Barn eller slut?

[martha]

Sv: Barn eller slut?

...fast var det MOT hans uttryckliga önskemål ? TS ventilerar ju bara vad hon tänker...dom kanske inte ens diskuterat saken ordentligt...om han verkligen inte VILL ha barnet är det ju såklart inte lämpligt.

 

[Sandra78]

Sv: Barn eller slut?

*kl*

Jag tänker inte ens försöka ge mig på att råda dig till något. Men jag tänkte berätta min historia, så kortfattat jag kan.
Jag är tillsammans med och har barn med en karl som har en hjärnskada efter en arbetsplatsolycka, som bland annat medför att han har sämre ork, sömnrubbningar, försämrat korttidsminne, stresskänslighet, svårt att "ta sig för saker" osv. Inte helt olikt de symptom som man får vid utbrändhet, så vitt jag förstår.

Jag längtade nåt kopiöst efter barn, och samtidigt misstänkte jag att min kropp inte riktigt fungerade som den skulle. Han ville också väldigt gärna ha barn (innan olyckan var han den som var mest "på" i barnfrågan) men poängterade att det skulle innebära att jag fick bära den största bördan.
Det visade sig att jag hade rätt i att min kropp inte riktigt fungerade och vi fick gå igenom utredning och behandling, något han var väldigt engagerad i och positiv till, även om jag var den som fick ringa samtal, boka tider osv.

Så fick vi vårt efterlängtade barn, han var en klippa under förlossningen men sen återgick liksom hans liv till det normala igen. Inte mitt. Dottern föddes i december och min första sovmorgon hade jag i juli. Fast då var jag uppe ett par gånger under natten och matade henne Min första hela natt sov jag när hon gjorde det, nån gång i september tror jag det var. Jag var, och är, under hela tiden helt ansvarig för ALLT som rörde barnet dvs se till att det fanns blöjor hemma, se till att huset barnsäkrades osv. Samt ansvar för allt i hushållet utom matlagning och gräsklippning/snöskottning.

Av olika skäl har vi inte delat på föräldraledigheten, utan jag har tagit allt. Kanske hade det varit bra att dela, men kanske hade det blivit en för stor börda för honom - det lär jag aldrig få veta.

Dottern är idag 19 månader och han är en toppenbra pappa de timmar han kan engagera sig i henne. Det går bättre och bättre, dels så blir hon ju mindre krävande i och med att hon kan kommunicera bättre, hon kan mycket mer själv och dels så har det hänt saker som gör att hans framtid ser bättre ut - dvs sänkt stressnivå.
Han är dessutom en rolig människa att umgås med när han orkar, vi har en hund som jag tävlar med och vi har enormt roligt på de resorna, likaväl som vi har roligt i badhuset eller bara på Ikea.

Jag drar fortfarande det tunga lasset, och fortfarande är min tanke att så länge jag får slita mindre ändå för att vi bor ihop så fortsätter vi med det, även om det är orättvist fördelat. Men den dag jag känner att jag förlorar på att vi bor ihop, att hans närvaro äter på mig, då får vi tyvärr separera.

Jag ångrar inte för fem öre att vi skaffade barn, men visst har jag gått på knäna ibland, varit så slut och uppgiven och maktlös att jag funderat på att gå rakt ut i skogen och bara gå tills jag trillar ihop. Medan han ligger på soffan och vilar.
Syskon? Inte som livet ser ut idag. Det FINNS förutsättningar som kan ändras till det bättre för hans del, framförallt ekonomiskt vilket innebär minskad stress = mer ork, då kan jag fundera på saken. Men såhär långt väljer jag att se på dottern som ensambarn.

Det blev inte så kort det där nej

 

[martha]

Sv: Barn eller slut?

Jag kanske är galen, men jag tycker inte direkt det lyser "lyckligt och bra förhållande" om TS beskrivning av tillvaron. Det verkar ju inte som varken TS eller partnern är intresserade av att skaffa barn. Att då skaffa barn (ingen vill ha) verkar väl inte vara någon bra början för varken barnet, relationen eller parterna?

Nej, jag läser att han har problem av medicinerna han äter pga utbrändhet, att dom faktiskt HAR det bra ...men det finns vissa biverkningar av medicinen hon vill att han ska ta tag i med en läkare.

 

[HeleneK]

Sv: Barn eller slut?

Men känns det verkligen genomtänkt och i barnets intresse att skaffa barn om man vet att bägge föräldrarna (ens partner eller ens jag själv?) inte är engagerade?

Om det är så att det handlar om att skaffa barn mot mannens uttryckliga önskemål tycker jag att det är fullkomligen vidrigt.

Fast här måste jag nog hoppa in till TS försvar.
Vart skriver hon att hon (eller hennes man) inte skulle vara engagerad?
Och hon har ju ingenstans skrivit att hon ska tvinga mannen till att skaffa barn. Tvärtom har de ju köpt ett stort hus för att framtida barn ska få rum.

Nu hittar du bara på saker för att krydda tråden, vilket jag inte tycker behövs.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Barn eller slut?

Det där lilla ordet "OM" har ju viss betydelse för meningen, tycker du inte?

 

[Lovisaleonora]

Sv: Barn eller slut?

Men snälla, TS har ju redan erkänt att hon inte är intresserad av att skaffa barn - egentligen. Det är just nu bara ett tänkbart utpressningsmedel/ultimatum till partern.

Det kan väl inte vara annat än ett oengagemang?!

Jag tycker inte att man skaffar barn av skälet att "jag kanske ångrar mig att jag inte gjort det".

 

[martha]

Sv: Barn eller slut?

...å klart TS vill ha barn....annars skulle hon aldrig skrivit detta...fast man kan vara osäker när man inte ens vet vad det innebär) tror nog de flesta har tänkt nån gång under första graviditeten vad dom gett sig in på ...( eller är det bara jag som tänkte så )

 

[HeleneK]

Sv: Barn eller slut?

Har vi läst samma text?

 

[Lovisaleonora]

Sv: Barn eller slut?

Aha, så det är OK att tro att TS egentligen inte vet vad hon vill/skriver att hon vill? För TS skriver ju flera gånger att hon inte vill ha barn just nu, utan kanske aldrig vill ha det.

Men vill slippa ångra sig längre fram, om det är så att hon är barnlös men för gammal att skaffa egna senare.

 

[lil-sis]

Sv: Barn eller slut?

Majoriteten av de jag känner har båda päronen på plats. Med det har jag inte sagt att alla familjekonstellationer ser ut så, jag invände mot att få skulle se ut så.

 

[Björk]

Sv: Barn eller slut?

Ja, men jag skrev också att jag var medveten att det var en absurd tanke och ville ventilera lite. Jag skrev INTE att det här är vad jag tänker göra och hör sen. Ibland tänker man underliga saker och jag ville se vart den tanken ledde. Det är alltså inget jag funderat igenom och kommit till ett beslut.

När jag var i min första samborelation och vi gick in på 5:e året tillsammans så fick jag under det året plötsligt en dag en tanke att "vi borde skaffa barn". Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte på det i några dagar, nästan absurt intensivt. Och funderade så; VARFÖR kom plötsligt den här tanken? NU? När vår relation faktiskt gått i stå ganska rejält det sista året; när allt kändes vääääldigt för mycket "vardag". Och när dessutom sexlivet varit i stort sett obefintligt det sista året......

Efter några dagars funderande så kom jag fram till att det var just precis det; det dåliga förhållandet; som jag i någon slags konstig "räddningsaktion" försökte finna någon slags lösning till. Det var en längtan efter förändring i livet. För mig.

Jag säger inte att detta gäller dig. Men det är den erfarenheten som jag kommer att tänka på. (Ett år senare gjorde vi slut; ömsesidigt.) Huruvida det kan vara något som gäller dig är något du själv avgör bäst. Det kanske inte alls handlar om barnfrågan?

 

[corzette]

Sv: Barn eller slut?

KNAPPLÅN

En fråga från en som aldrig kommer skaffa barn...

HUR kommer det sej att alla säger att "det är klart frågan kommer vid 30årsåldern då den biologiska klockan börjar ticka ?" ... Mej veterligen är man fullt fungerande i sin livmoder åtminstone upp i 35 årsåldern och iom nya tekniker så är det ju numer "nästan vanligt" att kvinnor över 40 skaffar barn (till min förtret för helt plötsligt är man inte ens för "gammal än för att ändra sej")

Så varför har vissa 30åringar ingen räknekunskap ? som sagt på 3-4 år händer EN HEL DEL ... Varför ska allt ställas på sin spets helt plötsligt ?
SHIT jag är 30 nu har jag ev BARA ca 10 år kvar innan jag blir för gammal... 10 (TIO) ÅR är en 1/3 av erat liv... Så fort kan ni väl ändå inte tycka att era liv gått ?

 

[Mia_R]

Sv: Barn eller slut?

Vadå synd om ungarna...menar du att alla dessa barn borde hamna på fosterhem ?
Är du inte lite fel ute nu ?

Ja, är man så egoistisk att man skaffar ungar när man själv har psykiska problem så är väl risken rätt hög att de blir omplacerade? Eller man kanske ska skriva chansen, att de får komma till en familj som orkar bry sig om dem.

 

[Breaktown]

Sv: Barn eller slut?

..och en sak kan jag säga, att ert barn, om du blir ensam eller ej kommer knappast att lida någon nöd...FÅ barn har båda sina föräldrar i samma bostad och jag tror knappast att det skulle vara livsnödvändigt heller för den delen...dessutom så växer man in i sin föräldraroll.

Eh. Enligt SCB 2010 bodde 74 % av alla Sveriges barn tillsammans med båda sina föräldrar. Av alla Sveriges familjer med barn under 18 år var 69 % kärnfamiljer, dvs alla familjens barn var gemensamma. Siffrorna har säkert minskat aningen sedan dess, men jag skulle inte säga att detta innebär att FÅ barn har båda sina föräldrar i samma bostad.

Huruvida detta är livsnödvändigt eller inte är såklart något helt annat.

 

[mandalaki]

Sv: Barn eller slut?

Den genomsnittliga förstagångsföderskan är 29 år. Det gör troligen att förväntningarna från omgivningen ökar i cirka 30-årsåldern. Det anses "naturligt" att bestämma sig i barnfrågan då.

Dessutom vet man ju att fertiliteten minskar redan från 30 OCH att risken för t ex Downs syndrom ökar om kvinnan är ca 35.

Så jag tycker inte att det är konstigt att många verkar fundera över barn i 30-årsåldern. Däremot tror jag att den där inre biologiska rösten som anses skrika fortplanta dig är en kraftigt överskattad konstruktion.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Barn eller slut?

Ja, familjerådgivning kanske skulle vara det bästa.

I början av året sa jag till honom att detta är sista året vi har det så här. Om det inte är en markant skillnad efter årsskiftet så kommer jag lämna honom. Ett år tycker jag är rimlig tid för att lösa ett problem.
Nu har 7 månader snart gått och han har inte ens kontaktat sin läkare.

Jag vill inte pressa honom, utan jag vill helst att han själv ska komma fram till vad han behöver göra, men nu börjar jag bli riktigt orolig.
".

Menar du det du skriver här om utvärdering efter ett år? Vad tror du i så fall om att släppa barnfrågan tills du bestämt dig i fråga om detta? Sen har jag ingen djupare insikt i om hur uymattningsdepressioner fungerar men jag förstår att du tycker att det är oroväckande att han inte kontaktat sin läkare.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Det här berättar för oss att du vill förändra honom till den han var tidigare. Jag tror aldrig det går. Att gå igenom en livsomvälvande upplevelse (genom att vara så sjuk att man blir utbränd) och sedan bli sitt gamla jag - nej, jag tror aldrig det går.



Och det här berättar för oss hur du planerar att försöka få honom att bli den du vill att han ska vara.

Om någon hade gjort motsvarande mot mig hade jag inte ens velat se åt den personen igen. Någonsin. Inte ens på stan.

Hade jag varit så deprimerad att jag blivit sjuk (eller tvärtom) hade jag velat att min partner skulle stötta mig och vara mitt skyddsnät. Inte ställa ultimatum (som partnern dessutom inte ens vill genomföra!!) och putta tillbaka mig över kanten ner i en djup håla.

"Var som jag vill ha dig, annars lämnar jag dig" tycker jag det låter som. Och att ens tänka på att sätta ett barn till världen i den situationen - häpnadsväckande.

Så du tror inte att en man som tappat sexlusten helt på grund av utbrändhet och medicinering någonsin kommer vilja ha sex igen?
Det låter ju fruktansvärt om det skulle vara sant, men jag tror inte alls att det är så.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Ja, jag tycker det är helt okej om ensamstående skaffar barn. Men jag förstår inte vad det har med tråden att göra. Tråden handlar ju inte ens om huruvida TS ska skaffa barn eller inte, utan om hon ska ställa sin sambo inför ultimatumet Barn eller slut. Det är nämligen det hon skriver, även om du väljer att omtolka det till att det är sig själv hon ställer inför ultimatum.

Håller för övrigt med Lovisaleonora.

Denna tråd handlar inte alls om att jag ska ställa ett ultimatum till min sambo.
Den handlade om denna absurda tanke jag hade, varför jag hade den och hur jag ska tackla dessa frågor som jag ställer mig.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Skaffa inte barn om du inte verkligen vill det!
Jag har länge velat ha barn och har inte haft en tanke på att inte skaffa det.
Men, min sambo har en dotter och vi har henne varannan vecka. Jag älskar den ungen men hon har samtidigt fått mig att inse att jag förmodligen är alldeles för egoistisk för att ha egna barn. Det är så mkt JAG vill göra som jag inte vet om jag vill uppoffra. Jag kanske ändrar mig så småningom, isf kommer jag skaffa barn om kroppen håller med.
Men just nu ska jag inte ha barn. Klart jag skulle kunna ha om jag ville men efter att ha växt upp med föräldrar som inte varit speciellt engagerade så vill jag inte låta ett barn till växa upp så. Ska jag ha barn så vill jag gå in i det med inställningen att vara fullt engagerad och villig att uppoffra vissa saker. Vilket jag inte riktigt är i dagsläget!

OM det skulle fattas ett beslut att det är dags för barn, så skulle jag med allra största engagemang och glädje göra allt för det barnet. I och med att det i så fall kommer att vara ett medvetet beslut så kommer jag/vi ha funderat igenom det ordentligt.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Att vara tillsammans med någon som lider av en utmattningsdeppresion är såklart jättejobbigt. Vad det gäller din sambos sexlust så gör de flesta stämningshöjare att sexlusten går ned eller helt enkelt uteblir. Så det är helt enkelt en bieffekt av medicineringen. Allt du beskriver är en direkt följd av utmattningsdepressionen. Jag skulle rekommendera dig/er att gå till familjerådgivningen de kan dels hjälpa dig att förstå din sambos sjukdom och hjälpa honom hantera sjukdomen och förstå att er relation blir lidande. Sen kan de även hjälpa dig att sortera i dina barntankar.

Det är fullt möjligt att hans energi och sexuella lust återkommer när hans kropp läkt ut sjukdomen, däremot kan man ju ha förändrats av sitt tillstånd ändå och man blir inte fullt ut lika stresstålig som man var innan.

Ett problem kan ju vara att han kanske inte klarar av att ha en relation just nu, men det är ju mycket möjligt att han klarar det senare.

Tack för ditt svar!
Jag tror mycket väl att familjerådgivning kan vara rätt för oss, jag ska fundera på det och se vilka alternativ som finns och givetvis ta upp det med sambon.

Jag tror att han inte skulle klara av att INTE vara i en relation just nu, han behöver stöttning och någon som tar ansvar för vardagen. Men jag försöker att verka lite mer i periferin och han får bjuda in mig när han vill.