Dejtingtråden 32

[Nahar]

Varför är "singelmammor och sånt" bra om man letar långvarigt?

Han klagade alltså på att han inte hittade någon som ville ha en stadig, långvarig relation men dissade samtidigt alla singelmammor (och andra markörer han tyckte visade att de var "tråkiga"). Så inte så att alla singelmammor vill ha långvariga relationer, mer det att han dissade alla kategoriskt för att de var singelmammor.

 

[Nahar]

Jag tror du är nåt på spåren här. Det kan mkt väl vara så i mitt fall med, män fascineras väldigt mkt av mig men sen nser dom att jag är sån på riktigt och det var väl inte lika fränt. Vad vet jag.

Det senare är nog inte alls kopplat till kön. Jag upplever att många kvinnor också söker den där ständiga förälskelsen som aldrig ska gå över.

Det har du nog mycket rätt i, inte bara män som bygger upp drömslott när de letar partner!

 

[_Taggis_]

Han klagade alltså på att han inte hittade någon som ville ha en stadig, långvarig relation men dissade samtidigt alla singelmammor (och andra markörer han tyckte visade att de var "tråkiga"). Så inte så att alla singelmammor vill ha långvariga relationer, mer det att han dissade alla kategoriskt för att de var singelmammor.

Det fenomenet har vi väl inte minst i den här tråden med? Kategoriskt dissande av föräldrar.

 

[Tonto]

Han klagade alltså på att han inte hittade någon som ville ha en stadig, långvarig relation men dissade samtidigt alla singelmammor (och andra markörer han tyckte visade att de var "tråkiga"). Så inte så att alla singelmammor vill ha långvariga relationer, mer det att han dissade alla kategoriskt för att de var singelmammor.

Jag disssar också alla singelföräldrar. Tycker inte det är något konstigt alls

 

[Nahar]

Det fenomenet har vi väl inte minst i den här tråden med? Kategoriskt dissande av föräldrar.

Jag disssar också alla singelföräldrar. Tycker inte det är något konstigt alls

Nej, men hans anledningar gick inte ihop med hans beteende. Tänker inte återge en halvtimmes diskussion här så du får ta mig på orden

 

[Modest]

Svarar både dig och @Modest ... Ja jag håller med er, en måste kunna visa både styrka och svaghet. Men för att våga visa sig sårbar och svag behöver iaf jag nån sorts trygghet. Det tar ju ett tag att utveckla, och dit kommer jag nog med facit i hand väldigt sällan En annan intressant aspekt är också en känsla av att bli "ditsatt" för sina svagheter. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån, men jag känner alltid att jag måste vara så himla bra alltid, korrekt på nåt vis. Annars är det nåt som kommer vändas mot mig tids nog. Hade varit intressant att veta vart det kommer ifrån.

Men generellt vad gäller starka människor, så ja, de har nog svårt för att visa sig svaga. Och två sådana ihop blir nog lätt ett krig och en tävling i vem som är bäst...

Det du tar upp @starcraft om att lite kunna be om att få slippa göra nåt, hade varit så jäkla skönt. Har känt väldigt mkt så sista åren, i livet i stort och inte kopplat till enbart relation. Det hade varit Så Skönt att slippa göra allting själv hela tiden. Men vad gäller relationer har jag aldrig hamnat där. Det är alltid kopplar till nån sorts bitterhet tycker jag, ur mitt kvinnliga perspektiv. Ffa med det senaste exet som hade enorma issues med att hjälpa mig med nåt, han var nästan paniskt rädd för att bli utnyttjad så istället blåvägrade han att tex öht följa mig till stallet och underlätta genom att kanske packa nån höpåse.
Inte för att jag vill bli curlad, men nån gång få lite hjälp liksom? Såna har jag träffat ett par ggr och det är inte mindre med att jag undrar hur mina väninnor lyckas träffa de där sjysta killarna som ibland av ren snällhet hjälepr dem med jobb på gården, klipper gräs eller kör in en höbal med traktorn. Det skulle aldrig nåt av mina ex ha gjort, för det var nån sorts prestige i att vägra "toffla"...

Ja, att våga vara sårbar tidigt är något man måste jobba med sig själv för att åstadkomma. Att våga be om hjälp och vara sårbar går ju lite hand i hand. Och är extra svårt om man bygger sin självkänsla på prestation.

 

[Dorinda]

Alltså jag håller inte med. Har män problem med att jag tjänar mer, har högre IQ, eller vet att jag klarar mig själv är det ju bara skönt att sorterat bort dem snabbast möjligt!

skulle inte säga att det är de grejerna som gjort att jag haft svårt att få bra, långvariga relationer.

Jag arbetar med systemutveckling, så även om det blir bättre och bättre blandning på Jobbet, är ju majoriteten fortfarande män. Jag föredrar blandade grupper

 

[tuaphua]

Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.

Jag har absolut träffat män som skräms av att jag varit väldigt självständig, stark mentalt, intelligent och snygg. Även då sådana män som varit framgångsrika, intelligenta, socialt begåvade och snygga. De männen började jag träffa för att de med sina rätt väl tilltagna självförtroenden kändes som de kunde stå pall liksom. Så var inte fallet.
Jag har också träffat män som satt en osann bild av mig på pedistal och älskat den de tror jag är utan att liksom ta in vem jag verkligen är. Värst var väl den man jag varit bästa vän med i flera år innan vi blev ihop. När jag avslutade det insåg jag att han inte var kär i mig. Utan han var besatt av den bild han målat upp av mig. Han tog inte alls in mig egentligen under all den tiden.

Sen har jag tack och lov träffat män som bara uppskattar att jag är självständig, stark, driven, smart etc. Det de har gemensamt är intelligens, social förmåga, stort eget driv som lett till att de uppnått många mål och jobbat vidare mot framtida mål. De har lyckats med mycket och VET det. De vet att de är bra på mycket. Att andra är bra på saker tar inte bort något från dem. De är bara glada och stolta över en.
Och de säger ofta att det är just allt driv, styrka, intelligens, självständighet, skönhet etc är en del i varför de älskar en.
Iom att de själva har driv och genomför saker blir det inte en massa gnäll om man tex är i stallet eller jobbar.
Jag personligen faller ofta för folk som brinner för ngt och är bra på det. Det är intressant. Och så har väl mina ex och nuvarande känt om mig också. De imponeras av allt istället för att bli hotade.

Jag vet inte om det för män blir coolt med stark kvinna för att jag är feminin till utseende etc och om det hade setts annorlunda om jag var mer stereotypt snubbig på ngt sätt dock

Sen ang att visa sig sårbar etc så handlar det för mig om att dela och släppa in. Inte att jag rent fysiskt behöver avlastning. Men jag vill inte ha en mur mellan oss. Därför delar vi viktiga saker, även de jobbiga.
Det har jag haft svårt för. Men fått jobba på. Utan det finns inget djup i relationen tycker jag.

 

[_Taggis_]

Alltså jag håller inte med. Har män problem med att jag tjänar mer, har högre IQ, eller vet att jag klarar mig själv är det ju bara skönt att sorterat bort dem snabbast möjligt!

skulle inte säga att det är de grejerna som gjort att jag haft svårt att få bra, långvariga relationer.

Jag arbetar med systemutveckling, så även om det blir bättre och bättre blandning på Jobbet, är ju majoriteten fortfarande män. Jag föredrar blandade grupper

Ja självklart. Det saker jag listat upp i form av arbete, inkomst etc var mer ett sätt att konkretisera de sk typiskt manliga egenskaperna. Säga vad man vill om det, men det är fortfarande så att män tjänar mer än kvinnor, har ett större ägande, väljer yrken inom tex industri/mek/teknik osv och att en kvinna då gör detsamma sticker ut. Tråkigt men sant.
De män som uttalat har problem med det sorterar ju bort sig själva, precis som du säger. Jag är mer inne på det mer subtila, det som inte visar sig så tydligt men som med tid uppenbarar nåt sorts skavsår. Lite som @tuaphua beskriver det, man har en annan bild av dem i början och söker sig därför till dem men sen visar det sig ändå att det skaver där för dem...

 

[_Taggis_]

Sen har jag tack och lov träffat män som bara uppskattar att jag är självständig, stark, driven, smart etc. Det de har gemensamt är intelligens, social förmåga, stort eget driv som lett till att de uppnått många mål och jobbat vidare mot framtida mål. De har lyckats med mycket och VET det. De vet att de är bra på mycket. Att andra är bra på saker tar inte bort något från dem. De är bara glada och stolta över en.
Och de säger ofta att det är just allt driv, styrka, intelligens, självständighet, skönhet etc är en del i varför de älskar en.
Iom att de själva har driv och genomför saker blir det inte en massa gnäll om man tex är i stallet eller jobbar.
Jag personligen faller ofta för folk som brinner för ngt och är bra på det. Det är intressant. Och så har väl mina ex och nuvarande känt om mig också. De imponeras av allt istället för att bli hotade.

Jag vet inte om det för män blir coolt med stark kvinna för att jag är feminin till utseende etc och om det hade setts annorlunda om jag var mer stereotypt snubbig på ngt sätt dock

Jag faller också för personer med driv. Det spelar nog mindre roll vad de brinner för, bara det är nåt. Ju äldre jag blir ju mer tydligt blir det. Men ju äldre jag blir ju tydligare blir det också att dessa män som är smarta, pålästa, sociala och trevliga inte lever ensamma. Nån har liksom redan hunnit på dem i rätt tid.

 

[Fibusen]

Han jag dejtade för ett par år sen, hojkillen, han var en typiskt sån som inte trodde jag hade koll typ… Jag har bott i hus typ hela mitt liv, med en ensamstående mamma så vi hjälptes åt mycket redan då, sen köpte jag och exet hus som vi totalrenoverade, sen när vi separerade så renoverade jag upp nuvarande huset helt själv, ändå så skulle hojkillen styra och ställa och komma med ”råd”, dvs att jag INTE kunde göra så som jag gjorde..
Bl.a. så minns jag specifikt en grej. Jag eldar med pellets, och på utsidan har jag en liten liten lucka/hål in till pelletsförrådet som tidigare ägare fyllde på pellets igenom med en hemmabyggd släpvagn. Jag hade naturligtvis kollat med pelletsleverantören om det fanns någon lösning på att kunna fylla genom den luckan direkt från bilen, men det gick inte. Det är liksom inte jättekul att bära in över 250 pelletssäckar för hand.

Hojkillen ifrågasatte varför jag bar in säckarna för hand, sa att det finns ingen möjlighet att fylla från utsidan. ”Men du har ju ett hål där?” Ja, men det går inte, det är tidigare ägaren som hade ett hemmabygge så han kunde fylla från utsidan. ”Men dom måste ju kunna fylla från pelletsbilen?” Nej, dom kan inte det, jag har redan frågat. ”Men det måste dom kunna, har du ens kollat upp det?” Ja, åter igen, jag har ringt till dom och frågat, men dom har ingen möjlighet att fylla här med sin bil! ”Jo, det borde ju gå, jag kan ringa och fråga om du vill?” Fast nu HAR jag ju frågat, och dom kan inte! ”Jo, jag ska ringa dom jag!”

Tillslut så frågade jag han om han trodde jag var dum i huvudet eller något, då blev han skitsur.

Och han blev även sur för att jag hade tapetserat och lagt golv i hallen… För att jag inte hade haft tid att skriva till han på dagen då jag höll på med tapeterna/golvet. Först så sa han väll typ att ”Du lär väll ha tagit någon paus så du kunde skriva!” Och i nästa sekund ”jag fattar inte varför du plötsligt börjat tapetsera och lägga golv utan att säga något?” Och sen kom det ”du kunde ju ha sagt till så kunde jag ha hjälpt dig? Det är ju bara därför jag undrar, för att jag vill ju vara snäll och hjälpa dig!”

Det var han skitsur över länge. Så pass sur att han inte nämnde ett ord om det när han kom hem till mig nästa gång. Ingenting om att det blev bra, eller att det blev en skillnad, utan bara gick in och satte sig i soffan.

Kaklade dessutom köket helt själv, det fattade han inte heller hur jag kunde ge mig in på. Efter ett par veckor sitter han vid köksbordet och säger: ”Guuuuud vad störade att kaklet är så snett!” Jag svarade att det är väll inte snett, men jo det var det. Blev så less så hämtade vattenpasset, spikrakt. Då blev det mummel om att då var väll hela huset snett då…

Han försökte (säkert inte ens medvetet) trycka ner mig och få mig att få dåligt samvete över allt. Blev sur när jag läste meddelande men inte svarade direkt. (Kunde precis vara på väg att hoppa upp på hästen så tänkte att jag svarar sen, eller sitta på jobbet och precis när jag läst så blir det något så jag måste iväg, osv) Så sa att då är det ingen idé att jag läser då förrens jag VET att jag kan svara, då blev han sur över att det kunde dröja så länge innan jag läste… Upplevde även att han nästan blev svartsjuk på att jag valde sonen alla gånger före han.

Jaja, han kom då till helt fel tjej om han trodde att han skulle få någon att styra och ställa över, han blev fetdumpad, med förklaring till varför. Efter ett par veckor så fick jag ett brev i brevlådan där han ”förstod vad som hade gått fel, att han ville bättra sig, att jag skulle ge han en chans till för VI var ju så kära, och det som VI kände var ju något speciellt…. Och han hade ju förstått att jag hade mindre tid till honom iom att jag hade både barn, häst, hus och heltidsjobb, och alla hade ju inte sån tur som han att ha ett flexibelt jobb, och han hade ju varit så duktig att se till att ha ett så enkelt liv som möjligt så han slapp stressen som jag hade (jag hade inte ens klagat på att jag tyckte mitt liv var jobbigt?! Det enda som ställde till det var just HAN!) Och han ville bjuda mig på middag så vi kunde börja om för det visste han ju att VI ville?!

Jag svarade INTE på det, och utan blockade han överallt.

 

[Fibusen]

För övrigt så går det hur bra som helst med D, och satan i gatan vad jag är kär! Han är så underbar så jag fattar knappt att det är sant! Nu har vi umgåtts väldigt mycket denna vecka, och inte en enda cell i min kropp tycker att det blivit för mycket, tvärt om, jag vill bara ha mer och mer och mer.

Jag älskar att umgås med honom, vi skrattar så vi gråter flera gånger om dagen, och jag känner mig så trygg med honom, en känsla som jag aldrig riktigt haft innan. Vi kan verkligen prata om ALLT, utan att det är det minsta jobbigt. Jag som är ganska dålig på att PRATA om jobbiga saker har helt plötsligt öppnat upp mig helt. Det känns så varmt och tryggt, och mer ”hemma” än vad jag upplevt tidigare. Han har väckt saker i mig som jag inte trodde jag kunde känna längre.

Vi har så sjukt roligt tillsammans, och vi har det bara så jävla fint! Jag fattar inte att det kunde bli så här bra. Det är verkligen 100% perfekt!

Han är verkligen den mest fantastiska människa jag mött. Det låter jättetöntigt, men det känns som 2 gamla själar som hittat tillbaka till varandra.

 

[_Taggis_]

@Fibusen Alltså jag visste int om jag skulle skratta eller gråta om hojkillen, det blev en gapande gubbe istället. Herregud vad vissa män verkligen tror att de är helt oumbärliga.

Apropå egenskapen att läsa in problem i ens liv som man själv inte upplever så är det jävligt ocharmigt. Har många ggr fått höra hur jobbigt det måste vara med häst, tex så jobbigt att när jag är ledig måste vi ju åka bort och vila upp mig för nån kompis kan väl ta hand om hästen... eh? Jag har ju fan inte haft hästarna för att stressa efter jobbet i flera veckor för att sen när jag har tid och är ledig, åka bort och överlämna det roliga åt nån kompis????
Eller en annan som kommenterade då jag varit och tittat på valpar (trots att jag redan hade en hund) att gud så jobbigt med två hundar, man måste ju ha tid att leva också. Mitt svar: Det beror ju på vad man anser att det är att leva.

Ja, jag tycker (numera, men inte då detta utspelade sig) att det är småjobbigt med häst. Och nej, jag kan av praktiska skäl inte ha två hundar men det beror snarare på att jag inte kan ha en hel kennel på jobbet, inte att jag inte kan ha två i sig. Men att NÅN ANNAN tror sig behöva bedöma detta åt mig är helt absurt.

 

[AbCdE]

Ja, eller i alla fall om man är monogam eller om man behöver skydda sig vid sex.

Det är väl jättebra att checka med sin nya partner, även som poly

 

[Dorinda]

Ja självklart. Det saker jag listat upp i form av arbete, inkomst etc var mer ett sätt att konkretisera de sk typiskt manliga egenskaperna. Säga vad man vill om det, men det är fortfarande så att män tjänar mer än kvinnor, har ett större ägande, väljer yrken inom tex industri/mek/teknik osv och att en kvinna då gör detsamma sticker ut. Tråkigt men sant.
De män som uttalat har problem med det sorterar ju bort sig själva, precis som du säger. Jag är mer inne på det mer subtila, det som inte visar sig så tydligt men som med tid uppenbarar nåt sorts skavsår. Lite som @tuaphua beskriver det, man har en annan bild av dem i början och söker sig därför till dem men sen visar det sig ändå att det skaver där för dem...

Jag har nog haft tur isf. För visst har folk stört sig på det, men då har det inte blivit mer än några dejter. De JAG varit intresserade av så har de egenskaperna inte ställt till det för relationen. Iaf inte efter jag fyllt 25.

 

[_Taggis_]

Jag har nog haft tur isf. För visst har folk stört sig på det, men då har det inte blivit mer än några dejter. De JAG varit intresserade av så har de egenskaperna inte ställt till det för relationen. Iaf inte efter jag fyllt 25.

Ja det är klart att ibland klaffar det för folk. Men jag tror att utbudet är mindre av den sortens karlar, varpå chansen minskar. Men ja, jag är bitter, har PMS, känner mig gammal och ensam och vill helst att livet tar slut. Så jag ska nog inte uttala mig riktigt idag

 

[Ramona]

Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

Jo, han finns kvar, men det händer så himla lite. Han är inom försvaret och har varit iväg på övning och sen är han upptagen med grejer någon annanstans etc. Rent krasst är jag typ rätt så bortprioriterad och då får det liksom vara. Jag jagar ingen man. Men vi hörs varje dag på messenger och där kan han vara drivande så något intresse från hans sida finns det väl, även om det är svalt.

I resten av det du säger håller jag med till 100%. Jag har samma erfarenhet. Män gillar att jag är tuff, aktiv och tar till vara på mitt liv. Men precis som du säger har de svårt att hantera att jag inte är butch, utan har långt hår, fransar, målade naglar, klackar och klänning. Hur kan en kvinna med vapen hemma inte alltid gå omkring i gummistövlar och Lundhagsbyxor? Att jag samtidigt som jag jagar, kör motorsåg, mekar och lagar det jag kan, är intresserad av aktier och ekonomi, samtidigt är en regelrätt partyprinsessa som älskar bubbel och att dansa loss på stan. Det är nog mångfalden som de flesta män har svårt med, förutom killen som efter första dejten insåg att jag körde en suv och därför tyckte att jag var osexig. Suck. Att de själva gör en massa olika grejer är liksom ingen grej, men att en tjej kan hänga med på det är svårt. Att jag har fler bokstäver i mitt körkort och lägre handikapp i golf svider som fan för vissa. En kille sa att vara tillsammans med mig var som att vara kastrerad eftersom jag inte behövde honom till någonting. Nä, men jag vill ju vara tillsammans med honom, men det köpte han inte. Han var kastrerad ändå.

 

[_Taggis_]

Jo, han finns kvar, men det händer så himla lite. Han är inom försvaret och har varit iväg på övning och sen är han upptagen med grejer någon annanstans etc. Rent krasst är jag typ rätt så bortprioriterad och då får det liksom vara. Jag jagar ingen man. Men vi hörs varje dag på messenger och där kan han vara drivande så något intresse från hans sida finns det väl, även om det är svalt.

I resten av det du säger håller jag med till 100%. Jag har samma erfarenhet. Män gillar att jag är tuff, aktiv och tar till vara på mitt liv. Men precis som du säger har de svårt att hantera att jag inte är butch, utan har långt hår, fransar, målade naglar, klackar och klänning. Hur kan en kvinna med vapen hemma inte alltid gå omkring i gummistövlar och Lundhagsbyxor? Att jag samtidigt som jag jagar, kör motorsåg, mekar och lagar det jag kan, är intresserad av aktier och ekonomi, samtidigt är en regelrätt partyprinsessa som älskar bubbel och att dansa loss på stan. Det är nog mångfalden som de flesta män har svårt med, förutom killen som efter första dejten insåg att jag körde en suv och därför tyckte att jag var osexig. Suck. Att de själva gör en massa olika grejer är liksom ingen grej, men att en tjej kan hänga med på det är svårt. Att jag har fler bokstäver i mitt körkort och lägre handikapp i golf svider som fan för vissa. En kille sa att vara tillsammans med mig var som att vara kastrerad eftersom jag inte behövde honom till någonting. Nä, men jag vill ju vara tillsammans med honom, men det köpte han inte. Han var kastrerad ändå.

Ursäkta att jag garvar men det fetade.... ... jag har hört nåt liknande det sista btw. Detta med att man inte är beroende verkar vara en rejäl nagel i ögat. Jag kontrar med att det är väl viktigare att man Vill vara med honom än att man Behöver honom? Men nej det hör dom inte.

Apropå körkorten, ja det är också en kastrering för vissa. Jag har alla bokstäver utom D (jag ogillar folk i grupp och vägrar köra buss )... blev nyligen hårt mansplainad av en kille med b-körkort, angående dragvikten på hans bil. Jag slog snabbt upp bilen och konstaterade att nej du får bara dra 1500, men han envisades hårt att han minsann fick dra 1800. Nej, du får inte det. Jo det får jag. Eh nej. Jo de har ändrat reglerna.... Alltså, försök komma dragande med nåt om reglerna för en som har halvfärskt CE och dessutom då höll på med YKB. Fuck that med dragvikterna, är det nåt jag kan bättre än dig så är det detta... men nej han hävdade i sten att reglerna ändrats bara för att han vägrade erkänna sig besegrad liksom. Av en tjej (det viktiga). Jag bara garvade och gick

 

[Eurydome]

Jo, han finns kvar, men det händer så himla lite. Han är inom försvaret och har varit iväg på övning och sen är han upptagen med grejer någon annanstans etc. Rent krasst är jag typ rätt så bortprioriterad och då får det liksom vara. Jag jagar ingen man. Men vi hörs varje dag på messenger och där kan han vara drivande så något intresse från hans sida finns det väl, även om det är svalt.

I resten av det du säger håller jag med till 100%. Jag har samma erfarenhet. Män gillar att jag är tuff, aktiv och tar till vara på mitt liv. Men precis som du säger har de svårt att hantera att jag inte är butch, utan har långt hår, fransar, målade naglar, klackar och klänning. Hur kan en kvinna med vapen hemma inte alltid gå omkring i gummistövlar och Lundhagsbyxor? Att jag samtidigt som jag jagar, kör motorsåg, mekar och lagar det jag kan, är intresserad av aktier och ekonomi, samtidigt är en regelrätt partyprinsessa som älskar bubbel och att dansa loss på stan. Det är nog mångfalden som de flesta män har svårt med, förutom killen som efter första dejten insåg att jag körde en suv och därför tyckte att jag var osexig. Suck. Att de själva gör en massa olika grejer är liksom ingen grej, men att en tjej kan hänga med på det är svårt. Att jag har fler bokstäver i mitt körkort och lägre handikapp i golf svider som fan för vissa. En kille sa att vara tillsammans med mig var som att vara kastrerad eftersom jag inte behövde honom till någonting. Nä, men jag vill ju vara tillsammans med honom, men det köpte han inte. Han var kastrerad ändå.

Kort svar på långt inlägg men jag vill absolut att min partner ska behöva mig, och jag vill behöva min partner. Jag hade inte velat vara tillsammans med någon som kände att det inte spelade nån större roll om jag fanns där eller inte. Och samma åt andra hållet.

Sen kanske det inte måste handla om praktiska saker.

 

[Ramona]

Kort svar på långt inlägg men jag vill absolut att min partner ska behöva mig, och jag vill behöva min partner. Jag hade inte velat vara tillsammans med någon som kände att det inte spelade nån större roll om jag fanns där eller inte. Och samma åt andra hållet.

Sen kanske det inte måste handla om praktiska saker.

Men för männen handlar det endast om praktiska saker. De tycker att det är jobbigt att jag inte frågar om han kan byta däck på min bil, alternativt någonting annat de tycker är mansgöra. Däremot om jag ber dem fylla på vattnet till hästarna för jag glömde det så blir det ett djävla liv på att de minsann gör så himla mycket. I alla fall mina två senaste!

Och nej, jag vill faktiskt inte att min partner ska behöva mig emotionellt heller. Jag vill att han ska vara så självständig att han vill vara med mig för att han tycker om mig, inte för att jag ska vara någon stöttepelare i hans liv. Jag är ingen terapeut - jag är hans partner! Självklart stöttar man och hjälper varandra, men i det ska det inte ligga ett behov, utan en vilja.

Jag vill inte att min man ska behöva mig. Jag vill att han ska vara tillräckligt mentalt stark för att gå vidare i livet ifall vårt förhållande tar slut.

Jag har varit med om ett par separationer och jag vet att jag kan gå vidare i livet. Min man är inte mitt liv! Jag är mitt liv. Jag har ansvar över min lycka - det är ett jobb för mig inte för någon annan!