Bryta upp med sambo (långt)

[Zpunk]

@Utsikt vilken utveckling sen trådens början. Heja dig!!

 

[SaraXX]

Hur är det med dig @Utsikt?

 

[Utsikt]

Hej på er buke.

Det är bra (hm) med mig, men konstigt.
Känns som att det var en månad sedan eller mer som han hittade brevet och vi fick "ta tag i det". Men det är ju bara lite mer än en vecka?

Har varit en väldigt konstig vecka. Han är väldigt inställd på att problemen vi har, är inte egentligen problem. Eftersom han inser nu att han inte prioriterat mig, inte tagit mitt behov av egentid på tillräckligt stort allvar, låtit mig projektleda för mycket, lutat sig alltför mycket på mig...
Och allt detta går givetvis att fixa. Och så kan vi ha ett bättre förhållande än någonsin förr!

Jag blir mest trött. Var det detta som krävdes för insikt? Om det är en reaktion på att jag försöker göra slut, hur länge håller det rimligen i sig då? SKA det behöva gå såhär långt för att en förändring ska ske? Det är inte som att jag inte sagt till om tex egentid förut, men då har jag tydligen inte sagt till "tillräckligt". Nä, men om det som krävs är att jag gör slut, ska det behöva gå såhär långt varje gång någonting verkligen är viktigt för mig då?

Sedan har han ju efter ett samtal med sin syster kommit till plötslig insikt om att han inte ALLS vill ha barn. Det vore rentav själviskt om han ville ha barn bara för att inte bli gammal och ensam. Men han förstår om jag inte tror på det direkt nu... Så tydligen är det nu oviktigt med barn, oviktigt med familjeliv och även giftermål är helt onödigt så länge det är vi två.

Och här känner jag mest... men jag VILL ju inte att han ska ändra hela sin person för min skull?? En sådan person vill jag inte leva med. Särskilt som jag inte vill kompromissa med vad jag mår bra av? Då vill jag ju inte att den jag är med ska kompromissa heller. (självklart får man kompromissa om vissa saker, men ni fattar) Sedan absolut, han säger ju att allt detta är mest för hans egen skull, och det hoppas jag, men det är lite svårt att tro 100% på det, när vi är mitt i denna utlösande situation.

Vi har gjort trevliga saker i veckan, och det går fine (sure, är väl bra om vi skiljs för separationen med fina minnen, inte mig emot). Men att sitta hemma och låtsas att det är som vanligt är sjukt obekvämt. För mig. Han verkar kunna compartmentalise.. Men jag kan inte. Så nu har jag iaf nyckeln till vännens lägenhet och bor där till på söndag. Sedan tror jag han åker 1a eller 2a juli.

Plötsligt jävligt med eld i baken och kan fixa flyg och ringa myndigheter och kolla covid-test. Jo jo.

En del av det som gör att det är obekvämt hemma är ju att vi lätt hamnar i loopen "men hur hamnade vi här", "vi har ju det så bra", "jag kan ändra allt". Jag har såklart inte bättre argument än "det är såhär jag känner", "jag tror jag skulle bli lyckligare själv", fortfarande (såklart) och det är lika svårt att acceptera.

Så jag håller mig borta nu för min egen skull, för att den loopen inte hjälper någon av oss något särskilt, och för att inte försura sista tiden helt i onödan. Vi har pratat lite mer, och det har förvisso varit bra, när vi inte bara "loopar". Och jag har fått framhålla att jag skrev ju inte en text och försökta göra slut på riktigt för att jag var "lite osäker".

Utan alternativen var separera eller inget, och separationen är verkligen ett sista försök. Inte "vi har det bra, jag får lite egentid och sen löser sig allt". Att jag inte var 50/50 på hur jag kände, utan 90/10, och att separera helt och håller är den enda, lilla, chansen vi har att se om jag plötsligt inser att jag hade fel. Att det INTE över huvud taget är säkert att det kommer lösa sig. Kan väl bara stå på mig där I guess.


Oj det blir väldigt svamligt nu, har väl samlat på mig i några dagar...

Jag hoppas att han åker hem och gör allt det där han säger att han gör för sin egen, inte min, skull, och landar i sitt egna liv, oavsett hur han hoppas det slutar mellan oss. Säg att vi skulle bli tillsammans igen (även om JAG är övertygad om att så inte är fallet) så har han iaf vanan inne att göra saker för sig själv. Och blir det inte vi så har han iaf... saker att göra för sig själv.

Hoppas han tar sig tid att tänka också, för sin egen del. Jag tror ju att man får iaf en liten uppfattning om en person man lever med i fyra år, så jag litar inte helt på att hans tidigare värderingar plötsligt är helt oviktiga för honom. Nåja.

Så, ja, hur jag mår!
Jag mår bra. Försöker att inte börja tvivla, känner mig ändå rätt säker i mig själv. Farligaste "fällan" känns som att det är att jag nu, på ett sätt, bryr mig mindre, och därför INTE har dåligt samvete när jag är iväg och han sitter hemma, eller känner att jag måste projektleda och mamma. Är det SÅHÄR man kan kännas liksom? Kan VÅRT förhållande vara så? Men... skulle det hålla i sig om vi faktiskt blir ett par igen? I mer än några månader? Det känns som att jag så lätt skulle kunna falla tillbaka i att må dåligt (även om han inte uttryckligen säger att jag ska ha dåligt samvete, ofc). Och då måste vi ju göra om allt det här. Vem har den energin?

 

[MiniLi]

Hej på er buke.

Det är bra (hm) med mig, men konstigt.
Känns som att det var en månad sedan eller mer som han hittade brevet och vi fick "ta tag i det". Men det är ju bara lite mer än en vecka?

Har varit en väldigt konstig vecka. Han är väldigt inställd på att problemen vi har, är inte egentligen problem. Eftersom han inser nu att han inte prioriterat mig, inte tagit mitt behov av egentid på tillräckligt stort allvar, låtit mig projektleda för mycket, lutat sig alltför mycket på mig...
Och allt detta går givetvis att fixa. Och så kan vi ha ett bättre förhållande än någonsin förr!

Jag blir mest trött. Var det detta som krävdes för insikt? Om det är en reaktion på att jag försöker göra slut, hur länge håller det rimligen i sig då? SKA det behöva gå såhär långt för att en förändring ska ske? Det är inte som att jag inte sagt till om tex egentid förut, men då har jag tydligen inte sagt till "tillräckligt". Nä, men om det som krävs är att jag gör slut, ska det behöva gå såhär långt varje gång någonting verkligen är viktigt för mig då?

Sedan har han ju efter ett samtal med sin syster kommit till plötslig insikt om att han inte ALLS vill ha barn. Det vore rentav själviskt om han ville ha barn bara för att inte bli gammal och ensam. Men han förstår om jag inte tror på det direkt nu... Så tydligen är det nu oviktigt med barn, oviktigt med familjeliv och även giftermål är helt onödigt så länge det är vi två.

Och här känner jag mest... men jag VILL ju inte att han ska ändra hela sin person för min skull?? En sådan person vill jag inte leva med. Särskilt som jag inte vill kompromissa med vad jag mår bra av? Då vill jag ju inte att den jag är med ska kompromissa heller. (självklart får man kompromissa om vissa saker, men ni fattar) Sedan absolut, han säger ju att allt detta är mest för hans egen skull, och det hoppas jag, men det är lite svårt att tro 100% på det, när vi är mitt i denna utlösande situation.

Vi har gjort trevliga saker i veckan, och det går fine (sure, är väl bra om vi skiljs för separationen med fina minnen, inte mig emot). Men att sitta hemma och låtsas att det är som vanligt är sjukt obekvämt. För mig. Han verkar kunna compartmentalise.. Men jag kan inte. Så nu har jag iaf nyckeln till vännens lägenhet och bor där till på söndag. Sedan tror jag han åker 1a eller 2a juli.

Plötsligt jävligt med eld i baken och kan fixa flyg och ringa myndigheter och kolla covid-test. Jo jo.

En del av det som gör att det är obekvämt hemma är ju att vi lätt hamnar i loopen "men hur hamnade vi här", "vi har ju det så bra", "jag kan ändra allt". Jag har såklart inte bättre argument än "det är såhär jag känner", "jag tror jag skulle bli lyckligare själv", fortfarande (såklart) och det är lika svårt att acceptera.

Så jag håller mig borta nu för min egen skull, för att den loopen inte hjälper någon av oss något särskilt, och för att inte försura sista tiden helt i onödan. Vi har pratat lite mer, och det har förvisso varit bra, när vi inte bara "loopar". Och jag har fått framhålla att jag skrev ju inte en text och försökta göra slut på riktigt för att jag var "lite osäker".

Utan alternativen var separera eller inget, och separationen är verkligen ett sista försök. Inte "vi har det bra, jag får lite egentid och sen löser sig allt". Att jag inte var 50/50 på hur jag kände, utan 90/10, och att separera helt och håller är den enda, lilla, chansen vi har att se om jag plötsligt inser att jag hade fel. Att det INTE över huvud taget är säkert att det kommer lösa sig. Kan väl bara stå på mig där I guess.


Oj det blir väldigt svamligt nu, har väl samlat på mig i några dagar...

Jag hoppas att han åker hem och gör allt det där han säger att han gör för sin egen, inte min, skull, och landar i sitt egna liv, oavsett hur han hoppas det slutar mellan oss. Säg att vi skulle bli tillsammans igen (även om JAG är övertygad om att så inte är fallet) så har han iaf vanan inne att göra saker för sig själv. Och blir det inte vi så har han iaf... saker att göra för sig själv.

Hoppas han tar sig tid att tänka också, för sin egen del. Jag tror ju att man får iaf en liten uppfattning om en person man lever med i fyra år, så jag litar inte helt på att hans tidigare värderingar plötsligt är helt oviktiga för honom. Nåja.

Så, ja, hur jag mår!
Jag mår bra. Försöker att inte börja tvivla, känner mig ändå rätt säker i mig själv. Farligaste "fällan" känns som att det är att jag nu, på ett sätt, bryr mig mindre, och därför INTE har dåligt samvete när jag är iväg och han sitter hemma, eller känner att jag måste projektleda och mamma. Är det SÅHÄR man kan kännas liksom? Kan VÅRT förhållande vara så? Men... skulle det hålla i sig om vi faktiskt blir ett par igen? I mer än några månader? Det känns som att jag så lätt skulle kunna falla tillbaka i att må dåligt (även om han inte uttryckligen säger att jag ska ha dåligt samvete, ofc). Och då måste vi ju göra om allt det här. Vem har den energin?

Låter som att du reflekterar sunt!

Jag har hittills aldrig varit med om att någon ”kommer till insikt” och sedan gör en bestående förändring. Folk brukar snabbt glida tillbaka i vanliga hjulspår. Förändring är helt enkelt jättesvårt, om det då dessutom inte initieras inifrån sas utan pga någon annan så brukar det inte hålla.

 

[Lovisaleonora]

Oavsett om han ändrar sig för din eller sin skull, så tror jag redan ni nått en punkt där tilliten och förtroende är så kört i botten vad gäller fram- och tillbakahattandet att ni MÅSTE separera för att få reda på om ni har en chans.

Du har ju redan landat i något bättre, och jag tror han också kommer att inse att det är bättre på skilda håll. Han behöver helt enkelt något annat än du kan erbjuda (någon som inte behöver egentid, som kan tänka sig familj etc).

 

[svea]

Hörredu, börja leva ditt eget liv NU. Inte sen. Ät när du vill, träna när du vill, åk vart du vill. Varför ska ni göra saker ihop alls när du inte vill att ni ska vara ihop?

 

[Sleepy]

problemen vi har, är inte egentligen problem

Plötsligt jävligt med eld i baken och kan fixa flyg och ringa myndigheter och kolla covid-test. Jo jo.

Stå på dig. Snart är det över.

 

[Utsikt]

Låter som att du reflekterar sunt!

Jag har hittills aldrig varit med om att någon ”kommer till insikt” och sedan gör en bestående förändring. Folk brukar snabbt glida tillbaka i vanliga hjulspår. Förändring är helt enkelt jättesvårt, om det då dessutom inte initieras inifrån sas utan pga någon annan så brukar det inte hålla.

Tack

Nej visst är det så? Kan ju titta bara på mig själv, jag har ju även levt med honom i fyra år och inte har jag ändrat på mina grundinställningar så att säga. Snarare mer kommit till insikt om vad jag verkligen behöver. Vissa saker kan säkerligen ändras en del, man växer ju som människa, men att det nu plötsligt skulle ändras såhär mycket - och inte aaaalls bara för att det hänger ett stort "hot" om uppbrott i luften? Nja. Jag är mycket tveksam.

Oavsett om han ändrar sig för din eller sin skull, så tror jag redan ni nått en punkt där tilliten och förtroende är så kört i botten vad gäller fram- och tillbakahattandet att ni MÅSTE separera för att få reda på om ni har en chans.

Du har ju redan landat i något bättre, och jag tror han också kommer att inse att det är bättre på skilda håll. Han behöver helt enkelt något annat än du kan erbjuda (någon som inte behöver egentid, som kan tänka sig familj etc).

Ja precis. Jag är väldigt glad att det är bestämt, en vikt har verkligen lyfts ändå. Detta kommer ske och inom väldigt kort tid. Hoppas som sagt att även han ägnar tiden och reflektion på eget håll, inte bara "väntar" på mig. Men det kan jag såklart inte styra, bara hoppas på.

Hörredu, börja leva ditt eget liv NU. Inte sen. Ät när du vill, träna när du vill, åk vart du vill. Varför ska ni göra saker ihop alls när du inte vill att ni ska vara ihop?

Verkligen! Det går framåt, och det är så skönt. Ska till stallet ikväll, bara för att kolla en lektion och säga hej typ. Ska bli så skönt att bo helt själv den här veckan. Vattenmelon till middag? Ja! Däcka klockan 19 utan att bli väckt? JA! Dra i sig en hel svennepizza utan någon som helst kommentar? OH JA (Peppen finns! Det ska bli så spännande att lite... återupptäcka vem jag är, för mig själv. Som vuxen.)

Stå på dig. Snart är det över.

Snart så. Håller mig hårt i det ibland. När det är jobbigt. Bara stå på sig lite till och hålla ut.
Samla kraft för slutpushen denna vecka. (Och helst sova ungefär tre dygn, tydligen tajmade jag det här mentala med värmebölja, är. så. trött.)

 

[tanten]

Tack

Nej visst är det så? Kan ju titta bara på mig själv, jag har ju även levt med honom i fyra år och inte har jag ändrat på mina grundinställningar så att säga. Snarare mer kommit till insikt om vad jag verkligen behöver. Vissa saker kan säkerligen ändras en del, man växer ju som människa, men att det nu plötsligt skulle ändras såhär mycket - och inte aaaalls bara för att det hänger ett stort "hot" om uppbrott i luften? Nja. Jag är mycket tveksam.



Ja precis. Jag är väldigt glad att det är bestämt, en vikt har verkligen lyfts ändå. Detta kommer ske och inom väldigt kort tid. Hoppas som sagt att även han ägnar tiden och reflektion på eget håll, inte bara "väntar" på mig. Men det kan jag såklart inte styra, bara hoppas på.



Verkligen! Det går framåt, och det är så skönt. Ska till stallet ikväll, bara för att kolla en lektion och säga hej typ. Ska bli så skönt att bo helt själv den här veckan. Vattenmelon till middag? Ja! Däcka klockan 19 utan att bli väckt? JA! Dra i sig en hel svennepizza utan någon som helst kommentar? OH JA (Peppen finns! Det ska bli så spännande att lite... återupptäcka vem jag är, för mig själv. Som vuxen.)



Snart så. Håller mig hårt i det ibland. När det är jobbigt. Bara stå på sig lite till och hålla ut.
Samla kraft för slutpushen denna vecka. (Och helst sova ungefär tre dygn, tydligen tajmade jag det här mentala med värmebölja, är. så. trött.)

Du är på väg. Resan pågår.

Det är självklart att du är trött - något annat vore konstigt.

Vi är många som har dig i våra tankar.

 

[Sharpless]

Hej på er buke.

Det är bra (hm) med mig, men konstigt.
Känns som att det var en månad sedan eller mer som han hittade brevet och vi fick "ta tag i det". Men det är ju bara lite mer än en vecka?

Har varit en väldigt konstig vecka. Han är väldigt inställd på att problemen vi har, är inte egentligen problem. Eftersom han inser nu att han inte prioriterat mig, inte tagit mitt behov av egentid på tillräckligt stort allvar, låtit mig projektleda för mycket, lutat sig alltför mycket på mig...
Och allt detta går givetvis att fixa. Och så kan vi ha ett bättre förhållande än någonsin förr!

Jag blir mest trött. Var det detta som krävdes för insikt? Om det är en reaktion på att jag försöker göra slut, hur länge håller det rimligen i sig då? SKA det behöva gå såhär långt för att en förändring ska ske? Det är inte som att jag inte sagt till om tex egentid förut, men då har jag tydligen inte sagt till "tillräckligt". Nä, men om det som krävs är att jag gör slut, ska det behöva gå såhär långt varje gång någonting verkligen är viktigt för mig då?

Sedan har han ju efter ett samtal med sin syster kommit till plötslig insikt om att han inte ALLS vill ha barn. Det vore rentav själviskt om han ville ha barn bara för att inte bli gammal och ensam. Men han förstår om jag inte tror på det direkt nu... Så tydligen är det nu oviktigt med barn, oviktigt med familjeliv och även giftermål är helt onödigt så länge det är vi två.

Och här känner jag mest... men jag VILL ju inte att han ska ändra hela sin person för min skull?? En sådan person vill jag inte leva med. Särskilt som jag inte vill kompromissa med vad jag mår bra av? Då vill jag ju inte att den jag är med ska kompromissa heller. (självklart får man kompromissa om vissa saker, men ni fattar) Sedan absolut, han säger ju att allt detta är mest för hans egen skull, och det hoppas jag, men det är lite svårt att tro 100% på det, när vi är mitt i denna utlösande situation.

Vi har gjort trevliga saker i veckan, och det går fine (sure, är väl bra om vi skiljs för separationen med fina minnen, inte mig emot). Men att sitta hemma och låtsas att det är som vanligt är sjukt obekvämt. För mig. Han verkar kunna compartmentalise.. Men jag kan inte. Så nu har jag iaf nyckeln till vännens lägenhet och bor där till på söndag. Sedan tror jag han åker 1a eller 2a juli.

Plötsligt jävligt med eld i baken och kan fixa flyg och ringa myndigheter och kolla covid-test. Jo jo.

En del av det som gör att det är obekvämt hemma är ju att vi lätt hamnar i loopen "men hur hamnade vi här", "vi har ju det så bra", "jag kan ändra allt". Jag har såklart inte bättre argument än "det är såhär jag känner", "jag tror jag skulle bli lyckligare själv", fortfarande (såklart) och det är lika svårt att acceptera.

Så jag håller mig borta nu för min egen skull, för att den loopen inte hjälper någon av oss något särskilt, och för att inte försura sista tiden helt i onödan. Vi har pratat lite mer, och det har förvisso varit bra, när vi inte bara "loopar". Och jag har fått framhålla att jag skrev ju inte en text och försökta göra slut på riktigt för att jag var "lite osäker".

Utan alternativen var separera eller inget, och separationen är verkligen ett sista försök. Inte "vi har det bra, jag får lite egentid och sen löser sig allt". Att jag inte var 50/50 på hur jag kände, utan 90/10, och att separera helt och håller är den enda, lilla, chansen vi har att se om jag plötsligt inser att jag hade fel. Att det INTE över huvud taget är säkert att det kommer lösa sig. Kan väl bara stå på mig där I guess.


Oj det blir väldigt svamligt nu, har väl samlat på mig i några dagar...

Jag hoppas att han åker hem och gör allt det där han säger att han gör för sin egen, inte min, skull, och landar i sitt egna liv, oavsett hur han hoppas det slutar mellan oss. Säg att vi skulle bli tillsammans igen (även om JAG är övertygad om att så inte är fallet) så har han iaf vanan inne att göra saker för sig själv. Och blir det inte vi så har han iaf... saker att göra för sig själv.

Hoppas han tar sig tid att tänka också, för sin egen del. Jag tror ju att man får iaf en liten uppfattning om en person man lever med i fyra år, så jag litar inte helt på att hans tidigare värderingar plötsligt är helt oviktiga för honom. Nåja.

Så, ja, hur jag mår!
Jag mår bra. Försöker att inte börja tvivla, känner mig ändå rätt säker i mig själv. Farligaste "fällan" känns som att det är att jag nu, på ett sätt, bryr mig mindre, och därför INTE har dåligt samvete när jag är iväg och han sitter hemma, eller känner att jag måste projektleda och mamma. Är det SÅHÄR man kan kännas liksom? Kan VÅRT förhållande vara så? Men... skulle det hålla i sig om vi faktiskt blir ett par igen? I mer än några månader? Det känns som att jag så lätt skulle kunna falla tillbaka i att må dåligt (även om han inte uttryckligen säger att jag ska ha dåligt samvete, ofc). Och då måste vi ju göra om allt det här. Vem har den energin?

Svarar kort på ett långt inlägg: Det kan oftast vara (relativt) lätt att inse problemen, men att ändra sig själv kan nog vara svårt i längden. Ett tag går det nog, så länge man tänker på det, men om det är en del av ens person, är det nog svårt, om inte omöjligt, att hålla det uppe. Och som en person som helt saknar driv, och kommunikationsförmåga, så skulle jag säga att även om jag absolut kan göra saker själv, så blir det väldigt sällan gjort i tid, om jag inte har en absolut deadline som kräver att jag får saker gjorda, så jag är osäker på om det går att komma bort från att bli projektledare om man har önskemål om att få saker gjorda snabbare än snigelfart.

 

[Utsikt]

Usch, nu sitter jag här, i vännens lägenhet.
Första gången jag varit själv, själv helt och hållet i allt detta. Och det börjar bli verkligt även för mig.

Bryter ihop helt och ALLT jag vill är att åka hem till honom och fortsätta som vanligt, men bättre. Fan att det ska finnas så mycket kärlek kvar ändå.

Försöker ta mig igenom med att oavsett så ska jag ju bo hos kompisen den här veckan. Och oavsett så ska vi separera i minst 2, ännu hellre 3 månader. Flygbiljetten är ju ändå bokad. Han får chans att reflektera. Jag får chans att gråta och sakna OCH leva mitt eget liv så pass att det faktiskt finns en möjlighet att komma ut på andra sidan med en nyktrare syn på OM vi har en chans eller ej.

Inte bara gå på detta, paniken över vad har jag gjort och jag älskar honom ju. För det gör jag. Men har vi en ärlig chans att vara riktigt lyckliga? Tillsammans? Det minsta vi/jag behöver för att faktiskt fundera på det någorlunda objektivt är tid. Och avstånd. På riktigt.

Glömde kbt-dagboken hemma så buke får vara stöd. Tar mig igenom det värsta utan jag får spelet och skriver några kärleksförklaringar eller liknande. Vore dessutom oschysst mot oss båda.
Wah

 

[Otherside]

Usch, nu sitter jag här, i vännens lägenhet.
Första gången jag varit själv, själv helt och hållet i allt detta. Och det börjar bli verkligt även för mig.

Bryter ihop helt och ALLT jag vill är att åka hem till honom och fortsätta som vanligt, men bättre. Fan att det ska finnas så mycket kärlek kvar ändå.

Försöker ta mig igenom med att oavsett så ska jag ju bo hos kompisen den här veckan. Och oavsett så ska vi separera i minst 2, ännu hellre 3 månader. Flygbiljetten är ju ändå bokad. Han får chans att reflektera. Jag får chans att gråta och sakna OCH leva mitt eget liv så pass att det faktiskt finns en möjlighet att komma ut på andra sidan med en nyktrare syn på OM vi har en chans eller ej.

Inte bara gå på detta, paniken över vad har jag gjort och jag älskar honom ju. För det gör jag. Men har vi en ärlig chans att vara riktigt lyckliga? Tillsammans? Det minsta vi/jag behöver för att faktiskt fundera på det någorlunda objektivt är tid. Och avstånd. På riktigt.

Glömde kbt-dagboken hemma så buke får vara stöd. Tar mig igenom det värsta utan jag får spelet och skriver några kärleksförklaringar eller liknande. Vore dessutom oschysst mot oss båda.
Wah

-It´s the image in our minds that binds us to our lost treasures
- but it´s the loss that shapes the image!

Ett citat som är så värt att läsa flera gånger och ta in.....

 

[Fibusen]

Usch, nu sitter jag här, i vännens lägenhet.
Första gången jag varit själv, själv helt och hållet i allt detta. Och det börjar bli verkligt även för mig.

Bryter ihop helt och ALLT jag vill är att åka hem till honom och fortsätta som vanligt, men bättre. Fan att det ska finnas så mycket kärlek kvar ändå.

Försöker ta mig igenom med att oavsett så ska jag ju bo hos kompisen den här veckan. Och oavsett så ska vi separera i minst 2, ännu hellre 3 månader. Flygbiljetten är ju ändå bokad. Han får chans att reflektera. Jag får chans att gråta och sakna OCH leva mitt eget liv så pass att det faktiskt finns en möjlighet att komma ut på andra sidan med en nyktrare syn på OM vi har en chans eller ej.

Inte bara gå på detta, paniken över vad har jag gjort och jag älskar honom ju. För det gör jag. Men har vi en ärlig chans att vara riktigt lyckliga? Tillsammans? Det minsta vi/jag behöver för att faktiskt fundera på det någorlunda objektivt är tid. Och avstånd. På riktigt.

Glömde kbt-dagboken hemma så buke får vara stöd. Tar mig igenom det värsta utan jag får spelet och skriver några kärleksförklaringar eller liknande. Vore dessutom oschysst mot oss båda.
Wah

Även fast du känner dessa känslor betyder det inte att du ska försöka med honom igen. Klart det är en omställning att gå från sambo till att leva ensam! Herregud vad jag mådde dåligt under och efter min skilsmässa!!!! Och då var det enbart MITT beslut!

Jag kan som sagt än i dag sakna det vi hade, men tänker jag tillbaka på att leva med honom igen så känner jag bara ”nej, nej nej!!!”

I början är allt läskigt, och jag visste knappt hur jag skulle kunna överleva och ta hand om mig själv. Åt skitdåligt, sov katastrof, och var bara kaos i huvudet, men det är ju ganska självklart att det inte bara är guld och gröna skogar, speciellt när man varken hatar eller ens ogillar människan! Det blir en jätteomställning! Och det blir lite att börja om från början och hitta sig själv igen (låter klyschigt, men så är det faktist!) och det är sånt som tar tid.

Många gånger kändes det lättare att bara gå tillbaka och fortsätta där vi var, för vi hade det ju inte dåligt direkt. Bara inte helt bra…

Nu har åren rullat på och det är 6 år sen vi separerade. Jag har aldrig mått bättre och aldrig känt mig så nöjd och tillfreds med livet som jag är nu. Jag HAR verkligen hittat mig själv, efter en lång jäkla resa. Men det var absolut värd det! Hade jag aldrig tagit steget så hade vi garanterat fortsatt i samma hjulspår. Livet hade varit helt okej, men det hade inte kunnat bli fantastiskt.

Man får bara ett liv, och det gäller att göra det bästa av det.

 

[Utsikt]

Även fast du känner dessa känslor betyder det inte att du ska försöka med honom igen. Klart det är en omställning att gå från sambo till att leva ensam! Herregud vad jag mådde dåligt under och efter min skilsmässa!!!! Och då var det enbart MITT beslut!

Jag kan som sagt än i dag sakna det vi hade, men tänker jag tillbaka på att leva med honom igen så känner jag bara ”nej, nej nej!!!”

I början är allt läskigt, och jag visste knappt hur jag skulle kunna överleva och ta hand om mig själv. Åt skitdåligt, sov katastrof, och var bara kaos i huvudet, men det är ju ganska självklart att det inte bara är guld och gröna skogar, speciellt när man varken hatar eller ens ogillar människan! Det blir en jätteomställning! Och det blir lite att börja om från början och hitta sig själv igen (låter klyschigt, men så är det faktist!) och det är sånt som tar tid.

Många gånger kändes det lättare att bara gå tillbaka och fortsätta där vi var, för vi hade det ju inte dåligt direkt. Bara inte helt bra…

Nu har åren rullat på och det är 6 år sen vi separerade. Jag har aldrig mått bättre och aldrig känt mig så nöjd och tillfreds med livet som jag är nu. Jag HAR verkligen hittat mig själv, efter en lång jäkla resa. Men det var absolut värd det! Hade jag aldrig tagit steget så hade vi garanterat fortsatt i samma hjulspår. Livet hade varit helt okej, men det hade inte kunnat bli fantastiskt.

Man får bara ett liv, och det gäller att göra det bästa av det.

Tack
Någonstans vet jag ju lite att jag inte kan gå på vad min hjärna och mitt hjärta säger exakt i detta nu.
Men svårt är det. Igår var också första gången jag varit själv, alldeles själv, på flera månader, så inte konstigt att det rinner över.

Ska nog, hur tråkigt det än är, sätta mig och skriva en lista. Kanske inte bara "det här är dåligt", för då blir det en kort lista, men liksom saker där vi inte matchar så bra. För just nu vill min hjärna väldigt gärna hoppa på att "men det är ju bara det här med barn och har han ändrat sig så??"... Men det är ju verkligen inte bara det här med barn. Utan så mycket mer som inte är särskilt kompatibelt för oss. Och just skriva verkar hjälpa mig reflektera mycket, och komma till sans.

Även om det låter klyschigt att "hitta sig själv" så är det ju exakt det jag vill
Klyschor blir väl klyschor av en anledning, precis som "it's not you, it's me" Känner ju faktiskt att det är jag som fått insikt om mig själv, snarare än han som gjort något fel han borde ändra på så... if it fits, it fits...

Som sagt är det en himla tur att vi verkligen ska ta oss tiden. Både nu och separation, det är bra att jag blir påtvingad betänketid, och inte känner att jag måste hinna ångra mig nu, så att säga. Så hinner nog även en del av paniken gå över, tänker jag

Känns bättre idag iaf. Nu behöver jag bara en sisådär 72h sömn..

 

[tanten]

Tack
Någonstans vet jag ju lite att jag inte kan gå på vad min hjärna och mitt hjärta säger exakt i detta nu.
Men svårt är det. Igår var också första gången jag varit själv, alldeles själv, på flera månader, så inte konstigt att det rinner över.

Ska nog, hur tråkigt det än är, sätta mig och skriva en lista. Kanske inte bara "det här är dåligt", för då blir det en kort lista, men liksom saker där vi inte matchar så bra. För just nu vill min hjärna väldigt gärna hoppa på att "men det är ju bara det här med barn och har han ändrat sig så??"... Men det är ju verkligen inte bara det här med barn. Utan så mycket mer som inte är särskilt kompatibelt för oss. Och just skriva verkar hjälpa mig reflektera mycket, och komma till sans.

Även om det låter klyschigt att "hitta sig själv" så är det ju exakt det jag vill
Klyschor blir väl klyschor av en anledning, precis som "it's not you, it's me" Känner ju faktiskt att det är jag som fått insikt om mig själv, snarare än han som gjort något fel han borde ändra på så... if it fits, it fits...

Som sagt är det en himla tur att vi verkligen ska ta oss tiden. Både nu och separation, det är bra att jag blir påtvingad betänketid, och inte känner att jag måste hinna ångra mig nu, så att säga. Så hinner nog även en del av paniken gå över, tänker jag

Känns bättre idag iaf. Nu behöver jag bara en sisådär 72h sömn..

En dag i taget. En timme i taget.
Du vet ju att du är på väg mot något bättre även om det är tufft just nu.Panik lägger sig. Bättre dagar kommer. BRA dagar kommer.

 

[Otherside]

Tack
Någonstans vet jag ju lite att jag inte kan gå på vad min hjärna och mitt hjärta säger exakt i detta nu.
Men svårt är det. Igår var också första gången jag varit själv, alldeles själv, på flera månader, så inte konstigt att det rinner över.

Ska nog, hur tråkigt det än är, sätta mig och skriva en lista. Kanske inte bara "det här är dåligt", för då blir det en kort lista, men liksom saker där vi inte matchar så bra. För just nu vill min hjärna väldigt gärna hoppa på att "men det är ju bara det här med barn och har han ändrat sig så??"... Men det är ju verkligen inte bara det här med barn. Utan så mycket mer som inte är särskilt kompatibelt för oss. Och just skriva verkar hjälpa mig reflektera mycket, och komma till sans.

Även om det låter klyschigt att "hitta sig själv" så är det ju exakt det jag vill
Klyschor blir väl klyschor av en anledning, precis som "it's not you, it's me" Känner ju faktiskt att det är jag som fått insikt om mig själv, snarare än han som gjort något fel han borde ändra på så... if it fits, it fits...

Som sagt är det en himla tur att vi verkligen ska ta oss tiden. Både nu och separation, det är bra att jag blir påtvingad betänketid, och inte känner att jag måste hinna ångra mig nu, så att säga. Så hinner nog även en del av paniken gå över, tänker jag

Känns bättre idag iaf. Nu behöver jag bara en sisådär 72h sömn..

Det du beskriver är ju en av anledningarna till varför SÅ många stannar kvar i förhållanden fastän allt talar för att gå vidare. Det är en mänsklig egenskap som handlar om trygghet och att veta vad man har men inte vad man får. Ett kliv ut i det okända. Det är jättetufft och svårt MEN det enda rätta. Att våga lämna sin comfort zone. Du är på väg. Spring inte tillbaka in i grottan nu!

 

[Red_Chili]

Tack
Någonstans vet jag ju lite att jag inte kan gå på vad min hjärna och mitt hjärta säger exakt i detta nu.
Men svårt är det. Igår var också första gången jag varit själv, alldeles själv, på flera månader, så inte konstigt att det rinner över.

Ska nog, hur tråkigt det än är, sätta mig och skriva en lista. Kanske inte bara "det här är dåligt", för då blir det en kort lista, men liksom saker där vi inte matchar så bra. För just nu vill min hjärna väldigt gärna hoppa på att "men det är ju bara det här med barn och har han ändrat sig så??"... Men det är ju verkligen inte bara det här med barn. Utan så mycket mer som inte är särskilt kompatibelt för oss. Och just skriva verkar hjälpa mig reflektera mycket, och komma till sans.

Även om det låter klyschigt att "hitta sig själv" så är det ju exakt det jag vill
Klyschor blir väl klyschor av en anledning, precis som "it's not you, it's me" Känner ju faktiskt att det är jag som fått insikt om mig själv, snarare än han som gjort något fel han borde ändra på så... if it fits, it fits...

Som sagt är det en himla tur att vi verkligen ska ta oss tiden. Både nu och separation, det är bra att jag blir påtvingad betänketid, och inte känner att jag måste hinna ångra mig nu, så att säga. Så hinner nog även en del av paniken gå över, tänker jag

Känns bättre idag iaf. Nu behöver jag bara en sisådär 72h sömn..

Dessutom, påminn dig om att han troligen inte ändrat åsikt på riktigt, utan säger vad som han vet att kan få dig att stanna (alternativt paniktänker han att han ändrat sig, och sedan när allt är lugnt igen så ramlar han tillbaka).

 

[lilstar]

Att döma av dina trådar har du tvivlat på relationen i sisådär ett halvår åtminstone. Oavsett om du efter två månader mot förmodan skulle bestämma dig för att du saknar honom i ditt liv så låter det verkligen som att separation just nu är den enda vägen framåt.

 

[tanten]

@Utsikt - hur mår du? Hur går det för dig?

 

[Utsikt]

Hej alla, det har gått (fööör) lång tid utan uppdatering..

Jag mår, ja jag vet inte. Vi har definitivt på alla sätt haft en vecka för mycket ihop innan själva separationen.
Vi borde tagit praktiska saker förra veckan och han borde åkt i slutet på den eller typ i förrgår. Många borde...

Men man lär så länge man lever, hoppas jag iaf, för hanteringen va det här har inte varit den bästa, från min sida heller.
Just nu går vi runt i någon slags konstig normalitet, förutom att allt är "mycket bättre" och han har kommit på så många lösningar till egentid etc etc till efter separationen. Vi har varit ledsna, vi har pratat och pratat. På vissa sätt har det varit bra, på vissa sätt gör det mig bara ledsen och förvirrad. Har jag fel?
Och såklart så vet jag ju hela tiden hur ledsen osv allt detta gör honom (jo jo, och mig), och en del av mig vill bara ta tillbaka allt för att inte såra honom mer, vi kan säkert ha det bra??

Nåja, nu ska jag inte det. Men ont gör det. Det är som en avdragning av världens segaste och mest fastklistrade plåster.
(Och vi vet ju hur ont DE gör)
Alldeles för lång tid mellan att vi sa separation tills den faktiskt händer.

Jag har tappat perspektivet lite, säkert för att vi är så nära nu hela tiden. Det är lätt för mig att låta logisk och klar när jag pratar med vänner (och säkert här), men när jag väl sitter och pratar med honom är det otroligt svårt att hålla i. Men jag försöker som en drunknande hålla mig fast i separationen iallafall. Även om jag lovat att jag ska gå in i separationen öppen, alltså inte hålla mig fast i att det ska ta slut "bara för att", så måste separationen ske om jag ens ska kunna ha en chans att vara öppen. Så att säga.

Just nu är jag på -1000 känns det som, och om jag ska kunna titta på vårt förhållande och komma fram antingen till att jag är lyckligare själv eller att jag verkligen vill ge det en chans till (t.ex. i 6 månader), så måste jag först ha kommit upp till åtminstone ett nolläge med mig själv. Alltså separera.

Vi pratade igår och där är väl ett exempel på hur jag alltför gärna backar. Jag har tänkt 3 månader, allra minst 2. Nu ska vi höras efter en månad och "stämma av" och vara separerade i 2, kanske 3. Måste ta upp det igen för att höras efter 4 veckor känns väldigt.. onödigt. Antar att han vill känna att vi iaf ska höras då. Dessutom känns det nästan som att det ger oss mindre chans, att höras för mycket. Hur ska jag kunna inse mitt "misstag" och att jag inte kan leva utan honom om vi ska höras av efter 4 veckor redan? Det är ju ingenting. Då lär jag ju bara vara stressad och irriterad.

Måste ta upp det... (Se så bra det är att skriva här.)

Han ska iaf åka i helgen, antingen direkt till England eller till en vän i någon vecka tills han flyger. Han håller på att kolla hur det funkar med testen där. Oavsett måste vi starta separationen när jag åker iväg på fredag. Så får jag väl låtsas att han är i England från minut ett, för min egen skull.

(Svammel. Varför ska det vara så jävla svårt för!)