Bryta upp med sambo (långt)

[corzette]

Håller med många som är oroliga för dej.

För att hårddra din situation så låter det som du får fram ett förhållande med förminskande/psykisk misshandel.
Du vet där mannen säger att han älskar henne, MEN han önskar bara att hon skulle ändra på en sak.
Kvinnan ger med sej, hon älskar honom ju. EN sak är ju ingenting....
Allt är jättebra ett tag sen kommer "jag älskar dej massor, MEN det finns en sak"
och så fortsätter det så.
Känns som att du själv "känner detta" att du inte gillar vart ert förhållande är på väg. Du vill inte bli manövrerad på det sättet.
Det kommer du aldrig kunna förklara för honom, för han förstår inte vad du pratar om... Eftersom det är hos DEJ problemet ligger (enligt honom är ju allt jättebra) ...

Jag förstår att du älskar honom och det är ju där du måste sätta din "hälsa" före kärleken.
Och tro mej det ÄR SVÅRT ... Det tänker ingen säga nåt om.

Råden ovan att ringa kvinnojourer mm är inte fel. De har varit med om betydligt värre situationer än din, alla dagar i veckan MEN det alla vet är att det börjar smått, ALLA de pratar med kan intyga hur BRA personen va innan det gick utför... Att du reagerar redan på dessa små signaler kan vara din "life saver".

 

[eventingmania]

Ja det är svårt.. Jag kan ju, om vi kommunicerar (som jag inte heller är så bra på) och jobbar på annat i relationen, se 1-2 jättefina år till, kanske.

Men sen då?

Han ser det som att nu har jag sagt vad jag vill. Han väljer själv nu att vara med mig även om han vet att jag inte vill ha barn. Han kan (rimligt) inte ta ställning till om han vet exakt om han vill ha barn eller ej än.
Fair enough.

Alltså borde jag inte ha problem och dåligt samvete för att "ta bort hans alternativ" och alla dessa ~eventuella problem, för man kan aldrig spå i framtiden. (Håller med lite, men det hjälper inte hur jag känner.)

Men jag kan inte se vår lycka särskilt länge innan det pockar på igen.
Han har också gjort det mycket klart att gör jag slut över "det här" så kommer han aldrig att förlåta mig, för det är bullshit och stupid. Känslorna talar, men jag tror att det alltid kommer vara reaktionen.

Så.. Nu eller sen, börjar det ju mer luta åt att packa en väska, annonsera att det är slut för att man inte vill vara i relationen längre, och dra. Kan nog släppa tanken på den där mogna diskussionen.

Så oavsett om jag vill försöka nu så gott vi kan, för det fina vi har, så får jag nog vid ev uppbrott HELT embrace att vara bad guy och faktiskt bara... Announce and leave.

Tror inte det kommer finnas någon anledning som lugnt accepteras.

Det här är INTE kärlek, det är medberoende och manipulation. Du måste verkligen se till att packa och dra dig ur den här extremt osunda relationen per omgående!

 

[xfie]

Han ser det som att nu har jag sagt vad jag vill. Han väljer själv nu att vara med mig även om han vet att jag inte vill ha barn.

Det här är skevt. Han ser det som att du har sagt vad du vill och nu är det upp till honom att bestämma om er relation ska fortsätta eller inte. Det är det inte. Båda två måste vara samtyckande i en relation, det räcker inte med att mannen är det.

Dra plåstret bara. Det kommer vara riktigt jobbigt ett par veckor, kanske någon eller några månader framöver, men spola fram tiden ett halvår, ett år eller fem år och jag är säker på att du kommer vara långt mycket lyckligare än vad du är just nu. Du behöver ingen man, och framför allt behöver du inte någon man som tar sig sådana absurda friheter att bestämma vad du ska vilja och göra.

 

[Utsikt]

1-2 fina år till? Är han en hund som du överväger att avliva?

Du skrev något tidigare om att alla hans relationer har haft ett dåligt slut. Kan det vara så att han är den gemensamma nämnaren där? Isåfall kanske du ska begränsa dina försök att få ett trevligt uppbrott, man kan inte vinna allt.

Åk bort över helgen och lämna ett brev med vad du vill säga till honom, ostört av hans panik. Självklart har han panik, nästan alla som blir lämnade har det och många blir otroligt irrationella. När en person jag älskade gjorde slut kom jag på mig själv med att hoppas att jag var gravid så att han alltid skulle behöva finnas i mitt liv När jag till slut kom helskinnad ut på andra sidan insåg jag att hans beslut var bra. Det hade inte funkat i längden mellan oss och jag ville ju egentligen inte flytta med honom till en annan del av landet även om jag intalade mig det.

Tänk ut fem saker som du vill göra men som han inte vill göra. Det ska du göra när ni har separerat!

Jag vill ju inte tänka så men det är nog absolut så... Det kanske finns en förklaring till att hans senaste ex bara packade sina saker och drog. (Och vem var emotionellt stöd i 2mån när hon gjort slut och han behövde processa och blev sen ihop med karln? Jepp.)

Det är nog mycket att jag inte vill lämna ett bra och göra slut i "tysthet" så att säga, och bara försvinna, för så gör man inte. Ungefär som att göra slut över sms (i mitt huvud). Men jag ser ju inte hur jag ska hålla ut att göra det face to face heller.

För i stundens hetta ser jag absolut hur bra vi skulle kunna ha det. Om en massa saker som inte ändrats på fyra år plötsligt ändras. (Förutom barnfrågan.) Han är extremt bra på att prata logiskt och sansat om hur vi kan jobba oss förbi dessa saker, och ja, det känns verkligen på djupet att jag överdriver och gör problem av saker som inte behöver vara det.

Där sa du något! Det finns nog en djupare anledning tll att jag, när jag tänker på roliga saker jag vill göra, alltid först tänker att jag vill göra dem med en vän, snarare än min partner

Deet här resonemanget leder väl till att du inte kan göra slut så länge han inte tar det bra? Eller att du väntar på att det ska bli ett sansat och resonerande, förstående avslut?

Väldigt väldigt få relationer slutar i i värme och förståelse. Det ÄR en stor förändring av separera. Oavsett om man är den som lämnar eller den som blir lämnad. Eller för den delen om bägge är överens.

Sista meningen - du behöver inte ha en accepterad ANLEDNING. Det viktiga är att du inte vill. Inte vill se en framtid tillsammans.

Sluta ta sån förbaskad hänsyn till hans känslor och argument. Gå på dina känslor.
Är de känslorna att du vill fortsätta och vara tillsammans med honom så fine. Men det ska vara DITT beslut. Inte grundat på varken hans tjat, hot eller ultimatum

Nej precis. I en perfekt värld är det ju ett sansat och lugnt avslut jag vill ha. Måste nog försöka inse att det inte kommer bli så, inte när det är skarpt läge sas. Vet det var en period i vintras när han nog hade något på känn (då var det iofs egentid jag ville prata om) och verkade mer.. Melankolisk men accepterande, sa att vi haft 4 bra år och att det aldrig skulle ändras oavsett vad som hände. Var är det nu? (Ja, det var ju nog till 99% för att det inte var skarpt läge då.)

Fetade; men det är så SVÅRT.

Känslan jag har nu är att jag fortfarande inte ser oss i framtiden. Men att jag behöver tid att, hmm, hitta det i mig att lämna utan att sätta mig och vilja förklara och trösta osv. Just nu känns det som att jag inte kan acceptera hans reaktioner, eller hur man ska säga. (Typ, jag kan inte lämna förrän han förstår - och jobbar jag inte med att acceptera att han inte kommer förstå, så blir det ju aldrig.)

Vill du fortsätta relationen trots allt måste du vara säker på att han har klart för sig att han kommer få försaka sin önskan att få barn om han vill leva sitt liv med dig. Och att det innebär att han aldrig någonsin får sätta den pressen på dig. Jag tror inte att han har fattat allvaret i detta.

Det tror inte jag heller. Särskilt som att han inte verkar kunna sluta, ens i fem minuter, säga "men ingen VET alla kan ändra sig senare i livet".

1-2 jättefina år av att du anpassar dig efter honom, hindrar dig från att göra sådant du vill och konstant undrar "hur länge till ska vi hålla på"?

Vad spelar det för roll om han "förlåter dig" eller inte för att du gör slut? Du gör inte slut för att vara snäll mot honom, du gör slut med honom för att leva DITT liv, ta hand om dig själv, för att själv få må bra och göra det som gör att du känner dig levande. Han får ta ansvar för sitt liv. Alla människor möter motgångar någon gång i livet, om det faktum att du ska lämna honom är en stor motgång för honom eftersom han inte fått som han vill, tja, då får han väl för sjutton lära sig hantera det? Kan han inte själv så är det fullt möjligt för honom att söka hjälp.

Det enda som får dig att vara "the bad guy" är om du kör över dig själv och ditt eget välbefinnande för att göra någon annan glad. Du HAR gett honom möjligheter till diskussion på alla tänkbara sätt, du har gett honom chanser, du har försökt. Hur skulle det på något sätt alls kunna få dig till "the bad guy"? För att ni vill olika? Det är väl i så fall snarare "Synd att ni inte passade ihop" än att någon av er är dum?

Nej alltså här kämpar jag ju med min egen hjärna..

Precis, vi vill olika. Och när jag försöker säga det, så är det (såklart) "men vi är inte så olika, allt kommer bli jättebra, vi kan lösa det här". Och eftersom jag inte vill ändra hur jag vill leva mitt liv, så måste han ändra på hur han lever sitt. Vill jag ens leva med någon som ändrar sig så mycket från hur han är naturligt? Jag vill ju att han ska vara i en relation där han gör det han vill också, inte bara försöker ändra 70% av sig själv för min skull. Det blir så ojämnt.

Nej men fy för i hela helvetet?! Han ger ju dig NOLL existensberättigande!!

Oavsett hur mycket han skulle försöka ta tillbaka detta uttalandet (vilket han inte öht verkar kunna tänka i banorna på om man läser hela din tråd) så är detta ett helt vidrigt förhållningssätt till en annan människa!!

Fy fan vad upprörd jag blev nu! För mig är detta manipulation och psykisk misshandel.

Nej, mina problem (alltså, jag kan inte acceptera att han skulle ändra sig från att vilja ha barn) är inte problem, och att jag skulle må dåligt/ha dåligt samvete över att påverka det beslutet hos en annan människa, är ett icke-problem, i mitt eget huvud, och något jag isf får komma över. Prata med din psykolog om det och get over it, typ.

Sedan som sagt, att det skulle vara rekationen om jag gjorde slut över "det här", så undrar jag i mitt stilla sinne vad som skulle vara en "godkänd" anledning då

Att han aldrig kommer att förlåta dig och att det du säger är bullshit är ett sätt att manipulera dig, han tar sig rätten att bestämma vad du känner och vad du vill.

Om du behöver argument till varför ni ska separera nu kan du säga att vara ihop med dig hindrar honom från att hitta någon som vill bilda familj med honom.

Det är det nog. Jag vill bara inte acceptera att det är det.

Det sista har jag försökt säga, men då heter det ju att han inte ALLS är säker på att han vill ha familj. Att vara med mig är mycket mer värdefullt för honom. Svårt att logiskt säga emot. Och särskilt svårt att hitta orden när jag är på nivån hulkgråt. Verkar som att jag behöver lite tid och emotionell rustning.

 

[athena_arabians]

Jag vill ju inte tänka så men det är nog absolut så... Det kanske finns en förklaring till att hans senaste ex bara packade sina saker och drog. (Och vem var emotionellt stöd i 2mån när hon gjort slut och han behövde processa och blev sen ihop med karln? Jepp.)

Det är nog mycket att jag inte vill lämna ett bra och göra slut i "tysthet" så att säga, och bara försvinna, för så gör man inte. Ungefär som att göra slut över sms (i mitt huvud). Men jag ser ju inte hur jag ska hålla ut att göra det face to face heller.

För i stundens hetta ser jag absolut hur bra vi skulle kunna ha det. Om en massa saker som inte ändrats på fyra år plötsligt ändras. (Förutom barnfrågan.) Han är extremt bra på att prata logiskt och sansat om hur vi kan jobba oss förbi dessa saker, och ja, det känns verkligen på djupet att jag överdriver och gör problem av saker som inte behöver vara det.

Där sa du något! Det finns nog en djupare anledning tll att jag, när jag tänker på roliga saker jag vill göra, alltid först tänker att jag vill göra dem med en vän, snarare än min partner



Nej precis. I en perfekt värld är det ju ett sansat och lugnt avslut jag vill ha. Måste nog försöka inse att det inte kommer bli så, inte när det är skarpt läge sas. Vet det var en period i vintras när han nog hade något på känn (då var det iofs egentid jag ville prata om) och verkade mer.. Melankolisk men accepterande, sa att vi haft 4 bra år och att det aldrig skulle ändras oavsett vad som hände. Var är det nu? (Ja, det var ju nog till 99% för att det inte var skarpt läge då.)

Fetade; men det är så SVÅRT.

Känslan jag har nu är att jag fortfarande inte ser oss i framtiden. Men att jag behöver tid att, hmm, hitta det i mig att lämna utan att sätta mig och vilja förklara och trösta osv. Just nu känns det som att jag inte kan acceptera hans reaktioner, eller hur man ska säga. (Typ, jag kan inte lämna förrän han förstår - och jobbar jag inte med att acceptera att han inte kommer förstå, så blir det ju aldrig.)


Det tror inte jag heller. Särskilt som att han inte verkar kunna sluta, ens i fem minuter, säga "men ingen VET alla kan ändra sig senare i livet".



Nej alltså här kämpar jag ju med min egen hjärna..

Precis, vi vill olika. Och när jag försöker säga det, så är det (såklart) "men vi är inte så olika, allt kommer bli jättebra, vi kan lösa det här". Och eftersom jag inte vill ändra hur jag vill leva mitt liv, så måste han ändra på hur han lever sitt. Vill jag ens leva med någon som ändrar sig så mycket från hur han är naturligt? Jag vill ju att han ska vara i en relation där han gör det han vill också, inte bara försöker ändra 70% av sig själv för min skull. Det blir så ojämnt.



Nej, mina problem (alltså, jag kan inte acceptera att han skulle ändra sig från att vilja ha barn) är inte problem, och att jag skulle må dåligt/ha dåligt samvete över att påverka det beslutet hos en annan människa, är ett icke-problem, i mitt eget huvud, och något jag isf får komma över. Prata med din psykolog om det och get over it, typ.

Sedan som sagt, att det skulle vara rekationen om jag gjorde slut över "det här", så undrar jag i mitt stilla sinne vad som skulle vara en "godkänd" anledning då



Det är det nog. Jag vill bara inte acceptera att det är det.

Det sista har jag försökt säga, men då heter det ju att han inte ALLS är säker på att han vill ha familj. Att vara med mig är mycket mer värdefullt för honom. Svårt att logiskt säga emot. Och särskilt svårt att hitta orden när jag är på nivån hulkgråt. Verkar som att jag behöver lite tid och emotionell rustning.

Jag får fortfarande varningsklockor. Ta dig bort snabbt och håll kontakt med kompis/släktingar HELA tiden. Tyvärr har vi ju sett för ofta att det blir farligast när kvinnan gör slut.

Var rädd om dig!

 

[Utsikt]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

 

[athena_arabians]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Stick. Fort som f-n.

 

[Wysiwyg]

@Utsikt Kan inte klippa ut citat snyggt på telefonen men du skriver ” Han är extremt bra på att prata logiskt och sansat om hur vi kan jobba oss förbi dessa saker, och ja, det känns verkligen på djupet att jag överdriver och gör problem av saker som inte behöver vara det.”

Nej, han är inte extremt bra på att prata logiskt och sansat. Han verkar däremot vara väldigt duktig på manipulation. Bara att det ligger ett hot över att han kommer hata dig och aldrig förlåta dig för att du gör slut är faktiskt sjukt. Man ska inte vara rädd för att göra slut med sin partner eller vara orolig över repressalier. Och i ett sunt förhållande kan man prata om det man känner utan att man själv känner sig som en drama queen eller att partnern får en att känna sig dum och som att ens känslor inte är av värde.

Att en man bara haft dåliga uppbrott och talar illa om alla sina tidigare partners är en stor varningsklocka för mig. Mogna och sansade människor kommer över uppbrotten och har inte en grudge till ex. Att tidigare partners till honom bara packat och dragit mitt i natten typ säger mer om honom än om dig. De har förmodligen haft lika svårt för att komma ifrån honom som du har.

Den emotionella rustning du väntar på kommer förmodligen bara bli svagare. Det blir inte lättare att ta sig ifrån en sådan man med tiden, bara svårare. Ju längre du stannar, ju mer kommer han manipulera och förvirra dig.

 

[corzette]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

NEJ ... Han LYSSNAR INTE !!! Eller jo tydligen på alla utom DEJ !!!

 

[Utsikt]

Har du en bra dialog med din psykolog om det hela? Det känns som att din sambo har ett starkt grepp om dig och att du behöver ett bra stöd för att orka ta dig ur det här. Tveka inte att ta hjälp av dina vänner också. Ibland behöver en luta sig mot andra för att ta sig framåt i livet.

Inte ännu. Eller, inte om det på den nivån, mer att jag hittills pratat om hur olika vi är etc. Senast igår var det mest att jag nog bestämt mig (för då trodde jag att jag skulle klara det).
Är det orimligt att skriva ut delar av den här tråden och ta med sig? Här känns det som om jag skrivit mer om exakta saker som sagts osv...

Håller med många som är oroliga för dej.

För att hårddra din situation så låter det som du får fram ett förhållande med förminskande/psykisk misshandel.
Du vet där mannen säger att han älskar henne, MEN han önskar bara att hon skulle ändra på en sak.
Kvinnan ger med sej, hon älskar honom ju. EN sak är ju ingenting....
Allt är jättebra ett tag sen kommer "jag älskar dej massor, MEN det finns en sak"
och så fortsätter det så.
Känns som att du själv "känner detta" att du inte gillar vart ert förhållande är på väg. Du vill inte bli manövrerad på det sättet.
Det kommer du aldrig kunna förklara för honom, för han förstår inte vad du pratar om... Eftersom det är hos DEJ problemet ligger (enligt honom är ju allt jättebra) ...

Jag förstår att du älskar honom och det är ju där du måste sätta din "hälsa" före kärleken.
Och tro mej det ÄR SVÅRT ... Det tänker ingen säga nåt om.

Råden ovan att ringa kvinnojourer mm är inte fel. De har varit med om betydligt värre situationer än din, alla dagar i veckan MEN det alla vet är att det börjar smått, ALLA de pratar med kan intyga hur BRA personen va innan det gick utför... Att du reagerar redan på dessa små signaler kan vara din "life saver".

Jag vill inte hålla med. Såklart, det känns ju helt världsfrånvänt, en SÅN person är jag ju inte med.
Dock har jag ju till och med i den här tråden varit nära att skriva "Ja men han har SÅ många bra sidor också, ni ser dem bara inte i den här tråden". Vilket både är sant men också obekvämt nära "ni känner honom inte som jag gör".

Här känns väl lite samma men olika. T.ex. istället för att jag ska ändra mig, så kan han absolut anpassa sig efter mina behov för han älskar mig SÅ mycket och bryr sig om mig. Men det är också jag som inte kan kräva honom "ut ur huset" för att jag behöver ensamtid är MITT problem. Att jag känner dåligt samvete över att han gör allt detta för min skull är samtidigt något jag absolut inte behöver, för det.. är inte för min skull? Åh jag vet inte.

Typ "jag ändrar mig för din skull för jag älskar dig minsann tillräckligt". Skulle jag försöka få fram detta skulle jag bli bortpratad på en sekund för hur försvarar man att någon bryr sig "för mycket om en"? Gah.

Det här är INTE kärlek, det är medberoende och manipulation. Du måste verkligen se till att packa och dra dig ur den här extremt osunda relationen per omgående!

Manipulationen vill jag inte se (för jag tror inte den är uttänkt i förväg, alltså finns den inte, ahem), men medberoendet är galet. Det är så mycket codependency här. Och att jag tänkt i termer av medberoende i kanske ett år, kanske borde få mig att vakna till lite. Det kan vara ett kärleksfullt förhållande utan att vara bra.

Det här är skevt. Han ser det som att du har sagt vad du vill och nu är det upp till honom att bestämma om er relation ska fortsätta eller inte. Det är det inte. Båda två måste vara samtyckande i en relation, det räcker inte med att mannen är det.

Dra plåstret bara. Det kommer vara riktigt jobbigt ett par veckor, kanske någon eller några månader framöver, men spola fram tiden ett halvår, ett år eller fem år och jag är säker på att du kommer vara långt mycket lyckligare än vad du är just nu. Du behöver ingen man, och framför allt behöver du inte någon man som tar sig sådana absurda friheter att bestämma vad du ska vilja och göra.

Jag tror det är hans exakta ord. Jag har bestämt mig och nu är det upp till honom att acceptera om han vill vara med någon som inte vill ha barn (just nu). Det har han gjort, alltså är det slutdiskuterat på den fronten. Enda han åtminstone sagt är att ja, han behöver mer tid att fundera på om han vill ha barn i framtiden. Men det är ju också ett sätt att säga att jag/vi "får" inte göra slut förrän han isf kommit på att vi tycker olika där ändå.

Jag får fortfarande varningsklockor. Ta dig bort snabbt och håll kontakt med kompis/släktingar HELA tiden. Tyvärr har vi ju sett för ofta att det blir farligast när kvinnan gör slut.

Var rädd om dig!

Har iaf massor med kontakt med både mamma och närmsta vännen. Och er
Sådär så jag känner att jag nu borde sluta prata om vår relation hela tiden, för jag fegade ändå ur.
Aah!

 

[the_connemara]

Om det kan hjälpa så läs om gaslighting!

 

[athena_arabians]

Inte ännu. Eller, inte om det på den nivån, mer att jag hittills pratat om hur olika vi är etc. Senast igår var det mest att jag nog bestämt mig (för då trodde jag att jag skulle klara det).
Är det orimligt att skriva ut delar av den här tråden och ta med sig? Här känns det som om jag skrivit mer om exakta saker som sagts osv...



Jag vill inte hålla med. Såklart, det känns ju helt världsfrånvänt, en SÅN person är jag ju inte med.
Dock har jag ju till och med i den här tråden varit nära att skriva "Ja men han har SÅ många bra sidor också, ni ser dem bara inte i den här tråden". Vilket både är sant men också obekvämt nära "ni känner honom inte som jag gör".

Här känns väl lite samma men olika. T.ex. istället för att jag ska ändra mig, så kan han absolut anpassa sig efter mina behov för han älskar mig SÅ mycket och bryr sig om mig. Men det är också jag som inte kan kräva honom "ut ur huset" för att jag behöver ensamtid är MITT problem. Att jag känner dåligt samvete över att han gör allt detta för min skull är samtidigt något jag absolut inte behöver, för det.. är inte för min skull? Åh jag vet inte.

Typ "jag ändrar mig för din skull för jag älskar dig minsann tillräckligt". Skulle jag försöka få fram detta skulle jag bli bortpratad på en sekund för hur försvarar man att någon bryr sig "för mycket om en"? Gah.



Manipulationen vill jag inte se (för jag tror inte den är uttänkt i förväg, alltså finns den inte, ahem), men medberoendet är galet. Det är så mycket codependency här. Och att jag tänkt i termer av medberoende i kanske ett år, kanske borde få mig att vakna till lite. Det kan vara ett kärleksfullt förhållande utan att vara bra.



Jag tror det är hans exakta ord. Jag har bestämt mig och nu är det upp till honom att acceptera om han vill vara med någon som inte vill ha barn (just nu). Det har han gjort, alltså är det slutdiskuterat på den fronten. Enda han åtminstone sagt är att ja, han behöver mer tid att fundera på om han vill ha barn i framtiden. Men det är ju också ett sätt att säga att jag/vi "får" inte göra slut förrän han isf kommit på att vi tycker olika där ändå.



Har iaf massor med kontakt med både mamma och närmsta vännen. Och er
Sådär så jag känner att jag nu borde sluta prata om vår relation hela tiden, för jag fegade ändå ur.
Aah!

Det är ytterst sällan någon är ihop "med en sån person". Lik förbannat blir kvinnor misshandlade och ihjälslagna. Jag är fortfarande extremt bekymrad för din säkerhet.

 

[SaraXX]

Har iaf massor med kontakt med både mamma och närmsta vännen. Och er
Sådär så jag känner att jag nu borde sluta prata om vår relation hela tiden, för jag fegade ändå ur.
Aah!

Nej du fegade inte ur. Du sa det bara inte just då.
Du säger det en annan gång istället.

 

[SaraXX]

Förresten @Utsikt, jag förstår det som att du känner hans ex? Känner du henne på den nivån att du kan prata om hur hon upplevde separationen ur de här aspekterna? Dvs säkerhet, manipulation, osv.

 

[starcraft]

Jag förstår att du vill ha ett ”fint” avslut, men ibland får man inte det hur gärna man än vill och försöker. Jag gjorde i princip slut på sms faktiskt, bara för att få det svart på vitt. Jag vet inte hur många gånger under året jag hade försökt lämna honom, men han alltid nästlade sig in, lovade att ändra sig osv osv.. Det följdes ändå av ett par veckor av dagliga försök av övertalning om att vi ändå skulle försöka under den tiden vi bodde ihop innan vi kunde separera helt och sen följde månader av i princip stalking och övertalningsförsök. Jag lyckades ändå klara mig ”helskinnad” dvs utan fysiska men. Det tog mig bara typ 2 år innan jag ens tittade åt en man igen.

jag ser så mycket varningsflaggor, så ta dig därifrån så snart det bara går. Släpp alla tankar om ett fint avslut - han kommer göra det omöjligt för dig att få det avslut du vill. Det ligger inte i hans intresse.

 

[Lovisaleonora]

Jamenalltsåsåhär: OM det inte var brytläge innan denna tråden (som uppkom för att det är brytläge) så är det ju NU det kommit fram vilken person han egentligen är. När det kommer till svåra saker i livet, när det blir korvigt och lite jobbigt: då blir han en fullfjädrad rövhatt.

"I nöden prövas vännen" heter det så vackert. Eller i det här fallet: partnern. Vill du V E R K L I G E N lägga så mycket som en timme till på den här relationen? Finns det V E R K L I G E N en väg framåt efter det du sett nu? Personligen hade jag fått en dålig smak i munnen bara av tanke på att gå hem och bli övertalad till något han fått för sig för stunden.

Han ÄR manipulativ. Han sitter kanske inte och funderar på vägar att få sin vilja fram, men han vässar definitivt argumenten för att få rätt i att du ändrar dig. Att ens VILJA ändra någons åsikt i en så viktig fråga känns helt häpnadsväckande.

Det är tid. Det är tid att välja dig själv. Han bestämmer själv vilket uppbrott han vill ha, det skapar han själv. Du kan bara svara för din del (du kanske kan låta bli att slänga porslin?) Vill han vara oförlåtande, oresonlig och dryg kan du inte göra ett skit åt det. Du kan bara ansvara för ditt eget uppförande. Låt honom visa vilken sorts människa han är. Han kommer inte att svika dina förväntningar...

 

[Utsikt]

@Utsikt Kan inte klippa ut citat snyggt på telefonen men du skriver ” Han är extremt bra på att prata logiskt och sansat om hur vi kan jobba oss förbi dessa saker, och ja, det känns verkligen på djupet att jag överdriver och gör problem av saker som inte behöver vara det.”

Nej, han är inte extremt bra på att prata logiskt och sansat. Han verkar däremot vara väldigt duktig på manipulation. Bara att det ligger ett hot över att han kommer hata dig och aldrig förlåta dig för att du gör slut är faktiskt sjukt. Man ska inte vara rädd för att göra slut med sin partner eller vara orolig över repressalier. Och i ett sunt förhållande kan man prata om det man känner utan att man själv känner sig som en drama queen eller att partnern får en att känna sig dum och som att ens känslor inte är av värde.

Att en man bara haft dåliga uppbrott och talar illa om alla sina tidigare partners är en stor varningsklocka för mig. Mogna och sansade människor kommer över uppbrotten och har inte en grudge till ex. Att tidigare partners till honom bara packat och dragit mitt i natten typ säger mer om honom än om dig. De har förmodligen haft lika svårt för att komma ifrån honom som du har.

Den emotionella rustning du väntar på kommer förmodligen bara bli svagare. Det blir inte lättare att ta sig ifrån en sådan man med tiden, bara svårare. Ju längre du stannar, ju mer kommer han manipulera och förvirra dig.

Jag vill nog bara inte erkänna för mig själv att jag är i ett sånt förhållande.

Ja, det är ju så. Verkligen ett tydligt tecken på.. något.

 

[Sleepy]

Inte ännu. Eller, inte om det på den nivån, mer att jag hittills pratat om hur olika vi är etc. Senast igår var det mest att jag nog bestämt mig (för då trodde jag att jag skulle klara det).
Är det orimligt att skriva ut delar av den här tråden och ta med sig? Här känns det som om jag skrivit mer om exakta saker som sagts osv...

Visst kan du skriva ut och ta med, gör det.

Sen är det helt ok också om du har en vän med dig, när du talar om för sambon att du vill separera. Prata om det i förväg, att du behöver stöd för att stoppa hans argumentation och låta dig få säga det du behöver utan diskussion. För det är inget att diskutera, det är inget han ska fundera på - det är ditt beslut, ditt liv. Du vill inte. Det har inte med barn eller inte barn att göra, du har fått nog av relationen. End of story. Han behöver flytta ut. Har du nån bra vän med lite skinn på näsan?

 

[kolblakkur]

Det här måste jag få ur mig, också, för jag är helt... paff.
Alltså. Vi har denna diskussion, jag har inte gjort slut, utan det är väl något vagt om att jag kommer försöka komma över mina problem. Enda styrkan jag behöll var väl att inte haspla ur mig att jag "lovar att komma över mina problem så vi kan vara tillsammans förevigt sedan". No promises, åtminstone.

Nåja, han är ledsen och upprörd, det kan jag förstå ur hans synvinkel, så han går ut på en promenad.

Kommer tillbaka och INLEDER med hur han lyssnat på podcasts om folk som inte vill ha barn, vill ha barn, etc etc.
Och återberättar en som matchar vår situation en del (fast de var gifta etc).

-
Där mannen inte var säker på om han ville, kanske senare men inte nu.
Kvinnan ville inte, och det var ok för dem. De bestämde att snacka igen fem år senare (då de var 35).
Fortfarande ville inte kvinnan och mannen kände "vet ej, men inte än".
2-3år senare kommer mannen och säger till kvinnan att OM hon skulle vilja ha barn, så är känner han sig redo. Kvinnan vet inte, men börjar fundera på tiden om 20år och försöker föreställa sig ett liv utan barn, och känner att, det vore nog fint ändå. De bestämmer sig för att sluta med preventivmedel på sitt 10-årsjubileum.

Kvinnan blir gravid, mannen lycklig, kvinnan ändå tillfreds med sitt beslut. Men ingen såndär omvälvande kärlek under graviditeten och fortfarande lite nervös. Sedan föder hon barnet och berättar att NÄR hon fick hålla i sitt barn för första gången så var det en sådan otrolig kärlek och det bästa i hennes liv etc etc.
-

Hans poäng var väl återigen att man VEEET ALDRIIIIIG.
Är jag galen eller blev jag just lectured om att jag kommer nog ändra mig? (Inte för att han sa exakt det.)
Direkt efter hela vår diskussion?
Jag fick ur mig något mjäkigt "Du förstår väl att det här kan kännas lite pressande, under rådande omständigheter?"
Åh nej, det är inte alls menat att vara pressande, han menar bara att det kan säkert vara bra för oss att lyssna på andra människors erfarenheter, både de som vill och inte vill osv. (Till och med hans exempel om en som inte ville innehöll ett "men hon sa att hon kan såklart inte veta 110% in iframtiden.)

Sidospår här men.. WHAT??

Det lär väl ändå inte bli några barn gjorda för vem fan vill ligga med en sån person?

Hade lämnat direkt.

 

[Wysiwyg]

Det lär väl ändå inte bli några barn gjorda för vem fan vill ligga med en sån person?

Hade lämnat direkt.

Jag tycker ditt inlägg kan uppfattas som ganska skuldbeläggande, TS är ju uppenbarligen tillsammans med mannen.

Att bara lämna direkt är inte så enkelt, finns där psykisk misshandel och inslag av manipulation är det inte så bara att gå. Det är inte en viss typ av kvinnor som inte lämnar dessa män. Alla kan hamna i en situation med en skuldbeläggande och manipulerande man med psykisk misshandel. Och då är det inte så bara att gå, det krävs en rejäl styrka för det.