@_Taggis_ Psykologen Jenny Jägerfeld svarade för ett tag sen på en fråga i SvD på en fråga i lite samma ämne. Jag tycker att hon är väldigt klok.
Jag kopierar in frågan och svaret.
Fråga: För ett par år sedan hände det jag hade väntat på i många år som singel. Jag träffade den där personen som det kändes rätt med från start. Vi hade på många sätt en riktigt bra relation där jag kände mig trygg, sedd och älskad.
Jag vågade drömma om framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare tillåtit mig i en relation. I slutet av sommaren gjorde han abrupt slut. Grunden till avslutet var – enligt honom – hans mående och att han inte fungerar i en relation just nu. Kärleken och förälskelsen fanns kvar, men inte energin. Ett klassiskt flyktbeteende har jag förstått genom samtal med en terapeut.
Jag har jobbat mig igenom min sorgeprocess och äntligen hittat ett slags avslut i mig själv. Han är en bra person, men inte mot mig. Jag vet mitt värde och vet att jag kommer kunna vara i en fantastisk relation i framtiden, med en man som har plats för oss som tvåsamhet i sitt liv. Jag vet också att jag kan älska och öppna mig för en annan person; det lärde jag mig i min senaste relation.
Mitt dilemma nu är att jag var så säker på att min förra relation var ”rätt”, och det var den verkligen inte. Hur gör jag nu för att våga lita på mina känslor igen? Nästa gång jag träffar den där som det känns rätt med (en ny person förstås) – hur gör jag för att våga tro på att inte han också är en kanskeman som drar så fort det blir seriöst?
Jenny Jägerfeld: Jag förstår att det måste ha kommit som en chock när den man som kändes helt rätt, plötsligt gjorde slut. Ett uppbrott kan göra så fruktansvärt ont och det kan bli ännu svårare att gå vidare om det kom som från ingenstans.
Så det är bra att du har sörjt och starkt att du har kunnat hitta ett avslut i dig själv! Många förväntar sig, eller till och med kräver att få till ett avslut (closure) genom den andre. Men avslut är inte något man får, utan något man skapar själv. Precis som du har gjort!
Som jag har förstått bilden av kanskemannen (som Josefin Holmström tecknade i en SvD-essä för några veckor sedan), så är han en heteroman som gärna ligger, dejtar och för intressanta samtal, men som inte vill binda sig eller lova något och som inte kan älska fullt ut.
Det låter ändå som om du och din förra kille hade en annan sorts relation? Du skriver att du kände dig trygg, älskad och sedd. Du vågade öppna dig för honom och drömma om framtiden ihop. Jag tänker att det som utmärker en kanske-man är att det inte går att drömma om någon framtid eftersom man knappt får något svar på när man ska ses nästa gång. Men jag vet förstås inte om det fanns andra tecken på att ditt ex var en kanske-man som hade svårt att knyta an, som du inte tar upp i ditt brev.
Så att han plötsligt gjorde slut behöver inte betyda att han hade problem med tvåsamhet generellt. Visst, det
kan vara så som din terapeut säger, att det var ett flyktbeteende. Och kanske triggades det igång när relationen var på väg att bli mer seriös, som du är inne på. Men (och förlåt om jag låter krass nu) kanske handlade det om något annat. Att han faktiskt mådde för dåligt psykiskt. Att han inte var lika kär längre. Att det fanns någon aspekt av relationen som han inte trivdes med. Och kanske skyllde han på sitt dåliga mående som ett sätt att ”skona dig” från sanningen – som han bedömde skulle ha gjort mer ont?
Du undrar hur du ska våga lita på dina känslor igen. Hur du ska kunna veta att nästa person är ”rätt” och kommer att stanna kvar? Jag förstår verkligen att du grubblar över det här. Du har just sörjt en relation och vill inte vara med om ytterligare ett uppbrott. Men jag funderar lite över ditt användande av ordet ”rätt”.
I den formuleringen anar jag spår av det gamla romantiska idealet om ”den enda rätta” eller ”the one”. En myt som – trots att den är föråldrad – ständigt reproduceras kulturellt, av böckerna vi läser, av pjäserna, filmerna och tv-serierna vi ser, av låtarna vi lyssnar på. Men idén om den enda rätta är en romantisk fantasi. När man är nykär kan man förstås gå in i ett kärlekens
folie à deux och tillsammans inbilla sig att det ligger till på det här viset, och fantasin kan förstärkas av att man ser den andra genom ett idealiseringens skimmer.
Det finns ingen som matchar en intellektuellt, emotionellt, socialt, sexuellt etcetera till hundra procent. Man måste alltid kompromissa. Alla människor har sidor som man har svårt för, precis som andra kommer att irritera sig på sidor hos en själv. Man måste bara komma underfund med vad man är beredd att kompromissa kring.
Uppsidan med att det inte finns en person som är hundra procent rätt är dock att det finns många personer som skulle kunna passa en. Det finns flera som kan vara rätt! Jag tänker att din förra relation inte nödvändigtvis var ”fel” eller misslyckad bara för att den tog slut. För som du beskriver det verkar ni ha haft en väldigt kärleksfull och fin tid tillsammans, så länge den varade.
Du har gjort ett stort arbete. Du har sörjt, du inser ditt värde och du vet att du kan öppna dig och älska – något du lärde dig tillsammans med ditt ex. Så: svaret på hur du ska kunna satsa på kärleken igen är att du måste våga kasta dig ut! Det finns inget sätt att spela säkert. Och du måste vara beredd på att det kan leda till att du åter får känna smärta och förlust. Men du kan få ont oavsett om du är ensam eller tillsammans med någon (som kanske den rätta nummer 2?). För smärta, sorg och förlust är en oundviklig del av livet. Precis som glädje och kärlek!
det finns en anledning till att jag inte orkar dejta...
jag har ju aldrig varit i ett förhållande innan så de här med och fira en högtid med en partners släkt har aldrig hänt förut 
