Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[em-pirre]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men vänta nu. Du är ju hemma för att du inte vill jobba, inte för att du inte kan.

Jag tycker att du kunde jobba halvtid på dagis eftersom du verkar vara duktig med barn. Även om det inte är ditt slutgiltiga yrke så är det ju superbra att faktiskt jobba på riktigt och få lite att skriva i sitt CV.

Nu låter det ju säkert för flera som om du bara inte har lust att jobba.

Angående fler barn vet du säkert det bäst själv, men eftersom du frågar hade jag sagt som någon tidigare, att du borde satsa på dig själv först. Jobba, utvecklas och bli fri från dina tvång och dina fobier. Barn förtjänar en mamma som mår bra!

 

[Koltrast]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Klart jag kommer kunna jobba i framtiden.
Det hoppas jag verkligen!
Vill inte sitta hemma hela livet. Gud så tråkigt om inte annat.
Men just nu klarar jag inte det. Kanske om två år. Det är ett mål jag har. Funderar på att börja plugga, en kurs eller två i taget.

Det här låter mycket mera hoppfullt än när du tidigare i tråden skriver att något deltidsjobb kommer det inte bli tal om.

Jag tycker du är inne på rätt spår när du tänker att du först ska komma igång med arbete innan du skaffar ett barn till(för visst har jag sett dig uttrycka det i tråden?). Dels för att du då har något att komma tillbaka till efter barnledighet och inte måste starta helt på nytt, men också för att du då vet hur mycket ork du har kvar efter jobbet och kan bedöma om det är möjligt med ett barn till. Även om du skriver att orken inte är ditt problem, så kommer det kosta ork för dig att gå emot dina fobier och övervinna din ångest, åtminstone till en början.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är det jag menade med aktiviteter via arbetsförmedlingen. Dom kan ju hitta på lite allt möjligt som är individuellt. Har aldrig hört om någon som inte fått plugga för dom och ändå vara inskriven där. Det är ju snarare en fördel för mig att få plugga.

Självklart kan jag inte välja och vraka mellan jobben. Men det är det många som inte kan. Jag har inget emot dom jobben men väljer inte dom i första hand. Och om jag ska fungera på ett jobb så måste jag trivas, även om jag inte har råd att sålla bort massa jobb.
Min psykolog sa senast i måndags att hon trodde jag skulle passa bra i ett stall och det skulle jag nog. Jag tycker det är roligt att mocka skit, så det är ju ett "skitjobb" jag tycker om. Men jag vill inte rida eller köra häst trots min körlicens för travhäst. Det finns en anledning till det.
Så 3-4 timmars jobb på förmiddagen i ett stall hade passat mig bra, utan krav på att behöva rida eller köra.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag är inte alls hemma för att jag inte vill jobba för det vill jag!

Tror ni jag sitter hemma för att det är roligt och lever på bidrag eller?
Då kan jag informera om att jag får inte ett enda öre i bidrag. Min inkomst varje månad = 0 kr och har varit så sen hösten 2006.
Inget jag strävar efter att göra. Jag tjänar gladeligen egna pengar.

Att arbeta med barn är ingen bra idé. Det lämnar jag till folk som inte lider av social fobi, för den gäller även barn. Ett jobb som inte kräver så mycket människokontakt passar mig bra.

 

[Koltrast]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är det jag menade med aktiviteter via arbetsförmedlingen. Dom kan ju hitta på lite allt möjligt som är individuellt. Har aldrig hört om någon som inte fått plugga för dom och ändå vara inskriven där. Det är ju snarare en fördel för mig att få plugga.

Självklart kan jag inte välja och vraka mellan jobben. Men det är det många som inte kan. Jag har inget emot dom jobben men väljer inte dom i första hand. Och om jag ska fungera på ett jobb så måste jag trivas, även om jag inte har råd att sålla bort massa jobb.
Min psykolog sa senast i måndags att hon trodde jag skulle passa bra i ett stall och det skulle jag nog. Jag tycker det är roligt att mocka skit, så det är ju ett "skitjobb" jag tycker om. Men jag vill inte rida eller köra häst trots min körlicens för travhäst. Det finns en anledning till det.
Så 3-4 timmars jobb på förmiddagen i ett stall hade passat mig bra, utan krav på att behöva rida eller köra.

Men kommer studier leda till jobb för din del? I de flesta fall är det ju vettigt att studera, men om du ändå vet med dig att det är enkla jobb utan krav du kommer söka är kanske studier inte meriterande.

Kan du inte söka den typen av stalljobb du nämner direkt? Eller ordna arbetsträning i ett stall? Hur är det med Samhall? Kanske det kan vara en väg för dig?

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jo, jag skrev i början av tråden att jag vill ha något att komma tillbaka till efter mammaledigheten om det blir fler barn.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Då stämmer nog min längtan efter en liten till. Jag fantiserar inte bara om att vara gravid och snusa bebis. Jag kan se en liten till springa runt här hemma och busa, leksaker överallt i hela huset, tre bilstolar i bilen, vilka som är gudföräldrar vid dopet..

Jag känner mig garanterat klar efter tre. Så kan jag känna nu, men inte efter två. Det är någon som saknas och jag hatar att vara gravid, även om det har sina mysiga stunder, så mina känslor för en till stämmer. Min man känner likadant att en tredje är välkommen.

 

[em-pirre]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Fast nåt sånt har jag aldrig sagt. Jag sa att det säkert är flera som tycker att det låter som om du inte vill jobba. Jag vet att det är din man som försörjer dig, det har du skrivit i andra trådar.

Det blir bara lite förvirrande då du först säger att det absolut inte går att jobba, och sen att du kunde jobba med hästar/passa några barn men du vill inte riktigt?

Men som sagt, jag tycker du ska satsa på jobb, och sen fundera på flera barn.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har inte fixat gymnasiet, så att plugga är en fördel för mig. Inte för att jag inte klarar att plugga, men jag fixade inte det sociala tillsammans med mitt mående då efter en traumatisk barndom med misshandel och hot och fröken duktig syndromet som gjorde att jag inte klarade att slutföra sakerna i rädsla av att göra fel i slutändan. Så jag gjorde inte klart för att då kunde det inte bli fel.

Jag börjar helst med en arbetsträning i ett stall, det har inte samma krav som av en anställning. Men jag vågar inte ringa och fråga om det. Vet dessutom inte vilka som är seriösa nog för att jag skulle vilja vara hos dom.

Samhall tog psykologen upp i måndags faktiskt och skulle kolla upp möjligheterna.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men det är ju helt olika att jobba med hästar än med barn!
Det säger ju sig självt.

Jag skrev att jag inte ville jobba med barn, precis som att någon annan inte vill det. Jag jobbar mycket hellre med något jag trivs med, som alla andra.

Jag skrev ju att jag visst vill och kan tänka mig att jobba med hästar. Fixa stalljobbet. Men köra och rida vill jag inte av en anledning.

 

[Thaliaste]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är naturligtvis stor skillnad på att ta hand som (sina egna) barn och att ha andra arbeten! Likaså går det ju inte heller att kategoriskt klumpa ihop alla jobb i "att arbeta". Jag har ett relativt flexibelt jobb m a p tid och plats, men när jag är på jobbet är det 100% närvaro och prestation som gäller. På andra jobb jag har haft har det varit mer rutinmässigt arbete utan socialt behov. Gör utan att tänka och ingen märker om man maskar, typ. Beroende på vad man har för problem är det ju helt olika hur man uppfattar hur lätt eller svårt ett viss arbete är. Har man t ex social fobi är det ju inte direkt arbetsuppgifterna utan snarare förutsättningarna runtomkring som är det svåra. Dvs att ta hand om ens egna barn är helt och hållet en annan sak än att ta hand om (och ansvara för) andras barn, även om det är "barn som barn" det handlar om. Tycker flera i tråden uttalar sig ganska arrogant inför att andra människor kan ha problem som dessa uppenbarligen inte har.

TS, i ditt fall handlar det väl snarast om planering. Det är ju rätt uppenbart vid det här laget att du inte vill ha råd om huruvida du ska skaffa ett till barn eller inte, du verkar ju vara rätt bestämd över att det är en bra idé att skaffa ett till eftersom du dissar alla som säger något annat. Då blir det ju snarare en fråga om när. Med din problematik i bagaget så är nog det klokaste att du tänker på vad som är bra för dig själv, indirekt blir ju även det det bästa för dina barn. Prio ett är ju att skaffa något varaktigt som du har möjlighet att komma tillbaka till efter mammaledigheten, som du själv har nämnt. Dessvärre ger ju inte kortare arbetslivsträning eller vikariat den möjligheten, så du behöver nog satsa lite mer långsiktigt. Minst 2-3 på att komma in ordentligt på arbetsmarknaden (på deltid, om det är vad du klarar) ser jag som lite mer realistiskt i din sits. Först därefter kan det vara aktuellt med att tänka på nästa barn. Att kunna ta ansvar för dig själv och dina nuvarande och framtida barn måste vara prio 1. Vad gör du om din man lämnar dig, blir sjuk eller dör? Ditt ena barn och du själv har ett antal diagnoser, och åtminstone neuropsykriatriska diagnoser är ju ärftliga i viss mån. Hur blir det om även 3:an har särskilda behov, kanske ännu mer än sonen har? Orkar du då med alla barnen, ditt eget mående och att fortsätta jobba med dig själv?

Du nämner en absolut sista ålder vid 32 år, dvs om 4 år. Vad är det som är så hemskt efter denna magiska siffra? Är det viktigare att du håller fast vid denna siffra än att du väntar lite längre och skaffar dig själv och dina barn bättre förutsättningar?

Kanske kan ditt nästa barn vara en extra morot för dig att verkligen satsa på att få in egna fötter i ett arbete?

 

[ameo]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men nu får ni väl ändå ge er!!
Det är så sorgligt att alla med perfekta liv, perfekta jobb och perfekta barn måste hacka på den som redan ligger ner.
OM man har problem av något slag som gör att man inte kan jobba på heltid som vem som helst som är frisk/problemfri så betyder inte det att man nödvändigtvis måste vara tvingad att jobba med precis var som helst. Man måste kunna få välja jobb som precis vem som helst annars!
TS har ingen a-kassa som tvingar henne att ta vilket jobb som helst. Hon lever inte heller på samhället. Så VARFÖR tycker NI ändå att ni har rätt att hacka på henne och hennes val i livet?

Jag KAN inte heller jobba med vad som helst (av medicinsk orsak). Jag VILL inte heller jobba med vad som helst (för att jag som person passar inte att jobba med vissa saker). Skulle detta alltså betyda att jag inte får skaffa hur många barn jag vill?
Jag får, ärligt talat, inte ihop resonemanget.

(och till TS - sicken osis att du bor så långt från mig du kunde fått arbetstränat i mitt stall... )

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Nej, att vi i princip har bestämt oss för ett till gör att jag förkastar alla som avråder. Jag skrev ju vad jag ville ha ut av tråden i trådstarten och det har kommit in några vettiga inlägg som svar på mina frågor. Det som jag var ute efter

Sedan ser jag inget fel i att diskutera mitt mående eller diagnoser men det finns ju bättre vis att ta upp det på, än vad många andra har gjort i tråden. Ditt inlägg tar jag som konstruktiv kritik.

Det är mest planering det handlar om. Jag vill forma om mitt liv lite innan vi får ett tredje barn. Jag har till 98% bestämt mig för att läsa upp gymnasiebetygen. Det lär ta ett tag eftersom jag saknar typ 1000 poäng tror jag det är.
Dom flesta ämnena är sådana jag klarar förutom matten. Misstänker starkt att jag har dyskalkyli. Förstår ingenting och klarar bara inte ut det.
Men annars har jag inte svårt för något så det borde flyta på. Men jag har även blivit erbjuden att gå en utbildning direkt av arbetsförmedlingen som ger en färdig utbildning efteråt och det innebär att jag kan söka jobb direkt.

Varför jag har satt 32 år som gräns är för att jag vill inte ha små barn när jag är äldre. Dom får gärna klara sig själva när jag är 45. Våga lämna dom själva hemma en dag eller två. Skulle vi få barn om säg 2 år så skulle min minsta nu vara 22 år gammal och kunna ha ett öga på den minsta då som skulle vara 15 år. Det ger oss mer frihet utan att vara pensionärer. Det är så jag känner.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jösses. Vem är det som hackar? Tycker ingen har utgett sig för att vara perfekt heller.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Fast det folk opponerat sig emot är väl inte att man måste kunna ta vilket jobb som helst innan man skaffar barn, utan utsagan att man är så sjuk att man aldrig någonsin kommer kunna förvärvsarbeta (dvs, inte med något yrke öht), utan på sin höjd arbetsträna lite grann - men å andra sidan utan problem kan ta hand om tre barn, varav minst ett med särskilda behov. Det verkar lite märkligt. Alla jobb är inte mer krävande än alla barn.

Att man säger att det finns vissa jobb jag inte kan ha av hälsoskäl, och vissa jobb jag inte vill ha - så är det för de flesta? För egen del så har jag en trasig rygg som gör att alla jobb med tunga lyft går bort, det skulle sluta med sjukskrivning, och så finns det en hel massa jobb som jag skulle vara sällsynt illa lämpad för och inte vill ha.

Det är ju skillnad på att säga att det finns en del jobb jag inte kan ta, och en del jobb jag inte vill ha, och att säga att det finns inget jobb öht jag skulle kunna klara av, de närmsta 40 åren eller så. Självklart finns det människor som är så sjuka, men då är man ju rätt allvarligt sjuk, och ensamt ansvar för tre barn är troligen inte heller riktigt rimligt. Att man inte vill jobba är något annat, det är man ju fri att välja, men just detta att man inte kan jobba alls i någon form nånsin pga sjukdom, men ändå plättlätt kan ta hand om de egna barnen. Det går inte ihop riktigt.

Ingen här har väl påstått att man har ett perfekt liv, perfekt jobb och perfekta barn, för övrigt, vad fick du det ifrån?

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jag har inte sagt att jag inte kan passa andras barn? Var fick du det ifrån?

Jag förstod det som att du inte trodde du nånsin skulle kunna jobba med något pga sjukdom. Att passa andras barn kan vara ett arbete, man kan jobba som barnvakt. Således: kan man passa andras barn, så skulle man, teoretiskt, kunna jobba som barnvakt. Och alltså ha ett jobb.

Sen kanske man inte vill göra det, men då handlar det ju inte om att man hindras av sjukdom, utan om att man inte vill. Och det är såklart helt ok. Är man inte ekonomiskt tvungen behöver man inte ta alla jobb man skulle kunna ta.

Om du inte vill jobba, så kan du självklart avstå. Det enda är väl att jag tror att man måste vara rätt säker på det i så fall, jag tror det är svårt att ångra sig när man är 35 och komma på att man vill jobba ändå, för ju längre tiden går, desto svårare lär det vara att komma in på arbetsmarknaden. Men om du är helt säker på att du inte vill jobba, och inte kommer att ändra dig, då spelar det ju ingen roll om du försvårar för dig själv att få jobb genom att skaffa ett barn till istället för att meritera dig för yrkeslivet.

Däremot tycker jag det verkar som att du faktiskt skulle vilja jobba någon gång - och i så fall, så skulle jag prioritera det i första hand just nu. Barnet kan vänta, det kan inte arbetsmarknaden. Om du ändå inte har några bidrag, så är du ju en fri människa och kan ordna en praktikplats själv. Du skulle ju kunna gå till något trevligt stall du känner till, och helt enkelt be att få börja praktisera där med stallskötsel 3-4 timmar på förmiddagarna. Man lär sig nåt, får lite erfarenhet och nåt att sätta i CV:t, och med det i ryggen kan du såsmåningom söka ett betalt stallskötarjobb. Att du inte vill rida eller köra tror jag absolut inte är ett hinder, många stall skulle nog tacka ja till lite mockningshjälp!

 

[Sar]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Att sanera nerspydda sängar på nätterna när barnen är magsjuka funkar, jag klarar det och jag går till jobbet nästa dag som vanligt, men lätt som en plätt är det inte, utan rätt slitigt. Det kräver viss ansträngning, och är således inte lätt som en plätt.

Men allvarligt, går du till jobbet när barnen har magsjuka och du sanerat deras sängar? Vad tycker dina kolleger om det?

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ja, absolut. Går jag inte till jobbet så måste jag jobba igen tiden sen, så jag jobbar alltid om jag inte själv är för sjuk för det. Mina kollegor tycker väl mest "uj, din stackare!" eftersom de också haft småbarn och vet hur sliten man blir efter en sån natt. Det skulle nog anses som lite märkligt om jag stannade hemma för att barnen var sjuka (om man inte är hemma och tar hand om dem förståss, men att bägge föräldrarna skulle stanna hemma om barnen är sjuka).

Det är säkert annorlunda om man jobbar i vården t ex, men jag jobbar på kontor, så risken är för smittspridning är ändå inte särskilt stor. Vi har egna arbetsrum, och hela arbetsdagar kan gå utan att man pratar med någon.

 

[Kattennizze]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag håller med dig faktiskt. Visst kan man ha tre barn men inte kunna/orka arbeta. Jag förstår faktiskt inte problemet med det? Jag tycker också att det är helt galet att arbeta heltid när man har småbarn, det skulle vara obligatoriskt för alla småbarnsföräldrar att arbeta deltid och få mera tid över till sina barn. Med detta sagt, så skulle jag ändå fundera på min psykiska hälsa om jag vore TS. Det ÄR tufft med tre barn och det kräver en hel del. Men bara för att man har psykiska funktionshinder ska man inte ha möjlighet att få ha barn och familj, som det låter på vissa inlägg här. Det vore ju helt barockt och barbariskt.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är ju det som är grejen.
Du har inte förmågan att se utanför din värld eller hur du själv fungerar.
I din värld så är det enklare att jobba, men inte i TS för henne är det enklare med barn, i din värld kan det bara ske på bekostnad av barnen om man anser att det är enklare. Så är det inte för TS.