Dejtingtråden 32

[Nepenthe]

Jag tror att nätdejting blir betydligt mer roligt och enkelt med en mer avslappnad attityd än att hitta sin livspartner.
Träffa folk utan förhoppningar och låta det bli som det bli.
En dejt, kanske fler, kanske kk, kanske en kortare relation eller en längre, vem vet.
Det har varit min inställning och fungerat väldigt bra

Detta har fungerat bäst för mig med när det gäller nätdejting.
På så sätt har jag fått nya vänner, haft bra sex och det var tillomed så jag fick mitt jobb En kille jag träffade några gånger där hans bästa kompis hjälpte mig till intervju på ett jobb jag nog inte ens sökt annars.

Nu träffar jag mitt ex igen efter allt skit som hände mellan oss o han behandlade mig dåligt. Han har tagit hjälp, bett om ursäkt tusen gånger och han bevisar nu varje dag att jag inte ska behöva bli behandlad så igen.
Jag borde kanske inte tagit upp kontakten igen eller förlåtit men så blev det och jag ångrar det inte
Man lär sig varje dag och vi har ingen etikett på vårt umgänge nu. Vi har bara roligt ihop och bor på varsitt håll
Och vi träffades på jobbet

 

[Kiwifrukt]

Jag tror att nätdejting blir betydligt mer roligt och enkelt med en mer avslappnad attityd än att hitta sin livspartner.
Träffa folk utan förhoppningar och låta det bli som det bli.
En dejt, kanske fler, kanske kk, kanske en kortare relation eller en längre, vem vet.
Det har varit min inställning och fungerat väldigt bra

Sund inställning.

Jag är dock inte intresserad av att träffa någon alls (tjuvläser bara tråden för att det är roligt att läsa om andras eskapader ), så för mig är det inte aktuellt av flera skäl än att det inte var min grej.

 

[Nahar]

Jag tror att nätdejting blir betydligt mer roligt och enkelt med en mer avslappnad attityd än att hitta sin livspartner.
Träffa folk utan förhoppningar och låta det bli som det bli.
En dejt, kanske fler, kanske kk, kanske en kortare relation eller en längre, vem vet.
Det har varit min inställning och fungerat väldigt bra

Fungerar ju dock bara om en tycker att det är roligt och givande att ha så "lösa" (i brist på bättre ord) relationer med främlingar.

 

[Bison]

Fungerar ju dock bara om en tycker att det är roligt och givande att ha så "lösa" (i brist på bättre ord) relationer med främlingar.

Visst är det så.
Allt är inte för alla. Man får helt enkelt hitta sin grej som i resten av livet

 

[Tonto]

Fungerar ju dock bara om en tycker att det är roligt och givande att ha så "lösa" (i brist på bättre ord) relationer med främlingar.

Intressant! Mina mest givande relationer har varit med O och A, och dom har jag dejtat utan att tänka att det är livslånga varande relationer.

Jag var på en tillställning på Midsommar och blev rent av förskräckt över hur illa folk behandlar dom man kallar sin partner i typ monogama relationer, så himla lite kärlek och så tråkig attityd ifrån så många par. Vilket gör att jag helt klart blir ännu mer negativ på tanken av en sådan relation.

 

[Eurydome]

Intressant! Mina mest givande relationer har varit med O och A, och dom har jag dejtat utan att tänka att det är livslånga varande relationer.

Jag var på en tillställning på Midsommar och blev rent av förskräckt över hur illa folk behandlar dom man kallar sin partner i typ monogama relationer, så himla lite kärlek och så tråkig attityd ifrån så många par. Vilket gör att jag helt klart blir ännu mer negativ på tanken av en sådan relation.

Tror du att folk i polyrelationer generellt behandlar varandra bättre?

 

[Nahar]

Intressant! Mina mest givande relationer har varit med O och A, och dom har jag dejtat utan att tänka att det är livslånga varande relationer.

Jag var på en tillställning på Midsommar och blev rent av förskräckt över hur illa folk behandlar dom man kallar sin partner i typ monogama relationer, så himla lite kärlek och så tråkig attityd ifrån så många par. Vilket gör att jag helt klart blir ännu mer negativ på tanken av en sådan relation.

Handlar inte för mig om varken monogami eller livslånghet. Bara att det tar jävligt lång tid innan jag fattar tycke för någon till den grad att jag vill umgås med dem bara för att umgås med dem (även på en vänskaplig nivå). Så det känns meningslöst för mig att gå på dejter eller fikor eller så med människor jag inte redan lärt känna på annat sätt. Oftast blir jag vän med någon/fattar tycke efter att ha t.ex. arbetat tillsammans i 1-2 år, eller varit i samma idrottslag några år, eller sådär. Klart att jag är trevlig mot folk och kan gå på fest och så trots att inte alla är mina bästisar, men det är inget jag prioriterar. Sen har det väl hänt att jag har klickat med folk snabbare än så, men ett 'klick' för mig är inte något mer än att det var kul i stunden typ.

 

[Tonto]

Tror du att folk i polyrelationer generellt behandlar varandra bättre?

Nope, (missade bara att skriva till poly), för det är en uttalad relation. Jag tror att folk tenderar att behandla folk dom tar förgivet mer illa. Typ som sina föräldrar, bästa vänner, syskon, så fort folk tror att man är där villkorslöst så tycker jag att folk ofta behandlar dom människorna illa.

 

[Tonto]

Handlar inte för mig om varken monogami eller livslånghet. Bara att det tar jävligt lång tid innan jag fattar tycke för någon till den grad att jag vill umgås med dem bara för att umgås med dem (även på en vänskaplig nivå). Så det känns meningslöst för mig att gå på dejter eller fikor eller så med människor jag inte redan lärt känna på annat sätt. Oftast blir jag vän med någon/fattar tycke efter att ha t.ex. arbetat tillsammans i 1-2 år, eller varit i samma idrottslag några år, eller sådär. Klart att jag är trevlig mot folk och kan gå på fest och så trots att inte alla är mina bästisar, men det är inget jag prioriterar. Sen har det väl hänt att jag har klickat med folk snabbare än så, men ett 'klick' för mig är inte något mer än att det var kul i stunden typ.

Då förstår jag! Alla fungerar ju olika. Jag har väldigt svårt att fatta tycke för folk med, men har haft turen att träffa några få människor som jag blivit fascinerad av!

 

[_Taggis_]

Dels så blir det så himla uppstyrt i en sån situation att nu sitter vi här på en dejt för att vi båda vill träffa en livspartner. Allt fokus blir på det. Så är det verkligen inte om man träffas i ett annat sammanhang och de känslorna växer fram under tiden (sen att det absolut kan ha andra nackdelar, "är hen intresserad tillbaka", "misstolkar jag nu", "tänk om det blir pinsamt sen när vi måste fortsätta träffas"), men just den där uppstyrdheten är en sak jag verkligen avskyr.

Men precis. Det är också därför jag aldrig har dejtat. Jag klarar verkligen inte av en känsla av att det är ett syfte att man ska bli kära i varandra, som en intervju. Har hamnat i situationer där andra "lite subtilt" försökt fösa ihop mig med nån och jag anar oråd på en gång och blir misstänksam. Helt awkward situation rakt igenom.

 

[Kiwifrukt]

Men precis. Det är också därför jag aldrig har dejtat. Jag klarar verkligen inte av en känsla av att det är ett syfte att man ska bli kära i varandra, som en intervju. Har hamnat i situationer där andra "lite subtilt" försökt fösa ihop mig med nån och jag anar oråd på en gång och blir misstänksam. Helt awkward situation rakt igenom.

Det med intervju är verkligen så jag känner. Det blir liksom lite anställningsintervju över alltihop, vilket även det är en sak jag hjärtligt avskyr. Jag upplever inte att jag säljer in mig själv på samma sätt om det är en person man går på samma kurs med eller en kollega, där man redan kör hela lära-känna-varandra-biten i ett annat sammanhang. Då kommer den biten automatiskt. Jag skulle tycka att det var lika obehagligt att gå på en liknande "dejt" för att skaffa nya vänner.

Jag är nog ganska lik @Nahar i att jag behöver känna en person rätt så väl för att liksom prioritera tid att umgås med vederbörande, för umgänget "tar tid" från något annat jag vill göra. Då vill jag känna att det är värt att lägga de här tre timmarna på att umgås med den här personen, inte den här personen kanske jag aldrig mer vill träffa efter idag.

Alla är ju som tur är olika. Vissa funkar det jättebra för med nätdejting-konceptet. Vissa andra, som jag, funkar det inte alls för.

 

[_Taggis_]

Det med intervju är verkligen så jag känner. Det blir liksom lite anställningsintervju över alltihop, vilket även det är en sak jag hjärtligt avskyr. Jag upplever inte att jag säljer in mig själv på samma sätt om det är en person man går på samma kurs med eller en kollega, där man redan kör hela lära-känna-varandra-biten i ett annat sammanhang. Då kommer den biten automatiskt. Jag skulle tycka att det var lika obehagligt att gå på en liknande "dejt" för att skaffa nya vänner.

Jag är nog ganska lik @Nahar i att jag behöver känna en person rätt så väl för att liksom prioritera tid att umgås med vederbörande, för umgänget "tar tid" från något annat jag vill göra. Då vill jag känna att det är värt att lägga de här tre timmarna på att umgås med den här personen, inte den här personen kanske jag aldrig mer vill träffa efter idag.

Alla är ju som tur är olika. Vissa funkar det jättebra för med nätdejting-konceptet. Vissa andra, som jag, funkar det inte alls för.

Jag är skitbra på anställningsintervjuer, jag har fått rätt många jobb genom åren Det är för att jag är bra på att sälja in mig för det konceptet dvs att jobba. Jag är nördig, kompetent, lojal och trevlig mot kunder/entreprenörer. Tom så att de ringer min chef och berömmer mig. Men det är en helt annan sak med känslor i mitt privatliv. Dessutom är jag inte lika bra på att vara partner som att vara kollega Jag är inte blyg men jag har mkt hög integritet och behöver också mkt tid för att känna in en person.

 

[cirkus]

Pga uttråkad så startade jag en profil på nån nätdejtsida och nej det är inte för mig just nu, kan vara så att jag egentligen bara vill hänga med kollegan och just nu ses vi av naturliga skäl inte.

 

[sorbifolia]

Ibland så kan det här med personligt anpassad information på sociala medier faktiskt vara guld värd...!

Direkt efter att jag skrivit mitt inlägg med "hur kan man veta om någon är "den rätte", så dök det upp en länk på fejjan till en psykologisida med artiklar angående just detta! Så nu har jag börjat läsa upp mig lite på forskning angående hur och varför man blir kär, vilka parametrar som är viktiga för att två personer ska vara kompatibla som partners, m.m.

Lite av vad jag lärt mig hittils: De flesta människor tror på "kärlek vid förstå ögonkasten", men endast ett fåtal (ca 11% om jag minns rätt) har upplevd det. Så majoriteten behöver träffa en människa flera ggr innan de blir kär i personen.
När man får en "hangup" på en person så är det oftast biologi i kombination med beteendemodifikation som är anledningen. Vi längtar efter närhet och fysisk kontakt, som vi får från denna personen med oregelbundna (och ofta oförutsigbara) mellanrum.
Att ha lika personligheter behöver inte vara enbart positivt i en relation, det kan även leda till konflikter. Och personligheter som funkar bra tillsammans i vissa situationer (t.ex. när man ska rodda små barn, nytt hus etc) kan fungera sämre ihop på andra stadier i livet.

Har en känsla av att jag kommer bli sådär nördig och lära mig massor nu, men troligen ändå inte lyckas med att hitta den där "kärleken"....

 

[Gotthard]

Ibland så kan det här med personligt anpassad information på sociala medier faktiskt vara guld värd...!

Direkt efter att jag skrivit mitt inlägg med "hur kan man veta om någon är "den rätte", så dök det upp en länk på fejjan till en psykologisida med artiklar angående just detta! Så nu har jag börjat läsa upp mig lite på forskning angående hur och varför man blir kär, vilka parametrar som är viktiga för att två personer ska vara kompatibla som partners, m.m.

Lite av vad jag lärt mig hittils: De flesta människor tror på "kärlek vid förstå ögonkasten", men endast ett fåtal (ca 11% om jag minns rätt) har upplevd det. Så majoriteten behöver träffa en människa flera ggr innan de blir kär i personen.
När man får en "hangup" på en person så är det oftast biologi i kombination med beteendemodifikation som är anledningen. Vi längtar efter närhet och fysisk kontakt, som vi får från denna personen med oregelbundna (och ofta oförutsigbara) mellanrum.
Att ha lika personligheter behöver inte vara enbart positivt i en relation, det kan även leda till konflikter. Och personligheter som funkar bra tillsammans i vissa situationer (t.ex. när man ska rodda små barn, nytt hus etc) kan fungera sämre ihop på andra stadier i livet.

Har en känsla av att jag kommer bli sådär nördig och lära mig massor nu, men troligen ändå inte lyckas med att hitta den där "kärleken"....

Jag läste massor om hur relationer funkar och varför, samt kollade på massor med Youtube-videos typ "get the guy" förut fick rätt mycket insikt i hur jag aggerade och varför, speciellt när jag hade fastnad för en grabb och inte kunde släppa honom väldigt intressant faktiskt!

 

[cirkus]

Ibland så kan det här med personligt anpassad information på sociala medier faktiskt vara guld värd...!

Direkt efter att jag skrivit mitt inlägg med "hur kan man veta om någon är "den rätte", så dök det upp en länk på fejjan till en psykologisida med artiklar angående just detta! Så nu har jag börjat läsa upp mig lite på forskning angående hur och varför man blir kär, vilka parametrar som är viktiga för att två personer ska vara kompatibla som partners, m.m.

Lite av vad jag lärt mig hittils: De flesta människor tror på "kärlek vid förstå ögonkasten", men endast ett fåtal (ca 11% om jag minns rätt) har upplevd det. Så majoriteten behöver träffa en människa flera ggr innan de blir kär i personen.
När man får en "hangup" på en person så är det oftast biologi i kombination med beteendemodifikation som är anledningen. Vi längtar efter närhet och fysisk kontakt, som vi får från denna personen med oregelbundna (och ofta oförutsigbara) mellanrum.
Att ha lika personligheter behöver inte vara enbart positivt i en relation, det kan även leda till konflikter. Och personligheter som funkar bra tillsammans i vissa situationer (t.ex. när man ska rodda små barn, nytt hus etc) kan fungera sämre ihop på andra stadier i livet.

Har en känsla av att jag kommer bli sådär nördig och lära mig massor nu, men troligen ändå inte lyckas med att hitta den där "kärleken"....

När jag är förtjust i nån tycker jag definitivt att han är den rätte. Sen kan det över tid visa sig att så var det inte alls. Jag som tycker min kollega borde vara den rätte - undrar mest hur i helvete han ska förstå det och tycka samma sak om mig.

 

[Twihard]

Hej! Jag har ett issue, eller vet inte om det är ett issue för mig, men kanske för min familj....

Har börjat prata med en man jag attraheras av enormt. Han är snäll, omhändertagande osv... Problemet är bara att han är 17 år äldre. För mig är ålder ingen siffra men tror mina sysjon som är något år yngre än han kan reagera. Min familj betyder allt för mig och det är viktigt för mig att de tycker om män jag träffar. Nu är det tidigt i vår bekantskap, men det finns något mellan oss. Någon i samma sits?

Många säger "Följ ditt hjärta, skit i andra" eller "respekterar de inte dig o dina val är de inte värda dig". Men så lätt är det inte för mig

 

[the_connemara]

Vi har skruvat ihop Ikeamöbler i otroligt värme Någon mer än jag som avskyr värmen? Det kändes först jätteawkward för jag blir verkligen otroligt stressad av värme och vill absolut inte röra mig eller vara nära någon annan och klibbig hud är det värsta jag vet typ Så efter första dagarna vi setts i värmen fick jag smått panik igen trots att det ju var jag som höll mer avstånd och var mer obekväm än vanligt

Men lusten att fixa ihop möbler och allmänt hjälpa till med flytten tog över och jag valde det före att fly hem till badsjön sista dagen av helgen. Så otroligt behaglig The Guy är att göra saker ihop med alltså! Kan inte riktigt förklara det men det känns som att man liksom alltid befinner sig inom en superbred komfortzon och inget riskerar att knuffa en ur den. Jag känner mig fri att föreslå vad helst jag kommer på och han är alltid positiv. Det finns tydligen människor som är lika positiva som mig, vilken grej så mycket energi man får Det enda jag hatar är värme, en sak är faktiskt okej att hata

Var nyfiken på vad jag skrev senast och hur det låg till i tid med mitt övriga liv. Mycket riktigt, först kom värmen och ångesten över mitt avståndstagande pga den. Och direkt på det kom mitt avdelningsbyte på jobbet vilket innebär att jag går på upplärning. Jag brukar ha lätt för sådant men känner mig otroligt trög och gammal för min hjärna är totalt full 100 % fokus på jobbet och helt slut, har inte hängt med i våra konversationer, blivit stressad över det, inte orkat kommunicera så mycket på eget initiativ och tagit det som att JAG KANSKE TRÖTTNAT?! Fått panik, ångest, tagit mer avstånd och så var den onda spiralen igång. Drog såklart också in HAN HAR SÄKERT TRÖTTNAT pga jag vet inte ens vad? Det var ju bara jag som var avståndstagande, osäker och stressad.

Men sedan mitt i en konversation typ frågade jag bara rakt ut om han ville ses mer. Han trodde jag syftade på kvällen vi bestämt. Förvirring. Och sedan sa jag några grejer när vi då sågs om det där att min hjärna nog spelar mig ett spratt när jag inte vill ha närhet pga helt orelaterade saker (värmen) och får mig att tro att både han och jag nog kanske har tröttnat. Vi pratade inte ens klart om det, det är så skönt att man kan få säga saker som inte måste vara 100 % tydliga och klara och förstådda bums utan det är liksom bara "lite mer förståelse blev bra" där och då. Minns inte ens om vi snackade mer om det dagen efter eller i text men det spelade ingen roll för jag kände mig mera förstådd och det räckte.

Och sedan idag insåg jag att ångesten var borta och jag saknade honom precis som vanligt igen och att det kändes fint och jag fick bara hjärtan på mina meddelanden och sedan pratade vi vidare om hans möbelinköp.

Haha! Så lätt det kunde vara. Det där som är så jävla svårt och som alltid får mig att bryta i panik för jag vet ingen perfekt väg framåt. Ingen perfekt väg ska behövas. Kom ihåg det connemaran!! Victory över min hjärnas onda spiraler

 

[Fibusen]

Var nyfiken på vad jag skrev senast och hur det låg till i tid med mitt övriga liv. Mycket riktigt, först kom värmen och ångesten över mitt avståndstagande pga den. Och direkt på det kom mitt avdelningsbyte på jobbet vilket innebär att jag går på upplärning. Jag brukar ha lätt för sådant men känner mig otroligt trög och gammal för min hjärna är totalt full 100 % fokus på jobbet och helt slut, har inte hängt med i våra konversationer, blivit stressad över det, inte orkat kommunicera så mycket på eget initiativ och tagit det som att JAG KANSKE TRÖTTNAT?! Fått panik, ångest, tagit mer avstånd och så var den onda spiralen igång. Drog såklart också in HAN HAR SÄKERT TRÖTTNAT pga jag vet inte ens vad? Det var ju bara jag som var avståndstagande, osäker och stressad.

Men sedan mitt i en konversation typ frågade jag bara rakt ut om han ville ses mer. Han trodde jag syftade på kvällen vi bestämt. Förvirring. Och sedan sa jag några grejer när vi då sågs om det där att min hjärna nog spelar mig ett spratt när jag inte vill ha närhet pga helt orelaterade saker (värmen) och får mig att tro att både han och jag nog kanske har tröttnat. Vi pratade inte ens klart om det, det är så skönt att man kan få säga saker som inte måste vara 100 % tydliga och klara och förstådda bums utan det är liksom bara "lite mer förståelse blev bra" där och då. Minns inte ens om vi snackade mer om det dagen efter eller i text men det spelade ingen roll för jag kände mig mera förstådd och det räckte.

Och sedan idag insåg jag att ångesten var borta och jag saknade honom precis som vanligt igen och att det kändes fint och jag fick bara hjärtan på mina meddelanden och sedan pratade vi vidare om hans möbelinköp.

Haha! Så lätt det kunde vara. Det där som är så jävla svårt och som alltid får mig att bryta i panik för jag vet ingen perfekt väg framåt. Ingen perfekt väg ska behövas. Kom ihåg det connemaran!! Victory över min hjärnas onda spiraler

Vad härligt!

Jag är mest förvirrad över min hjärnas onda spiraler. Jag och D har snart dejtat i 3 månader och inte en enda gång har min hjärna dragit igång något skit! Jag har inte tänkt en enda ”överanalyserad” tanke, utan allt bara flyter på och är så fantastiskt fint och enkelt.

Denna vecka har vi hunnit med en vandring upp på berget med grillat där på en picknickfilt med utsikt över hela Leksand, poolhäng hos mig, en fisketur där vi spenderade 3 h på sjön i en båt och bara satt och njöt i tystnad med ett varsit metspö, och igår bjöd han på middag och filmkväll. Varenda dag med honom är helt fantastisk och jag måste nästan nypa mig i armen för att se så jag inte drömmer!

Idag blev det kompishäng och lite shopping/mat med bästa vännen i stan, första dagen på hela veckan jag inte träffat D. Normalt sett så hade jag aldrig tagit mig till fredagen med att ha setts varje dag, men med D så är det inte det minsta påfrestande! Jag saknar han t.o.m.!

 

[Ramona]

Hej! Jag har ett issue, eller vet inte om det är ett issue för mig, men kanske för min familj....

Har börjat prata med en man jag attraheras av enormt. Han är snäll, omhändertagande osv... Problemet är bara att han är 17 år äldre. För mig är ålder ingen siffra men tror mina sysjon som är något år yngre än han kan reagera. Min familj betyder allt för mig och det är viktigt för mig att de tycker om män jag träffar. Nu är det tidigt i vår bekantskap, men det finns något mellan oss. Någon i samma sits?

Många säger "Följ ditt hjärta, skit i andra" eller "respekterar de inte dig o dina val är de inte värda dig". Men så lätt är det inte för mig

Jag hade ett förhållande där jag var 15 år äldre än honom. Det var faktiskt ingen i min annars väldigt konservativa familj som satte sig emot åldersskillnaden. Ibland kan även familjen överraska!