Ingen gemensam ekonomi, vi betalar allt 50/50 (eller, håller koll på vem som är skyldig vad i en kvittoapp). Jag såg för några månader sen till att få in hyra fram till september + lite extra för att inte behöva tjata om det "efter". Hellre att jag för tillbaka till honom då, som inte har något emot att göra det.
(Om någon undrade ifall detta är en helt ny tanke, ehm
)
Nä, precis. Finns nog inget som heter en bra tidpunkt, om inte båda är helt överens.
Kommer alltid kännas skit, men det är för något bättre.
BRA att ni inte har gemensam ekonomi. Det gör ju det hela enklare rent praktiskt.
Och precis som du nog förstår så nej, så länge han inte vill så kommer "rätt tidpunkt" aldrig dyka upp - och han har redan sagt att han aldrig är den som lämnar ett förhållande. Alltså kommer det aldrig finnas rätt tidpunkt för honom.
Jag förstår fullt ut att han har bra sidor också och att de gör det svårare att lämna. Men alltså, alla människor, även galna massmördare, har bra sidor. Hade människor varit antingen goda eller onda så hade det varit oerhört mycket lättare att aldrig hamna i dåliga relationer, aldrig bli sviken, aldrig råka ut för våld inom relationer osv. Tyvärr sker sådant "överallt" hela tiden.
En av mina tidigare partners var en av de roligaste personer jag mött. Han var kvicktänkt och underhållande, kunde bjuda på sig själv, var kunnig inom många områden och pluggade något avancerat vid universitetet. Dessutom såg han bra ut och hade fin röst, och gillade hundar. Men, han var också oerhört svartsjuk av sig, hade universums största offerkofta och kunde öht inte hantera motgångar. Han ville ha allt perfekt enligt hans bild av perfektion och visste inte alls hur han skulle lösa något problem alls som dök upp, han tyckte det var bättre att jag gjorde det. Och det var klart att jag hjälpte honom, jag tyckte ju om honom! Det märktes dock snabbt att min hjälp inte räckte, det blev ändå aldrig bra och totalt sett så mådde jag sämre och sämre under tiden med honom, trots att vi ibland skrattade så vi grät och hade riktigt kul ihop. Till sist fick jag nog och bad honom dra åt helvete. Han påstod visserligen att han skulle ta livet av sig om jag dumpade honom, men jag gjorde det ändå, för att klara mig själv. Och jadå, han klarade sig finfint, gemensamma bekanta berättade efteråt lite om vad han pysslade med och det gick ingen nöd alls på honom. Tveklöst vid liv alltså.
Flera år senare hade jag hunnit träffa flertalet olika personer, attraktiva och roliga män men tja, jag var fullständigt ointresserad av någon riktigt nära relation och hade ingen som helst lust att vara någons projektledare eller någon som ska på något sätt alls passas in i en förutbestämd mall. Så råkade jag träffa killen som jag träffar nu. Också underbart rolig, kvicktänkt, välutbildad, löjligt snygg och tyckte om djur. Så långt var de ganska lika med andra ord. Men sedan skiljer de sig åt, för där exet valde att ha mig som "den som skulle lösa allt" så berättade killen jag träffar nu hur han på eget initiativ letat upp psykolog under en tid då livet var tufft, för att inte hamna i ett läge där andra belastas för hårt och för att faktiskt
lösa de problem som dyker upp. Han utgår också från att vi bara missförstått varandra när vi väl blir tjuriga, inte som exet som direkt blev arg för att jag "var dum". Och när vi då missförstår varandra, då gör han sitt bästa för att reda ut det missförståndet innan vi blir arga, och ger mig fullt utrymme att vara ensam om så behövs. Dessutom hjälper han självmant till med vardagssysslor som inte på något sätt behöver vara gemensamma (tex håller koll på mina hundars vattenskålar, letar fästingar efter promenader, kokar tevatten åt mig eller lägger min mobil på ett ställe där jag faktiskt hittar den sedan...). Helt enkelt en respektfull och omtänksam person, mot alla. Och eftersom vi har gemensamma intressen och har otroligt lätt för att kommunicera så fungerar allting bara enkelt.
Jag vägrar tro att killen jag träffar nu är sådär jätteunik egentligen. Unik i mitt liv, absolut. Men om andra vågar lämna sina dåliga relationer så kan de i många fall också hitta någon som de passar utmärkt med. Det gäller bara att våga ta sig själv seriöst också, och att säga nej till de som försöker pressa in en i förutbestämda mallar eller önskebilder av perfekta liv.
)
