Barn eller slut?

[imzork]

Sv: Barn eller slut?

Nej, man måste inte skaffa barn. Det tycker jag den här tråden är väldigt tydlig med. Därför vill jag bara kontra med hur det kan vara för att ge lite balans i det hela.

I tonåren hade jag barngymnastik för 4-6 åringar och insåg att en dag, då vill jag ha barn. De var så spontant roliga på något sätt. Innan dess hade jag haft väldigt lite kontakt med barn och aldrig funderat på frågan.
Åren gick och jag träffade en trevlig man. Efter 7 år föddes våran son, jag var 28. Det var "halvplanerat", dvs vi hade äntligen någorlunda hyfsade förutsättningar, men jag trodde innan att "perfekt" för mig skulle vara lite senare. När jag hade hunnit med mig själv och mina saker lite mer. Fortfarande var det få i bekantskapskretsen/släkten som hade barn (eller tja, alla fick samma år som vi visade det sig senare).

Jag hade ingen aning om hur man tog hand om bebisar - kunde egentligen inte ens hålla i en ett åring, än mindre en nyfödd. Är fortfarande inget vidare intresserad av andras barn. Men mitt (Här skulle jag kunna börja en roman med alla underbara, söta saker han gör)

Känslomässigt var det omtumlande, kanske mest för att jag började inse saker, tänka på sådant jag aldrig reflekterat över tidigare. Kring min egen uppväxt, föräldrar etc. Jag tycker jag har mognat som människa, men som i alla processer går det inte alltid och hela tiden friktionsfritt. Vad jag vet är att jag aldrig kan förklara för någon som inte har gått igenom det hela vad det faktiskt innebär. Och både utveckling och det omöjliga i att förklara gäller säkert för mycket annat och bara därför måste man inte välja att göra det.

När det gäller TS sambo jag vet inte. Kan ni prata om det? Kanske inte anklagande och skarpt utan mer hur han ser på det nu, hur du ser på det. Din oro och kanske hans oro. Det kanske kan hjälpa dig att förstå vad du vill och tror mest på i nuläget.

Du är alltså helt oförmögen att se att din historia - att du ville ha barn - skiljer sig från TS?

PS: Jag har inga barn och jag reflekterar jättemycket över uppväxt, föräldraskap, etc.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag har gjort det tidigare.
Han ställer upp, men njuter inte. Hur kan jag njuta av det?
Jag vill som sagt gärna finnas i hans liv den dagen har får tillbaka sin sexlust, men hur gammal är jag då? Hur säkert är det att vi kan få barn då om vi vill ha? Tänk om den aldrig kommer tillbaka?

 

[mandalaki]

Sv: Barn eller slut?

*kl*

The Supreme Buke God was not listening to prayers today.

Och jag är mållös. Vilket, som nog de flesta känner till, inte händer särskilt ofta.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag har syskonbarn och avgudar dem.
Jag önskar att jag en dag får uppleva det och att det känns rätt när det väl händer.

Men vad händer om den där sugande känslan inte innfinner sig?
Kanske är det som MosterMia skrev, mer förväntningen om att man SKA skaffa barn som får mig att tro att jag vill ha det så småningom.
Men tänk om det bara är så att jag är ganska bekväm av mig och är rädd för den stora förändringen.

Hur vet man? Och hur länge kan man vela?

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Jag har gjort det tidigare.
Han ställer upp, men njuter inte. Hur kan jag njuta av det?
Jag vill som sagt gärna finnas i hans liv den dagen har får tillbaka sin sexlust, men hur gammal är jag då? Hur säkert är det att vi kan få barn då om vi vill ha? Tänk om den aldrig kommer tillbaka?

Fast du får ju veta fortare om du förklarar hur du känner och ställer ultimatum av typen att du vill att han tar tag i sina problem, prioriterar om i sitt liv och är villig att ta stöd och hjälp från din sida att göra det. Ni kan väl gå tillsammans till familjeterapi och hans läkare om det är svårt för honom själv att ta tag i saker? Förklara vad som är problemen och se vilken hjälp och vilka program som finns att få. Vad är dina behov? Hur ser du på dem? Vilka är viktigast? Vad vill du ha ut av ert förhållande?

Det viktiga är att ni löser (eller bestämmer er för att det verkar lönlöst) det här innan graviditeten kommer.

 

[Lena Furberg]

Sv: Barn eller slut?

Men det behöver inte vara för sent om femton år heller.

46 är ganska sent........ Väldigt sent.....! Men, TS behöver ju inte vänta i 15 år, 3 - 4 år är en lång tid då mycket kan hända! Vänta ett par år i alla fall, skaulle jag säga!

 

[hastflicka]

Sv: Barn eller slut?

<snip>
Men tänk om det bara är så att jag är ganska bekväm av mig och är rädd för den stora förändringen.
<snip>

Och tank om "den stora forandringen" blir helt fel? Tank om det ar sa att du foredrar att vara bekvam och ha det liv du har nu? Flexibiliteten, kunna gjora vad du vill, nar du vill ... For mig later det som om du vill ha barn for att forandra din man ... och for att det ar nagot som man "ska" vilja ha.

 

[lil-sis]

Sv: Barn eller slut?

Men det betyder inte att det är FÖR sent! Och jag räknade själv ut att det blir runt 45 sisådär

Dessutom är det IMHO en väldigt dålig idé att skaffa barn bara för att man kanske(!) ångrar sig om femton år (när man då dessutom fortfarande mycket möjligt är fertil).

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

46 är ganska sent........ Väldigt sent.....! Men, TS behöver ju inte vänta i 15 år, 3 - 4 år är en lång tid då mycket kan hända! Vänta ett par år i alla fall, skaulle jag säga!

Ändrar sig inte livssituationen tycker jag att TS för barnets skull ska vänta ungefär, ganska exakt 153 år med att försöka bli gravid.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Ja, familjerådgivning kanske skulle vara det bästa.

I början av året sa jag till honom att detta är sista året vi har det så här. Om det inte är en markant skillnad efter årsskiftet så kommer jag lämna honom. Ett år tycker jag är rimlig tid för att lösa ett problem.
Nu har 7 månader snart gått och han har inte ens kontaktat sin läkare.

Jag vill inte pressa honom, utan jag vill helst att han själv ska komma fram till vad han behöver göra, men nu börjar jag bli riktigt orolig.

Att skaffa barn är ett enormt steg, jag inser verkligen det.
Men ingen i min bekantskapskrets skulle tycka att det var konstigt om vi skaffade barn, snarare tvärt om. Alla förväntar sig nog att vi kommer vara först, då vi har gjort de praktiska förberedelserna (hus, stadig ekonomi osv) och är mest "mogna".

 

[Mia_R]

Sv: Barn eller slut?

Men om du nu är orolig för att vänta på din stora kärlek ska göra att det blir för sent för att skaffa barn, gör slut nu då istället och skaffa barn med någon annan eller på egen hand, det spelar ju tydligen ingen roll om det är han som är fadern eller inte.

Vad andra förväntar sig spelar väl ingen som helst roll? Det är väl ändå ert liv och era beslut som är avgörande, inte vad bekantskapskretsen tycker om hur "mogna" ni är som har hus mm.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Och tank om "den stora forandringen" blir helt fel? Tank om det ar sa att du foredrar att vara bekvam och ha det liv du har nu? Flexibiliteten, kunna gjora vad du vill, nar du vill ... For mig later det som om du vill ha barn for att forandra din man ... och for att det ar nagot som man "ska" vilja ha.

Uppenbarligen är det något jag skrivit som får folk att tro att jag vill förändra honom. Så oavsett hur många gånger jag skriver att det inte alls är så, kommer jag ändå få såna kommentarer........

 

[lil-sis]

Sv: Barn eller slut?

Förlåt men vem fan bryr sig om huruvida ANDRA tycker det är naturligt om ni skaffar barn nu

 

[Lejonelle]

Sv: Barn eller slut?

Det du har barn med har du barn med i all framtid. Oavsett vad som händer med er relation. Om du är så osäker på relationen att valet står mellan "barn nu eller slut" så undrar jag om det blir så bra under de tunga småbarnsåren. Självklart ångrar du aldrig dina barn, om du är normalt funtad. Oavsett vad som händer sen. Men man kan se att valet fick konsekvenser som var mindre önskvärda som kanske gjorde att man blev en sämre förälder än man hade velat se sig som.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Fast jag älskar ju honom?
Min största önskan är att vi kan få det att fungera och fundera på det där med barn tillsammans.

 

[yennork]

Sv: Barn eller slut?

Men du vill ju att han ska bli som han var förr? Väntar du bara på att han ska få tummarna loss och göra något åt det? Vad vill HAN?

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Förlåt men vem fan bryr sig om huruvida ANDRA tycker det är naturligt om ni skaffar barn nu

Det var mer ett svar på hur de som känner oss ser på oss. Åsikten här är verkar vara att vi båda är inkompetenta, omogna och inte bör skaffa barn alls för mänsklighetens bästa.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Jag är säker på att han skulle bli en utmärkt pappa, oavsett vi lever ihop eller inte.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Men du vill ju att han ska bli som han var förr? Väntar du bara på att han ska få tummarna loss och göra något åt det? Vad vill HAN?

Han mår ju självklart inte heller bra av situationen. Han ser ju att jag mår dåligt, men det är jobbigt för honom det här med hans sjukdom.
Att ens erkänna att han behövde terapi var ett enormt steg för honom. När det tog slut ville han nog gärna lägga det bakom sig och se sig som frisk.

 

[Mia_R]

Sv: Barn eller slut?

Varför tror du det? Om han nu inte orkar mer än 80% jobb, 10% bil och 10% vänner, ska du putta honom över kanten ner i en depression igen genom att tvinga på honom ett barn han inte orkar med?