Äh, skit i de där tankarna. DITT liv, DIN planering. Resten får väl var och en ta hand om, tänker jag.
Njut av att hitta ditt eget liv i din egen takt. Det är sååå mycket värt. När jag separerade för en halv miljon år sedan var det så underbart skönt att ha eget, möblera själv, bestämma porslin - allt. Komma och gå utan någon form av samordning. Ljuvligt.
Njut och ta resten som det kommer.
Det låter som EXAKT det jag verkligen (alltså tror inte ens jag själv fattar hur mycket) ser fram emot att uppleva!
Bodde hemma i tusen år och sen inneboende i England och sen tillsammans med sambon...
Vadå, ska jag gå resten av livet utan att uppleva en EGEN lägenhet? Blotta tanken ger mig panik. Nej, jag ser verkligen fram emot att rå om mig och mitt.
Och det går ju faktiskt att ha både och, om det skulle falla sig så. Med rätt person bara
(Försöker släppa alla tusen tankar på om och men och kanske haha, men det är ett work in progress kan man säga )