Dejtingtråden 32

[startpompe]

Kort svar på långt inlägg men jag vill absolut att min partner ska behöva mig, och jag vill behöva min partner. Jag hade inte velat vara tillsammans med någon som kände att det inte spelade nån större roll om jag fanns där eller inte. Och samma åt andra hållet.

Sen kanske det inte måste handla om praktiska saker.

Men är behöva verkligen ordet för det? Tänker att det är stor skillnad mellan att behöva och ”inte spela någon roll”.

Jag behöver inte min partner, jag vill verkligen inte att han ska behöva mig heller, men jag vill ju sjävklart att han ska vilja vara med mig. För mig är de två totalt skilda saker.

 

[Sel]

Jag vill inte heller "behöva" någon eller känna mig behövd. Vilken last.
Jag vill att mina relationer ska tillföra någonting positivt utöver det liv jag redan har bara.

 

[Fibusen]

Jag behöver ingen, och vill inte att någon behöver mig heller. Men jag vill inte vara utan D, och jag hoppas att han inte vill vara utan mig heller. Men behöver varandra gör vi inte. Tack och lov.

Börjar man behöva varandra tycker jag man hamnar i någon beroendeställning, och det vill jag inte ha med en partner.

 

[tuaphua]

Ang behöva håller jag med flera som sagt att de inte vill behöva/bli behövd.
Jag vill inte vara utan min sambo. Men om det skulle bli så kommer jag klara mig. Jag behöver honom inte. Men jag vill vara med honom.
Behöva låter för mig som att man inte klarar sig utan. Lite som att man inte fungerar själv utan denna behövda partner. Jag har ju klarat mig utan honom i 35 år liksom. Men jag väljer att vara med honom för att det berikar mitt liv och ger mig så himla mkt. Jag skulle bli helt förkrossad om vi bröt upp nu. Men jag skulle fixa det.

 

[MidnightSoul]

Men för männen handlar det endast om praktiska saker. De tycker att det är jobbigt att jag inte frågar om han kan byta däck på min bil, alternativt någonting annat de tycker är mansgöra. Däremot om jag ber dem fylla på vattnet till hästarna för jag glömde det så blir det ett djävla liv på att de minsann gör så himla mycket. I alla fall mina två senaste!

Och nej, jag vill faktiskt inte att min partner ska behöva mig emotionellt heller. Jag vill att han ska vara så självständig att han vill vara med mig för att han tycker om mig, inte för att jag ska vara någon stöttepelare i hans liv. Jag är ingen terapeut - jag är hans partner! Självklart stöttar man och hjälper varandra, men i det ska det inte ligga ett behov, utan en vilja.

Jag vill inte att min man ska behöva mig. Jag vill att han ska vara tillräckligt mentalt stark för att gå vidare i livet ifall vårt förhållande tar slut.

Jag har varit med om ett par separationer och jag vet att jag kan gå vidare i livet. Min man är inte mitt liv! Jag är mitt liv. Jag har ansvar över min lycka - det är ett jobb för mig inte för någon annan!

Jag har en skum variant på detta.
Jag klarar mig själv det vet jag. Men jag vill kunna ha någon jag kan luta mig mot som finns där. Men jämt och ständigt hamnar jag i facket amen hon klarar sig själv, det e lugnt

 

[_Taggis_]

Men för männen handlar det endast om praktiska saker. De tycker att det är jobbigt att jag inte frågar om han kan byta däck på min bil, alternativt någonting annat de tycker är mansgöra. Däremot om jag ber dem fylla på vattnet till hästarna för jag glömde det så blir det ett djävla liv på att de minsann gör så himla mycket. I alla fall mina två senaste!

Och nej, jag vill faktiskt inte att min partner ska behöva mig emotionellt heller. Jag vill att han ska vara så självständig att han vill vara med mig för att han tycker om mig, inte för att jag ska vara någon stöttepelare i hans liv. Jag är ingen terapeut - jag är hans partner! Självklart stöttar man och hjälper varandra, men i det ska det inte ligga ett behov, utan en vilja.

Jag vill inte att min man ska behöva mig. Jag vill att han ska vara tillräckligt mentalt stark för att gå vidare i livet ifall vårt förhållande tar slut.

Jag har varit med om ett par separationer och jag vet att jag kan gå vidare i livet. Min man är inte mitt liv! Jag är mitt liv. Jag har ansvar över min lycka - det är ett jobb för mig inte för någon annan!

Du och jag borde bli ett par

 

[Kiwifrukt]

Jag tror du är nåt på spåren här. Det kan mkt väl vara så i mitt fall med, män fascineras väldigt mkt av mig men sen nser dom att jag är sån på riktigt och det var väl inte lika fränt. Vad vet jag.

Det här har jag upplevt också med mitt ex. Han fascinerades av mig till en början just för att jag är "motsägelsefull" i hans ögon, liten och blond och utseendemässigt väldigt "kvinnlig"/nästan på gränsen till barnslig, men har samtidigt varit "pojkflicka" hela livet, uppväxt med bröder, lekt med pojkar i första hand och gjort grabbiga grejer, liksom. Men efter ett tag var det inte alls lika roligt att jag hade en egen åsikt om sport eller bilar eller vad som helst som han tyckte att han i egenskap av man hade patent på att kunna. Eller att jag har ett genuint ointresse för "traditionellt kvinnliga grejer" (hans ordval). Han ville gärna (medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt) gärna förminska mig (typ, det där orkar väl inte du bära, du som är så liten och klen) när jag kånkar runt på tredubbla vikten i stallet. Jag tål inte när folk, behöver inte vara män nödvändigtvis, skriver mig på näsan och har en attityd med "lilla gumman, det där vet du inte någonting om".

Nu är han ett ex av en anledning, och vi valde att gå skilda vägar just för att det inte fanns en enda sak som vi var överens om i livspusslet. Men vi särade inte på oss som ovänner heller. Däremot träffade jag honom flera år senare på mitt dåvarande jobb, jag satt i receptionen på en bilverkstad och han kom in och lämnade sin bil. Då var det väldigt mycket "lilla gumman, spring och hämta din kille nu så jag får prata med en karl om vad som är fel på min bil", jag såg rött kan jag säga. 1) Jag jobbade där och fick lön, jag är inte dum i huvudet, jag kan ta emot en nyckel och skriva upp din bil i bokningskalendern, och 2) jag var inte tillsammans med någon av mekanikerna, jag kan vara där utan att vara intresserad av en kille. (Det var fruktansvärt, sorligt många som trodde det, jag vet inte hur många gånger jag fick frågan under tiden som jag var där "jaha, vem av grabbarna är du ihop med då" eller "är du dotter till X (ägaren), jag visste inte att han hade en flicka?") Ska dock tillägga att mina kollegor aldrig behandlade mig annorlunda, utan det var kunderna som verkade fascinerade av att jag var tjej på en stereotypt manlig arbetsplats.

Men ja, exet är jag tacksam över att jag slipper i mitt liv numera. Tack och lov är han den enda jag träffat som verkligen velat binda en kvinna vid spisen med sina unkna 50-talet-ringde-och-ville-komma-tillbaka-värderingar. Jag är mest fascinerad över att de egenskaper som från början måste ha dragit honom till mig var det som han sen absolut inte kunde med och ville ändra på. Varför då vilja ha en tjej med de egenskaperna in the first place, liksom?

 

[_Taggis_]

Jag är mest fascinerad över att de egenskaper som från början måste ha dragit honom till mig var det som han sen absolut inte kunde med och ville ändra på. Varför då vilja ha en tjej med de egenskaperna in the first place, liksom?

Jag har några teorier om det, det har ju nämligen hänt mig några ggr också:
1. De tror att man lagt till med nåt för att fånga dem (männen alltså) och att man sedan ska återgå till att "vara tjej" när man fått dem på kroken. De tror att det är smicker, men blir besvikna när de inser att det bara är Jag.
2. De känner sig hotade av att inte vara behövda, enligt tidigare inlägg i tråden.
3. Verkligheten och normerna kommer ikapp när fascinationen av det exotiska lagt sig, och de vet inte hur de ska förhålla sig till nån som är normbrytande. De blir trygga av att nåt är som det ska vara enligt tradition, då upprepningar bekräftar att nåt är rätt. Lite som att föräldrar vill övertyga frivilligt barnlösa om att skaffa barm, det är mest för deras egen skull för att det är bekvämast för dem när andra bekräftar att deras val är rätt.

Känner igen mig i mkt av ditt inlägg, även ang jobbet. Nu har vi ju inte kunder på det viset men inte så sällan kommer det hit externa firmor och står och väntar på att "nån som kan" ska dyka upp. När jag frågar vad de söker ser de förvånade ut att det råkar vara mig de söker. Jag har poängterat flera ggr att jag sitter inte här ideellt, jag har betalt för det jag ska göra och det jag ska göra är precis det som de väntar på att nån karl ska komma och göra...

 

[Dorinda]

Usch vilka tråkiga människor ni råkat på låter ju helt vidrigt!
Jag hänger ju med mycket män i jobbet och såklart det jag tendensen hos vissa av dem, men det är ju en väldigt liten andel.
majoriteten har ju vettig syn på livet och talar om sina respektive på ett sätt jag gillar.

Men jag kan tänka mig att det är klart värre om man jobbar på bilverkstad än med systemutvecklare. Även om andelen män är lika hög.
En av få gånger jag blivit riktigt frustrerad var när jag arbetade i Kambodja. De hade klart svårt att se mig som tekniker och var inte riktigt bekväm med att jag var tech och den manliga kollegan mera säljare. Men att de har usel kvinnosyn där är ju väntat

 

[Bison]

Kort svar på långt inlägg men jag vill absolut att min partner ska behöva mig, och jag vill behöva min partner. Jag hade inte velat vara tillsammans med någon som kände att det inte spelade nån större roll om jag fanns där eller inte. Och samma åt andra hållet.

Sen kanske det inte måste handla om praktiska saker.

Men behöva varandra låter ju skitjobbigt, som ett beroende för att livet ska fungera

Jag vill varken behöva eller vara behövd, jag är en självständig människa.
Däremot vill jag vara med min sambo o h han vill vara med mig, vi hjälper varandra och finns där för varandra både praktiskt och känslomässigt. Vi gör varandras liv bättre även om vi inte behöver varandra för att våra liv ska vara bra.

Min sambo följer med mig till stallet någon dag i veckan bara för att han tycker det är trevligt. Han är självgående och driven, fyller på vatten, hämtar spån, packar höpåsar osv. Världens bästa helt enkelt

 

[sorbifolia]

Jag har en skum variant på detta.
Jag klarar mig själv det vet jag. Men jag vill kunna ha någon jag kan luta mig mot som finns där. Men jämt och ständigt hamnar jag i facket amen hon klarar sig själv, det e lugnt

Precis så känns det för mig, med - tack!

Särskilt nu på sistonde har jag haft det rätt jobbigt pga dödssjuk fölunge, samtidigt som mina bästa kompisar dragit sig undan av olika anledningar... Har aldrig saknat exmaken så mycket, bara den där känslan av att det finns någon där som man KAN fråga om hjälp, eller bara om en kram för att må lite bättre....

Mitt "image" utåt är nog lite sådär "stark", men vill hitta någon som jag även kan vara "svag" med när det är så jag känner mig, och som då gör vad h*n kan för att lyfta mig upp (och vice versa så klart).

 

[Nahar]

Hm. Hon som bad om ursäkt för att ha ghostat mig har hört av sig igen och frågat hur jag har det, med undertoner om att ses. Jag vet inte alls. Inte för att det är något fel på henne, mer för att mitt liv är konstigt för tillfället och att det hade känts underligt att typ ses för en fika. Men vet inte om det är fikadejter eller dejtande eller mig eller henne som gör att det känns konstigt.

 

[the_connemara]

Vi har skruvat ihop Ikeamöbler i otroligt värme Någon mer än jag som avskyr värmen? Det kändes först jätteawkward för jag blir verkligen otroligt stressad av värme och vill absolut inte röra mig eller vara nära någon annan och klibbig hud är det värsta jag vet typ Så efter första dagarna vi setts i värmen fick jag smått panik igen trots att det ju var jag som höll mer avstånd och var mer obekväm än vanligt

Men lusten att fixa ihop möbler och allmänt hjälpa till med flytten tog över och jag valde det före att fly hem till badsjön sista dagen av helgen. Så otroligt behaglig The Guy är att göra saker ihop med alltså! Kan inte riktigt förklara det men det känns som att man liksom alltid befinner sig inom en superbred komfortzon och inget riskerar att knuffa en ur den. Jag känner mig fri att föreslå vad helst jag kommer på och han är alltid positiv. Det finns tydligen människor som är lika positiva som mig, vilken grej så mycket energi man får Det enda jag hatar är värme, en sak är faktiskt okej att hata

 

[_Taggis_]

Hm. Hon som bad om ursäkt för att ha ghostat mig har hört av sig igen och frågat hur jag har det, med undertoner om att ses. Jag vet inte alls. Inte för att det är något fel på henne, mer för att mitt liv är konstigt för tillfället och att det hade känts underligt att typ ses för en fika. Men vet inte om det är fikadejter eller dejtande eller mig eller henne som gör att det känns konstigt.

Behöver du ha nån anledning känner jag, räcker det inte med att inte ha lust att ses?

 

[Nahar]

Behöver du ha nån anledning känner jag, räcker det inte med att inte ha lust att ses?

Fast jag vet inte om det är så att jag inte har lust. Kanske i den meningen att jag inte liksom skuttar av glädje när jag tänker på det, men om vi ska gå efter de kriterierna hade jag nästan aldrig träffat någon alls. Och så vill jag ju inte ha det.

Pandemin ställer till det tror jag. Hade kunnat göra något som känts mer värt än bara fika/promenad men det finns ju inget sånt.

 

[_Taggis_]

OBS varning för gnäll. Övervägde att göra ett dagboksinlägg men orkade inte.

Jag förstår inte hur andra människor fungerar, hur man orkar dejta och ta livet med en klackspark, prova sig fram och sen gå vidare. Jag vill på riktigt lära mig att släppa.
Jag har haft en väldigt känslomässig period på sistone, dvs värre än vanligt för jag är ju alltid mer eller mindre labil. Känner mig oerhört ensam och jag saknar den där killen jag tyvärr träffade i höstas som det sket sig med under vinter/vår. Eller ja, jag saknar väl hoppet och känslan han gav mig men jag saknar ju inte hur det blev. Jag saknar bara de första 3 månaderna innan allt bara började rinna ut i sanden. Men dock.
Jag slutade följa honom på fb för att slippa veta vad han gör. Jag märkte att det blev en stress. Men jag vill inte vara så drastisk och dramaqueen att jag blockar eller tar bort honom, det är väl en del av mitt skal utåt att vara oberörd. Han märker ju om han blir blockad eller försvinner som vän och det ger jag icket. Han följer mina händelser för sånt ser man ju. Men det är väl allt.

I vilket fall har det vart drygt på sistone. Jag har blivit paranoid för jag vill-verkligen-inte-råka-på-honom ute på stan. Har nästan blivit rädd för att gå och handla på Ica. Inte för att jag nånsin stött ihop med honom där men ändå. Han hemsöker mig på nätterna i form av att han alltid deltar envist i mina drömmar, så jävla onödigt men jag kan ju inte göra nåt åt det. Men det gör ju att han aldrig försvinner ur huvudet. Till råga på allt beslutade ju fb sig för att börja uppdatera mig om hans inlägg också, det var som att få en kniv genom kroppen när jag upptäckte det. Har ju hunnit uppdatera avstängningen förr men inte nu. Går ju lätt att ställa in så jag slipper se men ja... skadan är skedd.

Om jag är såhär knäpp av att ha träffat nån en kort period av ens liv, så fattar jag inte hur andra lyckas klara av att dejta med alla besvikelser det verkar innebära. Fattar inte. Jag kämpar med mig själv varje dag och är arg att jag inte glömmer, gräver ner och går vidare som om ingenting har hänt. För det har det ju eg inte gjort ens. Naturligtvis, eftersom jag var en del av eländet.

Hur gör ni? Hur står ni ut? Jag distraherar mig med allt hela dagarna men varje kväll då sysslorna är slut så snurrar det i skallen igen och jag är lessen och missyckad och det är nog orsaken till att jag drömmer oxå. Spontant känner jag för att flytta men jag fattar ju att det är orimligt att göra det för att nån man träffade en kort period riskerar att passera ens medvetande. Det går ju inte att vara så känslig. Så hur slutar man vara det?

 

[SaraXX]

OBS varning för gnäll. Övervägde att göra ett dagboksinlägg men orkade inte.

Jag förstår inte hur andra människor fungerar, hur man orkar dejta och ta livet med en klackspark, prova sig fram och sen gå vidare. Jag vill på riktigt lära mig att släppa.
Jag har haft en väldigt känslomässig period på sistone, dvs värre än vanligt för jag är ju alltid mer eller mindre labil. Känner mig oerhört ensam och jag saknar den där killen jag tyvärr träffade i höstas som det sket sig med under vinter/vår. Eller ja, jag saknar väl hoppet och känslan han gav mig men jag saknar ju inte hur det blev. Jag saknar bara de första 3 månaderna innan allt bara började rinna ut i sanden. Men dock.
Jag slutade följa honom på fb för att slippa veta vad han gör. Jag märkte att det blev en stress. Men jag vill inte vara så drastisk och dramaqueen att jag blockar eller tar bort honom, det är väl en del av mitt skal utåt att vara oberörd. Han märker ju om han blir blockad eller försvinner som vän och det ger jag icket. Han följer mina händelser för sånt ser man ju. Men det är väl allt.

I vilket fall har det vart drygt på sistone. Jag har blivit paranoid för jag vill-verkligen-inte-råka-på-honom ute på stan. Har nästan blivit rädd för att gå och handla på Ica. Inte för att jag nånsin stött ihop med honom där men ändå. Han hemsöker mig på nätterna i form av att han alltid deltar envist i mina drömmar, så jävla onödigt men jag kan ju inte göra nåt åt det. Men det gör ju att han aldrig försvinner ur huvudet. Till råga på allt beslutade ju fb sig för att börja uppdatera mig om hans inlägg också, det var som att få en kniv genom kroppen när jag upptäckte det. Har ju hunnit uppdatera avstängningen förr men inte nu. Går ju lätt att ställa in så jag slipper se men ja... skadan är skedd.

Om jag är såhär knäpp av att ha träffat nån en kort period av ens liv, så fattar jag inte hur andra lyckas klara av att dejta med alla besvikelser det verkar innebära. Fattar inte. Jag kämpar med mig själv varje dag och är arg att jag inte glömmer, gräver ner och går vidare som om ingenting har hänt. För det har det ju eg inte gjort ens. Naturligtvis, eftersom jag var en del av eländet.

Hur gör ni? Hur står ni ut? Jag distraherar mig med allt hela dagarna men varje kväll då sysslorna är slut så snurrar det i skallen igen och jag är lessen och missyckad och det är nog orsaken till att jag drömmer oxå.

Jag kan bara svara för mig själv.
Hur står jag ut? Ja, jag träffade aldrig någon som påverkade mig på det sättet som du beskriver när jag dejtade. Jag kunde ta det med en klackspark för att personerna inte betydde något för mig. Självklart hade det varit jobbigt om jag hade gillat dem på det sättet du gillade honom och det sket sig! Självklart hade det varit jobbigt som fasen om A (som jag ju blev tillsammans med) tackade för sig.

Så jag tycker att du verkar helt normal (när det gäller det).
Jag skulle inte vilja vara likgiltig för människor s.a.s., även om det kanske vore enklare.

 

[Cherarriduracell]

Nä men snälla. Var "tvungen" att provsmaka min midsommardricka, och kom sedan på den briljanta idén att öppna Tinder medan tvättmaskinen blir klar. Jag har exceptionellt låg tolerans uppenbarligen och känner mina standards droppa ner till marken.

Hittar min kollega som slutade i början av juni, vi har jobbat parallellt någon månad. Nu är jag JÄTTEKLUVEN. Vill svepa höger pga nyfiken men känns inte solklar höger för jag brukar inte vara så intresserad. Han är attraktiv men det är liksom en punkt efter det.

Så nu står jag som en åsna mellan två hötappar och fick stänga appen för det gick inte att komma till ett beslut. Sveper jag ja finns ju risken att han tänkt samma så möts vi två tveksamma ja på mitten. Antagligen har han svept nej och det borde jag också göra. Tror jag?

 

[sorbifolia]

OBS varning för gnäll. Övervägde att göra ett dagboksinlägg men orkade inte.

Jag förstår inte hur andra människor fungerar, hur man orkar dejta och ta livet med en klackspark, prova sig fram och sen gå vidare. Jag vill på riktigt lära mig att släppa.
Jag har haft en väldigt känslomässig period på sistone, dvs värre än vanligt för jag är ju alltid mer eller mindre labil. Känner mig oerhört ensam och jag saknar den där killen jag tyvärr träffade i höstas som det sket sig med under vinter/vår. Eller ja, jag saknar väl hoppet och känslan han gav mig men jag saknar ju inte hur det blev. Jag saknar bara de första 3 månaderna innan allt bara började rinna ut i sanden. Men dock.
Jag slutade följa honom på fb för att slippa veta vad han gör. Jag märkte att det blev en stress. Men jag vill inte vara så drastisk och dramaqueen att jag blockar eller tar bort honom, det är väl en del av mitt skal utåt att vara oberörd. Han märker ju om han blir blockad eller försvinner som vän och det ger jag icket. Han följer mina händelser för sånt ser man ju. Men det är väl allt.

I vilket fall har det vart drygt på sistone. Jag har blivit paranoid för jag vill-verkligen-inte-råka-på-honom ute på stan. Har nästan blivit rädd för att gå och handla på Ica. Inte för att jag nånsin stött ihop med honom där men ändå. Han hemsöker mig på nätterna i form av att han alltid deltar envist i mina drömmar, så jävla onödigt men jag kan ju inte göra nåt åt det. Men det gör ju att han aldrig försvinner ur huvudet. Till råga på allt beslutade ju fb sig för att börja uppdatera mig om hans inlägg också, det var som att få en kniv genom kroppen när jag upptäckte det. Har ju hunnit uppdatera avstängningen förr men inte nu. Går ju lätt att ställa in så jag slipper se men ja... skadan är skedd.

Om jag är såhär knäpp av att ha träffat nån en kort period av ens liv, så fattar jag inte hur andra lyckas klara av att dejta med alla besvikelser det verkar innebära. Fattar inte. Jag kämpar med mig själv varje dag och är arg att jag inte glömmer, gräver ner och går vidare som om ingenting har hänt. För det har det ju eg inte gjort ens. Naturligtvis, eftersom jag var en del av eländet.

Hur gör ni? Hur står ni ut? Jag distraherar mig med allt hela dagarna men varje kväll då sysslorna är slut så snurrar det i skallen igen och jag är lessen och missyckad och det är nog orsaken till att jag drömmer oxå. Spontant känner jag för att flytta men jag fattar ju att det är orimligt att göra det för att nån man träffade en kort period riskerar att passera ens medvetande. Det går ju inte att vara så känslig. Så hur slutar man vara det?

Jag tycker inte det går att mäta hur stor inverkan en person har på ens liv och mående ut ifrån hur länge man träffats.... Första gången som jag blev "dumpad" av DB hade vi känt varandra i dryga två månader, vi hade visserligen chattat mer eller mindre var enda dag (ofta i timmar), men endast setts IRL tre gånger... Jag var verkligen sönderkrossad... satt och grät i kyrkan på julafton (dagen efter att han ghostade mig), skrev depressiva dikter, uppförde mig generellt irrationellt, och ja... kom ju bevisligen inte över honom, trots att jag direkt började dejta andra...

Ingen annan som jag dejtat har dock haft en sådan inverkan på mig, så jag tror snarare att det är något som beror på hur stark "connection" man känner med personen, än hur kort/länge man känt varandra.

Ang råd för att stå ut så är det nog lite olika vad som hjälper, men oftast så är det en bra idè som du säger att hålla sig sysselsatt... Skulle du kunna läsa en bok eller titta på en film på kvällen innan läggdags, för att försöka få tankerna över på något annat? Låter riktigt jobbigt att drömma om honom varje natt!

Annars, mental coachning (fins bra podcasts etc) för att lära sig uppskatta det som var bra och släppa/acceptera det som sket sig, och försöksvis ändra tankesätt kring det att råka träffa på varandra så det blir mindre ångestrelaterat... I såna här fall så tror jag även att tiden läker - om inte direkt alla sår, så brukar det åtminstonde göra mindre ont med tiden.

Och om du tycker det hjälper att skriva av dig här, så skriv - så mycket du orkar/behöver.

 

[tuaphua]

OBS varning för gnäll. Övervägde att göra ett dagboksinlägg men orkade inte.

Jag förstår inte hur andra människor fungerar, hur man orkar dejta och ta livet med en klackspark, prova sig fram och sen gå vidare. Jag vill på riktigt lära mig att släppa.
Jag har haft en väldigt känslomässig period på sistone, dvs värre än vanligt för jag är ju alltid mer eller mindre labil. Känner mig oerhört ensam och jag saknar den där killen jag tyvärr träffade i höstas som det sket sig med under vinter/vår. Eller ja, jag saknar väl hoppet och känslan han gav mig men jag saknar ju inte hur det blev. Jag saknar bara de första 3 månaderna innan allt bara började rinna ut i sanden. Men dock.
Jag slutade följa honom på fb för att slippa veta vad han gör. Jag märkte att det blev en stress. Men jag vill inte vara så drastisk och dramaqueen att jag blockar eller tar bort honom, det är väl en del av mitt skal utåt att vara oberörd. Han märker ju om han blir blockad eller försvinner som vän och det ger jag icket. Han följer mina händelser för sånt ser man ju. Men det är väl allt.

I vilket fall har det vart drygt på sistone. Jag har blivit paranoid för jag vill-verkligen-inte-råka-på-honom ute på stan. Har nästan blivit rädd för att gå och handla på Ica. Inte för att jag nånsin stött ihop med honom där men ändå. Han hemsöker mig på nätterna i form av att han alltid deltar envist i mina drömmar, så jävla onödigt men jag kan ju inte göra nåt åt det. Men det gör ju att han aldrig försvinner ur huvudet. Till råga på allt beslutade ju fb sig för att börja uppdatera mig om hans inlägg också, det var som att få en kniv genom kroppen när jag upptäckte det. Har ju hunnit uppdatera avstängningen förr men inte nu. Går ju lätt att ställa in så jag slipper se men ja... skadan är skedd.

Om jag är såhär knäpp av att ha träffat nån en kort period av ens liv, så fattar jag inte hur andra lyckas klara av att dejta med alla besvikelser det verkar innebära. Fattar inte. Jag kämpar med mig själv varje dag och är arg att jag inte glömmer, gräver ner och går vidare som om ingenting har hänt. För det har det ju eg inte gjort ens. Naturligtvis, eftersom jag var en del av eländet.

Hur gör ni? Hur står ni ut? Jag distraherar mig med allt hela dagarna men varje kväll då sysslorna är slut så snurrar det i skallen igen och jag är lessen och missyckad och det är nog orsaken till att jag drömmer oxå. Spontant känner jag för att flytta men jag fattar ju att det är orimligt att göra det för att nån man träffade en kort period riskerar att passera ens medvetande. Det går ju inte att vara så känslig. Så hur slutar man vara det?

Jag har mest varit i förhållande större delen av livet. När jag var 30 ca undrade jag lite om jag kunde vara själv och ville testa det för att se att jag inte knarkade förhållanden bara för att. Jag hade lämnat ett dåligt sådant som inleddes då jag mådde dåligt och det var väl en del i varför jag tänkte så.
Jag var singel ett tag utan att dejta. Men när jag sedan började var det ju liksom första gången för mig att leva så. Jag gick på en hel del dejter. Men det gick att släppa lätt iom att jag inte kände så för någon. Det var en man jag hade extrem kemi med. Han var gudomligt snygg/vacker och smart etc. Men där tror jag inte ett förhållande hade funkat. Jag tror inte vi matchat i längden i vardagen. Men det fönstret höll man ju halvöppet för tidsfördriv en längre tid liksom.
Sen var den en man som jag verkligen klickade med på djupet ihop med kemi. Men han var så trasig då att vi bröt det hela efter ett tag även om vi båda kände väldigt mycket för varann. Det gjorde jätteont och jag behövde ha lite tid för att släppa det. Jag tillät mig att vara ledsen över det och hängde med goda vänner etc. Men idag är jag jätteglad att det blev som det blev. För nu några år senare hade vi inte varit rätt för varann.

Jag träffade flera män som jag verkligen gillar som personer och som såg bra ut etc. Men kär blev jag inte. Kunde ju vara deppigt när man längtade efter att falla hårt. Men jag hade mest himla roligt, fick träffa kul folk och uppleva kul saker. Jag tyckte mest det var kul bara!
Iom att jag inte föll för fler än den där enda snubben så var det lätt att gå vidare. Ett par träffade jag under ett par månader och ville se var det ledde. Men för mig växte det inte tillräckligt och saknade ngt. Så jag kunde lätt släppa det.

Sen slumpade det sig så att jag träffade sambon då jag minst trott sånt skulle ske, på jobbet.