Bryta upp med sambo (långt)

[Utsikt]

@Utsikt
Det här med att du tar ansvar för hans känslor...
Jag vet inte om detta är en så hälsosam metod, men när jag bröt upp med exet (efter långt förhållande) så var jag tvungen att stänga av "hans känslor", just för att jag själv inte skulle gå sönder. Jag var tvungen att ganska kallt tänka: hans känslor måste han själv hantera, för även om jag är en del av orsaken till varför han har det jobbigt nu, så kan jag inte göra något åt det. Inte på något sätt som inte skulle innebära att jag är tvungen att göra avkall på mig själv.


Så varje gång du börjar tänka i banorna att du orsakar honom detta, stoppa dig själv, tänk i andra banor. Gräv inte ner dig i vad han möjligen känner, det enda som händer är att du själv börjar må sämre. Hans känslor, hans ansvar.

Tack. Detta ska jag läsa om och om igen
För oavsett vad som händer, så är det iaf 100% säkert att förhållande som grundas på att den ena stannar bara för att den inte vill göra den andra ledsen - är ju inget bra förhållande.

 

[Utsikt]

Igår hade vi ett väldigt bra samtal faktiskt.
Mindre känslosamt och mindre känslostyrt, lyckades faktiskt prata med om hur vi känner istället för att mest bli.. Ledsna?

Det känns som att hålla sig kvar till varje pris-paniken släppt och nu kan vi prata mer om vad detta egentligen är - en chans att se om vi har en chans. Jag måste få en möjlighet att "komma upp till ytan", särskilt efter detta jävla år. Pandemin har inte hjälpt oss direkt.

Och han vill ju faktiskt inte vara med någon som inte vill vara med honom. Inte att jag stannar för att jag inte vill såra honom. Och är detta den enda möjligheten som finns så tar vi den.

Det kändes bra att han kom in själv och sa att det nog inte är en så bra idé med incheckning efter en månad. Och inget följande på tex insta eller liknande. Känns som att vi är på mer samma sida om vad detta faktiskt är. Så idag åker jag iväg, och på söndag åker han.

Fyfan. Det har varit känslosamt och svårt men bra.

Men jag ska andas och fundera. Och vila.
Slut helt? Försöka igen? Försöka igen i ett halvår och utvärdera? Sambo? Särbo?
Även han ska fundera, och prata med någon tror jag. Bra, tror jag.

Men nu ska jag bara tänka på mig själv och mitt liv och min framtid i ett par månader.

 

[corzette]

Igår hade vi ett väldigt bra samtal faktiskt.
Mindre känslosamt och mindre känslostyrt, lyckades faktiskt prata med om hur vi känner istället för att mest bli.. Ledsna?

Det känns som att hålla sig kvar till varje pris-paniken släppt och nu kan vi prata mer om vad detta egentligen är - en chans att se om vi har en chans. Jag måste få en möjlighet att "komma upp till ytan", särskilt efter detta jävla år. Pandemin har inte hjälpt oss direkt.

Och han vill ju faktiskt inte vara med någon som inte vill vara med honom. Inte att jag stannar för att jag inte vill såra honom. Och är detta den enda möjligheten som finns så tar vi den.

Det kändes bra att han kom in själv och sa att det nog inte är en så bra idé med incheckning efter en månad. Och inget följande på tex insta eller liknande. Känns som att vi är på mer samma sida om vad detta faktiskt är. Så idag åker jag iväg, och på söndag åker han.

Fyfan. Det har varit känslosamt och svårt men bra.

Men jag ska andas och fundera. Och vila.
Slut helt? Försöka igen? Försöka igen i ett halvår och utvärdera? Sambo? Särbo?
Även han ska fundera, och prata med någon tror jag. Bra, tror jag.

Men nu ska jag bara tänka på mig själv och mitt liv och min framtid i ett par månader.

ANDAS absolut !!! och allt annat löser sej... Tro mej....

 

[Utsikt]

ANDAS absolut !!! och allt annat löser sej... Tro mej....

Tack!
Och tack buke

Nu är jag iaf i början på någonting.
Och det känns bra

För mig själv eller för oss får tiden visa.
Jag ska iaf sätta mig själv först.

 

[sorbifolia]

Hejja dig! Har inte läst alla inläggen i tråden, men ville bara dela med mig - har levt tillsammans med en make som jättegärna ville ha barn och bilda familj medan jag inte ville det, och skulle aldrig göra om det om jag fick möjligheten att gå tillbaka. Vi förstörde varandra, blev olyckliga båda två, och det var verkligen inte rättvist mot honom att inte låta honom få uppfylla den där drömmen.

Så jag håller tummarna att ni båda hittar nya partners i framtiden som ni är mera kompatibla med.

 

[eventingmania]

Igår hade vi ett väldigt bra samtal faktiskt.
Mindre känslosamt och mindre känslostyrt, lyckades faktiskt prata med om hur vi känner istället för att mest bli.. Ledsna?

Det känns som att hålla sig kvar till varje pris-paniken släppt och nu kan vi prata mer om vad detta egentligen är - en chans att se om vi har en chans. Jag måste få en möjlighet att "komma upp till ytan", särskilt efter detta jävla år. Pandemin har inte hjälpt oss direkt.

Och han vill ju faktiskt inte vara med någon som inte vill vara med honom. Inte att jag stannar för att jag inte vill såra honom. Och är detta den enda möjligheten som finns så tar vi den.

Det kändes bra att han kom in själv och sa att det nog inte är en så bra idé med incheckning efter en månad. Och inget följande på tex insta eller liknande. Känns som att vi är på mer samma sida om vad detta faktiskt är. Så idag åker jag iväg, och på söndag åker han.

Fyfan. Det har varit känslosamt och svårt men bra.

Men jag ska andas och fundera. Och vila.
Slut helt? Försöka igen? Försöka igen i ett halvår och utvärdera? Sambo? Särbo?
Även han ska fundera, och prata med någon tror jag. Bra, tror jag.

Men nu ska jag bara tänka på mig själv och mitt liv och min framtid i ett par månader.

Tack!
Och tack buke

Nu är jag iaf i början på någonting.
Och det känns bra

För mig själv eller för oss får tiden visa.
Jag ska iaf sätta mig själv först.

Sorry för brutal ärlighet men så länge du tänker i termer som "oss" och ens funderar på att ta upp relationen igen om ett par månader så sätter du dig inte själv i första rummet. Det enda du ska tänka på är: me, myself and I så att du kan gå vidare och leva ditt eget liv.

 

[Otherside]

Igår träffade jag två gamla kompisar som jag inte sett på väldigt många år. Båda två har under de åren brutit upp från äktenskap, båda med barn dessutom. Det var fruktansvärt tufft, hjärtslitande, ångestfyllt och förkrossande - då. Efter en tämligen kort tid infann sig en ny känsla, en känsla av frihet och en insikt som tidigare varit dold i dimmor av känslor. Idag ser båda två de gamla förhållandena med klara ögon och de är SÅ oändligt tacksamma över uppbrotten och över de liv de fick istället. Idag kan de knappt begripa hur de kunde vänta så länge. Och även hen som blev lämnad och sviken av en otrogen äkta hälft, är glad att det hände.

 

[hastflicka]

Igår träffade jag två gamla kompisar som jag inte sett på väldigt många år. Båda två har under de åren brutit upp från äktenskap, båda med barn dessutom. Det var fruktansvärt tufft, hjärtslitande, ångestfyllt och förkrossande - då. Efter en tämligen kort tid infann sig en ny känsla, en känsla av frihet och en insikt som tidigare varit dold i dimmor av känslor. Idag ser båda två de gamla förhållandena med klara ögon och de är SÅ oändligt tacksamma över uppbrotten och över de liv de fick istället. Idag kan de knappt begripa hur de kunde vänta så länge. Och även hen som blev lämnad och sviken av en otrogen äkta hälft, är glad att det hände.

Mitt ex och jag var gifta och hade tva barn nar han och min basta kompis (pa annan dag jul) upplyste mig om att de haft ett forhallade i nastan ett ar. Just da var det ett par veckor som var oerhort tuffa ... men, som Maken brukade saga efter att vi blivit ett par, "Vi borde egentligen skicka dem ett tack-kort".

Det var underbart befriande att bara ta hansyn till vad jag och barnen behovde. Jag insag ocksa att jag visste kanske inte vad jag ville ha i ett forhallande, men jag visste mycket tydligt vad jag inte ville ha.

 

[Utsikt]

Brutal ärlighet är bra det med, vet att jag är rätt fast i en himla massa känslor just precis nu.
Naturligt nog, säkert.

Men ja, jag först! Och inte bara "nu ska jag tänka på mig själv i två månader", vadå, tänkte jag sluta med det efteråt? Nej. Nu ska jag tänka på mig själv och mina behov. Resten av livet

Det här med dimmor av känslor känner jag igen. Otroligt svårt att se igenom ibland, oavsett vad slutmålet är.
Tack för att ni delar med er!

 

[the_connemara]

Heja dig

 

[Red_Chili]

@Utsikt, hur går det?

 

[Utsikt]

@Utsikt, hur går det?

Det går allt bra!

Konstig känsla, tror inte jag riktigt fattat vad som hänt. Han åkte ju bara i söndags ändå.
Nästan svårare känslomässigt i helgen när jag var iväg än nu när jag är hemma. Nu känns det fortfarande mest som att han är och hälsar på i England, men ändå inte (hur man nu ska säga).
Ledsen en del såklart, men också så skönt att bara vara själv.

Ska dra ihop hans saker och lägga in i en garderob så att jag får mer en uppfattning att jag faktiskt är själv nu, på riktigt (tydligen går det inte ned jättemycket i en väska och ett kabinbagage).
Den här veckan blir det nog inte så mycket praktiskt, varken tänkt eller gjort. Vilar mest. Tyckte det var en bra idé att rensa ur garderoben själv också så nu har jag saker ÖVERALLT Men tänker att lägenheten klarar nog att vara stökig en dag, ja som sagt, vilovecka.

Jag har ändå verkligen velat vara open minded och se om vi kan börja om på nytt sen. Mer som ett helt nytt förhållande, i sådana fall, än en fortsättning på det gamla. Men nu är det en del saker som gör att jag ställer mig än mer tvivlande. Mest förbannad och ledsen på hans ageranden som gör det MINDRE troligt att vi skulle kunna ha en chans. Kanske mer om det, men jag ska sätta mig och reflektera själv först.
Förvisso skönt att vara arg ibland med, men det känns så onödigt bara. Suck!

Inser också att två månader är ju helt sjukt lite tid. Som två veckor ungefär. Nåja, vi får se.

Försöker också att inte stressa alltför mycket över ev. framtida prat osv, det får bli som det blir, den här tiden behöver jag ta tillvara på för mig själv, inte bara noja.

 

[eventingmania]

Det går allt bra!

Konstig känsla, tror inte jag riktigt fattat vad som hänt. Han åkte ju bara i söndags ändå.
Nästan svårare känslomässigt i helgen när jag var iväg än nu när jag är hemma. Nu känns det fortfarande mest som att han är och hälsar på i England, men ändå inte (hur man nu ska säga).
Ledsen en del såklart, men också så skönt att bara vara själv.

Ska dra ihop hans saker och lägga in i en garderob så att jag får mer en uppfattning att jag faktiskt är själv nu, på riktigt (tydligen går det inte ned jättemycket i en väska och ett kabinbagage).
Den här veckan blir det nog inte så mycket praktiskt, varken tänkt eller gjort. Vilar mest. Tyckte det var en bra idé att rensa ur garderoben själv också så nu har jag saker ÖVERALLT Men tänker att lägenheten klarar nog att vara stökig en dag, ja som sagt, vilovecka.

Jag har ändå verkligen velat vara open minded och se om vi kan börja om på nytt sen. Mer som ett helt nytt förhållande, i sådana fall, än en fortsättning på det gamla. Men nu är det en del saker som gör att jag ställer mig än mer tvivlande. Mest förbannad och ledsen på hans ageranden som gör det MINDRE troligt att vi skulle kunna ha en chans. Kanske mer om det, men jag ska sätta mig och reflektera själv först.
Förvisso skönt att vara arg ibland med, men det känns så onödigt bara. Suck!

Inser också att två månader är ju helt sjukt lite tid. Som två veckor ungefär. Nåja, vi får se.

Försöker också att inte stressa alltför mycket över ev. framtida prat osv, det får bli som det blir, den här tiden behöver jag ta tillvara på för mig själv, inte bara noja.

Fast känslorna du beskriver som t.ex ilska är helt normala! De ingår i läkningsprocessen

 

[lilstar]

Vilovecka låter klokt! Sätt på en film som han inte velat se och är något som han inte gillar.

 

[Utsikt]

Fast känslorna du beskriver som t.ex ilska är helt normala! De ingår i läkningsprocessen

Joo, sant. Och skönt är det ju också, att inte bara vara ledsen och deppig sas.
Men blir så irriterad på att jag "behöver" vara arg, vafan, vissa saker fattar man själv att man inte gör!

Men det är väl bra att det visas ordentligt nu i "krissituation" än att det kryper fram mer och mer "sen", om det nu skulle bli/blivit något.

Kryptiskt I know, men ska andas och skriva i KBT-boken först

Vilovecka låter klokt! Sätt på en film som han inte velat se och är något som han inte gillar.

Otroligt skönt. Serier och ostkrokar, läsa i sängen en hel dag (kan få regna en dag i helgen ).

 

[cirkus]

Vad skönt att du är på väg. Jag kan bara säga att jag läst varenda inlägg av dig och nickat instämmande. Det är en satans bergochdalbana

 

[Texaz]

Joo, sant. Och skönt är det ju också, att inte bara vara ledsen och deppig sas.
Men blir så irriterad på att jag "behöver" vara arg, vafan, vissa saker fattar man själv att man inte gör!

Men det är väl bra att det visas ordentligt nu i "krissituation" än att det kryper fram mer och mer "sen", om det nu skulle bli/blivit något.

Kryptiskt I know, men ska andas och skriva i KBT-boken först



Otroligt skönt. Serier och ostkrokar, läsa i sängen en hel dag (kan få regna en dag i helgen ).

Hur har du det?

 

[MiniLi]

Det går allt bra!

Konstig känsla, tror inte jag riktigt fattat vad som hänt. Han åkte ju bara i söndags ändå.
Nästan svårare känslomässigt i helgen när jag var iväg än nu när jag är hemma. Nu känns det fortfarande mest som att han är och hälsar på i England, men ändå inte (hur man nu ska säga).
Ledsen en del såklart, men också så skönt att bara vara själv.

Ska dra ihop hans saker och lägga in i en garderob så att jag får mer en uppfattning att jag faktiskt är själv nu, på riktigt (tydligen går det inte ned jättemycket i en väska och ett kabinbagage).
Den här veckan blir det nog inte så mycket praktiskt, varken tänkt eller gjort. Vilar mest. Tyckte det var en bra idé att rensa ur garderoben själv också så nu har jag saker ÖVERALLT Men tänker att lägenheten klarar nog att vara stökig en dag, ja som sagt, vilovecka.

Jag har ändå verkligen velat vara open minded och se om vi kan börja om på nytt sen. Mer som ett helt nytt förhållande, i sådana fall, än en fortsättning på det gamla. Men nu är det en del saker som gör att jag ställer mig än mer tvivlande. Mest förbannad och ledsen på hans ageranden som gör det MINDRE troligt att vi skulle kunna ha en chans. Kanske mer om det, men jag ska sätta mig och reflektera själv först.
Förvisso skönt att vara arg ibland med, men det känns så onödigt bara. Suck!

Inser också att två månader är ju helt sjukt lite tid. Som två veckor ungefär. Nåja, vi får se.

Försöker också att inte stressa alltför mycket över ev. framtida prat osv, det får bli som det blir, den här tiden behöver jag ta tillvara på för mig själv, inte bara noja.

Ilska är en sund och bra känsla! Det är den känsla som hjälper oss att sätta upp gränser och säga STOPP! när någon gör oss illa. Lita på dina känslor och låt de finnas

 

[Utsikt]

Jo men det är bra...

Har alldeles precis kommit till fasen att jag faktiskt slappnar av lite. Alltså till exempel längtar hem till en lugn kväll i soffan utan att det samtidigt ligger lite ångest i magen och att tankarna maler runt.

Nu kan jag slappna av och njuta lite istället.

Tror jag börjat få lite distans, och ser på det hela ur ett bättre perspektiv.
Inte ens nödvändigtvis "vill aldrig se honom igen", men "vad är viktigt för mig i mitt liv".

Till exempel - kan jag se framför mig ett liv där jag aldrig haft en helt egen lägenhet att inreda och bo in precis som jag vill?
Nej.

Det enda som "stör" lite är att jag såklart grubblar och funderar på allt jag har att säga till honom. Jag hoppas kunna åka till England (ska isf dit ändå, för annat) och prata med honom där, i slutet på augusti, men det beror såklart på restriktioner etc. Till att börja med borde vi absolut ta en månad till helt ifrån varandra, 2 månader är ingenting. Då kan han dessutom ta den månaden att fundera på de saker jag har att säga.

Om privacy, trust issues, vad jag behöver i mitt liv osv. Jag är inte så intresserad av att kompromissa, vilket säkert är själviskt, men å andra sidan ska jag leva mitt liv för mig... Så. Det kan han då få tugga på och ta ställning till innan vi pratar igen. Även om jag älskar honom så finns det många saker som är viktigare för mig i livet än att hitta/behålla ett förhållande.

Hitta mig själv till exempel, hur töntigt det än låter.

Sedan önskar jag ju väldigt mycket att vi kanske hade provat att vara särbo, innan en sån här separation. För att ge det en chans medan covid mynnade ut (we hope) och en chans att se hur det kunde vara utan pandemi. Men men, det är som det är nu.

Skulle vara intressant att se, om vi provar igen, hur det skulle gå för oss om jag verkligen inte gör avkall på mig själv. Gör det jag vill, utan skuldkänslor, kanske inte lever som sambo etc. Utan pandemi att ta hänsyn till också - om vi verkligen skulle fungera ihop då.

Men det kräver ju verkligen att jag då inte gör några avkall på mig själv.

Blev ju väldigt svamligt detta, men ja, jag mår faktiskt rätt bra. (Äh vafan, jag mår inte "rätt" bra, jag mår bra.)
Har en del saker jag tänker på som gör mig REDIGT förbannad, så de ska ju nämnas om/när vi snackar. Det är jobbigt men naturligt att ibland gå och fila på vad jag har att säga när vi hörs/ses.
Jag inser mer och mer vad jag behöver och inte behöver i livet vilket känns fantastiskt.

Om jag börjar svamla om "I love you more than anything", "I love you more than life itself", "You're my world" så varsågoda att slänga mig i ett isbad för att vakna upp, mitt liv är SÅ mycket mer än ett förhållande. Hur perfekt det än skulle vara.

EDIT:
Som extra grädde på moset ska vännen jag hyr lägenhet av kanske prova att vara särbo med sin sambo, alt försöker byta den mot större och isf ska jag flytta in hos en tjejkompis, mvh knappt någon kötid. Så hur det blir DÅ med att prova igen blir ju intressant. Och iom Brexit vet jag inte ens om han får komma tillbaka innan tre månader gått då han inte har residency än... Så många osäkra variabler. Det ska inte vara enkelt har jag hört!

 

[Lovisaleonora]

Så hur det blir DÅ med att prova igen blir ju intressant. Och iom Brexit vet jag inte ens om han får komma tillbaka innan tre månader gått då han inte har residency än... Så många osäkra variabler. Det ska inte vara enkelt har jag hört!

Äh, skit i de där tankarna. DITT liv, DIN planering. Resten får väl var och en ta hand om, tänker jag.

Njut av att hitta ditt eget liv i din egen takt. Det är sååå mycket värt. När jag separerade för en halv miljon år sedan var det så underbart skönt att ha eget, möblera själv, bestämma porslin - allt. Komma och gå utan någon form av samordning. Ljuvligt.

Njut och ta resten som det kommer.