Bryta upp med sambo (långt)

[Utsikt]

Du har faktiskt ingen plikt att vara talbar. Skjut upp snacket. "Jag vill inte prata just nu, du får respektera det".

Sant, men på ett sätt vill jag ju också bara få stenen i rullning, att faktiskt börja separera. Komma till skott med allt det praktiska, känna att något händer. Tror det minskar min egen stress också.

Vaktar mot att det inte får ta för lång tid, att vi inte hamnar helt tillbaka i vardagen bara (för det gör även jag alltför lätt). Detta måste ske, så jag kan börja leva mitt eget liv igen och inse att det faktiskt inte blir tomt och meningslöst.

Bett vännerna om pepp för framtiden också för jag vet så väl att det kommer komma de stunder när jag undrar vad fan jag har gjort... Kommer vara ledsamt och skitsvårt.

Men vi är fel personer för varandra och i långa loppet blir ingen lyckligare om vi drar ut på det tio år till.

 

[Lovisaleonora]

Sant, men på ett sätt vill jag ju också bara få stenen i rullning, att faktiskt börja separera. Komma till skott med allt det praktiska, känna att något händer. Tror det minskar min egen stress också.

Vaktar mot att det inte får ta för lång tid, att vi inte hamnar helt tillbaka i vardagen bara (för det gör även jag alltför lätt). Detta måste ske, så jag kan börja leva mitt eget liv igen och inse att det faktiskt inte blir tomt och meningslöst.

Bett vännerna om pepp för framtiden också för jag vet så väl att det kommer komma de stunder när jag undrar vad fan jag har gjort... Kommer vara ledsamt och skitsvårt.

Men vi är fel personer för varandra och i långa loppet blir ingen lyckligare om vi drar ut på det tio år till.

Jag tror du tänker fel. Det du vill ska hända, kan du själv ta hand om. Det behöver ni inte prata om, om du inte känner att det leder framåt. Blir det bara diskussioner om att du borde överväga dina ställningstagande, är det kanske bättre att bara meddela (ja, kallt och hårt) att "2021-06-25 räknar jag med att du har flyttat ut".

Av vad vi har sett hittills hur han uppfört sig tror jag ändå att du löper rätt stor risk att hamna i segdragna diskussioner om att du har fel etc. Snubben verkar ha separationsångest och gör allt, in i det sista, för att vara den som "får rätt" vid en separation. Enda sättet du kommer ur det är att vägra spela hans spel. Sätt dina egna regler.

 

[Sleepy]

"2021-06-25 räknar jag med att du har flyttat ut".

This. Det är allt om krävs. Inga diskussioner.

 

[MiaMia]

Sant, men på ett sätt vill jag ju också bara få stenen i rullning, att faktiskt börja separera. Komma till skott med allt det praktiska, känna att något händer. Tror det minskar min egen stress också.

Vaktar mot att det inte får ta för lång tid, att vi inte hamnar helt tillbaka i vardagen bara (för det gör även jag alltför lätt). Detta måste ske, så jag kan börja leva mitt eget liv igen och inse att det faktiskt inte blir tomt och meningslöst.

Bett vännerna om pepp för framtiden också för jag vet så väl att det kommer komma de stunder när jag undrar vad fan jag har gjort... Kommer vara ledsamt och skitsvårt.

Men vi är fel personer för varandra och i långa loppet blir ingen lyckligare om vi drar ut på det tio år till.

Varför inte fortsätta med planen du hade sedan innan? Lämna bostaden tills han är utflyttad.
Oavsett om det nu är "slut" eller "paus", och oavsett om han är informerad i förväg eller inte.

 

[Utsikt]

Ni är visa ni.
Lär fortsätta uppdatera tråden också för jag själv behöver en liten uppsträckning ibland
Nu jävlar.

Och ja faktiskt, bo borta redan nu är nog smartast.

 

[MiniLi]

Jag tänker också att det bästa är att följa din plan! Flytta in hos ngn kompis eller ngt tills han har flyttat ut från lägenheten.

 

[the_connemara]

Sant, men på ett sätt vill jag ju också bara få stenen i rullning, att faktiskt börja separera. Komma till skott med allt det praktiska, känna att något händer. Tror det minskar min egen stress också.

Vaktar mot att det inte får ta för lång tid, att vi inte hamnar helt tillbaka i vardagen bara (för det gör även jag alltför lätt). Detta måste ske, så jag kan börja leva mitt eget liv igen och inse att det faktiskt inte blir tomt och meningslöst.

Jag ser inget som helst hinder för att du gör det nu på sekunden? Ni har ju faktiskt till och med kommit överens om paus och att bo isär. Din enda kommunikation till honom behöver bara vara när han ska vara utflyttad alt (jag tror det är dåligt och öppnar för diskussioner som drar ner dig) att fråga hur det går för honom att ordna det praktiska med att flytta ut. Här svarar en vuxen partner typ "jag måste fixa pass/papper/what ever vilket jag gör måndag morgon och det tar 2 veckor sedan kan jag flyga hem, jag bokade biljetter om 3 veckor för säkerhets skull" (jag kan noll om att resa ). Och om hen dessutom tog lite vuxet ansvar för situationen frågar hen om hen ska flytta ut under tiden, om hur ni ska lösa praktiska saker var för sig (tex middag/tvätt/vem sover var) under tiden MED EGNA FÖRSLAG PÅ LÖSNING.

Sätt igång att planera ditt liv bums! Åk och bada själv i kväll kanske? Träffa vänner efter jobbet, stanna längre i stallet! Du är helt fri att göra precis vad du vill! Och det skulle du varit redan i ditt förhållande också.

 

[Hedinn]

Jaaa hörni.

Skulle göra iordning mig för att åka till tjejmiddag. Han flyttade på ett block på sängen för att fixa tvätt. Mitt brev ramlade ut.
(Jag var på toa)

Så ja. Det gick ju inte som planerat. Hamnade såklart i diskussion. Han vill (fullt förståeligt) ha anledningar, saker han kan göra för att fixa det, etc etc. Jag försökte stå på mig med att ingen anledning kommer vara god nog så länge inte han också vill göra slut. Att det är så jag känner, att jag inte vill fortsätta vårt förhållande.

Han tycker jag har fel, att jag enbart grundar det på barnfrågan där han inte ens vet själv vad han vill. Jag försöker säga att även om han sedan kommer fram till att han inte vill ha barn så vill jag ändå inte fortsätta vårt förhållande.

Slutade med att vi pratade om att separera (hans förslag) totalt, ett tag. 2-3månader säg.
Då har vi iaf gett det lite mer TID. Han känner att han får tid att tänka, och hoppas ju att jag efter så lång tid ska inse mitt misstag, att jag saknar honom och inte vill leva mitt liv utan honom.

Framhöll att tänk om det inte ändrar något då, att jag ändå tycker att mitt liv är bättre när vi inte har varandra i det? "Ja, men då har du iaf verkligen tänkt på det, då är det inte bara att du behöver ordentligt med tid för dig själv. Och då får jag acceptera det."
(förstår hans tankegång, due to tidigare diskussioner oss emellan)

Jag sa att vi kunde prata om det iaf.
För jag kunde ändå inte bara slänga igen dörren och gå. För mig känns det som ett mellanting mellan att diskutera slutet på förhållandet och att bara lämna ett brev.

Isf får han ju börja flytta ut (lär åka till England för boende) och båda lever utan kontakt med varandra ett tag framöver. Jag lever livet själv och befäster med mina vänner att det är slut, vänjer mig att vara själv (fan vad SKÖNT) och får väl sen.. Ringa? Messenger? Och säga att jag inte har ändrat mig. Då har han iaf redan flyttat ut till stor del
Vid separation är det han som får flytta sig.

Blev väldigt långt och svamligt nu, väldigt nära inpå att det hände.. Men ändå skönt att få ur sig tankarna. Vi ska prata mer om separation imorgon.

Jag skulle rekommendera att han flyttar ut helt direkt, även om ni säger att det är en ”paus” eller på prov. Känns som att det är bäddat för problem om han har saker kvar som ska hämtas efter ett riktigt uppbrott sen. T.ex kanske det är svårt för honom att åka till Sverige pga coronasituationen, eller nåt annat? Flygbiljetterna är svindyra. Han bara vägrar åka, eller säger att han ska hämta sakerna ”senare” så du tvingas förvara dem på obestämt tid, eller kräver att du betalar för dem om han inte har möjlighet att åka?

För att inte tala om risken ifall han nu skulle bli aggressiv eller våldsam, då vill du INTE sitta på saker som är hans som han kan dyka upp för att hämta när som helst.
Så det kan vara en grej att tänka igenom.

 

[Utsikt]

Jag ser inget som helst hinder för att du gör det nu på sekunden? Ni har ju faktiskt till och med kommit överens om paus och att bo isär. Din enda kommunikation till honom behöver bara vara när han ska vara utflyttad alt (jag tror det är dåligt och öppnar för diskussioner som drar ner dig) att fråga hur det går för honom att ordna det praktiska med att flytta ut. Här svarar en vuxen partner typ "jag måste fixa pass/papper/what ever vilket jag gör måndag morgon och det tar 2 veckor sedan kan jag flyga hem, jag bokade biljetter om 3 veckor för säkerhets skull" (jag kan noll om att resa ). Och om hen dessutom tog lite vuxet ansvar för situationen frågar hen om hen ska flytta ut under tiden, om hur ni ska lösa praktiska saker var för sig (tex middag/tvätt/vem sover var) under tiden MED EGNA FÖRSLAG PÅ LÖSNING.

Sätt igång att planera ditt liv bums! Åk och bada själv i kväll kanske? Träffa vänner efter jobbet, stanna längre i stallet! Du är helt fri att göra precis vad du vill! Och det skulle du varit redan i ditt förhållande också.

Älskar detta och att jag redan gjort upp en plan för hur jag ska kolla flygbiljetter, hur man bokar covid-test innan resan etc etc

Har ett par punkter att hålla fast vid. Vi ska bestämma ett datum. Det ska vara snart. Och vi ska boka biljetter. Det gör jag gärna när vi ändå ses så får jag själaro att det är gjort.

Sedan ska jag börja njuta av allt det där
Kolla på lektioner, ta stallpass, fler uteritter.. Aw, promenader med mamma, bara behöva tänka på mitt. Jaaaa!

@Hedinn bra tanke! Vet att det nu finns ett företag som skickar resväskor etc, så if all else fails köper jag några billiga och skickar över dem. Ska även säga att det han får lämna nycklarna så får min mamma ha dem 'ifall något skulle hända' (typ).

 

[Migo]

Hur går det TS?

 

[Utsikt]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

 

[SaraXX]

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

Du är jättestark!

 

[gammalek]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

Så strongt att hålla fast vid separation/slut! Det var väntat att han skulle sätta in charmen och försöka visa att han ändrat sig - och det klarade du att stå emot, heja!

 

[tanten]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

Det där ä'r väl en utmärkt illustration till att man är ihop med en person - inte med den hen skulle kunna vara.

Han visar sina bästa sidor - men det är ju inte sån han är i vardagen

Du är stark som kan ta dig ur detta.
Efter ett par månader så har du svaret på om tillvaron är bättre eller sämre. jag tror du vet det redan nu

 

[MiniLi]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

Förstår att det är jättejobbigt! Bra att du står fast vid ditt beslut!

Relationer är ju oftast inte svartvita. De är fulla av gråzoner med både bra och mindre bra saker. Det är ju egentligen inte de bra sakerna som avgör om man trivs eller inte, det är hur illa de dåliga sakerna är. Hur fint och bra ni än har det så är det ju andra saker som drivit fram det här beslutet hos dig. Och han verkar ju inte fatta överhuvudtaget eftersom han pratar om egentid och barn bara?

Har du bestämt dig för om du ska flytta till ngt annat ställe under tiden? Gör det och be honom respektera att du inte vill ha kontakt nu. Om han ändå söker upp dig så är ju det bara ytterligare bevis på att han inte förstår dig/lyssnar på dig alls..

 

[Modest]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

Han verkar ju inte lämna frivilligt. Tror du inte att du måste fysiskt lämna (= flytta ut) för att separationen ska bli av? Bor ni i gemensamt boende, du hos honom eller han hos dig?

 

[Utsikt]

Så strongt att hålla fast vid separation/slut! Det var väntat att han skulle sätta in charmen och försöka visa att han ändrat sig - och det klarade du att stå emot, heja!

Står emot så gott jag kan. Separation ska bli av. Så är det bara. Just nu är vi hemma i något slags halv-normalitet.
Jag har svårt att fundera på resten av livet innan det stora provet som är idag är inlämnat, så det får mitt fulla fokus just nu.

Det där ä'r väl en utmärkt illustration till att man är ihop med en person - inte med den hen skulle kunna vara.

Han visar sina bästa sidor - men det är ju inte sån han är i vardagen

Du är stark som kan ta dig ur detta.
Efter ett par månader så har du svaret på om tillvaron är bättre eller sämre. jag tror du vet det redan nu

Precis, jag tror också jag vet. Och vi kan iaf få avstånd, det känns som det viktigaste (till att börja med).
Säger hon som ändå är hemma fortfarande, men jag ni förstår säkert vad jag menar.

Förstår att det är jättejobbigt! Bra att du står fast vid ditt beslut!

Relationer är ju oftast inte svartvita. De är fulla av gråzoner med både bra och mindre bra saker. Det är ju egentligen inte de bra sakerna som avgör om man trivs eller inte, det är hur illa de dåliga sakerna är. Hur fint och bra ni än har det så är det ju andra saker som drivit fram det här beslutet hos dig. Och han verkar ju inte fatta överhuvudtaget eftersom han pratar om egentid och barn bara?

Har du bestämt dig för om du ska flytta till ngt annat ställe under tiden? Gör det och be honom respektera att du inte vill ha kontakt nu. Om han ändå söker upp dig så är ju det bara ytterligare bevis på att han inte förstår dig/lyssnar på dig alls..

Nej, som han säger "vi har det ju så bra, hur hamnade vi här?", ja vi har det bra, också. Men det är inte allt som räknas. Och en del av det ligger på mig, hur jag växt som person. Det kan inte han "fixa", hur perfekt han är. Även om det nu är svårt att acceptera.

Har inte bestämt mig helt, ännu. Till att börja med ska jag vara hemifrån mer iaf. T.ex. den här veckan, sova borta en del, hålla mig busy.. Ska take stock på fredag, se hur långt vi kommit i att ordna saker. Känns iaf INTE som att jag kan vara hemma helt som vanligt i två veckor, säg.

Han verkar ju inte lämna frivilligt. Tror du inte att du måste fysiskt lämna (= flytta ut) för att separationen ska bli av? Bor ni i gemensamt boende, du hos honom eller han hos dig?

Jag vet inte riktigt. Jag tror inte han kommer lämna på en vecka, som jag önskat i en enkel värld. Jag tror han fattat att det måste ske, men inte hur snart. Vi flyttade in här tillsammans, men jag står på det (informella) kontraktet, hyr i andrahand av min bästa vän.

(Vet att det är lite mjäkigt, men trevar mig också fram lite i mörkret om hur man gör i en sån här situation.)

-- Nästa diskussion får väl bli, "nu har vi det svart på vitt att ansökningar om personnr etc kan ske även om du är i England ett tag, alltså finns det inget som hindrar oss att planera din hemresa. Nu kollar vi flyg."

Skulle egentligen åkt till Göteborg 1juli. Får väl ge kallduschen att dit åker jag själv, även om han mot förmodan är kvar. Kanske ett ypperligt tillfälle att åka till UK.

 

[Mkb]

-- Nästa diskussion får väl bli, "nu har vi det svart på vitt att ansökningar om personnr etc kan ske även om du är i England ett tag, alltså finns det inget som hindrar oss att planera din hemresa. Nu kollar vi flyg."

Jag förstår inte varför han inte kan planera hemresa och boka flyg själv, går det inte att du bara meddelar ett sista datum som han ska vara ute sen löser han det själv som en vuxen människa?

 

[pajaztar]

-- Nästa diskussion får väl bli, "nu har vi det svart på vitt att ansökningar om personnr etc kan ske även om du är i England ett tag, alltså finns det inget som hindrar oss att planera din hemresa. Nu kollar vi flyg."

Men, det där får han ju lösa själv? Fokusera på DIG och så får han fokusera på att lösa allt praktiskt med att flytta ut för sin del.

 

[Red_Chili]

Bara en dag till har gått men jag känner mig, fast, smått drunknande..
Därför vill jag uppdatera så mitt beslut hålls vid liv också, på något sätt.

Han mötte (oombedd) upp mig i stan igår, och vi hade en såå fiin dag. Aktivitet, vin på uteservering vid vattnet, mat, promenad i solnedgången.. Ja ni hör ju. Väldigt mycket "det är ju SÅHÄR vi kan ha det!". Insikter om att han inte tagit mitt behov av tid på tillräckligt stort allvar. En uppenbarelse om att han inte vill ha barn (fast kräver inte att jag ska tro honom.) Att han försummat mina behov, inte tagit initiativ, ni vet hur det går. Han lovar bättring, förstår inte hur vi gick från att ha det så bra till att hamna här. Vill såklart få tid på sig att visa hur han kan vara, hur vi kan ha det. En fin dag, prat, gråt, känslor..

Jag känner mest att jag går sönder. För vi KAN ha det så himla fint. Ger jag upp för lätt? Särskilt i sådana känslostormar som gårdagen blev. Aldrig mer detta? Och hela tiden medveten om hur ont det (jag) gör honom. Jag tror inte det är uttänkt exakt, men självklart vill han få mig att inse att jag hellre vill vara med honom.

Jag håller mig fast i separationen som en drunknande i en livboj.
Sade om och om igen att alternativet är inte att vi ger det ett par månader till, kanske åker på semester och sedan separerar en stund. Alternativen är att antingen separerar vi i MINST två månader, eller så är det slut NU.
Att det enda som kan visa om jag bara behövde egentid men egentligen vill vara i förhållandet är om vi bryter helt ett tag. Då får jag veta om det är så, eller om jag (som jag 95% av tiden är helt säker på) är lyckligare själv.

Sa att det här ska inte hända om ett tag, det här ska hända nu. Jag kan inte fortsätta som vanligt, med en ström av "men se så underbart vi har det och vad jag bättrat mig" under tiden. Så igår var fint, kaos, och försöker vara stolt att jag håller i om separationen. För vi kan ha det bra. Jag är ändå säker på att jag är lyckligare själv.

Jag har nu ändå ringt skatteverket, och fått reda på vad som behövs. Har även fått reda på att alla kompletteringar/överklagan/omprövningar kan skötas digitalt eller via post. Så även om detta är något han vill göra klart, så finns det INGET som kräver att han stannar i Sverige för att få det klart. Jag hjälper gärna till härifrån, det gör mig inget, men också så skönt att veta att "men detta måste bara bli klart först" inte är en giltig anledning för honom att stanna här just nu.

Så jag försöker röra saker framåt, det är väl en del av mitt sätt att visa att jag menar vad jag säger.

Så jag är inte så stark som jag önskar att jag var. Men jag är ganska stark iallafall. Känner mest att jag ska bara ta mig igenom det här till separationen, så stark kan jag vara. Sen kan jag bryta ihop. Och sedan bli stark igen.

ÅH, sånt där är så jävla fult! Det är just precis pga sånt där beteende som det är SÅ vanligt att personer stannar kvar i dåliga förhållanden, även sådana där männen misshandlar osv, just för att de plötsligt lovar att allt är bra, plötsligt bättrar sig (tillfälligt) och lovar att allt ska fortsätta vara sååå fint. Det är en del av manipulationen. Hade han seriöst fattat och seriöst velat ha det så som ni har det de bra dagarna, då hade han gjort någon ansträngning till kommunikation tidigare, någon ansträngning till att få allt bra osv. INTE allt det som du skrivit om tidigare i tråden.

Det han visar nu är inte att ni kan ha det bra. Det han visar nu är att han är en manipulativ skitstövel. Självklart en person med bra sidor också, men det har som sagt var alla människor. Det viktiga är vad man gör av sina dåliga sidor och hur mycket man låter dem påverka personer i sin omgivning och närhet.

Om du kan: låt honom inte göra sådär igen. Vill han att ni äter ute, går promenader i solnedgången osv så säg nej till det. Låt honom inte lura in dig i sina fällor.