Att skiljas

[Petruska]

Jag förstår hur du tänker, men om det inte skulle vara den aspekten som styr huruvida man lämnar eller stannar så skulle det ju innebära att det nästintill aldrig lönar sig att arbeta på en relation som har brister?

Jag vet inte. Själv har jag aldrig gjort något som jag skulle kalla för att "arbeta på en relation", så jag vet inte.

Idealiskt sett, skulle jag nog säga att det avgörande är om relationen funkar lätt och bra och roligt "av sig själv". För att den ska göra det, måste man antagligen ha rätt starka känslor för varandra. I omvänd ordning däremot: man kan ha hur starka känslor som helst utan att det någonsin blir någon bra reda på resten.

 

[Sofie_B]

Jag vet inte. Själv har jag aldrig gjort något som jag skulle kalla för att "arbeta på en relation", så jag vet inte.

Idealiskt sett, skulle jag nog säga att det avgörande är om relationen funkar lätt och bra och roligt "av sig själv". För att den ska göra det, måste man antagligen ha rätt starka känslor för varandra. I omvänd ordning däremot: man kan ha hur starka känslor som helst utan att det någonsin blir någon bra reda på resten.

Ja, men det beror nog mycket på vart man drar gränsen för att "arbeta på en relation". Jag anser att alla relationer behöver arbetas på, sen mer eller mindre mycket. Dock ska ju absolut grundkänslan vara att det fungerar lätt och bra och roligt så som du säger, men att tro att man kan hitta en relation som är helt arbetsfri men ändå ska vara en hel livstid tror jag är naivt och bäddar för att bli besviken. Sen finns det absolut precis som du är inne på fall där känslorna kan vara hur starka som helst men det ändå är dödsdömt. Likväl som att det finns relationer där allting är 100 % "rätt" på pappret men där känslorna inte finns fullt ut och det också är dödsdömt.

 

[tanten]

Berikar? Hmm, nej det gör den inte.

Då är väl svaret enkelt? Helt enkelt - skitenkelt.

Om relationen inte gör att jag mår bättre och berikas - varför alls ha kvar den??

 

[Lostintransitions]

Då är väl svaret enkelt? Helt enkelt - skitenkelt.

Om relationen inte gör att jag mår bättre och berikas - varför alls ha kvar den??

Ja och sen kommer de känslorna, skuldkänslorna. Att behöva såra någon och riva upp någons liv som jag kommer göra.

 

[kolblakkur]

Ja och sen kommer de känslorna, skuldkänslorna. Att behöva såra någon och riva upp någons liv som jag kommer göra.

Du väljer själv att se det så. Du kan även se det som att han slipper leva med någon som inte älskar honom och att du ger honom chansen att träffa någon som faktiskt gör det.

 

[Petruska]

Ja, men det beror nog mycket på vart man drar gränsen för att "arbeta på en relation". Jag anser att alla relationer behöver arbetas på, sen mer eller mindre mycket. Dock ska ju absolut grundkänslan vara att det fungerar lätt och bra och roligt så som du säger, men att tro att man kan hitta en relation som är helt arbetsfri men ändå ska vara en hel livstid tror jag är naivt och bäddar för att bli besviken. Sen finns det absolut precis som du är inne på fall där känslorna kan vara hur starka som helst men det ändå är dödsdömt. Likväl som att det finns relationer där allting är 100 % "rätt" på pappret men där känslorna inte finns fullt ut och det också är dödsdömt.

Jo, jag vet att många vill ha det till att relationer är något att arbeta på. Och jag brukar få just de kommentarer som den du ger, när jag ställer mig skeptisk till idén. Inte för att det spelar någon roll för resonemanget, men jag har ändå levt i 20 år med min nuvarande, och jag har min inställning i gott förvar trots det.

Men min poäng var bara att det där om det finns känslor inte säger så mycket på egen hand, så att säga. ("Rätt på papperet", fattar jag inte vad det betyder. Oavsett vad det betyder, tycks det inte vara fallet i trådens frågeställning.)

 

[Kattennizze]

Ja, men det beror nog mycket på vart man drar gränsen för att "arbeta på en relation". Jag anser att alla relationer behöver arbetas på, sen mer eller mindre mycket. Dock ska ju absolut grundkänslan vara att det fungerar lätt och bra och roligt så som du säger, men att tro att man kan hitta en relation som är helt arbetsfri men ändå ska vara en hel livstid tror jag är naivt och bäddar för att bli besviken. Sen finns det absolut precis som du är inne på fall där känslorna kan vara hur starka som helst men det ändå är dödsdömt. Likväl som att det finns relationer där allting är 100 % "rätt" på pappret men där känslorna inte finns fullt ut och det också är dödsdömt.

vad sjutton innebär det konkret att arbeta på sina relationer? Tio samtal i parterapi? Jag förstår inte hur folk jobbar på sina parrelationer? Att umgås är väl det man gör för att man gillar varandra eller?

 

[Petruska]

Ja och sen kommer de känslorna, skuldkänslorna. Att behöva såra någon och riva upp någons liv som jag kommer göra.

Om jag får vara lite hårdhänt, skulle jag säga att här gör du samma grej som i min bild av den sorts förhållande jag tycker att du beskriver: du ser inte att han och du är två olika personer. Båda med samma ansvar för sitt liv och sina känslor.

 

[Modest]

Ja och sen kommer de känslorna, skuldkänslorna. Att behöva såra någon och riva upp någons liv som jag kommer göra.

Och det du gör mot dig själv - fortsätter att leva i en relation där du inte trivs, kanske för resten av ditt liv - hur känns det det i jämförelse?

 

[Kattennizze]

Jo, jag vet att många vill ha det till att relationer är något att arbeta på. Och jag brukar få just de kommentarer som den du ger, när jag ställer mig skeptisk till idén. Inte för att det spelar någon roll för resonemanget, men jag har ändå levt i 20 år med min nuvarande, och jag har min inställning i gott förvar trots det.

Men min poäng var bara att det där om det finns känslor inte säger så mycket på egen hand, så att säga. ("Rätt på papperet", fattar jag inte vad det betyder. Oavsett vad det betyder, tycks det inte vara fallet i trådens frågeställning.)

Men har du inte arbetat på din 20-åriga relation? Jag förstår inte begreppet, hur tolkar du det?

 

[Kattennizze]

Fast ursäkta TS, nu kapade jag din tråd. Jag tycker du ska försöka tydliggöra för dig själv vad du vill med ditt liv och ta sedan ansvar för det. Jag tycker din lista var talande, han låter mer som en möbel som skuffas runt i ert hus, eller har jag fel?

 

[Modest]

vad sjutton innebär det konkret att arbeta på sina relationer? Tio samtal i parterapi? Jag förstår inte hur folk jobbar på sina parrelationer? Att umgås är väl det man gör för att man gillar varandra eller?

Alltså jag tänker lite att "man" menar det i den bemärkelsen att t ex medvetet utveckla sin förmåga att lösa vissa konflikter? Som ju naturligt uppstår när två (eller fler) människor lever tillsammans. Svårt att sätta ord på, men så tänker jag. Sen huruvida man ser det som arbete, hur mycket uppoffring det kräver, etc blir ju väldigt individuellt.

 

[Petruska]

Men har du inte arbetat på din 20-åriga relation? Jag förstår inte begreppet, hur tolkar du det?

Jag förstår det inte heller. Jag skulle inte säga att jag har arbetat på relationen överhuvudtaget. Jag kan inte tolka begreppet.

Jag skulle kunna förstå det när det gäller relationer på jobbet, med kollegor. Arbetet kan kräva att vi kan samarbeta. Om vi då inte kan samarbeta, får vi se till att lära oss det. Det skulle jag se som att arbeta på relationen. Men då syftar ju relationen till att vi ska nå vissa mål: utföra våra arbetsuppgifter.

Privatrelationerna har ju liksom inget annat mål än sig själva, så att säga. Om de inte är trivsamma, är det ingen mening med dem. Jag tänker inte heller på relationen, jag tänker på mig själv och den andra personen. Inte på någon sorts magisk "relation" som på något vis skulle vara sin egen enhet, som ett tredje subjekt, eller nåt.

 

[Petruska]

Alltså jag tänker lite att "man" menar det i den bemärkelsen att t ex medvetet utveckla sin förmåga att lösa vissa konflikter? Som ju naturligt uppstår när två (eller fler) människor lever tillsammans. Svårt att sätta ord på, men så tänker jag. Sen huruvida man ser det som arbete, hur mycket uppoffring det kräver, etc blir ju väldigt individuellt.

Sådant ser jag snarare som att jag möjligen arbetar lite med mig själv. Jag försöker ta en roll i konflikter som inte sätter den andra i helt omöjliga lägen, jag försöker prata om min upplevelse av det hela även när jag pratar om min upplevelse av vad den andra personen gör eller inte gör. Om jag eller den andra säger något som faktiskt målar in den andra/mig i ett hörn, försöker jag säga det snarare än att stå och skrika i hörnet. Och så vidare.

Detta har minimalt med relationen att göra, och maximalt med mig att göra. Det är inte heller något jag kan minnas att partner och jag har pratat om, men det har vi kanske. Dock inte som en överenskommen strategi oss emellan, utan i så fall i helt andra sammanhang.

 

[Modest]

Jag skulle nog säga att både jag och min partner har "arbetat" på vår relation. I den bemärkelsen att vi båda har identifierat problem, tagit upp och diskuterat dem (i flera fall upprepade gånger) och sedan har vi kunnat lösa problemen (bättre). Utan ett definierat mål men ändå pga att vi vill fortsätta vara tillsammans, då vi har så himla mycket ihop som är bra.

 

[tanten]

Ja och sen kommer de känslorna, skuldkänslorna. Att behöva såra någon och riva upp någons liv som jag kommer göra.

Nej stopp stopp.
Gå inte vidare på den vägen. Det närmar sig offerkofta med stora steg.

En relation är ingen plikt. Vilket du beskriver nu. Du är i relationen för att någon annan inte ska bli leden för stunden??

1. Du är inte oersättligt. INGEN människa är oersättlig.
2. Hans lycka är inte ditt jobb. Det är hans eget. (hur vet du att han är lyckligare med dig än med någon annan, eller ensam??)
3. Du lever inte för att tillfredsställa en någon människas behov - ens av hushållerska. Sådana tjänster finns att köpa.

 

[Petruska]

Jag skulle nog säga att både jag och min partner har "arbetat" på vår relation. I den bemärkelsen att vi båda har identifierat problem, tagit upp och diskuterat dem (i flera fall upprepade gånger) och sedan har vi kunnat lösa problemen (bättre). Utan ett definierat mål men ändå pga att vi vill fortsätta vara tillsammans, då vi har så himla mycket ihop som är bra.

Men då måste man ju först tycka att det finns något problem att ta upp, och att det problemet är ett sas relationsproblem?

Det jag kan komma på på temat, är sådant som att partner och jag då och då noterar att vi är lite längre från varandra än vi vill vara - mycket pga att framförallt jag har så mycket på programmet jämt. Sist var strax innan vi skulle åka till Rom nu under hösten. Då enades vi snabbt om att vi ju brukar komma närmare varandra när vi är lediga ihop, och så blev det också och så var det bra med det. Inget jobb.

Sådana problem som TS beskriver, som olika entusiasm inför ett hus och de vidhängande projekten, skulle inte drabba oss för ingen av oss skulle dra igång något sådant utan att känna att båda var uttalat delaktiga. Inte för att "jobba på relationen", utan för att det är sådana vi är, typ. Om den ena absolut ville ha ett hus och den andra inte var delaktig, så blir inte huset en gemensam bostad. Vi är ju två olika personer.

 

[Modest]

Sådant ser jag snarare som att jag möjligen arbetar lite med mig själv. Jag försöker ta en roll i konflikter som inte sätter den andra i helt omöjliga lägen, jag försöker prata om min upplevelse av det hela även när jag pratar om min upplevelse av vad den andra personen gör eller inte gör. Om jag eller den andra säger något som faktiskt målar in den andra/mig i ett hörn, försöker jag säga det snarare än att stå och skrika i hörnet. Och så vidare.

Detta har minimalt med relationen att göra, och maximalt med mig att göra. Det är inte heller något jag kan minnas att partner och jag har pratat om, men det har vi kanske. Dock inte som en överenskommen strategi oss emellan, utan i så fall i helt andra sammanhang.

Jag håller med dig. Men jag tror att det krävs en ganska så utvecklad kommunikationsförmåga och självkännedom, att kunna vara så pass sansad när det gäller att se sin egen vs partnerns del?

 

[Petruska]

Jag håller med dig. Men jag tror att det krävs en ganska så utvecklad kommunikationsförmåga och självkännedom, att kunna vara så pass sansad när det gäller att se sin egen vs partnerns del?

Det tror jag inte att jag gör! Jag försöker bara prata om skiten på sätt som inte gör den värre.

 

[Modest]

Men då måste man ju först tycka att det finns något problem att ta upp, och att det problemet är ett sas relationsproblem?

Det jag kan komma på på temat, är sådant som att partner och jag då och då noterar att vi är lite längre från varandra än vi vill vara - mycket pga att framförallt jag har så mycket på programmet jämt. Sist var strax innan vi skulle åka till Rom nu under hösten. Då enades vi snabbt om att vi ju brukar komma närmare varandra när vi är lediga ihop, och så blev det också och så var det bra med det. Inget jobb.

Sådana problem som TS beskriver, som olika entusiasm inför ett hus och de vidhängande projekten, skulle inte drabba oss för ingen av oss skulle dra igång något sådant utan att känna att båda var uttalat delaktiga. Inte för att "jobba på relationen", utan för att det är sådana vi är, typ. Om den ena absolut ville ha ett hus och den andra inte var delaktig, så blir inte huset en gemensam bostad. Vi är ju två olika personer.

Ja, relationsproblem kanske är svårdefinierat? Jag har nog tänkt att relationsproblem uppstår när parterna inte har samma inställning till saker som involverar relationen och som de inte vill kompromissa med (t ex om jag vill att partnern är lika engagerad i husrenovering som jag och jag inte vill genomföra det på egen hand). Men det är ju i och för sig mer mitt problem än relationens, när jag tänker efter.