Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[lil-sis]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Tänk om du drabbas av förlossningsdepression igen?

Om jag vore du skulle jag först bli klar med gymnasiet, sen lägga krut på att hitta ett jobb som fungerar (på deltid) och sen kanske utöka familjen.

Hur ska du klara dig om din man av den ena eller andra orsaken försvann?

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Själva passandet av barnen är antagligen inte problemet.
Att passa andras barn innebär ju inte bara att umgås med barnen, det innebär till exempel en stor bit kontakt med föräldrarna också, det kan vara en svår bit.

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Du får nöja dig med det svaret. Det var allt jag hade säga om hennes inlägg.

JAG behöver inget svar, jag är nöjd oavsett. Jag undrade mest om du funderat igenom frågorna. Om du skulle orka tre barn plättlätt även som ensamstående. Tyvärr är det ju en realistisk aspekt man kan behöva åtminstone fundera över innan man skaffar fler barn.

Du har ju bestämt dig så det återstår väl inget annat än att önska lycka till.

Jag drabbades också av förlossningsdepression, med psykotiska inslag och social fobi, efter första barnet. Jag vet lite hur det kan upplevas.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Tänk om du drabbas av förlossningsdepression igen?

Om jag vore du skulle jag först bli klar med gymnasiet, sen lägga krut på att hitta ett jobb som fungerar (på deltid) och sen kanske utöka familjen.

Hur ska du klara dig om din man av den ena eller andra orsaken försvann?

Ja, och tänk om jag dör i en bilolycka imorgon? Ska jag sluta köra bil för att risken finns?
Det är större risk att jag är med om en bilolycka än att jag drabbas av förlossningsdepression igen.

Min ekonomi diskuterar jag inte.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Och som ett tillägg.
Jag vet att TS har utmanat sig själv och gjort en väldig massa saker de tre senaste åren som påtagligt hjälpt henne åt rätt håll.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Om man ska se det så så är jag redan ensamstående till 80%. Vad skulle ytterligare 20% göra för skillnad i det stora hela.

Tack så mycket (även om jag fattade det som sarkastiskt)

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Alltså, jag är helt förvirrad över dig i den här tråden. Jag brukar tycka att du skriver rimligt vettiga saker om barn och föräldraskap. Om jag inte minns helt fel?

Men i den här tråden har du läst inlägg som är det minsta skeptiska mot att skaffa barn i en situation som liknar TS så illa att jag knappt trodde mina ögon när jag läste dina svar, dels låter du ju närmast som att du är "medberoende light" när det gäller TS problematik.

Jag fattar inte.

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Om man ska se det så så är jag redan ensamstående till 80%. Vad skulle ytterligare 20% göra för skillnad i det stora hela.

Tack så mycket (även om jag fattade det som sarkastiskt)

Det ekonomiska ansvaret är rätt tungt, den biten verkar du slippa idag? Att vara huvudförsörjare och sköta allt med sitt boende m.m.

Nej jag var inte sarkastisk.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Då ber jag om ursäkt och tackar ännu en gång.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Att passa andras barn innebär ju inte bara att umgås med barnen, det innebär till exempel en stor bit kontakt med föräldrarna också, det kan vara en svår bit.

Ja, precis. Dessutom är det så att alla med social fobi har inte exakt samma problem. De flesta har så att vissa situationer är lättare medan andra är mycket svårare, även om det verkar ologiskt för en utomstående.

Jag till exempel har haft social fobi och när jag mådde som sämst kunde jag fortfarande gå fram till vem som helst på stan och fråga om vad som helst, säga ifrån på tunnelbanan om nån klottrade, gå på möte och träffa massa människor jag aldrig sett förut, prata inför folk på mötet etc. Att gå på en förfest med kompisar från universitetet däremot, det bara gick inte. Då hade jag hellre dött än gjort det.

Så det blir så galet när nån som uppenbart inte har nån som helst insyn i TS problematik ska ha en massa åsikter om vad hon borde klara av. För det kan inte vi tycka så mycket om.

 

[Speciella_tina]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

KL*

Är det bara jag som är förundrad över hur tråden har blivit en analys över TS liv och mående? Ts undrar hur man vet att man är färdig med barnalstrandet, hur stort steg det är att gå från 2 till 3 barn, och hur det fungerar att ha en bebis när man har lite större barn. Och folk börjar ifrågasätta hur lämpligt det är för henne att skaffa fler barn, och ställa massa personliga frågor om hur hon har tänkt att hon ska klara av det samt varför hon inte jobbar. Det är ju inte så lite fräckt!…

För att återgå till trådstarten funderar jag lite i samma banor själv. Jag är inte helt säker på att jag känner mig färdig, samtidigt som jag stundtals tycker det är väldigt jobbigt. Jag har två barn som är 1 respektive 4 år gamla, och jag skulle absolut inte vilja ha ett till idag. Men jag skulle kunna tänka mig en sladdis när båda tjejerna går i skolan. Men då börjar jag fundera över hur det kommer vara för sladdisen. Jag inbillar mig att Tuva och Saga kommer vara väldigt tajta då, kommer syskonet känna sig utanför och ensamt? Och som du säger - bekvämligheten! När tjejerna går i skolan känns det som att vardagen kommer vara så mycket lättare, ska man verkligen "börja om" då. Något svar har jag inte, men du är inte ensam om att fundera!

 

[Amha]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Nu har jag följt dig lite på senare tid i din blogg och ser att någonstans där borta skymtar någon form av ljus. Du verkar ju ändå ha fått någorlunda styr på saker och ting även om du har en bit kvar och säkert får jobba livet ut mer eller mindre vad gäller vissa saker. Med tanke på att de positiva dagarna (vad jag förstår) är fler än de negativa har du ju en sak med dig och om ni inte påbörjar tillverkning i morgon kanske du har kommit ännu längre.

Även om det inte är barnens "fel" att du haft det tufft så låter det som att det är en utlösande faktor. Vad hade du för hjälp före graviditeterna och inför förlossningsdepp? Har du med dig erfarenheter att dra nytta av inför en sådan till? Med ett ordentligt stödteam runt dig inför kommande grav. kanske du slipper det nu men ta ändå en funderare på om det är värt risken att trilla dit igen.

Nästa fundering: om du skulle få ett barn som t.ex har kolik första tiden i sitt liv, är du stark nog att orka med allt vad det innebär trots att du har ett barn med speciella behov sedan tidigare? Om även detta barn får speciella behov, orkar du med det? Den funderingen är väl tidig att besvara nu egentligen. Vänta med det tills ni planerar att sätta igång.

När man planerar barn kan man ju bara utgå från hur man mår just nu. Alla människor har ups and downs, såklart, men har du låga perioder totalt 1-2 månader om året exempelvis faller du i min mening in under ganska normal. Är det mer låga perioder skulle i alla fall jag vilja råda till att avvakta lite till.

Ekonomi löser sig alltid på nåt vis så det förstår jag inte varför folk tar upp, du ville ju ha nåt att komma tillbaka till skrev du ju. Stora grejen för mig är om du har orken ifall att tillskottet inte blir riktigt så som det känns i drömmarna. Finns orken till ett kolikbarn som avlöses av speciella behov med allt det innebär och du fortfarande känner att du mår så bra att du fixar det så visst! Vi har inte heller de optimala förutsättningarna för att ha barn egentligen även om de inte är dåliga på något sätt. Än går det bra, fortsättningsvis får vi se.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

KL*

Är det bara jag som är förundrad över hur tråden har blivit en analys över TS liv och mående? Ts undrar hur man vet att man är färdig med barnalstrandet, hur stort steg det är att gå från 2 till 3 barn, och hur det fungerar att ha en bebis när man har lite större barn. Och folk börjar ifrågasätta hur lämpligt det är för henne att skaffa fler barn, och ställa massa personliga frågor om hur hon har tänkt att hon ska klara av det samt varför hon inte jobbar. Det är ju inte så lite fräckt!…

För att återgå till trådstarten funderar jag lite i samma banor själv. Jag är inte helt säker på att jag känner mig färdig, samtidigt som jag stundtals tycker det är väldigt jobbigt. Jag har två barn som är 1 respektive 4 år gamla, och jag skulle absolut inte vilja ha ett till idag. Men jag skulle kunna tänka mig en sladdis när båda tjejerna går i skolan. Men då börjar jag fundera över hur det kommer vara för sladdisen. Jag inbillar mig att Tuva och Saga kommer vara väldigt tajta då, kommer syskonet känna sig utanför och ensamt? Och som du säger - bekvämligheten! När tjejerna går i skolan känns det som att vardagen kommer vara så mycket lättare, ska man verkligen "börja om" då. Något svar har jag inte, men du är inte ensam om att fundera!

Själv har jag fyra syskon och jag är mellanbarnet och vi är 22, 24, 28, 29 och 35 år gamla.
När vi var mindre så lekte jag mest med min bror som var ett år äldre men han lekte mest med våran äldsta bror. Mina två småsystrar lekte tillsammans så jag blev lite utanför. Men jag hade mina hästar så jag höll mig alltid i stallet eller för mig själv. Dom andra hade inget hästintresse så där fick jag vara själv.
Mina som nu är 5 och 7 år leker ju inte tillsammans eftersom sonen har sina funktionshinder som gör att han inte ser någon nytta med det. Men min tös leker bra för sig själv. Men jag blir mer delaktig än vad min mamma var när mina systrar lekte ihop. Min lilla gör allt i min närhet så hon får sällskap eller så är vi på hennes rum. Hon är lite lillgammal så är gärna med i köket eller hjälper till att städar för det blir ju att vi umgås mer eftersom det inte finns syskon att leka med.
Så jag tror inte, om du skulle skaffa en till att den minsta känner sig utanför så länge du kan agera lekkamrat.
Jag och min minsta är supertajta eftersom vi alltid är med varandra. Sonen sköter sig själv eftersom han trivs bäst själv.

Men så är det det där med bekvämligheten. Det är rätt skönt nu när dom är större. Vill man börja om igen?
Men samtidigt, nu har jag erfarenhet av två små så det känns ändå som att det skulle flyta på rätt bra eftersom man känner till allt om bebismagont, tusen blöjbyten, amning m.m. Man har mer koll på läget. Inte som när första kom.

 

[Sar]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ja, absolut. Går jag inte till jobbet så måste jag jobba igen tiden sen, så jag jobbar alltid om jag inte själv är för sjuk för det. Mina kollegor tycker väl mest "uj, din stackare!" eftersom de också haft småbarn och vet hur sliten man blir efter en sån natt. Det skulle nog anses som lite märkligt om jag stannade hemma för att barnen var sjuka (om man inte är hemma och tar hand om dem förståss, men att bägge föräldrarna skulle stanna hemma om barnen är sjuka).

Det är säkert annorlunda om man jobbar i vården t ex, men jag jobbar på kontor, så risken är för smittspridning är ändå inte särskilt stor. Vi har egna arbetsrum, och hela arbetsdagar kan gå utan att man pratar med någon.

Som din kollega (med risk att smittas) hade jag blivit skitsur. Den förälder som ska vabba sanerar sängen och den andra lägger sig där det finns minst absolut smittorisk (skilt från andra) och hanterar inte det smittade barnet eller dess spyor.
I min värld i alla fall.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har inga större problem med ett kolikbarn även om det inte vore roligt för barnets del, eller min. Min minsta var väldigt krävande när hon var liten. Jag kunde aldrig lägga ner henne. Kunde inte duscha eller laga mat utan att hon skrek hela tiden. Köpte en bärsele så hon kunde vara hos mig hela tiden. Anpassade mig och duschade när hon sov om jag kunnat lägga ner henne. Kunde först lägga ner henne utan skrik när hon var ett halvår och då kortare stunder. Hon är fortfarande lika mammig.
Min största spydde hela tiden så det var också ett litet projekt. Så pass att vi blev inlagda när han var nyfödd. Men det gick det med.

Då räknas jag väl som normal i dina ögon. Hade en längre dipp i våras på typ 2 månader under tiden som mina mediciner sattes in. Sedan har jag mått bra och hade en liten halvdipp nu på typ en månad och nu är jag som vanligt igen. Denna dippen handlade om sömnproblem= stress och ångest=äter mer= mer ångest= fick sömnmedicin = sover bättre= mindre ångest= äter mindre= mår bättre.
Så ingen "jag vill ta livet av mig" dipp.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Som din kollega (med risk att smittas) hade jag blivit skitsur. Den förälder som ska vabba sanerar sängen och den andra lägger sig där det finns minst absolut smittorisk (skilt från andra) och hanterar inte det smittade barnet eller dess spyor.
I min värld i alla fall.

Men du är inte min kollega, på mitt jobb finns inga såna förväntningar. Ingen blev det minsta sur. Och de där kräknätterna är såpass jobbiga att vi föräldrar hjälps åt med att sanera ledset barn, tvätta nedsmutsade sängkläder och pyjamasar och byta sängkläder. Sist kräktes treåringen ner sängen, golvet och sig själv åtta gånger mellan kl 03 och 07, och vi har redan sömnbrist iom att lillebror sover dåligt. Det hade inte varit realistiskt att jag som skulle jobba skulle låta min stackars man ta allt själv. Vi bor i en liten lägenhet, man kan ändå inte isolera sig från varandra.

 

[Sar]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men du är inte min kollega

Och det är ju en herrans tur för mig! Varken jag, min sambo eller mina barn gillar nämligen att ligga hemma med magsjuka på grund av att någon kollega gjorde valet att hellre smitta andra än att stanna hemma.

 

[lil-sis]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Du åker egen bil också hoppas jag? Eller går/cyklar.

 

[Skogstrollet]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ändrade, orkar inte.

 

[Apollo 13]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag blir rätt förvånad över en del svar du fått. Nu känner inte jag till dig alls, utöver vad som står i tråden, men du verkar ju må, vad jag anser, väldigt dåligt. Så egentligen är jag inte jätte förvånad över folks försök att få dig att tänka efter ordentligt innan, och dess uppmaningar att reda ut saker innan du skaffar ett till barn. Det jag däremot inte förstår är sätten det uttryckts på.

Det är väldigt lätt att glömma att vara ödmjuk och det ÄR väldigt svårt när det har att göra med någon som mår dåligt. Det finns ju aldrig ett rätt svar eftersom alla är så himla olika och reagerar olika. Folk har ju gått igång som tusan på det här med "jobb du inte VILL ha", och ja, hade det handlat om någon frisk och kry människa hade jag också blivit förbannad om man valde bort jobb för att man inte tyckte det var roligt eller för att det inte passade. (Hade det var av fysiska skäl eller liknande är det ju en annan sak dock.) Däremot får man inte glömma att det är kan vara en väldig skillnad för en frisk att ha ett tråkigt opassande jobb, jämfört vad det kan innebära för någon som är sjuk och mår dåligt. Det kan ju bilda en negativ spiral och dra ner en än mer i skiten, vilket inte är positivt för någon. Därför är det inte alltid så lätt att bara ta ett jobb hur som helst. Men jag förstår ändå att folk får taggarna utåt och tolkar det som att du inte vill jobba öht.

När det kommer till att veta om man är klar eller inte.. Det är nog bara en känsla i magen som man får gå på tror jag. Sådana känslor är nog sällan särskilt praktiska och logiska. Sedan får man väll försöka att planera så gott det går för att det ska passa alla så bra som möjligt. Om det sedan innebär att man väljer att inte skaffa ett till, för att alla ska må så bra som möjligt är ju en annan sak.
Du verkar ju iaf väldigt säker på att du (ni) vill ha ett till barn och att det inte skulle bli svårare än för någon annan familj med tre barn. Sen kan det ju bli pannkaka ändå, men det kan det ju bli för alla och ingen här känner dig tillräckligt bra för att kunna lägga ihop alla plus och minus för er och sedan ge er råd. Jag menar, det finns ju också en risk att du skulle sörja ett icke skaffat tredje barn så pass illa att du blir mycket sämre och det går ut över familjen. Nu säger jag såklart inte att det ska bli så, det är bara det att jag försöker lyfta fram att man måste vara ödmjuk till vad som kan vara rätt och fel i livet.

Att skaffa fler barn när man äntligen lämnat blöjåren och således 'börja om' är ju något som folk ofta pratar om. Om jag går tillbaka till mig själv så skulle jag aldrig låta DET hindra mig från att skaffa ett till barn om jag verkligen kände att jag ville ha det. Jag tror saknaden efter barnet skulle vara större jämfört med hur jobbigt jag skulle tycka det var att byta blöjor igen. Men det är ju JAG.
Åldersskillnad har ni också pratat om. Att syskon har bra sammanhållning och bra relationer är ju jätte roligt! Däremot är det inte en verklighet för alla barn, trots att de är jämngamla. Såklart kan man ju hoppas på det men det är långt ifrån något man kan räkna med... därför känns det i min värld, som en hyfsat (men ändå bara hyfsat, hoppet finns väll där) oviktig fas i planeringen.


Hoppas det löser sig för er iaf och ffa att du får må bättre!