Bryta upp med sambo (långt)

[Bison]

Men va fan.
Jag vill inte ha barn, har aldrig velat och kommer aldrig vilja.
Jag hade velat mörda om någon häll på att tjata och be mig ge massa anledningar som ska analyseras.
Jag vill inte, punkt slut!

Han verkar vara en omogen, ansvarslös mansbebis.

 

[Sleepy]

("men VAD är det exakt som gör det?")

Gode tid. Du kommer känna sån lättnad när du slängt ut honom.

 

[Wysiwyg]

Vi pratade rätt länge igår, det lär komma ett utförligare inlägg för återigen är det mycket som snurrar i huvudet

Jag tycker naturligtvis att du kan skriva här i tråden för stöd och pepp, det ska du inte vara rädd för! Passa upp bara så att inte tråden här blir en ventil för alla dina dåliga känslor så att du kan fortsätta ”orka” vara tillsammans med honom. Typ att du får stöd härifrån för att orka med honom när problemet är relationen i sin helhet. Lösningen är förmodligen inte att skriva om det på buke utan att kasta ut karln ur ditt liv.

Hoppas du inte tar det som att jag tycker att du inte ska skriva här, stöd behöver alla. Bara det inte blir så att stödet du får härifrån gör att du skjuter på att göra slut för att det blir lättare att ”stå ut”.

 

[emma74]

Jag tror det är ungefär så han känner. Vi fortsatte prata om det igår, ("men VAD är det exakt som gör det?") och även om han säger att det inte är för att jag ska komma på något som får mig att ändra mig så "skulle det ju kunna hända". Att jag skulle plötsligt låsa upp något och inse att jag vill ha barn.

Det känns inte som att det finns någon acceptans alls, bara ett "men vi håller ut så kanske du ändrar dig".

Vi pratade rätt länge igår, det lär komma ett utförligare inlägg för återigen är det mycket som snurrar i huvudet

Han tänker alltså att du ska stanna kvar så att han kan fortsätta att tala om för dig att han har rätt och du har fel, manipulera dig ännu längre, få dig att tvivla på dig själv och vad DU vill så att du ändrar på dig så det passar honom. Trevlig kille...


Själv stannade jag stannade alldeles för länge i ett dåligt förhållande, det som fick mig att att känna "va fan, nej det här kommer aldrig att funka!" var när vi var på väg hem i bilen efter ngn slags "terapi" för mig (som han hade valt ut). Jag sa att jag inte tyckte att den där "alternativa" terapiformen kändes bra, men det faktist var bra att prata om hur jag mådde, och att terapi över huvud taget kanske vore ngt för honom med sin trasiga barndom, trassliga uppväxt och dåliga måede just då. Svaret han gav var: "Nej, det är dig det är fel på och måste fixas." Han kunde dessutom inte tänka sig att skiljas när ajg tog upp det sen, eftersom vi ju hade två barn. Och det var bara pga av dem han inte ville skiljas för: "Jag har ju aldrig egentligen älskat dig." Det är ju tur att han inte kunde bestämma över det.

 

[Modest]

Han tänker alltså att du ska stanna kvar så att han kan fortsätta att tala om för dig att han har rätt och du har fel, manipulera dig ännu längre, få dig att tvivla på dig själv och vad DU vill så att du ändrar på dig så det passar honom. Trevlig kille...


Själv stannade jag stannade alldeles för länge i ett dåligt förhållande, det som fick mig att att känna "va fan, nej det här kommer aldrig att funka!" var när vi var på väg hem i bilen efter ngn slags "terapi" för mig (som han hade valt ut). Jag sa att jag inte tyckte att den där "alternativa" terapiformen kändes bra, men det faktist var bra att prata om hur jag mådde, och att terapi över huvud taget kanske vore ngt för honom med sin trasiga barndom, trassliga uppväxt och dåliga måede just då. Svaret han gav var: "Nej, det är dig det är fel på och måste fixas." Han kunde dessutom inte tänka sig att skiljas när ajg tog upp det sen, eftersom vi ju hade två barn. Och det var bara pga av dem han inte ville skiljas för: "Jag har ju aldrig egentligen älskat dig." Det är ju tur att han inte kunde bestämma över det.

Jesus christ Mycket ska man höra innan öronen trillar, vilket as!

 

[Utsikt]

Idag är det svårt minsann.
Kanske för att jag har i huvudet att jag bara borde göra det när jag kommer hem från jobbet, inte skjuta upp det, inte hoppas att det kommer ett bättre tillfälle. Jag har ju bestämt mig.

Och kanske för att jag erkänt det så kommer nu tankarna om att jag gör mitt livs misstag, att jag inte försöker tillräckligt, att jag är orättvis som inte ens ger honom chansen att komma fram till att han inte vill ha barn. Att det finns mer vi kan göra för att få förhållandet att hålla. (Det finns det kanske... men 1. jag vill ju inte och 2. det är nog på kort sikt oavsett.)

Men jag vet ju att det inte funkar och att jag inte kan gå runt och känna att det ligger på mig att jag fick en annan människa att ändra sig. Precis som jag skulle tycka att det var helt orimligt om han förväntade sig att jag skulle ändra mig för hans skull - precis lika lite vill jag att han ska försöka ändra sig för MIN skull. Så vill inte jag få ihop ett förhållande. Inte ens om han är övertygad om att han verkligen ändrat sig (för sin egen skull)...

Vi pratade ju mer igår och han säger då till exempel att han inte tror att han kommer kunna säga om han vill eller inte på minst ett år, eller två. Kanske vet han inte ens säkert förrän han är för gammal för att skaffa barn och han då inser att nåogt saknas och "så får han jobba med det då" (det GÅR ju för män, men han vill iaf inte vara typ 60 och bli pappa).

Och visst. Så kan det vara. Men även om han då säger "men du har ju tagit ditt beslut så för dig har inget ändrats (i förhållandet), nu måste bara jag bestämma mig". Medan för mig finnd det inte i min värld att vi bara ska fortsätta som förut medan han funderar över sitt beslut..i flera år?

Eller att jag ska kunna gå runt och känna att han kanske inser att hans liv är tomt vid 55, och då är det pga valet att vara med mig. Jag vill helt enkelt inte ha det på mitt samvete, för jag har det inte i mig att bortse från det. (Även om han egentligen skulle få skylla sig själv, så hjälper det inte mig.)

@Wysiwyg Pricksäkert... för jag tror jag har undvikit detta i ett halvår eller mer genom att bara ventilera, ventilera och ventilera ännu mer tex. min bästa väninna. En kortsiktig ångestdämpning (och hade kanske varit bättre att ventilera med partnern, men nåväl). Men nu vet jag vad jag vill (även om jag hatar vad jag vill just i denna stund).

@emma74 Jösses, fyfan
Tyvärr kan jag ju säga att det, inte på samma nivå kanske, men i andemening, är jag som ska förklara mig och gräva i varför jag inte vill ha barn, eftersom det är jag som vill nåogt utanför normen. Så det ligger på mig (enligt honom), sas, eftersom det är jag som inte vill det..normala?

 

[xfie]

Men jag vet ju att det inte funkar och att jag inte kan gå runt och känna att det ligger på mig att jag fick en annan människa att ändra sig.

Men nu vet jag vad jag vill

Medan för mig finnd det inte i min värld att vi bara ska fortsätta som förut medan han funderar över sitt beslut..i flera år?

Jag har ju bestämt mig.

Du har bestämt dig. Det är inte lätt. Men rätt.

 

[Lovisaleonora]

men 1. jag vill ju inte och 2. det är nog på kort sikt oavsett.

Förlåt, men:

1) du vill inte
2) du vill inte
3) du vill inte

Du behöver inga skäl. Du behöver inga förklaringar. Särskilt inga som ska "godkännas". Det räcker med att du inte vill. Resten av världen får gilla läget. Inklusive din mansbebis. Jag misstänker att han väntar på någon som bestämmer åt honom, så kan han skylla på denna någon sedan.

Vem som helst får göra slut med vem som helst när som helst. Sa min visa syster vid sin separation som inkluderade två barn.

Ja, det är svårt. För han kommer att försöka argumentera ner dig, något som du förmodligen har på känn. Argumentera inte. Meddela bara att du inte vill längre.

 

[Sleepy]

han säger då till exempel att han inte tror att han kommer kunna säga om han vill eller inte på minst ett år, eller två.

Du vill inte vänta tills han kommer hem och har hittat nån ny, som nu är med barn. Ut med honom.

 

[Utsikt]

Förlåt, men:

1) du vill inte
2) du vill inte
3) du vill inte

Du behöver inga skäl. Du behöver inga förklaringar. Särskilt inga som ska "godkännas". Det räcker med att du inte vill. Resten av världen får gilla läget. Inklusive din mansbebis. Jag misstänker att han väntar på någon som bestämmer åt honom, så kan han skylla på denna någon sedan.

Vem som helst får göra slut med vem som helst när som helst. Sa min visa syster vid sin separation som inkluderade två barn.

Ja, det är svårt. För han kommer att försöka argumentera ner dig, något som du förmodligen har på känn. Argumentera inte. Meddela bara att du inte vill längre.

Precis det där. Försöker komma på hur jag ska stå pall.
Vill inte bli inlurad i argumentation för det kommer bara sluta med att det är ännu mer sårande.

Försöker komma vad jag ens ska säga (lite för att ha vissa saker att upprepa för mig själv, för att inte bli indragen).
Har kommit hela vägen till

 

[Görel]

Precis det där. Försöker komma på hur jag ska stå pall.
Vill inte bli inlurad i argumentation för det kommer bara sluta med att det är ännu mer sårande.

Försöker komma vad jag ens ska säga (lite för att ha vissa saker att upprepa för mig själv, för att inte bli indragen).
Har kommit hela vägen till

Säg till honom att det inte spelar någon roll vad han säger. Du kommer inte att gå in i någon diskussion och du har fattat ditt beslut.

Jag förstår att man vill vara snäll när man är den "hemska" parten som lämnar, och vill ge en förklaring. Har själv vart i den sitsen med en man som kunde tjata ihjäl en gråsten, och insåg till slut att det inte fanns några rätt svar, han ville bara knäcka min argumentering.

 

[muslidag]

Men herregud. Det är väl rimligare att tro på TS än spekulera i vad sambon menat?
Vad är det du vill med att misstro TS?

Jag försöker inte misstro @Utsikt eller spekulera i sanningshalten av vad hon sa, jag gav en annan synvinkel på vad hormoninjektioner kan vara. När man postar en tråd brukar det vara för att man vill ha en annan synvinkel på sin situation. Eftersom hormoninjektioner för att vilja ha barn inte verkar finnas i verkligheten, så är det väl inte helt ute och cykla att undra, KAN det vara ett missförstånd.

Jag såg inte @Utsikt svar på den frågan, eller någon annan som tog upp det, så jag frågade igen. Kan det ha varit så att så att han menade fertilitetsbehandling. Nu har @Utsikt svarat att pojkvännen menade verkligen hormoninjektioner för att få barn, och så är det bra med det. Jag har varken ifrågasatt @Utsikt vilja att lämna, vilja att inte ha barn, eller sanningshalten i berättelsen.

Att posta en alternativ synvinkel på ett diskussionforum är inte ett personligt påhopp på @Utsikt, det är vad buke är till för? Om någon skulle skriva att deras pojkvän sa att han sett rosa elefanter (det vill säga något som inte finns), så är det väl inte orimligt att fråga, menade han det bokstavligen?

 

[tanten]

Jag försöker inte misstro @Utsikt eller spekulera i sanningshalten av vad hon sa, jag gav en annan synvinkel på vad hormoninjektioner kan vara. När man postar en tråd brukar det vara för att man vill ha en annan synvinkel på sin situation. Eftersom hormoninjektioner för att vilja ha barn inte verkar finnas i verkligheten, så är det väl inte helt ute och cykla att undra, KAN det vara ett missförstånd.

Jag såg inte @Utsikt svar på den frågan, eller någon annan som tog upp det, så jag frågade igen. Kan det ha varit så att så att han menade fertilitetsbehandling. Nu har @Utsikt svarat att pojkvännen menade verkligen hormoninjektioner för att få barn, och så är det bra med det. Jag har varken ifrågasatt @Utsikt vilja att lämna, vilja att inte ha barn, eller sanningshalten i berättelsen.

Att posta en alternativ synvinkel på ett diskussionforum är inte ett personligt påhopp på @Utsikt, det är vad buke är till för? Om någon skulle skriva att deras pojkvän sa att han sett rosa elefanter (det vill säga något som inte finns), så är det väl inte orimligt att fråga, menade han det bokstavligen?

Frågan är bara vad det lönar till att diskutera vad han menat eller inte menat?
Det påverkar inte det faktum att TS är klar med relationen.

 

[cirkus]

Jag tror att ingen mår bra i en relation där den ena har anpassat sig efter den andra i ett jättestort beslut och att det blir svårt att få det att fungera, det blir helt ojämbördigt. Någon kommer alltid kunna dra kortet - men du bestämde ju xxxx så

 

[eventingmania]

Back again..

Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist men... Buke brukar vara kloka och det känns som att det hjälper både att skriva av sig och kanske få lite input från människor "utanför".

Förra veckan fick jag äntligen, slutgiltigt ur mig till sambon att jag inte vill ha barn.
Någonsin, alls. Inte 80% säker på att jag inte ville, som tidigare, utan det finns inte på kartan.

Jag har ju tänkt på detta nästan varje dag nu i ett halvår, och har nog bearbetat det mycket mer än vad han har. I mitt huvud innebär detta att vi inte kan fortsätta vara ett par.

Han har hela tiden talat om barn och familj som något av det viktigaste i hans liv. Att han inte kan föreställa sig att bli gammal utan att ha bildat familj. Nu när jag säger detta, att det kommer inte på några villkor bli med mig, börjar han säga att han inte riktigt vet, att han kanske ändrar sig. Att det inte är bråttom för honom att komma fram till om han verkligen vill ha barn eftersom han ändå inte vill ha barn "nu".

Själv ser jag inga framtidsutsikter för oss. Även om jag älskar honom och bryr mig om honom, så har jag det inte i mig att gå runt och känna som att jag tagit bort hans möjligheter att bilda familj.

Vet att det är mycket för min egen skull, det är ju egentligen upp till honom att bestämma över sitt liv, men någonstans måste jag väl också få bestämma hur jag ska ställa mig till det. Om jag vill, eller ens kan, tro på att han plötsligt skulle ändra hela sin inställning. Samt att jag inte heller känner att jag orkar ge det 1-5 år av osäkerhet tills han ~bestämt sig~, för att sedan gå igenom detta igen.

Han har dessutom sen detta (förvisso inte ens en vecka sedan ännu), både sagt att han "självklart respekterar hur jag känner", för att i samma diskussion framhålla att "men man kan aldrig säga HELT säkert hur framtiden blir, du kan väl förklara alla dina skäl till att inte vilja ha barn mer ingående, och det finns ju hormoninjektioner man kan ta, så kanske du ändrar dig ändå?".
Så för mig känns det mest som att han absolut vill ha barn, men vill hitta sätt att få förhållandet att fungera ett tag till.

Jag ser inte möjligheten för det, är jag galen?
(Ändå satt jag där, i stundens hetta, som en feg idiot, och sa att jag älskar honom ju och visst skulle vilja fortsätta försöka med vårt förhållande.. Förvisso så älskar jag honom, och det kanske skulle gå att rädda oss OM det inte vore för detta, men jag kan liksom inte ignorera denna fråga när jag försöker se en framtid ihop...)

Egentligen vet jag nog vad jag vill. Men hur GÖR man? Vad väntar man in i en sånhär situation?
Han har redan sagt att att han inte gör slut i förhållanden, punkt. Så han är alltid den som är villig att försöka lite till. Han förstår inte heller varför två människor skulle avsluta en relation som är ( i det mesta andra) bra.

Medan jag själv mycket hellre ser ett avslut innan allt är dåligt, bittert och spänt. Med andra ord är det jag som kommer få vara bad guy. Få höra att jag inte älskar honom tillräckligt, att jag ger upp, att jag vill kasta bort allt vi har och de fyra år vi varit tillsammans.

Sitter också och känner att jag borde haft guts nog att få fram detta redan förra veckan när vi pratade, när han frågade om jag ville försöka annars kunde jag göra slut på en gång. Men jag fick inte fram det. Har så dåligt samvete känner att jag nu lurat honom. Även om jag också tänkt och tänkt sedan dess och det är ett så stort beslut att jag också behöver komma fram till vad jag vill och att jag är redo?

Det känns som att jag aldrig kan förklara för honom hur detta känns som en omöjlig ekvation för mig, även om han skulle säga att han ändrat sig.

Svårt och så mycket känslor.

Packa å dra! Det där är inte hälsosamt på något vis

 

[Utsikt]

Säg till honom att det inte spelar någon roll vad han säger. Du kommer inte att gå in i någon diskussion och du har fattat ditt beslut.

Jag förstår att man vill vara snäll när man är den "hemska" parten som lämnar, och vill ge en förklaring. Har själv vart i den sitsen med en man som kunde tjata ihjäl en gråsten, och insåg till slut att det inte fanns några rätt svar, han ville bara knäcka min argumentering.

Ja jag måste det. (Hjälper alltid att höra, även om jag "vet".)
Han är dessutom extremt bra på att diskutera bort mig. Så måste bara hålla fast vid "jag har bestämt mig".

Jag tror att ingen mår bra i en relation där den ena har anpassat sig efter den andra i ett jättestort beslut och att det blir svårt att få det att fungera, det blir helt ojämbördigt. Någon kommer alltid kunna dra kortet - men du bestämde ju xxxx så

Nej precis, exakt det är jag är rädd för. Och hur välmenande han än kan vara sedan så skulle det alltid hänga där för mig.
Kan inte leva resten av mitt liv med dåligt samvete.

Usch, sitter på jobbet, slutar om 30min.
Fyfan. Är nog inte tillräckligt bra skådis för att hålla fasaden uppe när jag kommer hem. (Säkert lika bra.)
Och känner mig verkligen oförberedd ändå.

 

[Utsikt]

Usch jag orkar inte att han skriver nu och ser fram emot att träffa mig efter jobbet, kommer bryta ihop.
Vill inte att det ska ta slut. (Vill inte att JAG ska vara anledningen.)
Men varken kan eller vill leva så.

Oavsett hur mycket han säger att jag inte skulle behöva ha dåligt samvete. Så skulle jag ha det.
Även om vi har massor med fina saker ihop. Så vill jag inte mötas i detta i någon slags halvtaskig "skjuter allt på framtiden kompromiss" som ingen skulle bli lycklig av.

Hur man nu får det att låta logiskt när den andra personen säger "men det är ju upp till mig om jag bestämmer att jag hellre vill vara med dig än ha barn?". För så är det ju. Men ändå inte.

 

[Red_Chili]

Hur man nu får det att låta logiskt när den andra personen säger "men det är ju upp till mig om jag bestämmer att jag hellre vill vara med dig än ha barn?". För så är det ju. Men ändå inte.

Även OM han bestämmer sig för att han hellre vill vara med dig än ha barn, så spelar det faktiskt ingen roll eftersom du inte vill vara med honom. Om han sedan vill vara med dig? Tja, synd för honom! Du ska inte vara med honom "för att vara snäll". Lämna honom nu. Det är ju det du vill och därmed det enda vettiga att göra.

 

[tanten]

Usch jag orkar inte att han skriver nu och ser fram emot att träffa mig efter jobbet, kommer bryta ihop.
Vill inte att det ska ta slut. (Vill inte att JAG ska vara anledningen.)
Men varken kan eller vill leva så.

Oavsett hur mycket han säger att jag inte skulle behöva ha dåligt samvete. Så skulle jag ha det.
Även om vi har massor med fina saker ihop. Så vill jag inte mötas i detta i någon slags halvtaskig "skjuter allt på framtiden kompromiss" som ingen skulle bli lycklig av.

Hur man nu får det att låta logiskt när den andra personen säger "men det är ju upp till mig om jag bestämmer att jag hellre vill vara med dig än ha barn?". För så är det ju. Men ändå inte.

Om du tror att han kommer att prata ikull dig - Skriv ner korta punkter med det du vill säga.
Inga diskussionen om varför och utifall-att-om.

 

[Utsikt]

Även OM han bestämmer sig för att han hellre vill vara med dig än ha barn, så spelar det faktiskt ingen roll eftersom du inte vill vara med honom. Om han sedan vill vara med dig? Tja, synd för honom! Du ska inte vara med honom "för att vara snäll". Lämna honom nu. Det är ju det du vill och därmed det enda vettiga att göra.

Kanske är fräckt men du och 'killen du träffar' har faktiskt öppnat mina ögon för att det kan vara lite lättare. Att det inte ingår att projektleda och extramorsa allt.

Det verkar fint