Bryta upp med sambo (långt)

[Görel]

Jag försöker tänka att han är en snäll kille som inget högre önskar än att bilda familj. Och som efter något år insett att partnern fortfarande inte vill ha barn. Jag tänker att många killar i den sitsen skulle antingen lämnat relationen eller omprövat sin önskan efter barn. Att tjata på och manipulera partnern är att dra det hela ett snäpp ytterligare. Då är man inte längre snäll och vill väl utan man vill tvinga en annan person att göra något mot dennes vilja.

Jag vet flera som skaffat barn för att partnern velat det, och sen ångrat sig. Både de och framför allt barnen har farit illa av det. Jag undrar hur han tänker kring det? Är han beredd att ta 100% ansvar för barnet om du inser att det var helt fel, att du brukat våld på dig själv och att du verkligen inte vill vara förälder? När han börjar vrida på dina ord kan du ställa honom den frågan.

Jag arbetar med att skydda och stötta personer som är utsatta för våld i nära relationer. Våldsbegreppet är numera mycket vidare än bara fysiska slag, det handlar om att någon utövar makt och kontroll över en. Manipulation ingår i begreppet våld numera, och mycket av det du beskriver att han säger till dig framstår som försök till manipulation. Att inte respektera ditt behov av egentid ingår under försummelse som ingår i våldsbegreppet.

Du ka alltid kontakta en kvinnojour för att få hjälp med att reda i dina tankar. Många ger väldigt bra stöd både emotionellt och praktiskt.

 

[Breaktown]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Alltså, även om vi helt skulle bortse från allt de obehagliga, manipulerande osv och bara ser på vad han säger.

Det här visar ju att det inte alls är så att det är viktigare för honom att vara med dig än att skaffa barn. Det här visar ju bara på att han kommer hela tiden att tycka att det är viktigt med barn och gå och hoppas att du ska ändra dig. Just nu finns det risk att han förlorar dig, och då hasplar han ur sig att du är viktigare än barn. Det i sig är ju en förståelig reaktion, men inte sättet han gör det på.

Om han på riktigt ansåg att det är viktigare att vara med dig än att få barn, och verkligen ville rädda er relation för att ha dig kvar och det är det viktigaste. Då hade han lyssnat på podcasts om att inte ha barn. Han hade velat ha andra människors erfarenheter som är barnlösa och lyckliga. Och han hade gjort allt i sin makt för att visa för dig att han kan vara lycklig utan barn, visat att han kan planera för ett liv utan barn etc etc.

 

[Utsikt]

Nej du fegade inte ur. Du sa det bara inte just då.
Du säger det en annan gång istället.

Tack

Förresten @Utsikt, jag förstår det som att du känner hans ex? Känner du henne på den nivån att du kan prata om hur hon upplevde separationen ur de här aspekterna? Dvs säkerhet, manipulation, osv.

Tyvärr inte, utan det är bara vad jag hört från honom. Jag var ju stöttepelare i två månader efter deras break-up (tills detta flöt över i att vi blev ihop. Suck. Vilket... inte toppensätt att bli ihop på) och fick lyssna på.... myyycket. Dock har jag ju, när tiden gått och vissa saker blivit tydligare, undrat om hon verkligen var så oresonlig.

(Vi kände alltså varandra i några år innan vi blev tillsammans. Jag visste inte att han hade flickvän förrän det tog slut mellan dom.. Var något slags tillflyktsort, när det var dåligt mellan dem så kunde man hänga med mig och ha det fritt och trevligt. Inte för att något fysiskt hände, men typ.. minigolf, käka, gå på krogen. Jag var lovligt förvirrad, dubbla signaler, eftersom jag inte hade en aning om att han hade flickvän, kan man säga. Wow.. Hindsight is a beautiful thing.)

Jag förstår att du vill ha ett ”fint” avslut, men ibland får man inte det hur gärna man än vill och försöker. Jag gjorde i princip slut på sms faktiskt, bara för att få det svart på vitt. Jag vet inte hur många gånger under året jag hade försökt lämna honom, men han alltid nästlade sig in, lovade att ändra sig osv osv.. Det följdes ändå av ett par veckor av dagliga försök av övertalning om att vi ändå skulle försöka under den tiden vi bodde ihop innan vi kunde separera helt och sen följde månader av i princip stalking och övertalningsförsök. Jag lyckades ändå klara mig ”helskinnad” dvs utan fysiska men. Det tog mig bara typ 2 år innan jag ens tittade åt en man igen.

jag ser så mycket varningsflaggor, så ta dig därifrån så snart det bara går. Släpp alla tankar om ett fint avslut - han kommer göra det omöjligt för dig att få det avslut du vill. Det ligger inte i hans intresse.

Jag tror att det är egentligen det som jag processar nu. Att jag ska släppa tanken på att det kommer bli fint och "vuxet".
Sedan det kanske tar en liten stund ändå, men jag försöker att inte klanka ner på mig själv för det. Känner lite att antingen gör jag slut igår, eller så är jag skyldig att vänta några år. Men så är det ju faktiskt inte.

Han ÄR manipulativ. Han sitter kanske inte och funderar på vägar att få sin vilja fram, men han vässar definitivt argumenten för att få rätt i att du ändrar dig. Att ens VILJA ändra någons åsikt i en så viktig fråga känns helt häpnadsväckande.

Det är tid. Det är tid att välja dig själv. Han bestämmer själv vilket uppbrott han vill ha, det skapar han själv. Du kan bara svara för din del (du kanske kan låta bli att slänga porslin?) Vill han vara oförlåtande, oresonlig och dryg kan du inte göra ett skit åt det. Du kan bara ansvara för ditt eget uppförande. Låt honom visa vilken sorts människa han är. Han kommer inte att svika dina förväntningar...

Mm, men han vill ju inte alls ändra mitt beslut. Han accepterar helt att jag inte vill ha barn. Just nu. Att påpeka att man kan ju ändra sig är ju ite att försöka ändra på hur jag känner NU (nä, eller hur). Att samma timme återberätta en podcast är ju inte pressande och att han vill ändra hur jag känner, utan bara något att tänka på, för framtiden. Blä

Det sista ska jag verkligen försöka komma ihåg. Han har också ett val, och en egen hjärna att reagera med.
Det har blivit lite som i förhållandet, till och med här tar jag helt och hållet på mig hans reaktion, som att jag först måste ordna så att han förstår och kan ta det bra (annars har jag misslyckats, eller något).

Visst kan du skriva ut och ta med, gör det.

Sen är det helt ok också om du har en vän med dig, när du talar om för sambon att du vill separera. Prata om det i förväg, att du behöver stöd för att stoppa hans argumentation och låta dig få säga det du behöver utan diskussion. För det är inget att diskutera, det är inget han ska fundera på - det är ditt beslut, ditt liv. Du vill inte. Det har inte med barn eller inte barn att göra, du har fått nog av relationen. End of story. Han behöver flytta ut. Har du nån bra vän med lite skinn på näsan?

Får betala för en extra halvtimme att läsa igenom haha. Men jag tror faktiskt det skulle bli tydligare än att haltar mig igenom det själv. Hmm. Ska kika på det.
Det har jag om det kommer dit. Det är också en fin tanke. Allt fint (vänner etc etc) kommer inte plötsligt försvinna sen.

Jag försöker tänka att han är en snäll kille som inget högre önskar än att bilda familj. Och som efter något år insett att partnern fortfarande inte vill ha barn. Jag tänker att många killar i den sitsen skulle antingen lämnat relationen eller omprövat sin önskan efter barn. Att tjata på och manipulera partnern är att dra det hela ett snäpp ytterligare. Då är man inte längre snäll och vill väl utan man vill tvinga en annan person att göra något mot dennes vilja.

Jag vet flera som skaffat barn för att partnern velat det, och sen ångrat sig. Både de och framför allt barnen har farit illa av det. Jag undrar hur han tänker kring det? Är han beredd att ta 100% ansvar för barnet om du inser att det var helt fel, att du brukat våld på dig själv och att du verkligen inte vill vara förälder? När han börjar vrida på dina ord kan du ställa honom den frågan.

Jag arbetar med att skydda och stötta personer som är utsatta för våld i nära relationer. Våldsbegreppet är numera mycket vidare än bara fysiska slag, det handlar om att någon utövar makt och kontroll över en. Manipulation ingår i begreppet våld numera, och mycket av det du beskriver att han säger till dig framstår som försök till manipulation. Att inte respektera ditt behov av egentid ingår under försummelse som ingår i våldsbegreppet.

Du ka alltid kontakta en kvinnojour för att få hjälp med att reda i dina tankar. Många ger väldigt bra stöd både emotionellt och praktiskt.

Ja, jag tror också att han är en bra kille -egentligen-, men jag önskar såklart att han kunde erkänna sin vilja att bilda familj för sig själv, istället för att vränga ut och in på både sig själv och mig för att rädda detta. Inse att det inte är livets största misslyckande att ett förhållande tar slut, att man kan se det som en chans att växa och att det faktiskt finns fler därute.
Men men. Jag är inte hans psykolog och assistent. Vill han har han som sagt alla möjligheter att ta hjälp efter, men det är inte mitt ansvar. Ju. (Intalar mig själv.)

 

[tanten]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Man vad i helvete

 

[Otherside]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Detta var verkligen inget sidospår utan glasklart och spikrakt spåret ni befinner er på. Jag blir helt matt. Helt utan ord. Så himla, himla bedrövligt.

 

[a1agnlju]

Jag tror inte att han är medveten om vilken press du känner av hans ord och beteende. Att du får dåligt samvete av att känna som du känner eftersom du vet att han vill en sak du inte vill. Ni läser inte in samma saker i hans respektive dina ord. Jag tror att vi är lite lika där, du och jag. Att vilja lägga till rätta, inte såra, hålla god stämning i förhållandet men ändå nästan gå under för den press man känner från ens mer eller mindre omedvetna partner. Det där med att män och kvinnor kommer från helt olika planeter är, tror jag, mer sant än man vill erkänna för sig själv. Det är inte lätt att förstå varandra många gånger. Det betyder inte att jag tycker att du absolut ska stanna. Om du känner obehag eller att du "curlar" för att förhållandet ska rulla på på smidigaste sätt så bör du gå. Tro mig, jag vet. Du vill inte ha ett sånt förhållande. Det behöver inte sluta i misshandel varken fysisk eller medvetet psykisk för att man som partner ska må dåligt i förhållandet.

 

[MiniLi]

Man måste inte göra slut ”på ett snyggt sätt”. Packa dina saker när han inte är hemma, åk till någon vän eller dylikt där du kan bo, skicka sms och sen typ blocka honom (du kan skriva i smset att du kommer blocka eftersom du vet att han kommer försöka övertala dig).

 

[Voeux]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Alltså, det finns såklart de som tycker att det känns självklart och vackert när barnet väl är där. Sen finns det de som säger att det känns så för att de helt enkelt inte finns någon återvändo nu, som en försvarsmekanism, hur skulle det vara om de erkände för sig själva att det faktiskt inte känns bra? Det är ju bara för mörkt att ens tänka tanken. Så finns det de som känner öppet att det här blev inte alls bra. Kruxet är ju liksom att man inte vet förens man är där och hade jag känt minsta tvivel i maggropen redan innan så hade jag inte chansat. Det är liksom ett lite för stort "gamble" med ens liv.

Jag tycker att det verkar som att han utger sig för att vara öppen och att ni ska prata om, och lyssna till, alla alternativ och historier men ändå bara pushar för sin egen agenda (lite sådär i smyg men som blir väldigt uppenbart). Ett annat problem är att han ens ber dig vara öppen när jag tycker att alla signaler från dig flaggar ett nej. Det är ingen liten sak han ber dig överväga.

 

[Voeux]

Jag försöker tänka att han är en snäll kille som inget högre önskar än att bilda familj. Och som efter något år insett att partnern fortfarande inte vill ha barn. Jag tänker att många killar i den sitsen skulle antingen lämnat relationen eller omprövat sin önskan efter barn. Att tjata på och manipulera partnern är att dra det hela ett snäpp ytterligare. Då är man inte längre snäll och vill väl utan man vill tvinga en annan person att göra något mot dennes vilja.

Jag har en vän som är i en relation med en liknande man just nu, och försöker lämna. Jag tror inte att han vill illa, han tror nog att han kämpar för deras relation och familj medan hon är den som är kylig. Men som utomstående är det mycket tydligt hur han manipulerar henne för sin egen vinnings skull. Hon vill lämna, hon mår inte bra, men han ska ha kvar henne. En väldigt svår sak i livet är att lämna personer som tror att de gör rätt, men som gör skada. Det är nog en utav livets jobbigaste sanningar att inse kan jag tycka.

 

[Utsikt]

Jag tror inte att han är medveten om vilken press du känner av hans ord och beteende. Att du får dåligt samvete av att känna som du känner eftersom du vet att han vill en sak du inte vill. Ni läser inte in samma saker i hans respektive dina ord. Jag tror att vi är lite lika där, du och jag. Att vilja lägga till rätta, inte såra, hålla god stämning i förhållandet men ändå nästan gå under för den press man känner från ens mer eller mindre omedvetna partner. Det där med att män och kvinnor kommer från helt olika planeter är, tror jag, mer sant än man vill erkänna för sig själv. Det är inte lätt att förstå varandra många gånger. Det betyder inte att jag tycker att du absolut ska stanna. Om du känner obehag eller att du "curlar" för att förhållandet ska rulla på på smidigaste sätt så bör du gå. Tro mig, jag vet. Du vill inte ha ett sånt förhållande. Det behöver inte sluta i misshandel varken fysisk eller medvetet psykisk för att man som partner ska må dåligt i förhållandet.

Det tror jag inte heller, inte fullt ut. Jag tror inte heller att det skulle gå till misshandel, av ena eller andra slaget. Men jag vet också att jag inte mår bra i det, och jag vet med mig hur mycket jag curlat och mammat igenom dessa år. Samtidigt oroar mig jag för att jag ger upp "för lätt".

MEN, jag tror inte heller att jag, i det här förhållandet, är i en position att gå från -100 till +100 i hur jag hanterar press/dåligt samvete/"jag fixar det åt dig". Det är något jag medvetet om vill jobba med hos mig själv, men med en partner som accepterar curlandet (mm han bedyrar att han inte gör det, men actions speak louder than words) så är det väldigt svårt att bryta det och lyckas bli helt åt andra hållet.
Vi försöker prata om det men kommer ingen vart, nu eller tidigare.

1. "Men du ska inte ha dåligt samvete, det är något du har i ditt huvud som är ditt problem, det får du reda ut hos din psykolog." (för egentid, för att jag träffar vänner utan honom för mycket...etc. Han känner sig inte inkluderad men kommer inte heller med förslag och planer eller initiativ själv. Och det kan vara skämtsamma kommentarer om att jag "överger honom igen, buhu", men hör man det i tre års tid så är det svårt att inte ta till sig.)

2. Försöker ibland diskutera t.ex. hushållsysslor, när jag känner att jag gjort mycket ett tag. Det accepteras helt enkelt inte, jag har fel. Och kan jag inte lista alla gånger jag gjort mer, så har jag helt enkelt fel, för han minns faktiskt ALLA saker han har gjort. Och kan rabbla upp dem. Det är som att han ser 150% av det han gör hemma, och 10% av det jag gör. Något som säkert går att jobba på, men i kombination med allt annat blir det ett så jävla tungt lass att dra. (Och, så slutar det med att jag gör det bara.)

Man måste inte göra slut ”på ett snyggt sätt”. Packa dina saker när han inte är hemma, åk till någon vän eller dylikt där du kan bo, skicka sms och sen typ blocka honom (du kan skriva i smset att du kommer blocka eftersom du vet att han kommer försöka övertala dig).

Sant. Men svårt. (Tydligen extremt jävla översvårt i mitt huvud, jag vet inte varför? Känns som att jag gör fel då, men han lämnar ju inte mycket möjlighet att göra det face to face heller. Åh!)

Han är dessutom alltid hemma. Covid hjälper inte.

Skriver ett brev nu.

Vet inte om jag ska lämna det på något sätt.. typ innan jag går till jobbet. Eller innan jag ska nånstans, och så åka hem till en vän. Eller om jag ska försöka lämna över det ändå. Typ "I will be going to a friend and I need you to read this."

Varför känns det SÅ överjävligt fittigt att göra det så? Jag får skuldkänslor-panik. Är det för att jag då inte kommer kunna vara där och hjälpa/stötta/trösta? MEN kära mig själv, det kommer jag ju inte kunna ändå.

Det sista han vill från någon som just gjort slut med honom är väl en halvhjärtad kram och "men jag älskar dig ändååå". Det enda det lämnar öppet för är att jag bryter ihop och också ska ta mig igenom att lyssna på honom när han är ledsen, sårad och arg. Det hjälper ju fan inte om jag är martyr, det gör inte mig till en bättre människa att "jag var iaf där och mådde skit med honom".
(Nu blev det peptalk med mig själv här igen.)

En väldigt svår sak i livet är att lämna personer som tror att de gör rätt, men som gör skada. Det är nog en utav livets jobbigaste sanningar att inse kan jag tycka.

Det här! Det finns liksom inte riktigt argument mot "men jag älskar dig och vill göra allt för att det ska funka". "Jaha, men det vill inte jag" känns ju väldigt lätt som att man 'bara ger upp'.

 

[MiniLi]

Det tror jag inte heller, inte fullt ut. Jag tror inte heller att det skulle gå till misshandel, av ena eller andra slaget. Men jag vet också att jag inte mår bra i det, och jag vet med mig hur mycket jag curlat och mammat igenom dessa år. Samtidigt oroar mig jag för att jag ger upp "för lätt".

MEN, jag tror inte heller att jag, i det här förhållandet, är i en position att gå från -100 till +100 i hur jag hanterar press/dåligt samvete/"jag fixar det åt dig". Det är något jag medvetet om vill jobba med hos mig själv, men med en partner som accepterar curlandet (mm han bedyrar att han inte gör det, men actions speak louder than words) så är det väldigt svårt att bryta det och lyckas bli helt åt andra hållet.
Vi försöker prata om det men kommer ingen vart, nu eller tidigare.

1. "Men du ska inte ha dåligt samvete, det är något du har i ditt huvud som är ditt problem, det får du reda ut hos din psykolog." (för egentid, för att jag träffar vänner utan honom för mycket...etc. Han känner sig inte inkluderad men kommer inte heller med förslag och planer eller initiativ själv. Och det kan vara skämtsamma kommentarer om att jag "överger honom igen, buhu", men hör man det i tre års tid så är det svårt att inte ta till sig.)

2. Försöker ibland diskutera t.ex. hushållsysslor, när jag känner att jag gjort mycket ett tag. Det accepteras helt enkelt inte, jag har fel. Och kan jag inte lista alla gånger jag gjort mer, så har jag helt enkelt fel, för han minns faktiskt ALLA saker han har gjort. Och kan rabbla upp dem. Det är som att han ser 150% av det han gör hemma, och 10% av det jag gör. Något som säkert går att jobba på, men i kombination med allt annat blir det ett så jävla tungt lass att dra. (Och, så slutar det med att jag gör det bara.)



Sant. Men svårt. (Tydligen extremt jävla översvårt i mitt huvud, jag vet inte varför? Känns som att jag gör fel då, men han lämnar ju inte mycket möjlighet att göra det face to face heller. Åh!)

Han är dessutom alltid hemma. Covid hjälper inte.

Skriver ett brev nu.

Vet inte om jag ska lämna det på något sätt.. typ innan jag går till jobbet. Eller innan jag ska nånstans, och så åka hem till en vän. Eller om jag ska försöka lämna över det ändå. Typ "I will be going to a friend and I need you to read this."

Varför känns det SÅ överjävligt fittigt att göra det så? Jag får skuldkänslor-panik. Är det för att jag då inte kommer kunna vara där och hjälpa/stötta/trösta? MEN kära mig själv, det kommer jag ju inte kunna ändå.

Det sista han vill från någon som just gjort slut med honom är väl en halvhjärtad kram och "men jag älskar dig ändååå". Det enda det lämnar öppet för är att jag bryter ihop och också ska ta mig igenom att lyssna på honom när han är ledsen, sårad och arg. Det hjälper ju fan inte om jag är martyr, det gör inte mig till en bättre människa att "jag var iaf där och mådde skit med honom".
(Nu blev det peptalk med mig själv här igen.)



Det här! Det finns liksom inte riktigt argument mot "men jag älskar dig och vill göra allt för att det ska funka". "Jaha, men det vill inte jag" känns ju väldigt lätt som att man 'bara ger upp'.

Lämnar han aldrig hemmet för att typ handla eller något?
Jag tror mer på sms än brev, möjligen brev om du kan lägga det på köksbordet och sen bara dra. Om du ger det till honom när han är hemma ökar risken för att du fastnar.

Du får försöka komma över tankarna om att du gör fel. Det är ju han som driver dig till detta. Du har försökt göra slut på andra sätt men hans beteende hindrar dig.

 

[Voeux]

Det här! Det finns liksom inte riktigt argument mot "men jag älskar dig och vill göra allt för att det ska funka". "Jaha, men det vill inte jag" känns ju väldigt lätt som att man 'bara ger upp'.

Mmm.. det är roligt det där argumentet med att man "bara ger upp". Man väljer sin partner varje dag. Varje dag man går upp ur sängen väljer man om man ska värna om sin relation eller om man inte gör det. Det kan ju faktiskt vara så att man har valt sin relation varje dag, sin partner varje dag, i många år. Att man har kämpat för att man trodde att man hörde ihop. Vill man göra slut så är det ofta väl grundat på många dagar tillsammans. Många kval, gnagande magkänsla, kamp att komma över det. Kommer man inte över det längre och ser sanningen i vitögat så har man inte bara gett upp. Man har försökt väldigt länge och tillslut accepterat vad man måste göra.

Min vän valde sin sambo och sina barn varje dag. Hon valde att försöka få deras relation på fötter, prata med honom, vända skutan. Han valde sig själv och ett gäng älskarinnor. Nu när hon nått sin brytpunkt och är kompromisslös i att lämna honom så är det hon som "bara ger upp" enligt honom. Men det var hon som valde honom, varje dag i så många år.

 

[Voeux]

Det här! Det finns liksom inte riktigt argument mot "men jag älskar dig och vill göra allt för att det ska funka". "Jaha, men det vill inte jag" känns ju väldigt lätt som att man 'bara ger upp'.

Kan också tillägga att det är helt feltänkt att man ska behöva ha ett gott argument i hans ögon för att få göra slut. "Jag vill inte längre" är väl liksom det starkaste argumentet som ens existerar. Det är lite som att säga "Jag vill inte ha sex" och få svaret "Men VAAAAAARFÖÖÖÖR? Kan du inte förklara mer ingående exakt varför du inte vill ha sex så kan vi liksom se om vi kan göra nåt som gör att du ändrar dig?!?" Helt jävla tappat.

 

[Utsikt]

Lämnar han aldrig hemmet för att typ handla eller något?
Jag tror mer på sms än brev, möjligen brev om du kan lägga det på köksbordet och sen bara dra. Om du ger det till honom när han är hemma ökar risken för att du fastnar.

Du får försöka komma över tankarna om att du gör fel. Det är ju han som driver dig till detta. Du har försökt göra slut på andra sätt men hans beteende hindrar dig.

Förvisso, det slog mig inte ens att det inte måste vara länge.. (direkt tanke "men SÅ kan jag ju inte göra mot honom!")
Men jag undrar ju om inte denna panikångest som infinner sig när jag tänker på att lämna ett brev och dra - också är för att då är det ju slutgiltigt för MIG. Då kan jag inte bli övertalad att komma tillbaka utan får stå mitt kast.

Kan också tillägga att det är helt feltänkt att man ska behöva ha ett gott argument i hans ögon för att få göra slut. "Jag vill inte längre" är väl liksom det starkaste argumentet som ens existerar. Det är lite som att säga "Jag vill inte ha sex" och få svaret "Men VAAAAAARFÖÖÖÖR? Kan du inte förklara mer ingående exakt varför du inte vill ha sex så kan vi liksom se om vi kan göra nåt som gör att du ändrar dig?!?" Helt jävla tappat.

Ja, det går liksom inte att värja sig mot riktigt, att den andra tycker att man ger upp. Krasst är det väl så, en väljer ju att avsluta. Jag ogillar bara tanken på att det (kommer ses som) att jag "hittat på" hur mycket jag älskar honom. Å andra sidan måste jag försöka stå trygg i att jag vet ju att jag älskat, tom älskar, honom.

Mm precis. Lite som här, "Vi har inte diskuterat dina anledningar att inte vilja ha barn tillräckligt, inte för att jag pressar dig men jag vill. veta. anledningar." (Som ju aldrig kommer duga.) Precis som skäl att göra slut aldrig kommer duga.

Konstigt att sitta här med ett kort brev där jag skriver att det är över... och ändå (för att vara ärlig) veta att det kanske tar ett tag att komma ända till att lämna det.

 

[MiniLi]

Förvisso, det slog mig inte ens att det inte måste vara länge.. (direkt tanke "men SÅ kan jag ju inte göra mot honom!")
Men jag undrar ju om inte denna panikångest som infinner sig när jag tänker på att lämna ett brev och dra - också är för att då är det ju slutgiltigt för MIG. Då kan jag inte bli övertalad att komma tillbaka utan får stå mitt kast.



Ja, det går liksom inte att värja sig mot riktigt, att den andra tycker att man ger upp. Krasst är det väl så, en väljer ju att avsluta. Jag ogillar bara tanken på att det (kommer ses som) att jag "hittat på" hur mycket jag älskar honom. Å andra sidan måste jag försöka stå trygg i att jag vet ju att jag älskat, tom älskar, honom.

Mm precis. Lite som här, "Vi har inte diskuterat dina anledningar att inte vilja ha barn tillräckligt, inte för att jag pressar dig men jag vill. veta. anledningar." (Som ju aldrig kommer duga.) Precis som skäl att göra slut aldrig kommer duga.

Konstigt att sitta här med ett kort brev där jag skriver att det är över... och ändå (för att vara ärlig) veta att det kanske tar ett tag att komma ända till att lämna det.

Oavsett varför det känns så jobbigt så gör det bara! Ingen ide att analysera varför det kånns som det gör. Mindre tanke mer handling

 

[Voeux]

Ja, det går liksom inte att värja sig mot riktigt, att den andra tycker att man ger upp. Krasst är det väl så, en väljer ju att avsluta. Jag ogillar bara tanken på att det (kommer ses som) att jag "hittat på" hur mycket jag älskar honom. Å andra sidan måste jag försöka stå trygg i att jag vet ju att jag älskat, tom älskar, honom.

Mm precis. Lite som här, "Vi har inte diskuterat dina anledningar att inte vilja ha barn tillräckligt, inte för att jag pressar dig men jag vill. veta. anledningar." (Som ju aldrig kommer duga.) Precis som skäl att göra slut aldrig kommer duga.

Konstigt att sitta här med ett kort brev där jag skriver att det är över... och ändå (för att vara ärlig) veta att det kanske tar ett tag att komma ända till att lämna det.

Man kan älska men ändå veta att det rätta är att lämna. Jag och mitt ex älskade varandra högt när vi valde att gå isär. Sen är det ju också så att det inte spelar någon roll vad varken han eller andra tycker eller tror om vad du har känt eller vad du känner, men eftersom jag vet att det kan vara lite svårt att landa i (man bryr sig ju lätt mer än vad man borde) så har jag ett knep som jag brukar använda. Det är att han kommer förstå sen. Han kanske inte gör det just nu, för att han är upprörd. Men med tiden när han får distans till detta och kanske också mognar som person så kommer han förstå att du tog rätt beslut och att du älskade honom under er relation. Du kan ju visualisera honom när han flyttar in i ett nytt hus med sin nya fru och två barn och är lycklig, och du är lycklig i ditt liv på annat håll, så kommer han sniffa sina små kids i pannan och tänka att @Utsikt hade rätt och hon var stark som tog beslutet. Så hade jag tänkt om jag vore du, just nu.

 

[Valle]

Är det verkligen ett stort problem om det om tre månader sitter en snubbe i England och hatar dig?

 

[Utsikt]

Oavsett varför det känns så jobbigt så gör det bara! Ingen ide att analysera varför det kånns som det gör. Mindre tanke mer handling

Jahaja, komma här med vettiga råd som innebär att jag borde sluta älta och prata och ösa ur mig och faktiskt göra det istället. (Du har så rätt.)

--
Nåja. Nu vet jag inte om det tar en dag eller en vecka eller vad att komma till skott... Men hur gör man sen.
Han kommer såklart behöva tid att ens smälta vad som skett. Jag kan hitta ställen att bo på i några veckor om det skulle vara så, såklart hellre lite mindre.

Han kommer då vara på plats i vår lägenhet, ett (inte så vitt) andrahandskontrakt där jag står på kontraktet. Hyr av min bästa väninna. Så någon sort kommunikation blir nog nödvändig. Jag har en känsla av att han kommer packa det nödvändigaste och flyga till hem. (Hans första reaktion när detta ens kom på tal förra veckan var att han direkt reagerar med att extrahera sig från situationen. I detta fall bra.)

Är det något särskilt man ska tänka på?
Alla hans saker får jag ju antingen försöka frakta eller behålla/sälja. Ingen aning om han helst bara skiter i det och lämnar det som det är eller om det kommer komma krav på att jag köper loss de prylar vi köpt ihop. Men det är inte ett så stort problem. Hmm. Det är bara helt nytt, mitt första "vuxna" förhållande så jag vet inte så mycket haha.
--

Man kan älska men ändå veta att det rätta är att lämna. Jag och mitt ex älskade varandra högt när vi valde att gå isär. Sen är det ju också så att det inte spelar någon roll vad varken han eller andra tycker eller tror om vad du har känt eller vad du känner, men eftersom jag vet att det kan vara lite svårt att landa i (man bryr sig ju lätt mer än vad man borde) så har jag ett knep som jag brukar använda. Det är att han kommer förstå sen. Han kanske inte gör det just nu, för att han är upprörd. Men med tiden när han får distans till detta och kanske också mognar som person så kommer han förstå att du tog rätt beslut och att du älskade honom under er relation. Du kan ju visualisera honom när han flyttar in i ett nytt hus med sin nya fru och två barn och är lycklig, och du är lycklig i ditt liv på annat håll, så kommer han sniffa sina små kids i pannan och tänka att @Utsikt hade rätt och hon var stark som tog beslutet. Så hade jag tänkt om jag vore du, just nu.

Tack. Detta ska jag VERKLIGEN försöka ta till mig.

Är det verkligen ett stort problem om det om tre månader sitter en snubbe i England och hatar dig?

Neej, inte EGENTLIGEN. Men i mitt huvud kan det snurra ihop sig.
Det tror jag också blir lättare när det väl är gjort. Och jag också kan få lite distans till det. Nu är jag väldigt inne på att tokbeskylla mig själv osv

 

[MiniLi]

Jahaja, komma här med vettiga råd som innebär att jag borde sluta älta och prata och ösa ur mig och faktiskt göra det istället. (Du har så rätt.)

--
Nåja. Nu vet jag inte om det tar en dag eller en vecka eller vad att komma till skott... Men hur gör man sen.
Han kommer såklart behöva tid att ens smälta vad som skett. Jag kan hitta ställen att bo på i några veckor om det skulle vara så, såklart hellre lite mindre.

Han kommer då vara på plats i vår lägenhet, ett (inte så vitt) andrahandskontrakt där jag står på kontraktet. Hyr av min bästa väninna. Så någon sort kommunikation blir nog nödvändig. Jag har en känsla av att han kommer packa det nödvändigaste och flyga till hem. (Hans första reaktion när detta ens kom på tal förra veckan var att han direkt reagerar med att extrahera sig från situationen. I detta fall bra.)

Är det något särskilt man ska tänka på?
Alla hans saker får jag ju antingen försöka frakta eller behålla/sälja. Ingen aning om han helst bara skiter i det och lämnar det som det är eller om det kommer komma krav på att jag köper loss de prylar vi köpt ihop. Men det är inte ett så stort problem. Hmm. Det är bara helt nytt, mitt första "vuxna" förhållande så jag vet inte så mycket haha.
--



Tack. Detta ska jag VERKLIGEN försöka ta till mig.



Neej, inte EGENTLIGEN. Men i mitt huvud kan det snurra ihop sig.
Det tror jag också blir lättare när det väl är gjort. Och jag också kan få lite distans till det. Nu är jag väldigt inne på att tokbeskylla mig själv osv

Heja dig!
Lös allt det där sen. Gör slut först. Flytta ut tillfälligt och kräv sen att han ordnar annat boende så snart som möjligt.

 

[Sleepy]

@Utsikt Hur ser det ut med ekonomin, har ni var och en sitt eller gemensamma konton?