Bryta upp med sambo (långt)

[Utsikt]

Försöker komma ihåg att all hopplöshet jag känner nu, att jag inte kan leva utan honom, är panik. Det är inte sant.

 

[Otherside]

Försöker komma ihåg att all hopplöshet jag känner nu, att jag inte kan leva utan honom, är panik. Det är inte sant.

 

[the_connemara]

Försöker komma ihåg att all hopplöshet jag känner nu, att jag inte kan leva utan honom, är panik. Det är inte sant.

Så rätt! Den känslan får så många förhållanden att fortsätta trots att de inte borde.

Du vill inte. Det är inget mer du behöver säga eller svara honom. SPECIELLT inte idag! ❤

 

[Lovisaleonora]

Försöker komma ihåg att all hopplöshet jag känner nu, att jag inte kan leva utan honom, är panik. Det är inte sant.

... fast det är ju kanske det han också tycker är bra att hålla fast (dig) i? Alla har en agenda och handlar utifrån den. Jag menar inte att han är beräknande och kallhamrad, utan att det är uppenbart att han i vissa situationer upptäckt att det ger honom fördelar i SITT (hans) resonemang att underblåsa vissa argument gentemot dig.

Du vill inte längre, du hittar inte er gemensamma grund att bygga ett förhållande på. Räcker så.

 

[muslidag]

Frågan är bara vad det lönar till att diskutera vad han menat eller inte menat?
Det påverkar inte det faktum att TS är klar med relationen.

För mig är det lönt, eftersom det ena är kränkande och det andra är en relevant sak att säga om man har en normal diskussion om barn i ett parförhållande.

Och beroende på så skulle mitt svar vara:

- det är inte ok för honom att säga att du ska göra våld på ditt psyke och din kropp för att han ska ha familj. Jag tror att du ska vara benhård på att du inte vill, att du inte kommer ändra dig och att det är förbannat kränkande att han ens föreslår det.

Eller
- Det verkar dessvärre som att ni har olika mål med livet och jag tror att det finns risk att ni i långa loppet kan bli bittra på varandra.

Jag vill liksom inte kalla TS pojkvän för rövhatt om han kommit med en normal fråga. Efter TS svar så lutar det mer åt en rövhatt som inte respekterar TS vilja och som dessutom verkar ha hittat på en medicinsk behandling som inte existerar.

Att TS är inne på att avsluta förhållandet framgår redan på första sidan, men ändå så finns det 5+ sidor med inlägg. Jag har redan sagt att jag missade att TS svarat, samtidigt som jag postade så kom det upp 3-4 nya inlägg och jag tänkte att TS kanske hade missat frågan. Hade jag inte fått svar på mitt andra inlägg så hade jag släppt det och släppt tråden.

Nu har jag förklarat nog mitt existensberättigande i tråden, och till @Utsikt så vill jag bara säga att alla människor förtjänar en partner som man kan se en gemensam framtid med. Och det finns många föräldrar som ångrar att de skaffade barn på grund av att partnern ville, även om de älskar sina barn. Så stå på dig om din framtid.

 

[Utsikt]

Japp..
Det.. Har inte gått. Bröt ihop bara. Sa att jag inte visste om vi kunde fortsätta. Pratade.
Känner mig nu jättelöjlig som peppat upp i tråden och ändå bara inte kan.

Det finns en massa kärlek där också. Och jag vill ju inte vänta ut att den försvinner. Men ja.
Det blev också extremt tydligt att det kommer vara ett case av "om du gör det här kommer jag aldrig att förlåta dig".
Där var jag inte idag. Vet inte hur jag någonsin skulle kunna bli det utan att all kärlek är borta och det typ är "packa dina väskor och dra".

Vill inte bli en av dem som bara fortsätter heller.
Iofs bara gått fem dagar sen lite mer klarhet i det här. Kanske lyckas man inte alltid så fort, när kärleken finns kvar.

Jag kan ju se ett gemensamt liv för oss, i närtid. Försöker få fram att jag inte kan se en framtid.

Nåja. Älskar honom fortfarande, önskar att jag inte gjorde det ungefär. Ska inte bara ge upp utan fortsätta tänka. Framförallt försöka tänka på mig och mitt liv.

Ni är fantastiska
Känner mig svag, och vilsen nu när jag faktiskt pratat med sambon. Inte bara mig själv. Men det är nog naturligt.

 

[Texaz]

Japp..
Det.. Har inte gått. Bröt ihop bara. Sa att jag inte visste om vi kunde fortsätta. Pratade.
Känner mig nu jättelöjlig som peppat upp i tråden och ändå bara inte kan.

Det finns en massa kärlek där också. Och jag vill ju inte vänta ut att den försvinner. Men ja.
Det blev också extremt tydligt att det kommer vara ett case av "om du gör det här kommer jag aldrig att förlåta dig".
Där var jag inte idag. Vet inte hur jag någonsin skulle kunna bli det utan att all kärlek är borta och det typ är "packa dina väskor och dra".

Vill inte bli en av dem som bara fortsätter heller.
Iofs bara gått fem dagar sen lite mer klarhet i det här. Kanske lyckas man inte alltid så fort, när kärleken finns kvar.

Jag kan ju se ett gemensamt liv för oss, i närtid. Försöker få fram att jag inte kan se en framtid.

Nåja. Älskar honom fortfarande, önskar att jag inte gjorde det ungefär. Ska inte bara ge upp utan fortsätta tänka. Framförallt försöka tänka på mig och mitt liv.

Ni är fantastiska
Känner mig svag, och vilsen nu när jag faktiskt pratat med sambon. Inte bara mig själv. Men det är nog naturligt.

Det är ok att vara svag i svåra stunder❤
Är ju bra mycket lättare för oss att säga hur du ska göra, men du är ändå inne på spåret och måste nog bara mogna i beslutet.
Jag tror nog att även han innerst inne förstår vart det är på väg, men griper nog halmstrån ...

 

[Utsikt]

Det är ok att vara svag i svåra stunder❤
Är ju bra mycket lättare för oss att säga hur du ska göra, men du är ändå inne på spåret och måste nog bara mogna i beslutet.
Jag tror nog att även han innerst inne förstår vart det är på väg, men griper nog halmstrån ...

Ja det är svårt.. Jag kan ju, om vi kommunicerar (som jag inte heller är så bra på) och jobbar på annat i relationen, se 1-2 jättefina år till, kanske.

Men sen då?

Han ser det som att nu har jag sagt vad jag vill. Han väljer själv nu att vara med mig även om han vet att jag inte vill ha barn. Han kan (rimligt) inte ta ställning till om han vet exakt om han vill ha barn eller ej än.
Fair enough.

Alltså borde jag inte ha problem och dåligt samvete för att "ta bort hans alternativ" och alla dessa ~eventuella problem, för man kan aldrig spå i framtiden. (Håller med lite, men det hjälper inte hur jag känner.)

Men jag kan inte se vår lycka särskilt länge innan det pockar på igen.
Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid. Känslorna talar, men jag tror att det alltid kommer vara reaktionen.

Så.. Nu eller sen, börjar det ju mer luta åt att packa en väska, annonsera att det är slut för att man inte vill vara i relationen längre, och dra. Kan nog släppa tanken på den där mogna diskussionen.

Så oavsett om jag vill försöka nu så gott vi kan, för det fina vi har, så får jag nog vid ev uppbrott HELT embrace att vara bad guy och faktiskt bara... Announce and leave.

Tror inte det kommer finnas någon anledning som lugnt accepteras.

 

[Alandia]

Har läst tråden och många saker berör, men desto mer ger det mig kalla kårar. Det är ditt val hur du ska/vill leva ditt liv- ingen annans. Det här låter inte sunt på flera vis, skuldbeläggande och att ge dåligt samvete är tyvärr vanligt som ett av de första stegen i ett destruktivt förhållande. Som kan sluta väldigt olyckligt. Nu kanske det inte är så, men varningsflaggan höjs definitivt.
Om du vill, finns det samtalskontakter via både tjej- resp kvinnojourer om du vill ha en att bolla dina tankar med mer direkt, tex ett avslut på förhållandet (förutom nätet), bla Roks (https://www.roks.se/) och unizon (https://www.unizonjourer.se/). Även kommunerna brukar kunna erbjuda samtalskontakt. (Bra att komma ihåg är att en behöver inte ha varit utsatt för direkt fysiskt våld för kontakt, många får även hjälp via samtal utifrån en annan livssituation/mående. Steget till att våga ta kontakt önskar jag vore mindre! ).
Håll i magkänslan, prata med vänner eller icke-vänner och planera ditt liv som du önskar, hur han kommer känna eller reagera är inte ditt ansvar

 

[lilstar]

1-2 fina år till? Är han en hund som du överväger att avliva?

Du skrev något tidigare om att alla hans relationer har haft ett dåligt slut. Kan det vara så att han är den gemensamma nämnaren där? Isåfall kanske du ska begränsa dina försök att få ett trevligt uppbrott, man kan inte vinna allt.

Åk bort över helgen och lämna ett brev med vad du vill säga till honom, ostört av hans panik. Självklart har han panik, nästan alla som blir lämnade har det och många blir otroligt irrationella. När en person jag älskade gjorde slut kom jag på mig själv med att hoppas att jag var gravid så att han alltid skulle behöva finnas i mitt liv När jag till slut kom helskinnad ut på andra sidan insåg jag att hans beslut var bra. Det hade inte funkat i längden mellan oss och jag ville ju egentligen inte flytta med honom till en annan del av landet även om jag intalade mig det.

Tänk ut fem saker som du vill göra men som han inte vill göra. Det ska du göra när ni har separerat!

 

[tanten]

Men jag kan inte se vår lycka särskilt länge innan det pockar på igen.
Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid. Känslorna talar, men jag tror att det alltid kommer vara reaktionen.

Så.. Nu eller sen, börjar det ju mer luta åt att packa en väska, annonsera att det är slut för att man inte vill vara i relationen längre, och dra. Kan nog släppa tanken på den där mogna diskussionen.

Så oavsett om jag vill försöka nu så gott vi kan, för det fina vi har, så får jag nog vid ev uppbrott HELT embrace att vara bad guy och faktiskt bara... Announce and leave.

Tror inte det kommer finnas någon anledning som lugnt accepteras.

Deet här resonemanget leder väl till att du inte kan göra slut så länge han inte tar det bra? Eller att du väntar på att det ska bli ett sansat och resonerande, förstående avslut?

Väldigt väldigt få relationer slutar i i värme och förståelse. Det ÄR en stor förändring av separera. Oavsett om man är den som lämnar eller den som blir lämnad. Eller för den delen om bägge är överens.

Sista meningen - du behöver inte ha en accepterad ANLEDNING. Det viktiga är att du inte vill. Inte vill se en framtid tillsammans.

Sluta ta sån förbaskad hänsyn till hans känslor och argument. Gå på dina känslor.
Är de känslorna att du vill fortsätta och vara tillsammans med honom så fine. Men det ska vara DITT beslut. Inte grundat på varken hans tjat, hot eller ultimatum

 

[a1agnlju]

Vill du fortsätta relationen trots allt måste du vara säker på att han har klart för sig att han kommer få försaka sin önskan att få barn om han vill leva sitt liv med dig. Och att det innebär att han aldrig någonsin får sätta den pressen på dig. Jag tror inte att han har fattat allvaret i detta.

 

[Red_Chili]

Ja det är svårt.. Jag kan ju, om vi kommunicerar (som jag inte heller är så bra på) och jobbar på annat i relationen, se 1-2 jättefina år till, kanske.

Men sen då?

Han ser det som att nu har jag sagt vad jag vill. Han väljer själv nu att vara med mig även om han vet att jag inte vill ha barn. Han kan (rimligt) inte ta ställning till om han vet exakt om han vill ha barn eller ej än.
Fair enough.

Alltså borde jag inte ha problem och dåligt samvete för att "ta bort hans alternativ" och alla dessa ~eventuella problem, för man kan aldrig spå i framtiden. (Håller med lite, men det hjälper inte hur jag känner.)

Men jag kan inte se vår lycka särskilt länge innan det pockar på igen.
Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid. Känslorna talar, men jag tror att det alltid kommer vara reaktionen.

Så.. Nu eller sen, börjar det ju mer luta åt att packa en väska, annonsera att det är slut för att man inte vill vara i relationen längre, och dra. Kan nog släppa tanken på den där mogna diskussionen.

Så oavsett om jag vill försöka nu så gott vi kan, för det fina vi har, så får jag nog vid ev uppbrott HELT embrace att vara bad guy och faktiskt bara... Announce and leave.

Tror inte det kommer finnas någon anledning som lugnt accepteras.

1-2 jättefina år av att du anpassar dig efter honom, hindrar dig från att göra sådant du vill och konstant undrar "hur länge till ska vi hålla på"?

Vad spelar det för roll om han "förlåter dig" eller inte för att du gör slut? Du gör inte slut för att vara snäll mot honom, du gör slut med honom för att leva DITT liv, ta hand om dig själv, för att själv få må bra och göra det som gör att du känner dig levande. Han får ta ansvar för sitt liv. Alla människor möter motgångar någon gång i livet, om det faktum att du ska lämna honom är en stor motgång för honom eftersom han inte fått som han vill, tja, då får han väl för sjutton lära sig hantera det? Kan han inte själv så är det fullt möjligt för honom att söka hjälp.

Det enda som får dig att vara "the bad guy" är om du kör över dig själv och ditt eget välbefinnande för att göra någon annan glad. Du HAR gett honom möjligheter till diskussion på alla tänkbara sätt, du har gett honom chanser, du har försökt. Hur skulle det på något sätt alls kunna få dig till "the bad guy"? För att ni vill olika? Det är väl i så fall snarare "Synd att ni inte passade ihop" än att någon av er är dum?

 

[the_connemara]

Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid.

Nej men fy för i hela helvetet?! Han ger ju dig NOLL existensberättigande!!

Oavsett hur mycket han skulle försöka ta tillbaka detta uttalandet (vilket han inte öht verkar kunna tänka i banorna på om man läser hela din tråd) så är detta ett helt vidrigt förhållningssätt till en annan människa!!

Fy fan vad upprörd jag blev nu! För mig är detta manipulation och psykisk misshandel.

 

[Utsikt]

Jag ska läsa (har bara skummat) och svara ordentligt imorgon. Först försöka sova.

Har en känsla av att en del hårdsmälta men viktiga ord väntar.
Det verkar säkert inte så nu på mitt velande och... Allt. Men jag tar åt mig och det är otroligt värdefullt att läsa vad ni skriver.

 

[Görel]

Ja det är svårt.. Jag kan ju, om vi kommunicerar (som jag inte heller är så bra på) och jobbar på annat i relationen, se 1-2 jättefina år till, kanske.

Men sen då?

Han ser det som att nu har jag sagt vad jag vill. Han väljer själv nu att vara med mig även om han vet att jag inte vill ha barn. Han kan (rimligt) inte ta ställning till om han vet exakt om han vill ha barn eller ej än.
Fair enough.

Alltså borde jag inte ha problem och dåligt samvete för att "ta bort hans alternativ" och alla dessa ~eventuella problem, för man kan aldrig spå i framtiden. (Håller med lite, men det hjälper inte hur jag känner.)

Men jag kan inte se vår lycka särskilt länge innan det pockar på igen.
Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid. Känslorna talar, men jag tror att det alltid kommer vara reaktionen.

Så.. Nu eller sen, börjar det ju mer luta åt att packa en väska, annonsera att det är slut för att man inte vill vara i relationen längre, och dra. Kan nog släppa tanken på den där mogna diskussionen.

Så oavsett om jag vill försöka nu så gott vi kan, för det fina vi har, så får jag nog vid ev uppbrott HELT embrace att vara bad guy och faktiskt bara... Announce and leave.

Tror inte det kommer finnas någon anledning som lugnt accepteras.

Att han aldrig kommer att förlåta dig och att det du säger är bullshit är ett sätt att manipulera dig, han tar sig rätten att bestämma vad du känner och vad du vill.

Om du behöver argument till varför ni ska separera nu kan du säga att vara ihop med dig hindrar honom från att hitta någon som vill bilda familj med honom.

 

[Cambrie]

Jag ska läsa (har bara skummat) och svara ordentligt imorgon. Först försöka sova.

Har en känsla av att en del hårdsmälta men viktiga ord väntar.
Det verkar säkert inte så nu på mitt velande och... Allt. Men jag tar åt mig och det är otroligt värdefullt att läsa vad ni skriver.

Oavsett vilket, jag tänker att även om han hatar dig och aldrig förlåter dig för att du gör slut, spelar det egentligen så stor roll? Klart man kan sörja det som kunde ha varit, men är det slut så är det slut, man behöver inte vara vänner efter ett uppbrott.

Sedan kan jag känna att det är inte barnfrågan som är det centrala här för det ÄR faktiskt upp till honom att välja om han kan försaka barn för att leva med dig och då får han ta det beslutet och stå för det om fem, tio och femtio år. Det centrala är hur du känner och hur han beter sig,det går ju oavsett att utläsa mellan raderna att han lägger press på dig i frågan och beter sig rätt illa även om du är tydlig och det är naturligtvis inte det minsta ok. Men jag förstår att du har det kämpigt i valet.

 

[Modest]

Har läst tråden och många saker berör, men desto mer ger det mig kalla kårar. Det är ditt val hur du ska/vill leva ditt liv- ingen annans. Det här låter inte sunt på flera vis, skuldbeläggande och att ge dåligt samvete är tyvärr vanligt som ett av de första stegen i ett destruktivt förhållande. Som kan sluta väldigt olyckligt. Nu kanske det inte är så, men varningsflaggan höjs definitivt.
Om du vill, finns det samtalskontakter via både tjej- resp kvinnojourer om du vill ha en att bolla dina tankar med mer direkt, tex ett avslut på förhållandet (förutom nätet), bla Roks (https://www.roks.se/) och unizon (https://www.unizonjourer.se/). Även kommunerna brukar kunna erbjuda samtalskontakt. (Bra att komma ihåg är att en behöver inte ha varit utsatt för direkt fysiskt våld för kontakt, många får även hjälp via samtal utifrån en annan livssituation/mående. Steget till att våga ta kontakt önskar jag vore mindre! ).
Håll i magkänslan, prata med vänner eller icke-vänner och planera ditt liv som du önskar, hur han kommer känna eller reagera är inte ditt ansvar

Jag fick också obehagskänslor av TS senaste inlägg.

 

[athena_arabians]

Jag fick också obehagskänslor av TS senaste inlägg.

Jag med.

@Utsikt: Var väldigt försiktig nu och försök dra så fort som möjligt. Se gärna till att hålla kontakt med en kompis eller släkting regelbundet.

 

[Sleepy]

@Sleepy Du har rätt. Ska försöka. Undrar om jag kan få mer knuff av att faktiskt bestämma med en vän. De har ju också rätt att vara förberedda på att jag kommer. Ska prata mer med min psykolog imorgon också.

Har du en bra dialog med din psykolog om det hela? Det känns som att din sambo har ett starkt grepp om dig och att du behöver ett bra stöd för att orka ta dig ur det här. Tveka inte att ta hjälp av dina vänner också. Ibland behöver en luta sig mot andra för att ta sig framåt i livet.