Nu kommer det ett långt, deppigt och ganska personligt inlägg här. Jag kanske kommer ångra att jag publicerat det, men det var bara så otroligt skönt att skriva av sig om tankar som jag inte delar med någon annan här i världen.
Jag är så ledsen, och så uppgiven, och så besviken på mig själv. Jag är tjock. Jag är värdelös och svag för att jag inte är ute och springer nu, istället för att sitta här i soffan och äta pasta. Jag är värdelös för att jag köpte en Magnum på väg hem från jobbet i tisdags. Jag är värdelös som åt av tårtan som bjöds på jobbet i fredags. Jag är värdelös som inte sparkar iväg mig själv till gymmet oftare. Jag stressar stressar stressar hela veckorna för att hinna med jobb + tentaplugg + annat skolarbete + det vanliga livet, och det resulterar i att jag inte har så mycket tid att träna. Jag vill, men jag hinner verkligen inte mer än max 2 gånger per vecka om jag inte vill ge mig själv ännu mer halsbränna och sömnproblem.
Och som genom ett trollslag kommer tjock-tankarna tillbaka; jag har slagits ned av de här tankarna sedan 10 dagar tillbaka och jag är övertygad om att jag fått världens största mage och att jag gått upp minst 10 kg på de senaste två veckorna. Jag känner mig tjock och ful vad jag än gör, speglar mig för mycket & för länge, sitter och klämmer på mage/lår/armar/kinder i tid och otid och har helt enkelt fallit fullständigt för de farliga tankarna igen. De farliga tankarna, som får mig att bli så ledsen så ledsen och så uppgiven så uppgiven och så avundsjuk så avundsjuk (på andra, som är så mycket duktigare än jag och som har "den perfekta kroppen") flera gånger om dagen. Som får mig att avsky mig själv, som får mig att klanka ner på mig för varenda bit mat jag äter, för att jag inte är på gymmet en lördagskväll som den här, och som får mig att ständigt sönderanalysera vad folk tänker när de ser mig och hur kraftig jag har blivit.
Jag insåg när jag cyklade till jobbet i fredags att jag nog aldrig kommer att bli riktigt nöjd med mig själv förrän jag får den där drömkroppen jag vill ha. Den där kroppen som "alla andra" har. Och den drömkroppen kommer jag aldrig att få, för jag är inte byggd så och jag har inte självdisciplin nog att ta mig dit. Jag är byggd med korta ben, och lite kraftiga lår/rumpa går i släkten. Jag kommer alltså aldrig att få långa, supersmala ben, oavsett vad jag gör. Det vet jag ju om, men det enda det leder till är att jag blir ännu ledsnare och ännu mer uppgiven. Jag har liksom helt tappat förmågan att plocka upp mig själv från den där avgrunden och intala mig själv att det är dumheter de där tankarna. Jag känner mig så maktlös.
Hur ska jag någonsin bli helt nöjd med livet och mig själv, om jag lägger så stort värde i att se ut som någon annan?