Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[mino]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tycker vi har fått en hel del motstridig information om TS situation. Men det jag har uppfattat är 1) under perioder klarar TS inte riktigt av barnen på grund av sin sjukdom och är då beroende av att mannen kliver in 2) TS har inga möjligheter att kunna försörja sina barn, inga utsikter att kunna jobba heltid och inte heller någon utbildning och begränsad arbetserfarenhet 3) för att TS ska kunna fungera och orka som förälder så har hon svårt att ha ett jobb (hon orkar inte både ha vaknatt och jobb).

Jag undrar lite hur ni som peppar TS till att skaffa fler barn resonerar. Jag tycker att ni går henne till mötes på ett väldigt kortsiktigt sätt, jag kan förstå att ni vill vara snälla men vad är den realistiska bedömningen? Varför ska just barn vara ett beslut som man ska ta på helt dagdrömsmässiga grunder utan att åtminstone diskutera hur verkligheten ser ut?

 

[Koltrast]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Personligen tror jag att ts har mycket att vinna på att komma ut i arbetslivet i en omfattning och på en arbetsplats som passar henne. Den självständighet och den tillfredställelse en egen inkomst ger skulle göra henne gott. Även att komma ut i ett sammanhang med rutiner och att få känna att hon behärskar något och utvecklas skulle i min mening gagna henne och det som får henne att må bra kommer även hennes barn må bra av. Att komma på banan med arbete och studier samtidigt som hon skaffar ytterligare ett barn verkar för någon med nedsatt funktion tufft och därför rådde jag ts att vänta med barn nummer tre till dess att övriga bitar fallit på plats.

Det är inte alls fråga om huruvida en person med psykiska funktionsnedsättningar får lov att ha familj eller ej och det upplever jag inte att någon annan påstått heller. Däremot förstår jag att folk reagerar med ifrågasättande när ts uttrycker att tre barn är plättlätt för henne men att arbete aldrig kommer vara möjligt. Efter det har ju dock ts uttryckt att arbete visst inte är en omöjlighet för hennes del.

Jag kan tycka att det är bakvänt att göra ett medvetet val att skjuta upp återgången i arbete ytterligare år och därigenom fortsätta vara beroende av sin partner. Det är en sak med en överenskommelse om att den ena parten är hemma eller att vara hemma med sjukpenning, men att stå helt utanför systemet och vara osäker på om man klarar sig på egen hand är en beroendeställning jag inte önskar någon.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är ju det som är grejen.
Du har inte förmågan att se utanför din värld eller hur du själv fungerar.
I din värld så är det enklare att jobba, men inte i TS för henne är det enklare med barn, i din värld kan det bara ske på bekostnad av barnen om man anser att det är enklare. Så är det inte för TS.

Jag vet inte om jag håller med om att världen är relativ i så stor utsträckning som du vill mena. Jag tror inte det för någon, vilken värld de än lever i, är plättlätt att ta hand om tre barn dygnet runt, men oöverstigligt svårt att ta hand om ett barn några timmar.

Det handlar inte om inlevelse, det handlar om logik. Tre barn dygnet runt kan inte vara plättlätt samtidigt som ett barn ett par timmar är omöjligt svårt, såvida inte de tre barnen har lärt sig att vara till mindre besvär än det enda.

Hur ska världen vara beskaffad för att de två påståendena ska kunna vara sanna samtidigt, menar du?

Och mycket riktigt var det ju heller inte så för ts: hon säger ju att hon absolut skulle klara av att vara barnvakt åt ett annat barn några timmar, och alltså jobba som barnvakt, men hon vill inte. Och det är ju en annan sak.

Men du får jättegärna förklara under vilka omständigheter du tänkte dig att det skulle gå ihop?

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Varför ska just barn vara ett beslut som man ska ta på helt dagdrömsmässiga grunder utan att åtminstone diskutera hur verkligheten ser ut?

Det känns som att tematiken är rätt regelbundet återkommande här på buke. De allra flesta trådar om att få sitt första barn, om att få fler barn och om att göra abort eller inte, domineras rätt mycket av inlägg som är positiva till att det blir barn. I stort sett hur situationen för den aktuella kvinnan än ser ut, tycker jag.

Om man jämför med trådar där någon funderar på att skaffa häst, så är skillnaden slående. Skaffa häst är verkligen inte något man bör göra utan att tänka sig mycket noga för och analysera ekonomin i detalj för minst två decennier framåt och helst ha en lättåtkomlig buffert i storleksordningen 1-200 000 kronor.

Men barn är en annan sak, uppenbarligen.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tycker vi har fått en hel del motstridig information om TS situation. Men det jag har uppfattat är 1) under perioder klarar TS inte riktigt av barnen på grund av sin sjukdom och är då beroende av att mannen kliver in 2) TS har inga möjligheter att kunna försörja sina barn, inga utsikter att kunna jobba heltid och inte heller någon utbildning och begränsad arbetserfarenhet 3) för att TS ska kunna fungera och orka som förälder så har hon svårt att ha ett jobb (hon orkar inte både ha vaknatt och jobb).

Jag undrar lite hur ni som peppar TS till att skaffa fler barn resonerar. Jag tycker att ni går henne till mötes på ett väldigt kortsiktigt sätt, jag kan förstå att ni vill vara snälla men vad är den realistiska bedömningen? Varför ska just barn vara ett beslut som man ska ta på helt dagdrömsmässiga grunder utan att åtminstone diskutera hur verkligheten ser ut?

Men det stämmer ju inte med punkt tre. Jag skrev ju innan att jag orkar med det! Det var Mabuse som med nöd och näppe klarade av det. Så sluta läsa fel hela tiden. Det är inte första gången jag rättar någon i tråden angående vad jag orkar och inte. Ni hittar på egna utsagor om det jag skriver.

Jag har ALLTID klarat av barnen men under TVÅ perioder har min man fått ta det yttersta ansvaret. Två gånger. Är det något att haka upp sig på? Verkligen?
Det är nog inte bara jag som behövt mer avlastning någon gång.
Det är alltid jag som lämnar och hämtar på dagis, som är på läkar/BVC besök med barnen, är så möten angående sonen på både habiliteringen och hans skola, till 80% är det jag som lägger barnen, lagar maten, städar, diskar, handlar och precis allt annat. På fullt allvar. Min man hjälper till om han är hemma men han börjar jobba väldigt tidigt och kommer hem precis till barnen ska lägga sig. Jag klagar inte men under två perioder fick han ta över. Under 7 års tid.

Kom inte och säg att jag inte orkar. trots detta fixar jag att jobba. Läs nu rätt-jag har orken till att jobba men klarar inte psykiskt för tillfället.
Innan jag träffade min man jobbade jag som alla andra. Jobbade alla helger, alla lediga dagar från skolan, tog körkort, var i skolan, tog min travkörlicens och hade min egna häst. Åkte till Irland några månader och jobbade där. Fick ett timvik på ett äldreboende. Slutade där och blev därefter hemma eftersom jag var höggravid. Födde sonen och drabbades av en förlossningsdepression. Det var första gången han fick ta största ansvaret. Andra gången var för två år sedan. Så det går några år emellan gångerna.
Jag var som precis vem som helst innan.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Varför hittar du på en massa osanningar?
Ni läser ju med röven uppenbarligen. Varför försöker jag ens..

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ok, så du jobbade en massa tills du fick barn, och efter det har du mått så dåligt att du inte kunnat arbeta mer, och det är tveksamt om du nånsin kommer kunna göra det?

Så som du berättar det, så låter det ju inte riktigt som att barnen inte inneburit någon påfrestning alls.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tror inte att det går att förklara för dig eftersom du fortfarande inte har förmågan att se nånting annat än hur just DU fungerar och då har TS ändå berättat om sin sociala fobi, men det verkar ha gått dig helt förbi, har den inte det så har du inte förstått vilken påverkan det har på en människa. Så nej, det verkar inte vara någon idé att förklara faktiskt.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tror att den som träffat TS har större möjlighet att göra sig en bild än den som lever i sin egen bubbla om hur-det-är. Eller den som bara kan förstå att just social fobi inte behöver påverka ens förmåga som förälder, men har stor påverkan på förmågan att jobba.

Ingenstans har ts sagt att hon har problem med vaknätter var fick du det ifrån ?

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men det är ju inte barnen som är roten till det jobbiga hur ni än försöker vrida och vända det så.

Jag mådde dåligt redan innan jag träffade min man, har alltid gjort. Det finns sina förklaringar. Men ja, det är värre nu än då. Har inte alltid haft så starkt social fobi som jag hade för tre år sedan. Då var den som värst, och även mitt mående. Det var precis innan jag skrev in mig på ätstörningsenheten.
Nu är faktiskt allt under kontroll. Ni kanske inte tycker det men ni har inte träffat mig, är inte min psykolog och behandlare. Enligt dom, mig själv och många här på buke är jag en helt annan person än för tre år sen. Livet är skitbra nu om man ska jämföra med då.
Ett barn till innebär inte att jag kommer gå och gräva ner mig någonstans. Förstår inte hur ni kan tolka det så.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tror att den som träffat TS har större möjlighet att göra sig en bild än den som lever i sin egen bubbla om hur-det-är. Eller den som bara kan förstå att just social fobi inte behöver påverka ens förmåga som förälder, men har stor påverkan på förmågan att jobba.

Ingenstans har ts sagt att hon har problem med vaknätter var fick du det ifrån ?

Fast social fobi brukar ju kunna förbättras och det finns arbeten där fobin inte behöver hindra. Jag har också en fobi, men den ska ju hanteras och jag får helt enkelt försöka få arbeten jag klarar av.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men det är ju så jag vill ha det. Ha ett jobb som passar mig. Jag arbetstränade i en stor matbutik i sju månader. Det gick till slut inte med alla människor. Där handlar det ju inte om att ha 20 arbetskamrater utan om att möta i mitt tyckte miljoner människor varje dag. Det fixar inte jag. Ett under att jag klarade sju månader!

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

TS, i ditt fall handlar det väl snarast om planering. Det är ju rätt uppenbart vid det här laget att du inte vill ha råd om huruvida du ska skaffa ett till barn eller inte, du verkar ju vara rätt bestämd över att det är en bra idé att skaffa ett till eftersom du dissar alla som säger något annat. Då blir det ju snarare en fråga om när. Med din problematik i bagaget så är nog det klokaste att du tänker på vad som är bra för dig själv, indirekt blir ju även det det bästa för dina barn. Prio ett är ju att skaffa något varaktigt som du har möjlighet att komma tillbaka till efter mammaledigheten, som du själv har nämnt. Dessvärre ger ju inte kortare arbetslivsträning eller vikariat den möjligheten, så du behöver nog satsa lite mer långsiktigt. Minst 2-3 på att komma in ordentligt på arbetsmarknaden (på deltid, om det är vad du klarar) ser jag som lite mer realistiskt i din sits. Först därefter kan det vara aktuellt med att tänka på nästa barn. Att kunna ta ansvar för dig själv och dina nuvarande och framtida barn måste vara prio 1. Vad gör du om din man lämnar dig, blir sjuk eller dör? Ditt ena barn och du själv har ett antal diagnoser, och åtminstone neuropsykriatriska diagnoser är ju ärftliga i viss mån. Hur blir det om även 3:an har särskilda behov, kanske ännu mer än sonen har? Orkar du då med alla barnen, ditt eget mående och att fortsätta jobba med dig själv?

Du nämner en absolut sista ålder vid 32 år, dvs om 4 år. Vad är det som är så hemskt efter denna magiska siffra? Är det viktigare att du håller fast vid denna siffra än att du väntar lite längre och skaffar dig själv och dina barn bättre förutsättningar?

Kanske kan ditt nästa barn vara en extra morot för dig att verkligen satsa på att få in egna fötter i ett arbete?

Kloka tankar. Vad svarar du på detta TS?

 

[Koltrast]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Menar du att det bästa vore att uppmuntra ts att fortsätta hålla sig undan sammanhang som hon finner utmanande? Att hon aldrig ska ge sig utanför sin bekvämlighetszon och komma tillbaka till ett värdigt liv? Att hon ska kapitulera för sina svårigheter och låsa in sig hemma?

Jag tror visst att ts har förmåga och kapacitet att utföra någon form av arbete, om än inte på heltid. Däremot tror jag inte att vägen dit kommer vara en dans på rosor eller plättlätt. Vinsterna med att klara sig själv(naturligtvis är vi alla i någon mån beroende av andra människor och så ska det också få vara) tror jag dock överväger mödan det kostar.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tror inte att det går att förklara för dig eftersom du fortfarande inte har förmågan att se nånting annat än hur just DU fungerar och då har TS ändå berättat om sin sociala fobi, men det verkar ha gått dig helt förbi, har den inte det så har du inte förstått vilken påverkan det har på en människa. Så nej, det verkar inte vara någon idé att förklara faktiskt.

Det var ett rätt oförskämt sätt att säga:

Om man har social fobi är det omöjligt att passa andras barn, men enkelt att passa de egna.

För jag antar att det är det du menar? Plus lite random uttalanden om mig som person då, men de tillför kanske inte diskussionen så mycket.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Kloka tankar. Vad svarar du på detta TS?

Jag har redan svarat henne. Du får leta reda på inlägget själv.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Om man har social fobi är det omöjligt att passa andras barn, men enkelt att passa de egna.

Omöjligt behöver det absolut inte vara, men visst kan det vara mycket svårare.

Typ som att det oftast inte är svårt för mig att vara med min sambo, men kan vara otroligt tufft mentalt att vara omkring andra människor. Just barnpassare skulle jag väl generellt inte rekommendera sociala fobiker, då finns det ju flera andra yrken som skulle funka bättre.

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har redan svarat henne. Du får leta reda på inlägget själv.

Jag hittar inlägget men inga svar på frågorna i det, förutom åldersfrågan.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Du får nöja dig med det svaret. Det var allt jag hade säga om hennes inlägg.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Absolut inte !