Jag tror det skulle vara sunt och läkande för dig om du låter den där ilskan få härja lite mer. Försök släppa tankarna på att du hoppas att han hittar någon osv. Skit samma. Det vore fullt normalt och sunt i din situation att hoppas att han är olycklig för resten av livet
När man har svårt att stå upp för sina egna gränser så mår man oftast bara dåligt av att vara förstående kring andra. Skit i förståelsen. Skit i lyckoönskningarna. Fokusera på att du faktiskt är riktigt arg på honom eftersom han har trampat långt över dina gränser. Det kommer hjälpa dig mer!
Sen kan man plocka upp förståelsen osv i en senare fas
Jag var arg som fan och ganska rädd i några år. Sedan hade jag mycket lättare att sätta gränser i nästa förhållande och också avsluta det åtm hyfsat i tid. Jag behövde verkligen få vara arg som ett bi och vänja mig vid att uttrycka det!
Jag håller med er! För mig kom det där dock i en lite senare fas. Först trodde jag att vi skulle kunna lappa ihop vårt förhållande i ett halvår, sen när det visade sig vara en dead end och han betedde sig illa så slogs jag som ett argt bi mot alla som var arga på honom. Jag förstod honom, hade sympatier, kärlek, förståelse. De förstod honom bara inte, men det gjorde jag. Ytterligare ett halvår senare satt jag hos en psykolog som frågade hur jag kände och jag sa att jag känner mig arg. Då blev jag plötsligt skitförbannad, när hade hade fått distans. Men jag kunde inte vara arg när jag fortfarande var medberoende. Jag håller helt med om att ilska är sunt, det visar på att man förstått vilka gränser någon annan klampat över, så TS jag hoppas att du finner den inom dig och låter den lufta. Men jag kan också förstå att en sån sak kan ta tid.