hade jag blivit ledsen.
Känns som du letar efter nån som är perfekt.

Tack för ärligheten! Jag har funderat på om jag skulle bryta här, men samtidigt vet jag ju att hade vi setts i ett annat sammanhang hade de dåliga sakerna aldrig kommit upp på listan, för pressen hade inte funnits där. Som andra varit inne på känner jag ju knappt henne ändå. Men du kanske har rätt. Jag menar, jag har ju slutat leta nya dejter aktivt så jag kanske ska avsluta de jag har kontakt med nu också

 

[sorbifolia]

Tack för ärligheten! Jag har funderat på om jag skulle bryta här, men samtidigt vet jag ju att hade vi setts i ett annat sammanhang hade de dåliga sakerna aldrig kommit upp på listan, för pressen hade inte funnits där. Som andra varit inne på känner jag ju knappt henne ändå. Men du kanske har rätt. Jag menar, jag har ju slutat leta nya dejter aktivt så jag kanske ska avsluta de jag har kontakt med nu också

Och jag tycker tvärt om @strawberrysylt här - eller: jag håller med att det låter som du letar efter det perfekta (känner även igen mig), men tyvärr så eksisterar inte en perfekt människa. Så om man inte vill vara ensam får man nok försöka lära känna folk (även om jag håller med att det är en pest och en plåga) tills man hittar någon man är kompatibel med.

 

[Nahar]

Och jag tycker tvärt om @strawberrysylt här - eller: jag håller med att det låter som du letar efter det perfekta (känner även igen mig), men tyvärr så eksisterar inte en perfekt människa. Så om man inte vill vara ensam får man nok försöka lära känna folk (även om jag håller med att det är en pest och en plåga) tills man hittar någon man är kompatibel med.

Jo, men lite så. Jag tror bara att jag inte ska göra det genom aktivt dejtande, utan mer komma ut och träffa nya människor generellt. Fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med just den här tjejen dock. Testa lära känna eller inte. Jag har väl lite tid på mig att bestämma eftersom covid gör det svårare med dejter.

 

[sorbifolia]

Spånar lite vidare på temat "Hur hitta sin framtida livspartner", då jag är i en lite liknande sits själv och funderar på om jag ska träffa helgens dejt igen eller inte.

Alltså det är ju skitsvårt, man kan ha en form för lista, jag har nog det även fast den inte är nerskriven direkt, men så kan man hitta någon som stämmer in på allting (min senaste dejt var typ sådär "perfekt i teorin") och ändå inte bli kär i människan.... Eller man kan träffa någon som inte alls var så som man tänkt sig, och ändå bli tokkär....

Vad är viktigast, kemi och omedelbar attraktion, eller att man är kompatibla vad gäller interessen, framtidsplaner, personlighet, etc? Känns lite som att oddsen för både och inte är jättebra..... Visst kan attraktion växa fram, mitt ex som jag var ihop med i över 15 år var jag inte alls attraherad av i början - men så har jag lovat mig själv att inte bli ihop med någon som jag inte är fysiskt attraherad av igen, då det inte känns schysst mot vare sig partner eller mig...

Journalisten som jag chattade massor med men aldrig träffade, sa att han visste inom två minut om en människa var en potensiell partner eller inte. Och det är kanske lite den där känslan vi letar efter, när man ser någon och bara "wow" direkt, liksom? Helt ärligt så kan jag knappt minnas att ha blivit kär i någon man förutom exmaken (med kvinnor funkar jag tydligen lite annorlunda) där jag inte tänkt "wow" i den ögonblick jag sett dem.... Lite överfladiskt?? Men det har varit riktigt bra människor alla ihop, inte bara snygga men med en "bra" utstrålning liksom. Fast det kanske inte behöver betyda att det måste vara så i framtiden, eller att jag har en förmåga att veta direkt om jag kan bli kär i någon eller inte. Fan, vad svårt, alltså!

 

[Cherarriduracell]

Spånar lite vidare på temat "Hur hitta sin framtida livspartner", då jag är i en lite liknande sits själv och funderar på om jag ska träffa helgens dejt igen eller inte.

Alltså det är ju skitsvårt, man kan ha en form för lista, jag har nog det även fast den inte är nerskriven direkt, men så kan man hitta någon som stämmer in på allting (min senaste dejt var typ sådär "perfekt i teorin") och ändå inte bli kär i människan.... Eller man kan träffa någon som inte alls var så som man tänkt sig, och ändå bli tokkär....

Vad är viktigast, kemi och omedelbar attraktion, eller att man är kompatibla vad gäller interessen, framtidsplaner, personlighet, etc? Känns lite som att oddsen för både och inte är jättebra..... Visst kan attraktion växa fram, mitt ex som jag var ihop med i över 15 år var jag inte alls attraherad av i början - men så har jag lovat mig själv att inte bli ihop med någon som jag inte är fysiskt attraherad av igen, då det inte känns schysst mot vare sig partner eller mig...

Journalisten som jag chattade massor med men aldrig träffade, sa att han visste inom två minut om en människa var en potensiell partner eller inte. Och det är kanske lite den där känslan vi letar efter, när man ser någon och bara "wow" direkt, liksom? Helt ärligt så kan jag knappt minnas att ha blivit kär i någon man förutom exmaken (med kvinnor funkar jag tydligen lite annorlunda) där jag inte tänkt "wow" i den ögonblick jag sett dem.... Lite överfladiskt?? Men det har varit riktigt bra människor alla ihop, inte bara snygga men med en "bra" utstrålning liksom. Fast det kanske inte behöver betyda att det måste vara så i framtiden, eller att jag har en förmåga att veta direkt om jag kan bli kär i någon eller inte. Fan, vad svårt, alltså!

Jag sitter i samma båt med att ha lovat mig själv att inte inleda något med någon jag inte är attraherad av igen. Har typ ALLTID gjort så och sen undrar man varför man var ok med att bli illa behandlad av någon som "inte ens var snygg" typ.

Jag har hamnat i någon form av mild livskris där jag ifrågasätter sexualitet och Meningen men samtidigt fascineras av hur fina och bra män(niskor) jag träffar privat (vänners vänner) och bland kollegorna och får inte ihop det med att det verkar vara sånt bottennapp att vara på Tinder

 

[Kiwifrukt]

Tack för ärligheten! Jag har funderat på om jag skulle bryta här, men samtidigt vet jag ju att hade vi setts i ett annat sammanhang hade de dåliga sakerna aldrig kommit upp på listan, för pressen hade inte funnits där. Som andra varit inne på känner jag ju knappt henne ändå. Men du kanske har rätt. Jag menar, jag har ju slutat leta nya dejter aktivt så jag kanske ska avsluta de jag har kontakt med nu också

Jag förstår verkligen hur du tänker för jag tänker typ likadant. Jag är mycket hårdare med personer jag träffar via nätet (provade på nätdejting en gång i tidernas begynnelse och det fungerade inte alls för mig, men även personer där mestadels av kontakten sköts via sociala medier/skriftligt) än personer jag träffat via ett helt annat icke-dejtrelaterat sammanhang. Och det är jättehemskt att det är så, och det är inget jag är stolt över, men det är så och jag har helt enkelt bara landat i att det här med att träffa en partner på nätet är inte ett alternativ för mig.

Dels upplever jag att utseendet är väldigt mycket mer talande om det enda man ser av personen är en bild på nätet med en kort beskrivande text. Jag upplever inte alls mig själv som utseendefixerad i verkligheten, de män jag fallit för har inte alls varit "klassiska skönheter" a la Dressman-reklamen och hade förmodligen inte direkt gjort sig på en nätdejtingsajt. Ändå har jag fallit för dem. Men det hade jag antagligen inte gjort på nätet.

Dels så blir det så himla uppstyrt i en sån situation att nu sitter vi här på en dejt för att vi båda vill träffa en livspartner. Allt fokus blir på det. Så är det verkligen inte om man träffas i ett annat sammanhang och de känslorna växer fram under tiden (sen att det absolut kan ha andra nackdelar, "är hen intresserad tillbaka", "misstolkar jag nu", "tänk om det blir pinsamt sen när vi måste fortsätta träffas"), men just den där uppstyrdheten är en sak jag verkligen avskyr.

Med mitt ex så träffades vi i verkliga livet men han bodde bara i närheten av mig första månaden, sen blev det ett långdistansförhållande och mycket smsande och telefonkontakt. Och han sjönk som en gråsten i mina ögon ganska fort för att han skrev som en kratta. Inte att slinta på tangenterna, för det kan alla göra, men han hade verkligen en horribel stavning och en horribel grammatik och jag blev så sjukt avtänd av det. Sista tiden retade jag mig på allt. Jag har i efterhand insett att med handen på hjärtat var jag aldrig kär. Jag var smickrad av att han visade intresse för mig och för att jag inte ville vara ensam, men kär var jag aldrig. Jag ville bara bli som alla andra och ha ett förhållande. Så tänker jag aldrig tillåta mig att resonera igen. Om det inte är 100 procent rätt kommer jag aldrig ge mig in i något igen, då lever jag hellre ensam.

 

[Nahar]

Jag förstår verkligen hur du tänker för jag tänker typ likadant. Jag är mycket hårdare med personer jag träffar via nätet (provade på nätdejting en gång i tidernas begynnelse och det fungerade inte alls för mig, men även personer där mestadels av kontakten sköts via sociala medier/skriftligt) än personer jag träffat via ett helt annat icke-dejtrelaterat sammanhang. Och det är jättehemskt att det är så, och det är inget jag är stolt över, men det är så och jag har helt enkelt bara landat i att det här med att träffa en partner på nätet är inte ett alternativ för mig.

Dels upplever jag att utseendet är väldigt mycket mer talande om det enda man ser av personen är en bild på nätet med en kort beskrivande text. Jag upplever inte alls mig själv som utseendefixerad i verkligheten, de män jag fallit för har inte alls varit "klassiska skönheter" a la Dressman-reklamen och hade förmodligen inte direkt gjort sig på en nätdejtingsajt. Ändå har jag fallit för dem. Men det hade jag antagligen inte gjort på nätet.

Dels så blir det så himla uppstyrt i en sån situation att nu sitter vi här på en dejt för att vi båda vill träffa en livspartner. Allt fokus blir på det. Så är det verkligen inte om man träffas i ett annat sammanhang och de känslorna växer fram under tiden (sen att det absolut kan ha andra nackdelar, "är hen intresserad tillbaka", "misstolkar jag nu", "tänk om det blir pinsamt sen när vi måste fortsätta träffas"), men just den där uppstyrdheten är en sak jag verkligen avskyr.

Med mitt ex så träffades vi i verkliga livet men han bodde bara i närheten av mig första månaden, sen blev det ett långdistansförhållande och mycket smsande och telefonkontakt. Och han sjönk som en gråsten i mina ögon ganska fort för att han skrev som en kratta. Inte att slinta på tangenterna, för det kan alla göra, men han hade verkligen en horribel stavning och en horribel grammatik och jag blev så sjukt avtänd av det. Sista tiden retade jag mig på allt. Jag har i efterhand insett att med handen på hjärtat var jag aldrig kär. Jag var smickrad av att han visade intresse för mig och för att jag inte ville vara ensam, men kär var jag aldrig. Jag ville bara bli som alla andra och ha ett förhållande. Så tänker jag aldrig tillåta mig att resonera igen. Om det inte är 100 procent rätt kommer jag aldrig ge mig in i något igen, då lever jag hellre ensam.

Men precis så. Jag vill också ha det 100% rätt eller inget, och om "målet" då är att vi ska bli tillsammans är det såklart att jag letar fel. Tyvärr, jag tror att många jag träffat online hade jag kanske tänkt annorlunda kring om vi träffats på något annat sätt. Men när en sitter och frågar sig "är du den rätta?" så kommer snabbt anledningar till att svaret blir nej. Så
nä, nätdejting lägger jag bakom mig. Förhoppningsvis kan jag komma ut och träffa folk på andra sätt snart nu när pandemin lättar (ta i trä).

 

[Bison]

Jag förstår verkligen hur du tänker för jag tänker typ likadant. Jag är mycket hårdare med personer jag träffar via nätet (provade på nätdejting en gång i tidernas begynnelse och det fungerade inte alls för mig, men även personer där mestadels av kontakten sköts via sociala medier/skriftligt) än personer jag träffat via ett helt annat icke-dejtrelaterat sammanhang. Och det är jättehemskt att det är så, och det är inget jag är stolt över, men det är så och jag har helt enkelt bara landat i att det här med att träffa en partner på nätet är inte ett alternativ för mig.

Dels upplever jag att utseendet är väldigt mycket mer talande om det enda man ser av personen är en bild på nätet med en kort beskrivande text. Jag upplever inte alls mig själv som utseendefixerad i verkligheten, de män jag fallit för har inte alls varit "klassiska skönheter" a la Dressman-reklamen och hade förmodligen inte direkt gjort sig på en nätdejtingsajt. Ändå har jag fallit för dem. Men det hade jag antagligen inte gjort på nätet.

Dels så blir det så himla uppstyrt i en sån situation att nu sitter vi här på en dejt för att vi båda vill träffa en livspartner. Allt fokus blir på det. Så är det verkligen inte om man träffas i ett annat sammanhang och de känslorna växer fram under tiden (sen att det absolut kan ha andra nackdelar, "är hen intresserad tillbaka", "misstolkar jag nu", "tänk om det blir pinsamt sen när vi måste fortsätta träffas"), men just den där uppstyrdheten är en sak jag verkligen avskyr.

Med mitt ex så träffades vi i verkliga livet men han bodde bara i närheten av mig första månaden, sen blev det ett långdistansförhållande och mycket smsande och telefonkontakt. Och han sjönk som en gråsten i mina ögon ganska fort för att han skrev som en kratta. Inte att slinta på tangenterna, för det kan alla göra, men han hade verkligen en horribel stavning och en horribel grammatik och jag blev så sjukt avtänd av det. Sista tiden retade jag mig på allt. Jag har i efterhand insett att med handen på hjärtat var jag aldrig kär. Jag var smickrad av att han visade intresse för mig och för att jag inte ville vara ensam, men kär var jag aldrig. Jag ville bara bli som alla andra och ha ett förhållande. Så tänker jag aldrig tillåta mig att resonera igen. Om det inte är 100 procent rätt kommer jag aldrig ge mig in i något igen, då lever jag hellre ensam.

Jag tror att nätdejting blir betydligt mer roligt och enkelt med en mer avslappnad attityd än att hitta sin livspartner.
Träffa folk utan förhoppningar och låta det bli som det bli.
En dejt, kanske fler, kanske kk, kanske en kortare relation eller en längre, vem vet.
Det har varit min inställning och fungerat väldigt bra