Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag tycker också att det du skriver om barn och om att få fler barn, faktiskt är en smula oroande. Du skriver sådant som "inte ska väl min dåliga psykiska hälsa få hindra mig från att ha familj när det är så mycket annat den hindrar mig från", medan andra försöker svara dig genom att skriva utifrån ett barnperspektiv. Du svarar överhuvudtaget inte på det som utgår från barnperspektivet. Bara utifrån vad du själv vill ha.

Sen är det ju också så att man själv sätter normen för sitt föräldraskap (inom väldigt vida ramar). Medan normen för normal prestation på jobbet sätts av någon annan. Utifrån hur du skriver om dig själv, blir jag ärligt talat inte särskilt lugnad av att du skriver att du skulle klara av tre barn "lätt som en plätt".

Då är du ju den enda föräldern i världen, i stort sett, som klarar tre barn så lätt. De flesta lägger så pass mycket arbete och engagemang, oro och ansvar, kärlek och skuldkänslor, i sitt föräldraskap att det inte alls är "lätt som en plätt". Man kan rentav tycka att barn förtjänar mer än så, för att inte tala om vad de behöver. Inte ens en hypotetisk hyperkompetent förälder, borde unna sina barn så lite av sig själv att det blir "lätt som en plätt" att vara förälder.

Du skaffar så klart så många barn du och din man kan enas om, men frågar du mig, vilket du ju indirekt gör genom att ta upp frågan här, så skulle mina svar inte vara entydigt positiva till idén. Utifrån vad du skriver om dig själv. (Och jag läser inte din blogg, som du har refererat till i tråden. Jag läser inga bloggar på buke.) Jag vet bara vad jag har sett dig skriva i trådar. Det du skriver i den här tråden räcker för att jag ska bli en aning orolig både för dig och dina barn.

Mabuse skriver mycket klokt, tex.

Var refererar jag till min blogg? Jag har inte nämnt den i tråden så det var ditt egna påhitt!

Jag kan väl inte hjälpa att andra inte klarar av att ta hand om tre barn på samma sätt som jag känner att jag gör.

Nåväl, jag får inga svar på mina frågor utan det enda som händer här just nu är att ni ifrågasätter mitt föräldraskap och det är inget jag accepterar så jag får väl vända mig till ett annat forum med mina frågor istället. Familjeliv ska väl vara till något, det finns nog många trebarnsföräldrar där som kan svara på mina frågor.

Det som är tråkigt är att om jag valt att skriva anonymt så hade jag fått svar på mina frågor men nu ifrågasätts jag för att jag är jag. Himla tråkigt tycker jag.
Som tur är så är det ett val vi själva får ta utan er inblandning. Tiden får utvisa hur det blir.

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Var refererar jag till min blogg? Jag har inte nämnt den i tråden så det var ditt egna påhitt!

Jodå, det gör du. Annars hade jag inte ens vetat att du har en. Se här:

Min blogg här handlar i första hand om min ätstörning och mitt mående kring den.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det kallar jag knappast ett referat.

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Refererar till, inte att du refererar din blogg här i tråden.

Dvs du nämner bloggen som om det är där alla som svarar dig i tråden har hämtat sina informationer om dig.

Så är inte fallet. Jag har inte läst den.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det var Mabuse jag skrev det till - som har läst min blogg. Tolka inte in en massa annan skit. Jag skiter väl fullständigt om du läser min blogg eller inte. Din åsikt är inte viktig för mig.

Nåväl, ämnet är slutdiskuterat för min del, om ni inte vill svara på mina faktiska frågor vill säga. Men jag lämnar er så får ni tolka situationen som ni själva vill, och gör.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Att ha barn är inte som att gå till ett jobb, men det fattar nog du med.

Ja, i mina ögon är det betydligt enklare att ha ett deltidsarbete än ett barn. På alla sätt. Barn innebär mer ansvar, man är förälder dygnet runt och när man inte pallar kan man inte bara kalla in en vikarie.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag vet att du inte har några barn så du kan inte riktigt sätta dig in i den situationen hur mycket du än kommer påstå det.
För MIG är det lättare med barn än ett jobb. Sen att det inte är så för andra får stå för dom. Jag har inte haft det tuffare med mitt föräldraskap än för någon som är psykiskt frisk. Snarare får jag många gånger höra hur en bra mamma jag är, inte bara från dom i min närhet utan även från skolpersonal och dom som jobbar på habiliteringen där sonen går. Dom har många gånger sagt att dom inte träffat på en så stark mamma som orkar kämpa så för att sonen ska ha det bra utan det är många föräldrar där som måste söka hjälp på annat håll. Det är en sista utväg för mig. Jag orkar trots mitt mående och dom vet hur jag mår. Har aldrig hymlat om det.
Så tre barn för mig är lättare än ett jobb men det är klart att det inte är så för andra.
Våga inte sätta mig i ett fack bara för att du anser att det är så det borde vara. Då är väl jag undantaget.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Du ger mig inte dåligt samvete om du trodde det.

Det finns faktiskt de som inte tycker att det är världens svåraste att ha barn. Oavsett om de är hyperkompetenta eller inte. De har ingenting med att göra vad de unnar sina barn eller att de inte kan dra nytta av sina föräldrar. Det är bara Du som påstått detta att man måste vara hyperkompetent för att tycka det är lätt att ha barn.

 

[Koltrast]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Eller utbilda sig till förskollärare. Det är visserligen rätt många barn att hålla koll på, men å andra sidan bara åtta timmar per dygn vid heltidsarbete. Borde man ju snyta ur näsan hur lätt som helst, om man tycker att tre barn dygnet runt är som en fis i rymden.

Nu vet vi ju inte vad det är som gör att ts har svårt att arbeta, kanske finns någon typ av handikapp som gör att hon inte klarar en sådan miljö?

Utgår jag från mig själv, som för tillfället är sjukskriven men tidigare jobbat mer än heltid och räknar med att kunna kämpa mig tillbaka i arbete fullt ut eller åtminstone till sjuttiofem procent, är jag osäker på om jag någonsin kommer kunna skaffa barn. Jag kan känna en stark längtan efter barn, men huruvida jag någonsin kommer må bra nog för att klara av att utöver mitt arbete vara tillräcklig som förälder är jag osäker på. För mig är det en förutsättning att jag kan stå på egna ben ekonomiskt och klara av att ta hand om mig själv på ett bra sätt innan jag kan vara en ansvarsfull och bra förälder.

 

[cirkus]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Orsaken till att man enkelt kan ta hand om de egna barnen själv, men inte sköta någon form av arbete alls, är i så fall inte att folk är olika, utan att barn är anpassningsbara.

I din värld ja.
När ska du börja se utanför dina egna ramar och begränsningar ?

?

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jag förstår verkligen inte, om det är jätteenkelt att ta hand om dina egna barn dygnet runt, hur kan det vara omöjligt svårt att ta hand om någon annans barn ens ett par timmar?

Saken är väl att alla föräldrar, friska eller sjuka, jag nånsin träffat, har tyckt att föräldraskapet och ansvaret för barnen mellan varven är allt annat än "lätt som en plätt". Såvida du inte lägger något annat i det uttrycket? "Lätt som en plätt" är för mig något man gör helt utan ansträngning. Att lyfta ett äpple t ex, det är lätt som en plätt. Att sanera nerspydda sängar på nätterna när barnen är magsjuka funkar, jag klarar det och jag går till jobbet nästa dag som vanligt, men lätt som en plätt är det inte, utan rätt slitigt. Det kräver viss ansträngning, och är således inte lätt som en plätt.

Sen handlar det väl inte heller enbart om vad man själv tycker att man klarar av, utan också om hur bra det blir. Livet är ju ingen tävling i att klara av flest saker. Att söka hjälp med barnen är inget svaghetstecken, som du verkar tro, och det skulle ju kunna vara så att omgivningen vill berätta för dig att det verkligen vore helt ok och förståeligt ifall du skulle söka lite mer hjälp.

Jag har barn, och jobb, och jag tycker ändå precis som Niyama att barn är väldigt mycket slitigare än ett jobb. Trots att jag har barn, så förstår jag inte hur tre barn kan vara plättlätt, och varje form av arbete (inkluderat barnpassning) oöverstigligt svårt. Så det är inte föräldraskapet det hänger på, tror jag.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag vet att du inte har några barn så du kan inte riktigt sätta dig in i den situationen hur mycket du än kommer påstå det.
För MIG är det lättare med barn än ett jobb. Sen att det inte är så för andra får stå för dom. Jag har inte haft det tuffare med mitt föräldraskap än för någon som är psykiskt frisk. Snarare får jag många gånger höra hur en bra mamma jag är, inte bara från dom i min närhet utan även från skolpersonal och dom som jobbar på habiliteringen där sonen går. Dom har många gånger sagt att dom inte träffat på en så stark mamma som orkar kämpa så för att sonen ska ha det bra utan det är många föräldrar där som måste söka hjälp på annat håll. Det är en sista utväg för mig. Jag orkar trots mitt mående och dom vet hur jag mår. Har aldrig hymlat om det.
Så tre barn för mig är lättare än ett jobb men det är klart att det inte är så för andra.
Våga inte sätta mig i ett fack bara för att du anser att det är så det borde vara. Då är väl jag undantaget.

Jag skrev "i mina ögon", läs vad som skrivs istället för att bara ha taggarna utåt. Nej, jag har inte barn men det innebär inte att jag inte alls förstår hur det är att ha barn. De flesta av mina vänner har barn. Mabuse har barn och verkar ha liknande uppfattning som jag har:

Nej, barn är väldigt mycket mer krävande än ett jobb normalt, iom att man har dem dygnet runt och aldrig kan sjukskriva sig, t ex. Ingen arbetsgivare skulle få ha såna villkor.

Det jag reagerar på är ju att du tror att du fixar tre barn "lätt som en plätt" men inte klarar av någon form av arbete. De jag känner som har barn tycker inte det är "lätt som en plätt" trots att de är fullt friska.

Sen som sagt vet jag inte orsaken till att du inte klarar av arbete.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har social fobi och fobisk personlighetsstörning. Inget som hindrar mig till 100% längre utan runt 40-50%.

Det är inget som hindrar barnen från att vara sociala. Dottern går på dagis, leker med barnen i stallet, går på gymnastik utanför dagiset och till börja dansa, vilket hon självklart ska få. Barnen sitter inte inlåsta för att jag har social fobi.
Sonens funktionshinder gör att han känner att han inte har någon nytta av vänner, så därför har han inga. Han vill inte leka med andra, förutom sin syster. Dom kan faktiskt leka ihop ibland vilket är superroligt

Det är därför jag inte kan jobba. Jag går hela tiden runt och tänker på vad andra tänker om mig, hur jag ska bete mig, gör jag rätt eller fel, tolkar allt som sägs till mig som negativ kritik.

Och ja, jag går under behandling för detta. Går regelbundet hos en psykolog sen två år tillbaka.

Och ja, jag är också social bland folk omkring mig, pratar med dom vänner jag har, söker kontakt utåt och försöker aktivt hålla mig social. Men ett jobb, det klarar jag inte i dagsläget men orkade trots det arbetsträna i sju månader. Avslutade den för tre veckor sedan.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag har social fobi och fobisk personlighetsstörning. Inget som hindrar mig till 100% längre utan runt 40-50%.

Det är inget som hindrar barnen från att vara sociala. Dottern går på dagis, leker med barnen i stallet, går på gymnastik utanför dagiset och till börja dansa, vilket hon självklart ska få. Barnen sitter inte inlåsta för att jag har social fobi.
Sonens funktionshinder gör att han känner att han inte har någon nytta av vänner, så därför har han inga. Han vill inte leka med andra, förutom sin syster. Dom kan faktiskt leka ihop ibland vilket är superroligt

Det är därför jag inte kan jobba. Jag går hela tiden runt och tänker på vad andra tänker om mig, hur jag ska bete mig, gör jag rätt eller fel, tolkar allt som sägs till mig som negativ kritik.

Och ja, jag går under behandling för detta. Går regelbundet hos en psykolog sen två år tillbaka.

Och ja, jag är också social bland folk omkring mig, pratar med dom vänner jag har, söker kontakt utåt och försöker aktivt hålla mig social. Men ett jobb, det klarar jag inte i dagsläget men orkade trots det arbetsträna i sju månader. Avslutade den för tre veckor sedan.

På det du beskriver här så låter det ju inte alls orimligt att du skulle kunna klara av något jobb så småningom. Då verkar det vettigast att jobba mot det målet först, tycker jag. Jag tänker att ett barn till skulle ta dig längre från det målet.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jag förstår verkligen inte, om det är jätteenkelt att ta hand om dina egna barn dygnet runt, hur kan det vara omöjligt svårt att ta hand om någon annans barn ens ett par timmar?

Saken är väl att alla föräldrar, friska eller sjuka, jag nånsin träffat, har tyckt att föräldraskapet och ansvaret för barnen mellan varven är allt annat än "lätt som en plätt". Såvida du inte lägger något annat i det uttrycket? "Lätt som en plätt" är för mig något man gör helt utan ansträngning. Att lyfta ett äpple t ex, det är lätt som en plätt. Att sanera nerspydda sängar på nätterna när barnen är magsjuka funkar, jag klarar det och jag går till jobbet nästa dag som vanligt, men lätt som en plätt är det inte, utan rätt slitigt. Det kräver viss ansträngning, och är således inte lätt som en plätt.

Sen handlar det väl inte heller enbart om vad man själv tycker att man klarar av, utan också om hur bra det blir. Livet är ju ingen tävling i att klara av flest saker. Att söka hjälp med barnen är inget svaghetstecken, som du verkar tro, och det skulle ju kunna vara så att omgivningen vill berätta för dig att det verkligen vore helt ok och förståeligt ifall du skulle söka lite mer hjälp.

Jag har barn, och jobb, och jag tycker ändå precis som Niyama att barn är väldigt mycket slitigare än ett jobb. Trots att jag har barn, så förstår jag inte hur tre barn kan vara plättlätt, och varje form av arbete (inkluderat barnpassning) oöverstigligt svårt. Så det är inte föräldraskapet det hänger på, tror jag.

Men jag har inte sagt att jag inte kan passa andras barn? Var fick du det ifrån?

Men det betyder inte att jag vill jobba med barn, verkligen inte. Precis som att jag inte vill jobba på ett äldreboende eller i en matbutik. Det är inget jag vill göra, men kan om jag måste.

Jag ser ingen svaghet i att söka hjälp, men jag behöver inte söka hjälp.
Självklar är det inte plättlätt att ha barn varje sekund dygnet runt. Den som tycker det går på något. Men för mig är det inte jobbigt att byta lakan mitt i natten. Det har jag gjort 3 ggr senare veckan och ändå klivit upp varje morgon och skickat sonen till skolan utan att jag har fått biverkningar av det. Ett jobb efter det hade jag orkat gå till. För mig är det inte orken att jobba som är orsaken till att jag inte kan jobba.
Men nej, barn är inte enkelt att ha hela tiden, inte för någon.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

På det du beskriver här så låter det ju inte alls orimligt att du skulle kunna klara av något jobb så småningom. Då verkar det vettigast att jobba mot det målet först, tycker jag. Jag tänker att ett barn till skulle ta dig längre från det målet.

Klart jag kommer kunna jobba i framtiden.
Det hoppas jag verkligen!
Vill inte sitta hemma hela livet. Gud så tråkigt om inte annat.
Men just nu klarar jag inte det. Kanske om två år. Det är ett mål jag har. Funderar på att börja plugga, en kurs eller två i taget.

 

[ameo]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Tänk var enkelt livet vore om alla fungerade likadant - eller??

Det finns många skillnader mellan att ha barn eller att ha ett jobb. Ett exempel: När man har barn kan man gå ner på miniminivå en dag eller två om man inte mår toppen, eller åtminstone sätta sig ner och göra ingenting en stund medan man har koll på barnet som leker själv. På ett jobb är man piskad att vara närvarande och alert till 100% under sin arbetstid. Det finns oftast väldigt liten flexibilitet.

Till TS - hur man vet om man är färdig?
Jo, det känner man faktiskt ofta... När jag hade fått mina två första barn kände jag fortfarande ett starkt sug efter fler. En av mina vänner sa till mig då som jag säger nu, att man känner när man är färdig. Jag tvivlade då starkt på att jag nånsin skulle känna det. Det blev en tredje också och vi sade oss vara nöjda med det, men jag hade en skavande tagg som tyckte att jag inte kände mig helt säker på att jag var färdig då. Det tog emot nåt enormt att göra mig av med våra bäbisgrejer osv, för "tänk om vi vill ha en sladdis sen"...
Sen valde naturen åt oss och det blev en liten "hoppsan" fyra år efter trean. Och SEN kände jag mig helt färdig, jag är fullt nöjd med mina fyra barn. Visst kan man känna en viss längtan efter att vara gravid igen och att snusa på bäbis. Men den längtan är inte "på riktigt". Jag har ingen längtan efter fler egna barn.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

I din värld ja.
När ska du börja se utanför dina egna ramar och begränsningar ?

?

Hur menar du?

Jag förklarade ju resonemanget bakom slutsatsen i den delen av inlägget som du klippte bort.

Ingen människa kan se bortom sina egna ramar och begränsningar, det är psykologiskt omöjligt. Ingen kan det, det är som att lyfta tyngre än man kan, eller höra sånt man inte kan höra.

Du får ju ge något argument till varför du tycker min slutsats är fel, mer än att den är begränsad av mina begränsningar. Alla människor är alltid begränsade av sina begränsningar, det ligger i sakens natur.

I min värld så överväger man inte barn öht innan utbildning och jobb är på plats, och tycker att redan två barn är rätt slitigt mellan varven, så uppenbart är det ju inte i min värld vi befinner oss i den här diskussionen om trebarnsföräldraskap och eventuell framtida kombination med förvärvsarbete i någon form.

 

[Niyama]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men det betyder inte att jag vill jobba med barn, verkligen inte. Precis som att jag inte vill jobba på ett äldreboende eller i en matbutik. Det är inget jag vill göra, men kan om jag måste.

I ditt läge går det nog inte riktigt att välja och vraka bland jobben tror jag. Man får ta det man får och klarar av.

Klart jag kommer kunna jobba i framtiden.
Det hoppas jag verkligen!
Vill inte sitta hemma hela livet. Gud så tråkigt om inte annat.
Men just nu klarar jag inte det. Kanske om två år. Det är ett mål jag har. Funderar på att börja plugga, en kurs eller två i taget.

Jaha, det låter ju bra! Då verkar det ju smart att du försöker ta dig in på arbetsmarknaden innan du skaffar fler barn. Jag tolkade inte läget så när du skrev:

Något deltidsjobb kommer det aldrig bli tal om, jag skrev aktiviteter via arbetsförmedlingen och det är så långt jag kommer komma inom arbetslivet. Så jag formar mitt liv utefter det.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det finns många skillnader mellan att ha barn eller att ha ett jobb. Ett exempel: När man har barn kan man gå ner på miniminivå en dag eller två om man inte mår toppen, eller åtminstone sätta sig ner och göra ingenting en stund medan man har koll på barnet som leker själv. På ett jobb är man piskad att vara närvarande och alert till 100% under sin arbetstid.

Även om ens jobb är att passa ett barn?

varför går det att sitta ner och göra ingenting en stund medans det egna barnet leker själv, men inte medans ett annat barn gör det? Jag menar alltså inte på en förskola, utan om man jobbar just som barnvakt, och passar ett barn i taget hemma hos det barnet.

Det finns dessutom massor av jobb där man inte alls är piskad att vara närvarande och alert till 100% under sin arbetstid. Jag har haft en hel del olika jobb, men nog aldrig varit med om ett sånt krav. Och definitivt aldrig haft jobb där arbetspassen är från 6 på morgonen till 22 på kvällen, sju dagar i veckan.