@_Taggis_ Jag känner igen mig lite i din text, det är typ därför jag inte dejtar alls. Samtidigt som långt ifrån alla dejter som gör det avtrycket i ens liv. Jag har haft personer i mitt liv som jag verkligen, verkligen varit fruktansvärt kär i och gråtit floder och varit helt under isen (självklart slutade inte de historierna lyckligt alls) och som idag inte spelar någon som helst roll längre. Jag har till och med träffat flera av de här personerna i efterhand, en hade jag en riktigt bra vänskapsrelation med senare men även det rann ut i sanden för att livet kom emellan.
Men det har absolut funnits motsatsen också. Sista gången var så fruktansvärd att jag inte känner att det är värt det igen. Men han är den enda som det känts så starkt med, så logiskt sett kanske det kommer fem killar efter honom som jag bara kan skaka av mig som jag gjorde med föregångarna. Men jag känner att mitt liv är för viktigt för att jag ska förstöra så mycket tid som jag gjort på att sörja honom så jag ger mig inte in i det igen.
Det har definitivt funnits flera killar som visat intresse och stött ganska öppet på mig de senaste åren, vissa har jag bara känt ett obehag av och vissa har varit riktigt fina personer som jag innerst inne har önskat att jag skulle kunna bli kär i, för det är verkligen bra människor liksom. Men jag kan inte. Det finns inte i mig. Och jag har landat i att det är okej. Jag är hellre ensam än utsätter mig för det igen.
Ja precis så känner jag. Hade kunnat skriva detta själv. Det bästa hade varit att vara sådär dökär i mitt ex och att vi kunde bli ihop igen, men jag kan inte. Jag har heller inte problemet att karlar inte uppmärksammar mig, det gör dom. Men det matchar aldrig. Och jag kan inte göra nåt halvdant längre, hoppas jag. Samtidigt som jag inte vågar vara helhjärtad heller. Ensamhet it is.