Bryta upp med sambo (långt)

[Shaggy]

Jag tolkar det som att både TS och pojkvännen är väldigt unga utifrån texten jag läst och därför tycker jag personligen att det är lite magstarkt att kalla honom diverse grejer som han blivit kallad i tråden. Fick inte alls dom vibbarna av det jag läst utan snarare två personer som inte alls fungerar på samma sätt eller har samma syn på livet.Tycker ärligt talat att det blev väldigt hetsigt från start och därför har jag heller inte brytt mig om att läsa sida efter sida med i princip samma kommentarer. Nu lämnar jag tråden då jag inte har lust att diskutera barn eller inte i 7 sidor till.

Ts har dessutom uppenbarligen redan löst relationen på ett bra sät där båda kommit till insikt.

Ja och eftersom de är två personer som inte fungerar ihop så är ju återigen barnfrågan en ickefråga.
Ledsen men jag kan verkligen inte släppa varifrån behovet av att påpeka att "du ändrar dig nog" kommer. För mig är det så extremt respektlöst att säga så till någon oavsett om det är på "lilla vän" stadiet eller inte.

 

[Voeux]

Gällande att ändra sig så gäller väl det precis allting och inte enbart att senare i livet vilja ha barn. Man kan lika gärna vara en person som tror sig vilja ha barn för att sen inse att det vill man inte alls. Eller vilja flytta ut på landet men man blir kvar i stan. Eller vilja resa jorden runt men köper en gård i stället. Alltså, man kan alltid ändra sig om allting, eller så gör man det inte. Det skeva i det hela är väl att gå runt med "du kanske ändrar dig" attityd till folk oavsett om det är partner eller inte. Det kanske de gör, eller inte, gemensamt är väl att de flesta tenderar att känna sig rätt förminskade när andra bemöter en med den inställningen.

 

[Utsikt]

Apropå ålder så 31 och 35, men men. Kan nog verka yngre, är mitt första förhållande sen jag var 19 så.

Sedan som så många sagt så hängde det till syvende och sist verkligen inte på bara barnfrågan. Han ändrade ju sig till "nej men jag vill absolut inte ha barn" när det krisade/jag inte backade, men reaktionen då var trots allt inte "ja men toppen då fortsätter vi lyckliga i alla våra dagar".

Har tänkt uppdatera tråden lite mer ordentligt, och tycker det är skönt att skriva ned, men jag ska bara få ihop vad jag ska skriva också. Till större delen mår jag rätt bra, men ska jag vara helt ärlig har jag nog inte processat så mycket som jag "borde" ännu heller. Får kanske ge det mer tid, helt 'enkelt'.

 

[Cambrie]

Apropå ålder så 31 och 35, men men. Kan nog verka yngre, är mitt första förhållande sen jag var 19 så.

Sedan som så många sagt så hängde det till syvende och sist verkligen inte på bara barnfrågan. Han ändrade ju sig till "nej men jag vill absolut inte ha barn" när det krisade/jag inte backade, men reaktionen då var trots allt inte "ja men toppen då fortsätter vi lyckliga i alla våra dagar".

Har tänkt uppdatera tråden lite mer ordentligt, och tycker det är skönt att skriva ned, men jag ska bara få ihop vad jag ska skriva också. Till större delen mår jag rätt bra, men ska jag vara helt ärlig har jag nog inte processat så mycket som jag "borde" ännu heller. Får kanske ge det mer tid, helt 'enkelt'.

Det tar oftast tid att komma ut ur ett förhållande, så ge det tid bara... Har han börjat processa det?

OT (För övrigt, som vanligt på buke är det folk som vill tala om för andra med avvikande erfarenheter eller åsikter de vill föra fram vad de ska och får skriva och inte i trådarna... Till er, oftast samma användare faktiskt: Gör inte det. Är det känsliga grejer för er, till exempel barnfrågan men finns så många andra trådar där det finns samma tendens inom andra ämnen, för att ni är kvinnor och alltid får den, diskutera den då inte på ett forum med flera tusen användare liksom. Simple as that)

 

[Fruentimber]

OT (För övrigt, som vanligt på buke är det folk som vill tala om för andra med avvikande erfarenheter eller åsikter de vill föra fram vad de ska och får skriva och inte i trådarna... Till er, oftast samma användare faktiskt: Gör inte det. Är det känsliga grejer för er, till exempel barnfrågan men finns så många andra trådar där det finns samma tendens inom andra ämnen, för att ni är kvinnor och alltid får den, diskutera den då inte på ett forum med flera tusen användare liksom. Simple as that)

Va?

 

[Cherarriduracell]

Det tar oftast tid att komma ut ur ett förhållande, så ge det tid bara... Har han börjat processa det?

OT (För övrigt, som vanligt på buke är det folk som vill tala om för andra med avvikande erfarenheter eller åsikter de vill föra fram vad de ska och får skriva och inte i trådarna... Till er, oftast samma användare faktiskt: Gör inte det. Är det känsliga grejer för er, till exempel barnfrågan men finns så många andra trådar där det finns samma tendens inom andra ämnen, för att ni är kvinnor och alltid får den, diskutera den då inte på ett forum med flera tusen användare liksom. Simple as that)

Riktar du dig till mig nu?

 

[Ebba_S]

Jag tolkar det som att både TS och pojkvännen är väldigt unga utifrån texten jag läst och därför tycker jag personligen att det är lite magstarkt att kalla honom diverse grejer som han blivit kallad i tråden. Fick inte alls dom vibbarna av det jag läst utan snarare två personer som inte alls fungerar på samma sätt eller har samma syn på livet.
om det är så att både TS och hennes partner är ungdomar, unga vuxna, så är det väl ganska förståeligt att tex sambon inte själv vet ännu om han ens vill ha barn eller inte och tror att ts fungerar likadant. Tycker ärligt talat att det blev väldigt hetsigt från start och därför har jag heller inte brytt mig om att läsa sida efter sida med i princip samma kommentarer. Nu lämnar jag tråden då jag inte har lust att diskutera barn eller inte i 7 sidor till.

Ts har dessutom uppenbarligen redan löst relationen på ett bra sät där båda kommit till insikt.

Precis detta!

Jag var i nästan samma situation som TS och jag är chockad över att se några av de fördömande kommentarerna som folk har gjort om hennes partner.
Folk säger eller gör dumma saker när de blir sårade och får panik. Det gör dem inte dåliga.

Alla mina manliga vänner säger också "Jag vet inte riktigt" när de blir tillfrågade om barn, så det verkar rimligt att hennes partner sa detsamma. Jag tror att män brukar vara mer accepterande av endera alternativen än vi är i den situationen.

Jag vet att barn inte är det enda problemet TS har nämnt, men jag undrar hur mycket av detta har att göra med att de inte kommunicerar väl. När jag läser igenom inläggen verkar de ha haft ett mycket bra förhållande tills nyligen. Mycket kärlek. Det kanske borde ges chansen?

Har jag också rätt i att han flyttade till Sverige för att vara med henne?
Jag tycker inte att det borde förbises.

Jag vet att jag kanske är partisk till ett 'lyckligt slut' på grund av min egen situation (läskigt lik!) Men min partner och jag fann att SÅÅ många av våra problem endast blev till stora problem eftersom vi förträngde dem och inte pratade igenom dem.

När vi blev tillsammans igen och pratade (med hjälp av en psykolog) upptäckte vi att de flesta problemen inte var några problem alls. Eller var små saker som enkelt kunde lösas med några steg.

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning, varför jag oroar mig för en del av kommentarerna här.

Vi har nu varit ihop igen i 5 år och ska gifta oss nästa år, så det kan fungera! Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom nu.

TS sa också att pandemin har varit mycket svår för dem båda. Kanske det är en stor del av problemet? Det har varit svårt för mig.

Min partner har en immunsystemssjukdom och var hemma HELA TIDEN tills han blev vaccinerad, och det gjorde mig galen. Tursamt nog kunde jag åka till en väns stuga. Om TS inte kunde göra något sådant är det ingen överraskning att hon känner att hon inte fick utrymme.

Det kanske också var svårt för TS: s partner, speciellt om han inte har många svenska vänner ännu. Är hans familj också i Storbritannien?

Jag svamlar (för mycket vin!) men kanske kan saker bliannorlunda efter pandemin om de pratar? Endast TS kommer att veta säkert, men jag hoppas verkligen att de utforskar alla alternativ innan det tar slut eller en av dem ger upp.

@Utsikt förlåt för att jag kapade tråden lite! Tack för att du är modig och delar med dig av allt detta (även om jag tycker att en del av kommentarerna inte hjälper dig!)

 

[malumbub]

Precis detta!

Jag var i nästan samma situation som TS och jag är chockad över att se några av de fördömande kommentarerna som folk har gjort om hennes partner.
Folk säger eller gör dumma saker när de blir sårade och får panik. Det gör dem inte dåliga.

Alla mina manliga vänner säger också "Jag vet inte riktigt" när de blir tillfrågade om barn, så det verkar rimligt att hennes partner sa detsamma. Jag tror att män brukar vara mer accepterande av endera alternativen än vi är i den situationen.

Jag vet att barn inte är det enda problemet TS har nämnt, men jag undrar hur mycket av detta har att göra med att de inte kommunicerar väl. När jag läser igenom inläggen verkar de ha haft ett mycket bra förhållande tills nyligen. Mycket kärlek. Det kanske borde ges chansen?

Har jag också rätt i att han flyttade till Sverige för att vara med henne?
Jag tycker inte att det borde förbises.

Jag vet att jag kanske är partisk till ett 'lyckligt slut' på grund av min egen situation (läskigt lik!) Men min partner och jag fann att SÅÅ många av våra problem endast blev till stora problem eftersom vi förträngde dem och inte pratade igenom dem.

När vi blev tillsammans igen och pratade (med hjälp av en psykolog) upptäckte vi att de flesta problemen inte var några problem alls. Eller var små saker som enkelt kunde lösas med några steg.

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning, varför jag oroar mig för en del av kommentarerna här.

Vi har nu varit ihop igen i 5 år och ska gifta oss nästa år, så det kan fungera! Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom nu.

TS sa också att pandemin har varit mycket svår för dem båda. Kanske det är en stor del av problemet? Det har varit svårt för mig.

Min partner har en immunsystemssjukdom och var hemma HELA TIDEN tills han blev vaccinerad, och det gjorde mig galen. Tursamt nog kunde jag åka till en väns stuga. Om TS inte kunde göra något sådant är det ingen överraskning att hon känner att hon inte fick utrymme.

Det kanske också var svårt för TS: s partner, speciellt om han inte har många svenska vänner ännu. Är hans familj också i Storbritannien?

Jag svamlar (för mycket vin!) men kanske kan saker bliannorlunda efter pandemin om de pratar? Endast TS kommer att veta säkert, men jag hoppas verkligen att de utforskar alla alternativ innan det tar slut eller en av dem ger upp.

@Utsikt förlåt för att jag kapade tråden lite! Tack för att du är modig och delar med dig av allt detta (även om jag tycker att en del av kommentarerna inte hjälper dig!)

Jag tolkar dina inlägg som att du tolkar in väldigt mycket av ditt egna förhållande i TSs förutsättningar och situation. Jag uppfattar det som att du måste försvara ditt eget förhållande (kanske undermedvetet automatiskt med tanke på det du tar upp om kommentarer från vänner) och dina egna val. Godhjärtat av dig att försvara TS exsambo, men...

...ingen av oss här känner varken TS eller exsambon. Vi kan bara utgå från det TS skrivit i tråden. Och vi är väldigt många som tolkar inläggen som att TS och exsambon inte passar ihop. Att en av dem flyttat/åkt över till ett annat land har inte längre med det att göra; det romantiska i det försvann när relationen inte fungerade.

 

[Sel]

Precis detta!

Jag var i nästan samma situation som TS och jag är chockad över att se några av de fördömande kommentarerna som folk har gjort om hennes partner.
Folk säger eller gör dumma saker när de blir sårade och får panik. Det gör dem inte dåliga.

Alla mina manliga vänner säger också "Jag vet inte riktigt" när de blir tillfrågade om barn, så det verkar rimligt att hennes partner sa detsamma. Jag tror att män brukar vara mer accepterande av endera alternativen än vi är i den situationen.

Jag vet att barn inte är det enda problemet TS har nämnt, men jag undrar hur mycket av detta har att göra med att de inte kommunicerar väl. När jag läser igenom inläggen verkar de ha haft ett mycket bra förhållande tills nyligen. Mycket kärlek. Det kanske borde ges chansen?

Har jag också rätt i att han flyttade till Sverige för att vara med henne?
Jag tycker inte att det borde förbises.

Jag vet att jag kanske är partisk till ett 'lyckligt slut' på grund av min egen situation (läskigt lik!) Men min partner och jag fann att SÅÅ många av våra problem endast blev till stora problem eftersom vi förträngde dem och inte pratade igenom dem.

När vi blev tillsammans igen och pratade (med hjälp av en psykolog) upptäckte vi att de flesta problemen inte var några problem alls. Eller var små saker som enkelt kunde lösas med några steg.

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning, varför jag oroar mig för en del av kommentarerna här.

Vi har nu varit ihop igen i 5 år och ska gifta oss nästa år, så det kan fungera! Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom nu.

TS sa också att pandemin har varit mycket svår för dem båda. Kanske det är en stor del av problemet? Det har varit svårt för mig.

Min partner har en immunsystemssjukdom och var hemma HELA TIDEN tills han blev vaccinerad, och det gjorde mig galen. Tursamt nog kunde jag åka till en väns stuga. Om TS inte kunde göra något sådant är det ingen överraskning att hon känner att hon inte fick utrymme.

Det kanske också var svårt för TS: s partner, speciellt om han inte har många svenska vänner ännu. Är hans familj också i Storbritannien?

Jag svamlar (för mycket vin!) men kanske kan saker bliannorlunda efter pandemin om de pratar? Endast TS kommer att veta säkert, men jag hoppas verkligen att de utforskar alla alternativ innan det tar slut eller en av dem ger upp.

@Utsikt förlåt för att jag kapade tråden lite! Tack för att du är modig och delar med dig av allt detta (även om jag tycker att en del av kommentarerna inte hjälper dig!)

Att byta land för att vara med sin respektive ska inte ses som en del i något slags 'uppoffringskapital' eller som en romantisk gest tycker jag. Funkar det så funkar det, gör det inte det så är det så... det har ingenting att göra med hur långt endera parten har flyttat. Tycker det är rätt uppenbart på flera plan att TS och (ex) partner behöver tid ifrån varandra för att reflektera över och kanske avsluta förhållandet - att ens starta en liknande tråd tycker jag tyder på att en behöver lite stöd för att ta det där sista steget och rycka plåstret. De råd TS fått är sunda i mina ögon. Uppmuntran till att fortsätta kämpa för förhållandet är inte lika hjälpsamma, som jag ser det.

 

[Red_Chili]

Precis detta!

Jag var i nästan samma situation som TS och jag är chockad över att se några av de fördömande kommentarerna som folk har gjort om hennes partner.
Folk säger eller gör dumma saker när de blir sårade och får panik. Det gör dem inte dåliga.

Alla mina manliga vänner säger också "Jag vet inte riktigt" när de blir tillfrågade om barn, så det verkar rimligt att hennes partner sa detsamma. Jag tror att män brukar vara mer accepterande av endera alternativen än vi är i den situationen.

Jag vet att barn inte är det enda problemet TS har nämnt, men jag undrar hur mycket av detta har att göra med att de inte kommunicerar väl. När jag läser igenom inläggen verkar de ha haft ett mycket bra förhållande tills nyligen. Mycket kärlek. Det kanske borde ges chansen?

Har jag också rätt i att han flyttade till Sverige för att vara med henne?
Jag tycker inte att det borde förbises.

Jag vet att jag kanske är partisk till ett 'lyckligt slut' på grund av min egen situation (läskigt lik!) Men min partner och jag fann att SÅÅ många av våra problem endast blev till stora problem eftersom vi förträngde dem och inte pratade igenom dem.

När vi blev tillsammans igen och pratade (med hjälp av en psykolog) upptäckte vi att de flesta problemen inte var några problem alls. Eller var små saker som enkelt kunde lösas med några steg.

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning, varför jag oroar mig för en del av kommentarerna här.

Vi har nu varit ihop igen i 5 år och ska gifta oss nästa år, så det kan fungera! Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom nu.

TS sa också att pandemin har varit mycket svår för dem båda. Kanske det är en stor del av problemet? Det har varit svårt för mig.

Min partner har en immunsystemssjukdom och var hemma HELA TIDEN tills han blev vaccinerad, och det gjorde mig galen. Tursamt nog kunde jag åka till en väns stuga. Om TS inte kunde göra något sådant är det ingen överraskning att hon känner att hon inte fick utrymme.

Det kanske också var svårt för TS: s partner, speciellt om han inte har många svenska vänner ännu. Är hans familj också i Storbritannien?

Jag svamlar (för mycket vin!) men kanske kan saker bliannorlunda efter pandemin om de pratar? Endast TS kommer att veta säkert, men jag hoppas verkligen att de utforskar alla alternativ innan det tar slut eller en av dem ger upp.

@Utsikt förlåt för att jag kapade tråden lite! Tack för att du är modig och delar med dig av allt detta (även om jag tycker att en del av kommentarerna inte hjälper dig!)

Kom igen när du är nykter... TS har skrivit massor av gånger i tråden att hon försökt prata med honom, men att han inte vill! HUR skulle det kunna vara en rimlig relation att vara kvar i?

 

[Kiwifrukt]

Kom igen när du är nykter... TS har skrivit massor av gånger i tråden att hon försökt prata med honom, men att han inte vill! HUR skulle det kunna vara en rimlig relation att vara kvar i?

Fyller på lite utifrån det du skrev. TS har även skrivit vid flera tillfällen att han vill kontrollera henne via exempelvis sociala medier. På det TS berättat i tråden, som är det enda alla vi andra har att gå på, skulle jag nästan vilja säga att det är på gränsen till farligt att uppmuntra någon att stanna i en dylik relation!

Det har ingenting med att de inte ”kommunicerar ordentligt”, att vänner/vi på Buke säger dåliga saker om honom eller att TS inte vill ha barn att göra. Problemet är att han inte respekterar TS för fem öre och en sån relation vill man vill inte direkt vara med och uppmuntra?

 

[Sleepy]

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning

Vad var det vännerna sa?

 

[lilstar]

Precis detta!

Jag var i nästan samma situation som TS och jag är chockad över att se några av de fördömande kommentarerna som folk har gjort om hennes partner.
Folk säger eller gör dumma saker när de blir sårade och får panik. Det gör dem inte dåliga.

Alla mina manliga vänner säger också "Jag vet inte riktigt" när de blir tillfrågade om barn, så det verkar rimligt att hennes partner sa detsamma. Jag tror att män brukar vara mer accepterande av endera alternativen än vi är i den situationen.

Jag vet att barn inte är det enda problemet TS har nämnt, men jag undrar hur mycket av detta har att göra med att de inte kommunicerar väl. När jag läser igenom inläggen verkar de ha haft ett mycket bra förhållande tills nyligen. Mycket kärlek. Det kanske borde ges chansen?

Har jag också rätt i att han flyttade till Sverige för att vara med henne?
Jag tycker inte att det borde förbises.

Jag vet att jag kanske är partisk till ett 'lyckligt slut' på grund av min egen situation (läskigt lik!) Men min partner och jag fann att SÅÅ många av våra problem endast blev till stora problem eftersom vi förträngde dem och inte pratade igenom dem.

När vi blev tillsammans igen och pratade (med hjälp av en psykolog) upptäckte vi att de flesta problemen inte var några problem alls. Eller var små saker som enkelt kunde lösas med några steg.

Det största problemet var negativa kommentarer från några av våra vänner! Saker som fick oss att tvivla utan anledning, varför jag oroar mig för en del av kommentarerna här.

Vi har nu varit ihop igen i 5 år och ska gifta oss nästa år, så det kan fungera! Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan honom nu.

TS sa också att pandemin har varit mycket svår för dem båda. Kanske det är en stor del av problemet? Det har varit svårt för mig.

Min partner har en immunsystemssjukdom och var hemma HELA TIDEN tills han blev vaccinerad, och det gjorde mig galen. Tursamt nog kunde jag åka till en väns stuga. Om TS inte kunde göra något sådant är det ingen överraskning att hon känner att hon inte fick utrymme.

Det kanske också var svårt för TS: s partner, speciellt om han inte har många svenska vänner ännu. Är hans familj också i Storbritannien?

Jag svamlar (för mycket vin!) men kanske kan saker bliannorlunda efter pandemin om de pratar? Endast TS kommer att veta säkert, men jag hoppas verkligen att de utforskar alla alternativ innan det tar slut eller en av dem ger upp.

@Utsikt förlåt för att jag kapade tråden lite! Tack för att du är modig och delar med dig av allt detta (även om jag tycker att en del av kommentarerna inte hjälper dig!)

Men skärp dig. TS har för länge sen bestämt sig för att hon inte vill fortsätta förhållandet och har kämpat hårt för att lyckas separera. Starta en egen tråd så kan TS få komma in och uppdatera i den här eftersom det har varit terapeutiskt för henne.

 

[Utsikt]

Ja det är kanske dags med lite uppdatering från mig.

Jag tycker inte att Ebba_S skriver särskilt "fel", förstår helt var det kommer ifrån. Romantik och förhållanden som faktiskt löser sig på riktigt ÄR ju fantastiskt.

Nåja. Jag tror dock inte att det är mitt förhållande. Jag håller väldigt mycket med om att han flyttade INTE har en del i ekvationen. Det osar "men tänk på allt jag gjort för dig". Det framfördes även som argument mot hur jag kände/mitt beslut så jag är kanske lite extra allergisk mot det just nu..

Vi flyttade som sagt isär. Det har varit jobbigt men bra, och ändå något av limbo, eftersom vi sagt att vi skulle höras typ andra september. Alltså har jag lite skjutit både känslor och beslut på framtiden. Inte helt och hållet såklart, men det har varit lite.. bekvämt? Att skjuta den skitsvåra diskussionen och vad ska jag säga? vad vill jag? på framtiden. Alla faktorer i förhållande man måste ta hänsyn till och vad man egentligen vill med sitt liv osv (apropå svammel då..)


För någon vecka sedan fick jag ändå ett meddelande.

Att han tror han är klar. Att det finns en obalans i förhållandet som han inte trivs med och att han måste ta ett steg tillbaka och fundera på om vi verkligen passar ihop i det långa loppet. Låt oss strunta i den här 'deadlinen', ta bort den stressen och verkligen fundera på hur vi båda känner. Om båda vill vara tillsammans och ge det en chans så pratar vi och får det att fungera. Om inte så önskar han 'nothing but the best' och vi kan ordna med detaljerna vid ett senare tillfälle.

Det är min extremt dåliga översättning från engelska, då. Det var både väl- och moget skrivet. Han verkar alltså verkligen ha funderat och DET gör mig glad. Även om meddelandet i sig är lite oklart, så kan jag bara utgå från kontentan att det ÄR slut. Jag har även svarat, i stil med att jag uppskattar att han skrev, att det var moget skrivet och att även om det gör ont att erkänna så tror jag att han har rätt i hur han känner om oss. Inget svar från honom än så ja... Jag måste väl se det som något slags avslut.

(Jag personligen tror att vi kanske skulle kunnat vara ett par - men om tio år. Kanske. Och ingen av oss bör sätta livet på paus för att se om det kanske skulle kunna stämma.)

Dock gjorde ju detta att det blev verkligt. Och fyfan. Den där limbon jag pratade om? Jätteskön. Att verkligen inse att det inte är på låtsas att vi aldrig mer kommer sitta i soffan tillsammans med en äcklig pizza och ett tvspel vi kört 10ggr? Aldrig mer. På riktigt.

Fyfan.

Plötsligt dags att börja bearbeta, alltså. Men det ÄR ju bra. Och mycket bättre än att bara stänga av, så jag ska verkligen försöka låta mig känna allt det jobbiga. Det är en del av det och det är okej. Extra jobbigt nu att vi verkligen hade fina år, men fan vad fint att inte känna att man SLÖSAT dessa år. Det var underbart, så länge det varade.

---
Och jag slipper konfrontera honom riktigt ordentligt med att jag (när han åkt) bla kom hem till en lapp på min KBT-bok (som låg i ett stängt skåp)… ”Om du läser i den här, vad det än står (och nej, jag har inte försökt läsa den!), så kom ihåg att det är det förflutna – det är inte den fantastiska framtid vi skulle kunna ha tillsammans. Kom ihåg: Du är den enda familjen jag behöver. Inga problem. Du tar inte ifrån mig något. Allt kan lösas. Öppen kommunikation är nyckeln till ett bra förhållande – inte hemliga dagböcker.”

JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD. (Har behållit lappen ja, om jag nu tvivlar ibland.. skakar fan varje gång jag läser den.)

Nähä nä, du har inte försökt läsa den? Men du har uppenbarligen bläddrat i den eftersom du vet ungefär vad det är för upplägg. Du har uppenbarligen sett vart jag lagt den. Du har rotat fram den OCH SATT EN FÖRMANANDE LAPP PÅ DEN som att det skulle hjälpa dig/mig/oss på något sätt?? Vad fint. Även om jag ju vet att det är en kbt-bok (situationsanalys, superbra) så känner jag mig nu… påkommen? Som att det var något fult.

Öppen kommunikation jo jo, som att sätta lappar på saker istället för att fråga mig vad jag skriver om det nu är så jävla jobbigt. Allt handlar inte om honom eller att jag sitter och skriver skit om honom. Vafan. Hittade även ett hopskrynklat utkast på samma tema som på nåt sätt ramlat ned i min sko ahah. Även där med slutklämmen ”öppen kommunikation – inte dagböcker är nyckeln”. Jamen tack.

Detta i kombination med att han fiskade så mycket sista dagarna om vilka jag pratade med på messenger, om några nya skrivit? Hmm? Att jag kände mig nödgad att byta kod på telefonen… Tja. Vi har uppenbarligen, tydligen, väldigt djupa trust issues. Som han inte ens verkar se som trust issues. Och är det så efter 4,5år så varför skulle de bli bättre. SUCK.
Detta sätt att fiska föder dessutom verkligen inte känslan av att man ens KAN ha en öppen kommunikation.

Jag menar, han tog fram ett almenacksblad från förra året när han var borta en månad, för att kolla vad jag planerat då, så jag inte skulle planera ”för mycket” nu när han är borta och glömma fundera på OSS. Och det tyckte han var rimligt beteende. (Det är ju inte ens jämförbart om han är borta en månad när vårt förhållande är bra, mot att vi har separerat för att fundera på om det alls kan fungera. Så vad ville han ens uppnå. Gah!)

Dessutom tror jag han hittade tråden när jag var på buke medan vi typ slökollade serier och jag FATTAR att han då blir orolig. Men jag har inte skrivit det här för att snacka skit om honom. Eller för att outa. Vafan det är ju därför man är anonym, HALLÅ. Jag har skrivit det här för input på MITT förhållande, och jag är vuxen nog att sålla bland svaren. Blir så trött. Men det var ju inte skrivet för honom. Utan för mig. Och sätt dig inte då sen och rota fram min anonyma tråd på internet för att kolla. Tyvärr tror jag också att de där bra kommentarerna om att vi inte skulle följa varandra på instagram och att en månad var för kort tid… Var en reaktion på att jag nyligen skrivit det i tråden.
Det är vad jag tror, det kanske inte stämmer.

Men det har varit för många spikar i kistan nu.

Så det är ju jättebra om han kommer på att vi kanske inte matchar så bra med vad vi vill. Och hur man vill ha ett förhållande, och hur man ser på ett sådant.

---
Om man orkat läsa hit...

Jag tycker fortfarande att han är en fantastisk person, med så otroligt mycket kärlek att ge.

Men osäkerheten och tillitsproblemen måste bearbetas på nåt sätt. Då kanske han också kan se på riktigt hur jävla bra han faktiskt är. Men det ska inte bearbetas med mig, för tydligen har 4,5 år inte hjälpt oss med den biten när det kommer till kritan.

Så jag är arg. Jag är ledsen. Jag saknar honom som fan och DET VAR JU VI DET SKULLE VARA.
Jag älskar honom fortfarande, och jag hoppas... Jag hoppas han hittar någon han passar ihop med. På riktigt.
Vi två passade mest ihop när det bara var vi två tror jag. Och jag kommer nog slitas mellan ilska (bara att läsa en post-it), gråt, ånger och att se tillbaka på det fina. Vi hade så mycket fint. Jag har inte bearbetat än och det är så svårt.
Men.. Jag tror det är som det ska vara.

Dagens roman av svammel... Har dåligt samvete för att jag skriver i tråden. Har dåligt samvete när jag vill skriva om oss för mig själv. Dåligt samvete kan dra åt helvete

 

[Sleepy]

JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD.

Förståeligt. Självklart läser han allt du skriver här och i din dagbok; det är en del i hans kontrollerande beteende. Som att sätta varningslappar på din dagbok, herregud.

Var stolt över att du sökt stöd här och tagit dig ur hans grepp.

 

[Utsikt]

Förståeligt. Självklart läser han allt du skriver här och i din dagbok; det är en del i hans kontrollerande beteende. Som att sätta varningslappar på din dagbok, herregud.

Var stolt över att du sökt stöd här och tagit dig ur hans grepp.

Ja alltså.. Jag vet inte. Han verkar på riktigt se det som att han hjälper. Men det är inte en typ av förhållande som funkar för mig.

Oavsett hoppas jag att han kan komma över denna osäkerhet. Särskilt när den tar sig uttryck på ovanstående sätt. Då kommer den alltid att stjälpa och det känns så jävla onödigt.

Men jag får vara klar. Det här fungerar inte.

 

[Voeux]

Ja alltså.. Jag vet inte. Han verkar på riktigt se det som att han hjälper. Men det är inte en typ av förhållande som funkar för mig.

Jag skulle vilja påstå att det inte är ett sunt förhållande för någon. Som jag skrev tidigare i tråden så behöver en person inte ha onda avsikter för att göra skada. De kan tro, och tror faktiskt oftast, att deras beteende på något vis är legitimt. De har alltid ett skäl, ett svar. Så som sagt, att han skadar och att han vill skada behöver inte alls gå hand i hand. Han kan vilja väldigt väl, men ack så fel det blir. Mest skadad i livet har jag blivit av den snällaste personen jag känner. Visst är det konstigt? Men i mitt liv är det samma person. Jag älskar honom fortfarande på avstånd, men är glad över att vi inte har en relation längre.

 

[Utsikt]

@Voeux Du har ju rätt egentligen, det är inte bra för någon. Inte honom heller Jag bara hoppas att han finner någon han matchar bättre med.

Själv ska jag försöka leva som jag lär och faktiskt sätta mig och skriva ner saker. Bearbeta Utsikt, bearbeta.

 

[MiniLi]

@Voeux Du har ju rätt egentligen, det är inte bra för någon. Inte honom heller Jag bara hoppas att han finner någon han matchar bättre med.

Själv ska jag försöka leva som jag lär och faktiskt sätta mig och skriva ner saker. Bearbeta Utsikt, bearbeta.

Jag tror det skulle vara sunt och läkande för dig om du låter den där ilskan få härja lite mer. Försök släppa tankarna på att du hoppas att han hittar någon osv. Skit samma. Det vore fullt normalt och sunt i din situation att hoppas att han är olycklig för resten av livet

När man har svårt att stå upp för sina egna gränser så mår man oftast bara dåligt av att vara förstående kring andra. Skit i förståelsen. Skit i lyckoönskningarna. Fokusera på att du faktiskt är riktigt arg på honom eftersom han har trampat långt över dina gränser. Det kommer hjälpa dig mer!

Sen kan man plocka upp förståelsen osv i en senare fas

 

[the_connemara]

Jag tror det skulle vara sunt och läkande för dig om du låter den där ilskan få härja lite mer. Försök släppa tankarna på att du hoppas att han hittar någon osv. Skit samma. Det vore fullt normalt och sunt i din situation att hoppas att han är olycklig för resten av livet

När man har svårt att stå upp för sina egna gränser så mår man oftast bara dåligt av att vara förstående kring andra. Skit i förståelsen. Skit i lyckoönskningarna. Fokusera på att du faktiskt är riktigt arg på honom eftersom han har trampat långt över dina gränser. Det kommer hjälpa dig mer!

Sen kan man plocka upp förståelsen osv i en senare fas

Jag var arg som fan och ganska rädd i några år. Sedan hade jag mycket lättare att sätta gränser i nästa förhållande och också avsluta det åtm hyfsat i tid. Jag behövde verkligen få vara arg som ett bi och vänja mig vid att uttrycka det!