Barn eller slut?

[Squie]

Sv: Barn eller slut?

Hur länge har han varit sjuk?
Hur länge har han käkat piller?
Hur mkt hjälp får han, jag tänker på terapi? (Hur mkt hjälp har han fått?)
Hur mkt vet du om hur sjukdomen fungerar? Hur mkt kunskap har du?

 

[Myelin]

Sv: Barn eller slut?

Jag tror jag vet hur du känner lite. Jag är i samma situation. När man är runt trettio så känns det ju som att det är dags att bestämma sig om man ska ha barn eller inte. Jag är inte så sugen just nu, men att välja bort barn känns som ett väldigt stort beslut samtidigt som man kommit till åldern då man inte kan skjuta på beslutet så länge till, och då funderar jag på att skaffa barn även om jag kanske inte egentligen är så sugen nu. Hade varit skönt att vara man och inte ha samma tidspress. 40-45 år hade passat mig bättre

Jag har hört historier om både och, de som ångrar sig och hellre varit barnlösa och de som ångrar att de inte skaffat tidigare och där den slöa/oengagerade partnern plötsligt sätter familjen först och personlighetsförändras lite.

Det trista är ju att man inte kan veta innan. Antingen skaffar man barn och får svaret eller så skiter man i det och kommer väl alltid att undra

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag tror jag vet hur du känner lite. Jag är i samma situation. När man är runt trettio så känns det ju som att det är dags att bestämma sig om man ska ha barn eller inte. Jag är inte så sugen just nu, men att välja bort barn känns som ett väldigt stort beslut samtidigt som man kommit till åldern då man inte kan skjuta på beslutet så länge till, och då funderar jag på att skaffa barn även om jag kanske inte egentligen är så sugen nu. Hade varit skönt att vara man och inte ha samma tidspress. 40-45 år hade passat mig bättre

Jag har hört historier om både och, de som ångrar sig och hellre varit barnlösa och de som ångrar att de inte skaffat tidigare och där den slöa/oengagerade partnern plötsligt sätter familjen först och personlighetsförändras lite.

Det trista är ju att man inte kan veta innan. Antingen skaffar man barn och får svaret eller så skiter man i det och kommer väl alltid att undra

Åh, äntligen någon som förstår var mina funderingar kommer ifrån! Har du någon egen tidsbegränsning för beslut, eller låter du det bli som det blir?

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Hur länge har han varit sjuk?
Hur länge har han käkat piller?
Hur mkt hjälp får han, jag tänker på terapi? (Hur mkt hjälp har han fått?)
Hur mkt vet du om hur sjukdomen fungerar? Hur mkt kunskap har du?

Han har ätit medicin i 2-3 år.
Han fick terapi (KBT) i början, men när han väl började jobba igen så övergick det till några uppföljningssamtal via telefon. Jag ansåg att han hade mer problem än bara jobbet, men det fokuserade de inte alls på.
Jag kan inte speciellt mycket, har fått lite foldrar att läsa igenom och kollat lite på nätet.

Jag börjar fundera på om jag själv behöver terapi för att kunna stötta honom i hans sjukdom.

 

[mandalaki]

Sv: Barn eller slut?

Att man funderar över barnbeslut i 30-årsåldern är inget konstigt. Äggklockan går ju, både den sociala (förväntningarna från omgivningen) och den biologiska (fertiliteten hos kvinnan minskar).

Men att skaffa barn med "en slö och oengagerad partner" är tamejtusan aldrig okej. Inte mot barnet, inte mot partnern, inte mot en själv.

I det här fallet handlar det inte om någon som är slö och oengagerad, verkar det som, utan någon som dras med sviter efter sjukdom. Att tvinga honom att skaffa barn med hjälp av ett ultimatum om att annars är det slut verkar huvudlöst.

 

[HeleneK]

Sv: Barn eller slut?

Jag förstår lite hur du menar, en stor del av det du beskriver känner jag med.
Men du har i trådstarten formulerat dig som att du ska ställa ett ultimatum att antingen skaffar ni barn nu, eller så tänker du göra slut och det låter uppriktigt sagt manipulativt oavsett vad dina intentioner är.

 

[Niki]

Sv: Barn eller slut?

Du är alltså helt oförmögen att se att din historia - att du ville ha barn - skiljer sig från TS?

PS: Jag har inga barn och jag reflekterar jättemycket över uppväxt, föräldraskap, etc.

Jag tycker det finns likheter - jag ville ha barn,ja , någon gång så där i avlägsen framtid. Men det kändes väldigt avlägset, vilket jag uppfattar det som om TS också tycker och jag hade ingen speciell känsla med barn - förutom att jag upptäckt att de varit väldigt givande/roliga där i tonåren. Hade jag inte heller haft just den upplevelsen hade jag nog varit ännu mindre säker. TS har ju tom köpt hus för att det ska få plats med barn! Långt mer beräknande än vad jag var. Men visst det finns skillnader också.

Till övriga:
Jag tycker mig ha påpekat i första inlägget att det är ok att inte vilja ha barn. Men tydligen är det här helt ok att säga att barn - det ska du absolut inte ha till trådskaparen. Jag ville bara skapa lite balans och att man inte måste dyrka barn alla dygnets vakna timmar för att älska sitt eget. Om man säger att barn kan vara trevligt är man tydligen emot bukegudarna.
Och nej, jag tycker inte huvudfokus i denna tråd ska vara det underbara/vidriga i att ha barn.

Just för att jag var osäker på tid etc så vill jag framlägga den sidan med - men det är tydligen inte ok. Att det blev så långrandigt berodde även på att jag ville visa på hur MINA förutsättningar var. Sedan är det upp till TS att avgöra om hon anser barn viktigare än nuvarande relation, eller om hon ska satsa (med sambon eller någon annan) på att finna en bra grund där det kan vara läge att skaffa barn.

..och antagligen har jag gått över gränsen 100 gånger mer vad som är ok med buke gudarna... Därför ska jag försöka hålla mig utanför tråden eftersom jag inte har några mer specifika tankar kring just TS situation.

 

[Myelin]

Sv: Barn eller slut?

Jag stoppar huvudet i sanden och skuffar undan alla obehagskänslor än så länge. Ett råd jag inte med gott samvete kan ge till någon annan. Så tyvärr har inga visdomsord, ville bara säga att jag förstår dig.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag förstår lite hur du menar, en stor del av det du beskriver känner jag med.
Men du har i trådstarten formulerat dig som att du ska ställa ett ultimatum att antingen skaffar ni barn nu, eller så tänker du göra slut och det låter uppriktigt sagt manipulativt oavsett vad dina intentioner är.

Ja, men jag skrev också att jag var medveten att det var en absurd tanke och ville ventilera lite. Jag skrev INTE att det här är vad jag tänker göra och hör sen. Ibland tänker man underliga saker och jag ville se vart den tanken ledde. Det är alltså inget jag funderat igenom och kommit till ett beslut.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Det är tydligen okej att ge tankar i den ena riktningen, men inte i den andra....

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag stoppar huvudet i sanden och skuffar undan alla obehagskänslor än så länge. Ett råd jag inte med gott samvete kan ge till någon annan. Så tyvärr har inga visdomsord, ville bara säga att jag förstår dig.

Tack snälla!
Jag och en vän pratade om detta med tidspress förut. Värst är att man blir tvungen att "argumentera för" någon man kanske inte alls brinner för. Men då tiden är begränsad för oss kvinnor och inte för männen, så känner killarna inte samma press.

 

[Myelin]

Sv: Barn eller slut?

Men att skaffa barn med "en slö och oengagerad partner" är tamejtusan aldrig okej. Inte mot barnet, inte mot partnern, inte mot en själv.

I det här fallet handlar det inte om någon som är slö och oengagerad, verkar det som, utan någon som dras med sviter efter sjukdom. Att tvinga honom att skaffa barn med hjälp av ett ultimatum om att annars är det slut verkar huvudlöst.

Tycker du det är ok att någon ensamstående skaffar barn? För flaskpost har ju ändå bättre förutsättningar än singlar, med två inkomster och en man som är snäll och omtänksam, även om förhållandet inte verkar vara det lyckligaste. Jag tolkar nog flaskpost lite annorlunda än andra och jag tycker inte partnern verkar så sjuk. Han arbetar ändå heltid och har tre hobbies.

I min idealiska värld skulle jag ha stabilt välbetalt jobb och ett tryggt kärleksfullt förhållande sedan några år tillbaka med en underbar partner när jag skaffade barn i trettioårsåldern, nu har mitt liv tyvärr inte utvecklat sig så perfekt och jag måste ta ställning till det här med barn i situationen jag befinner mig i, oavsett om det är med en tråkig partner eller som singel. Jag vet fler i min ålder som börjar se på sin sambo med nya glasögon när det börjar bli dags för familj. Att leva med en egoist har funkat till barnsuget sätter in. Det är ju bara att gratulera de som hittat den där perfekta mannen att skaffa barn med.

Att flaskpost reflekterar frågorna; vill jag leva i det här förhållandet? vill jag ha barn med den här mannen? eller vill jag göra slut och hitta någon ny att bilda familj med? Tycker jag inte gör henne olämplig som mamma. Jag känner också de par där allt låtit som det varit perfekt och där båda varit engagerade och skaffat ett efterlängtat barn men där allt blivit pankaka eftersom de inte reflekterade och kanske hade en lite väl romantisk syn på det här med barn.

 

[Myelin]

Sv: Barn eller slut?

Jag förstår lite hur du menar, en stor del av det du beskriver känner jag med.
Men du har i trådstarten formulerat dig som att du ska ställa ett ultimatum att antingen skaffar ni barn nu, eller så tänker du göra slut och det låter uppriktigt sagt manipulativt oavsett vad dina intentioner är.

Hon kanske uttrycker sig så, men jag tolkar ändå henne som att hon mer sätter ultimatum på sig själv. Tycker inte flaskpost låter speciellt rabiat i sina resonemang

 

[Petruska]

Sv: Barn eller slut?

Risken att du skulle ångra att du har fått barnet är troligen ganska liten. Jag är öht inte orolig för barnet här. Du kommer säkert att reagera som de flesta och ta väl hand om det.

Jag tror inte heller att graden av längtan efter barn på förhand säger särskilt mycket om hur "bra" förälder man sedan blir.

Men, förutom att du säkert kommer att vara nöjd med barnet, så kan du ju fundera på om det liv som ett barn kräver är ett liv du vill ha? Hur frestande låter dagishämtningar, Luciafirande på dagis i ottan, oändliga förkylningar, timme ut och timme in vid lekplatser, tycker du? På det viset tror jag att hyfsat många föräldrar kanske inte ångrar sina barn, men samtidigt inte är helt säkra på att de verkligen skulle välja samma liv igen, sas.

Och så då den tilltänkta pappan. Du skriver dels att du är säker på att han skulle bli en bra pappa, dels att han inte skulle vara sämre än många du känner.

Om vi tittar på det här helt ur ditt perspektiv, är det då ok för dig i relation till barnet att pappan är lite halvtråkig/passiv/frånvarande, för det är inte värre än många andra? Om du själv har två bra föräldrar, hur kul känns det då att tänka sig att ditt barn kommer att ha dig och så en pappa som kanske mest är en belastning? Jag hade i alla fall mått dåligt över det.

Ur den aspekten tycker jag att din väninnas projekt med att skaffa barn ensam känns betydligt stabilare och det är vad jag hade valt om alternativet var det du funderar på. För alla inblandades skull.

 

[Spirit]

Sv: Barn eller slut?

Jag har 2 barn, aldrig haft barnlängtan, helst sluppit andras barn (och gör det helst fortfarande men är mer tolerant numera)

Jag älskar mina barn och skulle gå igenom eld för dem.

Anledningen att jag har barn är dels att min partner älskar barn och jag ville inte själv inte gå misste om chansen att ha ett barn. Fel anledning från början som ändå blev perfekt.

Men för det första måste dom blivande föräldrarna vara överens med barnbiten och att den som verkligen vill ha barn är beredd att ta extra ansvar.

I din situation hade jag inte skaffat barn, er partnersituation måste lösas först

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Nej, det är ju just det som gör att jag inte är redo. Jag är inte redo att ge upp min frihet. Min hund var ett stort åtagande, fast jag har vetat hela mitt liv att jag vill ha hund.
Men jag tror ändå att man känner att det man får är värt så mycket mer än det man måste offra.


Spirit: Det är ju fantastiskt om den ena partnern vill väldigt gärna. Men om man båda är i samma tankar, måste man då låta bli?
Det är ju inte förrän man väl skaffat barnet som man vet om det var rätt beslut eller inte, även om man trodde sig vilja innan?

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Tack snälla!
Jag känner mig dock rabiat ibland.
Hur kommer det sig att jag ens har dessa tankar?
Kan jag inte bara vara nöjd och låta tiden utvisa vad som händer?
Antar att jag är för mycket av en planerare...

 

[Spirit]

Sv: Barn eller slut?

Man vet som sagt inte förrän man står där med barnet om det var rätt eller inte, men för barnets skull ska den vara efterlängtad av en förälder som är beredd på att ta det ansvar som behövs om det skulle bli tokigt.

Nu blev det bra för oss och jag har det största ansvaret och trivs med det

 

[Squie]

Sv: Barn eller slut?

Han har ätit medicin i 2-3 år.
Han fick terapi (KBT) i början, men när han väl började jobba igen så övergick det till några uppföljningssamtal via telefon. Jag ansåg att han hade mer problem än bara jobbet, men det fokuserade de inte alls på.
Jag kan inte speciellt mycket, har fått lite foldrar att läsa igenom och kollat lite på nätet.

Jag börjar fundera på om jag själv behöver terapi för att kunna stötta honom i hans sjukdom.

Jag tror så här. Kunskap är makt! Jag tror att din resa med din partner blir betydligt lättare om du kan mer om sjukdomen. Det finns en uppsjö av litteratur som du kan läsa..det finns också en mängd människor som gått igenom 'samma' resa som din partner. Jag är en..jag är den som har varit sjuk o min sambo den som varit vårdande. Jag tror också att du kan behöva läsa på lite om hur hans piller funkar, jag tänker på biverkningar. Att sexlivet har försvunnit ser jag att det beror på två orsaker. Piller kan ha den biverkningen + att själva sjukdomen i sig gör att man inte är ett skit intresserad. Du har ingen kraft över till det.

Terapi för din egen del kan du själv bara känna av om du behöver. Jag vet att kyrkan här har samtalsgrupper för anhöriga liksom att sjukgymnastiken där jag går har haft. Att prata med utomstående om hur det är att vårda en sjuk kan aldrig vara fel ändå. Du har ju rätt till ditt känsloliv o att leva med en sjuk är en påfrestning.

Jag har själv lite de tankarna..hur jag ska göra med barn..eller inte barn. Jag tror det är fullkomligt normalt..30 är på något sätt en magisk gräns och vi tjejer har ju en klocka som tickar. Jag har så här långt tagit en halvaktivt val att inte skaffa barn.

 

[aprilmaj]

Sv: Barn eller slut?

Men fortsätter det så här, vet jag inte om jag vill fortsätta tillsammans alls.
(...)
Hade jag haft all tid i världen hade jag velat vänta så länge jag orkade med förhoppningen om att min sambo åter skulle bli den man jag vet att han är innerst inne.

Du beskriver att du har svårt att vänta (på honom). Hur tror du det blir för ett barn att vänta (på sin pappa)? Ett barn klarar inte det, tror jag.