Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

[Mirtai]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Vi har tre barn i familjen (mina bonusbarn visserligen men hoppas jag kan få svara iaf ) och det som skiljer från om de bara varit två är ju såklart väldigt mycket runt det praktiska. Det krävs en större bil, det kräva större hus osv.

Men det som jag kan tycka är jobbigast när jag är själv med barnen är att det blir ofta "ett barn över" eller hur man ska uttrycka det. Det går inte att hålla alla i handen, det går inte att sitta bredvid alla i soffan osv. Det är en stor skillnad mot när det bara är två av dem här.

Även när min man (deras pappa) är hemma så blir vi ju liksom en vuxen för lite sett till antalet barn.

Det här är såklart ingen anledning till att inte skaffa tre barn men du frågade om åsikter om två vs tre barn och det här är det jag upplever som svårast med tre barn

 

[bettysmatte]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag vet inte om någon tagit upp det ännu i tråden - orkar inte läsa hela - men har du/ni inte haft det rätt kämpigt med det äldsta barnet? Hans diagnoser/sjukdomar verkar ju ta mycket ork, energi och kraft, om jag inte helt har missförstått vad du har skrivit. Om man redan har ett mer "krävande" barn som kräver extra resurser från föräldrarna, tror du inte då att det skulle kunna bli extra kämpigt att balansera detta med en nyfödd?

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Som din kollega (med risk att smittas) hade jag blivit skitsur. Den förälder som ska vabba sanerar sängen och den andra lägger sig där det finns minst absolut smittorisk (skilt från andra) och hanterar inte det smittade barnet eller dess spyor.
I min värld i alla fall.

Men jösses! Det hade jag aldrig ens teoretiskt kunnat tänka ut.

Jag hade gjort ungefär som Mabuse. Jag tar för givet att alla småbarnsföräldrar på mitt jobb gör ungefär så, de med. Aldrig att jag skulle förhöra mig om deras hygienrutiner vid barnens sjukdomar. Gör folk verkligen sånt?

 

[Freddie]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Vi har en hel del gemensamt när det kommer till diagnoser om inte annat - jag är sjukskriven för fobisk personlighetsstörning sedan nio år tillbaka och har utöver det brottats med olika former av ätstörningar, depression, svåra sömnproblem och lite annat smått och gott sedan tidiga tonåren. Jag blev oplanerat gravid och valde att behålla barnet och idag är jag mamma till en sjuåring. Efter en mycket tung period med en djup förlossningsdepression har jag inte vid ett enda tillfälle ångrat det beslutet, jag fullkomligen älskar att vara förälder.

För min del har inte ens arbetsträning blivit aktuellt. Att arbeta på en förskola hade kanske fungerat i tre dagar och jag kan mycket väl förstå vad du menar med att du kan ta hand om dina egna barn, men inte skulle orka med att arbeta med andras. Det är ju inte barnomsorgen i sig som är en omöjlighet, utan den stora sociala utmaning (utmattning!) det skulle innebära att arbeta med "okända" barn, annan personal och att interagera med alla föräldrar. Den fobiska personlighetsstörningen gör det knappast svårt att byta blöjor, men efter en hel dag på en förskola skulle jag vara så uppstressad att jag skulle få sova i två dygn efteråt.

Jag har längtat efter ett andra barn under en tid nu, men valt att åtminstone lägga de planerna på is några år till. Som det ser ut idag kommer vi nog att stanna vid ett barn, trots att det gör ont i hjärtat att tänka på det. Logiskt känner jag helt enkelt att det är en för stor risk att skaffa fler barn. Risken är stor att drabbas av förlossningsdepression igen och den skulle ju drabba fler personer än bara mig. Dessutom blir ju varje barn ytterligare en "kontaktyta", med nya kompisar och deras föräldrar att hantera och för mig har det varit otroligt viktigt att sonen inte ska påverkas av mina sjukdomar socialt - hans kompisar är nästan alltid välkomna hit och det skulle helt klart bli jobbigare för mig att rodda ytterligare en skara kompisar och vuxna.

Jag känner mig inte färdig med barnaskaffandet känslomässigt, men jag vet av erfarenhet att mina känslor inte alltid är sådär väldigt tillförlitliga och därför får logiken styra i det här fallet. Längtan sitter som en liten tagg i hjärtat, men jag är samtidigt så otroligt tacksam för det barn jag har och för att jag har en välfungerande och harmonisk familj. Jag vill inte riskera den tryggheten.

Men jag är inte du och jag kan som sagt mycket väl förstå din längtan. Kanske har du också mildare symptom än vad jag har och känner att tre barn inte är en övermäktig utmaning på något sätt. Jag kan samtidigt förstå den oro som uttryckts i tråden då jag själv vet med mig hur utmattande det kan vara att leva med fobisk ps, men jag vet ju också att jag aldrig någonsin skulle välja bort livet med barn för en "enklare" tillvaro, nu när jag vet hur underbart det är att vara förälder.

Hoppas att du/ni i framtiden når fram till ett beslut som du känner dig tillfreds med, oavsett om det blir ett barn till eller inte.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Tack för ditt svar.

Känner att det finns inte så mycket att svara på men jag tar in det du skriver

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det blir ju 1,5 barn per vuxen i så fall om det kommer en till. Något att ha med i beräkningen. Men det ser jag inte som ett hinder. Man måste ta sig tid till alla, och sonen är ingen som myser i soffan mer än en gång i månaden ungefär. Men alltid när han är sjuk men det ska han förhoppningsvis inte vara mer än nödvändigt. Tösen är mer för mys så det lär vara hon och bebisen som slåss om mig i så fall. Men samtidigt är min lilla väldigt glad i bebisar så jag tror inte hon skulle känna sig utanför på det viset. Känner jag henne rätt så kommer hon agera extramamma, för det är sån hon är. Och hennes pappa finns ju där när han är hemma efter jobbet. Är hon vaken när han kommer hem så brukar han läsa saga. Det är nog sånt man får hålla fast vid så ingen känner sig bortglömd.

 

[Sar]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jösses! Det hade jag aldrig ens teoretiskt kunnat tänka ut.

Nämen nu måste du skoja? Det är ju därför vi får de här magsjukeepidemierna, att det går runt och runt.

Jag hade gjort ungefär som Mabuse. Jag tar för givet att alla småbarnsföräldrar på mitt jobb gör ungefär så, de med. Aldrig att jag skulle förhöra mig om deras hygienrutiner vid barnens sjukdomar. Gör folk verkligen sånt?

Kommer det in en arbetskamrat som glatt berättar att deras barn eller partner spydde som grisar på natten och att arbetskamraten sanerat lakan hela natten kan den räkna med att de andra arbetskamraterna säger att de tycker det är dags att personen går hem. Det finns ingen annan som har lust att själv bli sjuk, smitta sin egen familj, missa jobb, få karensdagar etc. för att ens arbetskamrat inte tar ansvar för att vara så lite smittspridande som möjligt (d.v.s. den som jobbar hanterar inte lakan eller sjuka barn, det gör den som vabbar).

 

[stjarnhimmel]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Ja, absolut. Går jag inte till jobbet så måste jag jobba igen tiden sen, så jag jobbar alltid om jag inte själv är för sjuk för det. Mina kollegor tycker väl mest "uj, din stackare!" eftersom de också haft småbarn och vet hur sliten man blir efter en sån natt. Det skulle nog anses som lite märkligt om jag stannade hemma för att barnen var sjuka (om man inte är hemma och tar hand om dem förståss, men att bägge föräldrarna skulle stanna hemma om barnen är sjuka).

Det är säkert annorlunda om man jobbar i vården t ex, men jag jobbar på kontor, så risken är för smittspridning är ändå inte särskilt stor. Vi har egna arbetsrum, och hela arbetsdagar kan gå utan att man pratar med någon.

nu är jag ingen expert men jag tror du kan föra med dig smittan. jag förstår att du vill gå till jobbet men... Jag tycker man också måste tänka på kollegorna. Och tänka på att på jobbet (eller på bussen/ lunchrestaurangen eller andra människor man kommer i kontakt med) så kan det finnas folk som har lätt för att bli sjuk och för vissa är det väldigt jobbigt med en magsjuka. Ibland kan jag höra folk som med stolthet säger att de alltid går till jobbet när de är sjuka. Jag tycker bara det är respektlöst.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det var jobbigt när han var mindre, när vi precis fått veta hans diagnos och då hade jag en sorgperiod för jag kände det som att jag förlorade mitt barn. Mitt i allt det så hade jag en nyfödd. Hon var 17 dagar gammal när han fick sin diagnos. Då var det tufft känslomässigt eftersom jag grät av både sorg och lycka en längre period och efter det var det tufft praktiskt. Men nu har känslorna rett ut sig, förutom den delen av sorg över att inte ha ett friskt barn som alltid kommer finnas kvar, och allt det praktiska är så gott som bra. Förändringar måste ske då och då.
Det andra, med utbrott, matvägran, blöjbyten trots hans ålder, det är en del av vardagen och inget som påverkar lika mycket längre. Man lär sig leva med det och det blir en normal del av vardagen.
Nu är det mest byråkratin som vi måste kämpa emot.

 

[em-pirre]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Fast om jag sagt åt min chef att jag inte kan jobba för att jag kommit i kontakt med fästmannens spyor på natten så hade hon nog inte tyckt att jag ska vara hemma. Hade jag varit borta ändå hade jag fått en varning.

Du tycker alltså att man ska göra så?

Är man själv sjuk, så javisst.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Tack för ditt svar.

Då är det i alla fall någon här som förstår varför det kan vara lättare med sina egna barn än med ett jobb.
Jag skulle som dig, behöva sjukskriva mig en vecka efter att ha jobbat två dagar på förskola. Min lilla hade kalas här hemma för tre veckor sen och dom var totalt åtta barn. Det var bara i tre timmar men sen var jag psykiskt slut. Det är tur att det är ett år till nästa gång.

Det är lite att tänka på och inget som kommer hända imorgon men jag tror vi ska börja planera för det. Se vad som händer i framtiden, om livet går så som jag tänkt mig eller inte. Skulle allt gå käpprätt åt helvete så är det ju inte läge att skaffa fler. Först vill jag få ordning på livet lite grann.

 

[ameo]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

det som skiljer från om de bara varit två är ju såklart väldigt mycket runt det praktiska. Det krävs en större bil, det kräva större hus osv.

Nog för att vi själva köpte en större bil när vi hade tre barn, men man klarar sig egentligen alldeles utmärkt med en vanlig personbil till tre barn och två vuxna.
Huruvida man behöver en större bostad eller inte när trean kommer beror väl ganska mycket på hur stort man bor nu. Jag kan se till mig själv - vårt hus, som vi köpte flera år innan barnen började ramla in, är stort nog för oss och våra fyra barn.

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Det är väl enda nackdelen som jag kan se det och det är att vi precis köpt ett hus som har plats för fyra.
Tanken är dock att bygga ut så det blir ett rum till men det skulle ske senare. Så det är väl det som måste tidigareläggas i så fall. Ingen brådska. Ett av barnrummen är större så det går att dela och första året (minst, tösen sov hos oss till hon blev tre) sover ju bebisen hos oss, men jag vet själv hur skönt det är med eget rum. På nedervåningen vill vi inte ha några fasta sovrum utan där blir det senare ett gästrum. Barnen vill väl flytta ner när dom är i en ålder då dom vill slippa undan oss.
Sen går det alltid att flytta, det är inte hela världen.

Men i praktiken har vi 2-3 år på oss att bygga ut och det ska vi väl hinna tycker jag.

 

[Rumpnissen]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Nämen nu måste du skoja? Det är ju därför vi får de här magsjukeepidemierna, att det går runt och runt.



Kommer det in en arbetskamrat som glatt berättar att deras barn eller partner spydde som grisar på natten och att arbetskamraten sanerat lakan hela natten kan den räkna med att de andra arbetskamraterna säger att de tycker det är dags att personen går hem. Det finns ingen annan som har lust att själv bli sjuk, smitta sin egen familj, missa jobb, få karensdagar etc. för att ens arbetskamrat inte tar ansvar för att vara så lite smittspridande som möjligt (d.v.s. den som jobbar hanterar inte lakan eller sjuka barn, det gör den som vabbar).

Men kan ni inte bara acceptera att olika arbetsplatser har olika regler och kulturer för det där?
Här går vi till jobbet oavsett om det finns magsjuka eller influensa hemma och kan inte påstå att vi har några epidimier här. Vi går så klar till jobbet förkylda också. Det tycker alla är självklart och ingen höjer på ögonbrynen. Basal hygien förhindrar ju smitta oerhört, om man bara sköter den. Vilket inte minst syns på sjukhus och särskilda boenden. Där personalen sköter basala hygienrutiner sprider sig smittor oerhört sällan.

 

[Kattennizze]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Men jösses! Det hade jag aldrig ens teoretiskt kunnat tänka ut.

Jag hade gjort ungefär som Mabuse. Jag tar för givet att alla småbarnsföräldrar på mitt jobb gör ungefär så, de med. Aldrig att jag skulle förhöra mig om deras hygienrutiner vid barnens sjukdomar. Gör folk verkligen sånt?

Har man haft fem vinterkräksjukor under en säsong, och utöver de andra magsjukor så ja, då är man rätt hysterisk med hygienrutiner. Vi gör som Sar, det är ju helt självklart för att minska smittspridningen så mkt som möjligt.

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Har man haft fem vinterkräksjukor under en säsong, och utöver de andra magsjukor så ja, då är man rätt hysterisk med hygienrutiner. Vi gör som Sar, det är ju helt självklart för att minska smittspridningen så mkt som möjligt.

Ja, jag vet alltså inte hur mina kollegor gör. Spyor är ett ganska ovanligt samtalsämne vid våra luncher, tack och lov.

Men jag förväntar mig absolut inte att de gör som Sar beskrev.

 

[Mabuse]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Har man haft fem vinterkräksjukor under en säsong, och utöver de andra magsjukor så ja, då är man rätt hysterisk med hygienrutiner. Vi gör som Sar, det är ju helt självklart för att minska smittspridningen så mkt som möjligt.

Det kanske beror på vilken sorts jobb man har, i hur nära kontakt man kommer med varandra?

Jag har aldrig blivit magsjuk nånsin i vuxen ålder, förrän vi skaffade barn, och jag blev smittad en gång av äldste sonen. Då är jag ganska säker på att varken kollegor eller alla medpassagerare i kollektivtrafiken stannar hemma om någon i familjen är sjuk, eller är hysterisk med hygienrutiner. Så jag känner inte igen att allt går runt och alla blir sjuka hela tiden. Som sagt var det ingen på jobbet som höjde ett ögonbryn ens när jag berättade att jag var trött eftersom barnen varit magsjuka (bägge barnen blev sjuka, men varken jag eller min man), enda reaktionen var just beklagande och igenkänning.

Det som däremot ganska säkert skulle ge upphov till höjda ögonbryn och sura miner på jobbet vore ifall jag började ställa in möten och undervisning för att vi har magsjuka hemma och jag inte vill gå till jobbet, för det skulle verkligen ställa till det för mina kollegor.

Fem magsjukor på rad låter gräsligt, och jag kan förstå om man blir hysterisk då. Jag vet inte, man kanske blir utsatt för så mycket smittor när man bor i en större stad att man bli immun till slut?

 

[Petruska]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Jag upplever också att magsjuka är mycket mer frekvent förekommande på buke än på mitt jobb, så att säga. Här är det mycket om att alla är sjuka stup i ett och de rutiner man måste tillämpa för att få hejd på smittspridningen.

På mitt jobb är det en stor andel småbarnsföräldrar (ganska låg medelålder bland de anställda), men jag hör trots det aldrig talas om magsjuka där.

Jag skulle bli smått vansinnig om jag hade bokat möten och grejer och de andra inte kom för att deras barn hade varit sjuka på natten och båda föräldrarna var hemma.

Vad säger Försäkringskassan om sådant vabbande som främst är till för att skydda kolleger från smitta? Eller är den ena föräldern hemma utan både lön och ersättning?

 

[MM]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Nu har vi aldrig varit hemma och vabbat båda två. Har faktiskt aldrig vabbat.
Men skulle barnen bli dåliga så blir bara en förälder hemma. Hade jag haft ett jobb hade det varit jag som jobbat, eftersom jag har fobi mot andras spyor. Min man bryr sig inte. Själv hade jag kunnat ta in på hotell för att slippa det.
Enda gången han varit hemma med sjuka barn var när barnen hade piggnat till och jag låg för döden i magsjuka. Då var han hemma för att se efter barnen eftersom jag inte klarade det. Men han var hemma obetald.

Så nä, vi skulle inte göra så även om man får det om inte vi båda hade känningar av det själv. Inte kul att bli sjuk på jobbet, vilket min man blev en gång i magsjukan. Han var tvungen att arbeta klart sitt pass men han jobbar helt själv utan att vara i närheten av andra människor. Så det funkade.

 

[Amha]

Sv: Bebislängtan - hur vet man att man är klar?

Eftersom att det ändå känns som om ditt mående tar stora steg i rätt riktning än så länge och planerandet av ytterligare en ligger en tid framåt känner jag mig inte särskit orolig utifrån det du skriver här. Längre fram vet su ju ännu mer hur stabil du faktiskt är i ditt mående också. Det kan, precis som för alla andra, gå bra och det kan gå mindre bra men du har ju koll på vad det innebär med smått och om man ska läsa vad du skriver i tråden (vilket är det enda jag har att gå på) får du beröm för att du är en bra mamma. Det är bara du och din man som vet om ni är klara och han som ser HELA dig måste ju veta om det funkar känner jag.

Så, nu lämnar jag nog tråden till flerbarnsföräldrar som kan ge dig fler sidor av myntet. Hoppas att diskussionerna om spyor och teorier om hur dålig mamma du är för att du kräks ur dig massa dåligtmående på din blogg snart är förbi så du får ut mer "korrekt" info. Du verkar ju ha tänkt igenom det mesta och på tiden som är kvar hinner du absolut problematisera det ytterligare och fundera på om det fortfarande är en bra idé. Jag tycker i alla fall att det låter som en vettig åldersskillnad inför ev. kommande då de stora ändå blir mer och mer självgående, utom möjligen sonen då. Vet inte hur det ser ut runt honom.

Det var iofs en sak jag funderade på förut då du nämnde att du ogillar att vara gravid. Ni har inte funderat på adoption? Det är ju en välgärning på samma gång och du slipper det jobbiga i att vara gravid.