Barn eller slut?

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Ja, det vet jag att han gör.
Han äter fortfarande medicin och den påverkar mycket.
Jag skulle gärna vilja finnas kvar i hans liv den dagen han slutar med medicin. Eller han kanske bara måste byta den till någon annan.
Men som en del av hans sjukdom har han otroligt svårt att ta itu med saker. Att ringa sin läkare för att ens prata om det har han lovat i tre veckor nu. Jag tjatar inte på honom och accepterar att han måste ta det i sin egen takt.

Men problemet vi har ligger inte i hans personlighet. Den han är idag älskar jag lika mycket som den han var för 4 år sedan.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Den kära bukeguden har redan många såna trådar undanlagrade för den som har fetisch för sådana uttryck.

I TS fall tycker jag att det verkar helt katastrofdåligt att bli gravid, med en man som hon tvekar att hon vill leva med alls.

Jag tror, helt ovetenskapligt, att det är just de barn som tillkommer som något slags recept på något annat dåligt, som i mycket högre grad, riskerar att känna sig oönskade. När det visar sig att barnet inte alls var lösningen på det helt orelaterade problemet som man ville lösa.

Mitt tips blir att reda ut förhållandet först. Börja prata om att du gärna vill ha barn (fast även det verkar lite oklart?) och diskutera hur partnern ser på det. Hur skulle en sådan framtid kunna se ut tillsammans? Hur ser partnern på föräldraskapet och hur man ska dela jobb och föräldraI en sådan diskussion kanske ni antingen kan hitta varandra eller få möjlighet att konstatera att era drömmar om framtiden inte alls är kompatibla.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Det är nog inte så mycket det att han inte prioriterar mig, men hans energi räcker inte till. 80 % av hans energi går till hans jobb, 10 % går till bilar och 10 % till den idrottsklubb han älskar.
Jag skulle aldrig vilja att han prioriterar bort hans fritidsintressen, men det är inte heller möjligt för honom att lägga mindre tid/energi på hans arbete.
Det blir som att allt han gör med mig eller för hemmet gör han på ren vilja, energin eller glädjen har helt enkelt tagit slut.

Var någonstans ska han ta energin till barnet i den ekvationen? Det kan vara en utgångspunkt för vidare diskussion.

 

[Niki]

Sv: Barn eller slut?

Kära bukeguden, låt oss nu INTE få en diskussion om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det är att få barn även om man inte tror det innan

Nej, man måste inte skaffa barn. Det tycker jag den här tråden är väldigt tydlig med. Därför vill jag bara kontra med hur det kan vara för att ge lite balans i det hela.

I tonåren hade jag barngymnastik för 4-6 åringar och insåg att en dag, då vill jag ha barn. De var så spontant roliga på något sätt. Innan dess hade jag haft väldigt lite kontakt med barn och aldrig funderat på frågan.
Åren gick och jag träffade en trevlig man. Efter 7 år föddes våran son, jag var 28. Det var "halvplanerat", dvs vi hade äntligen någorlunda hyfsade förutsättningar, men jag trodde innan att "perfekt" för mig skulle vara lite senare. När jag hade hunnit med mig själv och mina saker lite mer. Fortfarande var det få i bekantskapskretsen/släkten som hade barn (eller tja, alla fick samma år som vi visade det sig senare).

Jag hade ingen aning om hur man tog hand om bebisar - kunde egentligen inte ens hålla i en ett åring, än mindre en nyfödd. Är fortfarande inget vidare intresserad av andras barn. Men mitt (Här skulle jag kunna börja en roman med alla underbara, söta saker han gör)

Känslomässigt var det omtumlande, kanske mest för att jag började inse saker, tänka på sådant jag aldrig reflekterat över tidigare. Kring min egen uppväxt, föräldrar etc. Jag tycker jag har mognat som människa, men som i alla processer går det inte alltid och hela tiden friktionsfritt. Vad jag vet är att jag aldrig kan förklara för någon som inte har gått igenom det hela vad det faktiskt innebär. Och både utveckling och det omöjliga i att förklara gäller säkert för mycket annat och bara därför måste man inte välja att göra det.

När det gäller TS sambo jag vet inte. Kan ni prata om det? Kanske inte anklagande och skarpt utan mer hur han ser på det nu, hur du ser på det. Din oro och kanske hans oro. Det kanske kan hjälpa dig att förstå vad du vill och tror mest på i nuläget.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

*kl*

The Supreme Buke God was not listening to prayers today.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Barn eller slut?

Du vill tvinga honom att prioritera om sitt liv genom att ställa ett ultimatum du egentligen inte är sugen på att infria?

Ärligt talat: hans tidigare utbrändhet är nog det minsta problemet.

 

[Petruska]

Sv: Barn eller slut?

Den kära bukeguden har redan många såna trådar undanlagrade för den som har fetisch för sådana uttryck.

Trots det har han/hon inte varit oss nådig i denna tråd.

Edit: Du hann före.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

En kollega till mig är 34 år och singel. Hon vill mer än något annat ha barn, men har inte hittat någon kärlek ännu.
Hon säger att om hon inte hittat någon när hon fyller 35 blir det insemination. Då kommer hon fostra barnet själv och trligtvis göra ett fantastiskt jobb som ensamstående mamma.

Om jag skulle skaffa barn tillsammans med den man jag lever med nu trots att vårt förhållande inte är riktigt stadigt nu och det skulle ta slut mellan oss, så skulle vi troligtvis ha delad vårdnad. Eller ens om jag skulle ha ensam vårdnad, varför skulle det vara sämre för barnet än i min vänninas fall?

 

[kolblakkur]

Sv: Barn eller slut?

I din väninnas fall verkar hon ha en barnlängtan. Hon vill ha barn.

Du säger själv att du inte är redo och du känner ingen barnlängtan.

Så redan bara där har din väninna bättre förutsättningar för att bli en bra mor.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Du vill tvinga honom att prioritera om sitt liv genom att ställa ett ultimatum du egentligen inte är sugen på att infria?

Ärligt talat: hans tidigare utbrändhet är nog det minsta problemet.

Va? Nej inte alls!
Jag vill INTE tvinga honom till någonting.
Hans prioriteringar har inget med barnet att göra. Vill han jobba lika mycket när barnet har kommit så är det upp till honom. Jag är ju öppen för tanken att vara ensamstående, varför skulle jag inte vara öppen för att ha barnet och bo tillsammans med honom med?

OM det skulle bli aktuellt med barn så är jag på det klara med att jag kommer få sköta det mesta själv, precis som med det mesta i vårt liv just nu. Mina tankar har INGET med min förmåga eller ork att ta hand om barnet själv att göra... Men som jag skrivit redan så är jag inte säker på att jag är VILLIG att göra de förändringarna nu.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

I din väninnas fall verkar hon ha en barnlängtan. Hon vill ha barn.

Du säger själv att du inte är redo och du känner ingen barnlängtan.

Så redan bara där har din väninna bättre förutsättningar för att bli en bra mor.

Det kan du väl inte mena?
Så bara för att jag inte har en längtan nu, så kommer jag inte älska barnet lika mycket när det väl är fött?
Sorgligt...

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

OM det skulle bli aktuellt med barn så är jag på det klara med att jag kommer få sköta det mesta själv, precis som med det mesta i vårt liv just nu. Mina tankar har INGET med min förmåga eller ork att ta hand om barnet själv att göra... Men som jag skrivit redan så är jag inte säker på att jag är VILLIG att göra de förändringarna nu.

Stackars barn. Det här upplägget verkar som jag skrev förut katastrofdåligt. Ju mer information som kommer, desto mer säkert.

Din partner verkar inte alls vara mogen, beredd eller villig att ta ett föräldraansvar - enligt vad du beskrivit. Då tycker jag det är oansvarigt att bli gravid, när man dessutom vet det från början. Då är insemination att föredra, så att samtliga kända föräldrar är beredda att ta sitt ansvar - åtminstone på förhand. Annars är ju förutsättningarna katastrofdåliga.

 

[lil-sis]

Sv: Barn eller slut?

Det finns inga garantier för att du kommer älska ditt barn. Och om du inte ens vet om du vill ha det så blir det ju en lite konstig start. Blir barnet satt på undantag om det inte blir som du vill sen?

Varför inte fundera på om du alls vill leva med mannen som det är idag.

Vad ÄR problemet egentligen? Att han inte vill/kan prioritera tid med dig?

 

[hastflicka]

Sv: Barn eller slut?

<snip>
OM det skulle bli aktuellt med barn så är jag på det klara med att jag kommer få sköta det mesta själv, precis som med det mesta i vårt liv just nu. <snip>

Da forstar jag inte din fragestallning fran borjan? Varfor da 'push the issue' och skynda pa processen innan du egentligen vill ha barn sjalv? Om jag forstar saken tycker du att han har for lite tid och ork till dig, hur kan det bli battre om du skaffar barn?

Det kan du väl inte mena?
Så bara för att jag inte har en längtan nu, så kommer jag inte älska barnet lika mycket när det väl är fött?
Sorgligt...

Det kan mycket val bli sa att du avgudar barnet ... eller att barnet tar mer tid och kraft an du egentligen hade tankt. Att ha barn och vara singel ar inte fullt sa latt som man tror. Jag tror att man behover vara helt overtygad (obsessed av tanken att ha barn) for att varken man sjalv eller barnet ska ma daligt.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Nej, det har du alldeles rätt i. På grund av hans sjukdom så är han inte en idealisk förälder.
Men ska han inte kunns få bli pappa OM han skulle vilja det?

Han är otroligt omtänksam, extremt respektfull och gör riskbedömningar som ingen annan.
MEN han skjuter på viktiga beslut, har inte orken att ta tag i saker och behöver stöd från en stark partner.

Jag känner många pappor som har sämre förutsättningar.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag tycker ju själv att tanken är absurd, det skrev jag i trådstarten.

Men min rädsla är att vela fram och tillbaka och komma till beslut när det är för sent.
Tänk om jag stannar hos honom och vi inte fattar något beslut, utan bara flyter på.
Sen kanske vi kommer fram till att det är dags och då kanske min kropp säger ifrån. Det är ju tyvärr inte så enkelt för alla att få barn.

Vi har ju ändå köpt ett hus med 6 rum för att våra två framtida barn ska kunna få ett varsitt rum, så tanken har ju alltid varit att vi ska ha barn.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Nej, det har du alldeles rätt i. På grund av hans sjukdom så är han inte en idealisk förälder.
Men ska han inte kunns få bli pappa OM han skulle vilja det?

Han är otroligt omtänksam, extremt respektfull och gör riskbedömningar som ingen annan.
MEN han skjuter på viktiga beslut, har inte orken att ta tag i saker och behöver stöd från en stark partner.

Jag känner många pappor som har sämre förutsättningar.

Fast information du ger vid hand säger mig att otroligt omtänksam och extremt respektfull inte kan vara så himla rätt.

Du skrev att du skulle få fixa det mesta själv precis som vanligt.
Du skrev att han inte prioriterar er framför arbete och andra intressen.

Jag menar att ett bra och omtänksamt och respektfullt pappamaterial, oavsett sjukdom, exempelvis:
* Är beredd att offra både arbete och fritid för att få tid med sitt barn.
* Tar hand om hushållsarbete så att det blir en rimlig fördelning.
* Planerar och tar för sig av föräldraledighetsmöjligheten på något sätt.
* Måste kunna ta tag i saker som har med barnet att göra.

Är man då sjuk får man helt enkelt gå ned i arbetstid och prioritera om i sitt liv. De vibbarna har du inte skickat att det finns en sådan vilja. Å andra sidan har ni ju inte börjat prata om det än, som jag förstått.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Det finns inga garantier för att du kommer älska ditt barn. Och om du inte ens vet om du vill ha det så blir det ju en lite konstig start. Blir barnet satt på undantag om det inte blir som du vill sen?

Varför inte fundera på om du alls vill leva med mannen som det är idag.

Vad ÄR problemet egentligen? Att han inte vill/kan prioritera tid med dig?

Även fast jag gärna skulle se att han ägnar mig lite mer tid, så är det inget större problem för mig. Jag har massa saker att lägga min tid på, får massa saker gjorda när han är på jobbet/kollar på Hockey/fotboll/meckar med bilen.
Men den tiden vi väl spenderar med varandra önskar jag såg annorlunda ut.

Ett stort problem är att vi i princip inte har haft sex sedan han startade medicineringen. Det är alltså mer än två år sedan.
Han kan gärna ställa upp för min skull, men jag märker ju att han inte alls är på humör.
Kanske räcker det med att byta medicin? Kanske kan han trappa ner? Men eftersom att han inte kan ta tag i saken och kontakta sin läkare, så händer inget.
Jag har lagt det där med sex på hyllan, men det påverkar för mycket av hur jag ser på mig själv.
Jag försöker vara realistisk och tänka att det beror på medicinen. Men innerst inne finns en sårad kvinna som undrar varför hennes stora kärlek inte vill röra vid henne.

 

[imzork]

Sv: Barn eller slut?

Den han är nu är inte möjlig att leva med resten av mitt liv, det skulle innebära att jag skulle behöva ge upp en del av mitt liv som är lika naturligt för mig som att andas. Jag kan och har tagit en paus från det länge nu, men jag är inte redo att ge upp det för alltid.

Nu talar du visserligen i gåtor, men du tror alltså på fullaste allvar att du skulle få ge upp mindre än du gör nu med ett barn som du dessutom kommer att få ta det största ansvaret för?

Ja, frågeställningen är helt absurd. Vill man inte ha barn så skaffar man inte, det är verkligen inte svårare än så. Man skaffar inte för säkerhets skull - barn förtjänar bättre än att chansas med.

 

[lil-sis]

Sv: Barn eller slut?

Då är det väl bättre att ställa ett sex-ultimatum. Barn är ju inte så mkt att diskutera om ni inte ens ligger