Att skiljas

[Mia_R]

Precis. Jag tror att det ska rätt mycket till för att den ena parten inte ska fatta när den andra är på väg ut. Då får förhållandet (och kommunikationen) ha varit rätt dålig(a) hela tiden.

Jag dejtade en kille ett tag som var bitter efter sin skilsmässa. En av hans favoritsayings var "Hon kom hem och ville skiljas utan att jag ens visste att vi hade det dåligt." Gjorde mig enormt misstänksam mot hans sätt att idka relationer.

Jag tror det är en jättevanlig reaktion hos många män, trots att jag sa ifrån så trodde ex inte på mig förrän jag flyttade ut några månader senare när jag hittat annat boende.

 

[Modest]

Precis. Jag tror att det ska rätt mycket till för att den ena parten inte ska fatta när den andra är på väg ut. Då får förhållandet (och kommunikationen) ha varit rätt dålig(a) hela tiden.

Jag dejtade en kille ett tag som var bitter efter sin skilsmässa. En av hans favoritsayings var "Hon kom hem och ville skiljas utan att jag ens visste att vi hade det dåligt." Gjorde mig enormt misstänksam mot hans sätt att idka relationer.

Precis det du nämner är en av mina stora varningsflaggor när det gäller potentiella partners. Vet de inte varför förra relationen sprack (eller ännu värre, blir överraskade när det tar slut), spring!

 

[tanten]

Jag tror det är en jättevanlig reaktion hos många män, trots att jag sa ifrån så trodde ex inte på mig förrän jag flyttade ut några månader senare när jag hittat annat boende.

Jag försökte tala med min man i många år. Till slut skrev jag ett brev som jag la på hans kudde när jag skulle åka bort en vacka.

När jag ringde hem var han skapligt knäckt. jag frågade om det var något i brevet som var nytt. Men nej, det var det ju inte.,allt var gammalt och bekant. Men när han läste det istället för att höra det så blev det en chock.
Det kom som en chock att jag ville separera. Trots många många års prat. Vet itne hur jag skulel gjort för att det skulel gått fram annars.

 

[Lostintransitions]

Igår pratade vi hemma, det började med ett litet bråk om en skitsak som sedan blossade upp och han sprang ut genom dörren. Det sista han sa var ”vi kan bevisligen inte leva ihop”. Det var som att han tog orden ur min mun. Senare pratade vi då berättade jag att jag inte mått bra på ett tag i förhållandet och jag känner att vi växt ifrån varandra mer och mer. Jag berättade också att jag varit osäker på att bilda familj och där jag står nu tror jag inte det skulle fungera. Det är ganska komiskt, jag har känt mig bombsäker i veckor att skiljas är det rätta för oss men nu vet jag inte. En del av mig vill fortsätta för att vi har delat så mycket och är gifta men en annan del säger åt mig att gå för att jag kommer känna om ett tag igen att jag vill ur det här.

Jag är rädd för att lämna med risk för att ångra mig men jag är samtidigt rädd för att stanna för att tänka om några år varför jag inte lämnade tidigare.

 

[Mixoman]

Igår pratade vi hemma, det började med ett litet bråk om en skitsak som sedan blossade upp och han sprang ut genom dörren. Det sista han sa var ”vi kan bevisligen inte leva ihop”. Det var som att han tog orden ur min mun. Senare pratade vi då berättade jag att jag inte mått bra på ett tag i förhållandet och jag känner att vi växt ifrån varandra mer och mer. Jag berättade också att jag varit osäker på att bilda familj och där jag står nu tror jag inte det skulle fungera. Det är ganska komiskt, jag har känt mig bombsäker i veckor att skiljas är det rätta för oss men nu vet jag inte. En del av mig vill fortsätta för att vi har delat så mycket och är gifta men en annan del säger åt mig att gå för att jag kommer känna om ett tag igen att jag vill ur det här.

Jag är rädd för att lämna med risk för att ångra mig men jag är samtidigt rädd för att stanna för att tänka om några år varför jag inte lämnade tidigare.

Veckor i det här sammanhanget är inte så lång tid. Jag tycker du/ni ska ta professionell hjälp för att klara ut ambivalensen och med det kunna ta ett mer genomtänkt beslut.

 

[tanten]

Igår pratade vi hemma, det började med ett litet bråk om en skitsak som sedan blossade upp och han sprang ut genom dörren. Det sista han sa var ”vi kan bevisligen inte leva ihop”. Det var som att han tog orden ur min mun. Senare pratade vi då berättade jag att jag inte mått bra på ett tag i förhållandet och jag känner att vi växt ifrån varandra mer och mer. Jag berättade också att jag varit osäker på att bilda familj och där jag står nu tror jag inte det skulle fungera. Det är ganska komiskt, jag har känt mig bombsäker i veckor att skiljas är det rätta för oss men nu vet jag inte. En del av mig vill fortsätta för att vi har delat så mycket och är gifta men en annan del säger åt mig att gå för att jag kommer känna om ett tag igen att jag vill ur det här.

Jag är rädd för att lämna med risk för att ångra mig men jag är samtidigt rädd för att stanna för att tänka om några år varför jag inte lämnade tidigare.

Vad du än gör - tänk inte ens tanken att ett barn skulle förbättra förhållandet.

Jag vet ett antal barn som skaffade ett barn till för att rädda förhållandet. Men det blev istället spiken i kistan.
Med småbarn ställs saker på sin spets - det är en ansträngande tid när få personer är sitt bästa jag.

Vet också flera relationer som brutits precis när barnet fötts. Ingen önskesituation för en nybliven förstagångsmamma.

 

[Lostintransitions]

Vad du än gör - tänk inte ens tanken att ett barn skulle förbättra förhållandet.

Jag vet ett antal barn som skaffade ett barn till för att rädda förhållandet. Men det blev istället spiken i kistan.
Med småbarn ställs saker på sin spets - det är en ansträngande tid när få personer är sitt bästa jag.

Vet också flera relationer som brutits precis när barnet fötts. Ingen önskesituation för en nybliven förstagångsmamma.

Det är inget alternativ kan jag lova dig.

 

[Lostintransitions]

Vi har nu haft "the talk". Han blev något förvånad och trodde nog inte att jag hade kommit så långt att jag tänkt på att vi ska gå isär.
Det var ett jättebra samtal vi hade och det känns verkligen som att han förstod mig. Förhållandet har inte varit bra det senaste året. Det blev en väldigt stark reaktion från hans sida och han säger nu att han ska ändra på sig.
Jag har funderat mycket sen vi pratade om det går att "rädda" det eller om det faktiskt är för sent. Klart jag vill göra allt för att det ska fungera men någonstans måste jag nog inse att har jag väl börjat tänka i banorna att vi ska gå isär är det svårt att komma ifrån de tankarna och "börja om".
Hur hade ni tänkt?

 

[Snubbelfot]

Hur hade ni tänkt?

Ett kort svar är att jag hade tagit hjälp i situationen av ett externt bollplank, en familjeterapeut. Jag har sett exempel på goda utfall - i form av både mer konstruktiva separationer och konstruktiva vändningar till fortsatta positiva relationer - såväl som sämre utfall (ingen effekt/skillnad alls). Men det känns som en liten uppoffring, oavsett hur framtiden visar sig utvecklas.
I somliga kommuner finns familjeterapi i kommunal regi, till rejält subventionerad kostnad och i bästa fall med rätt kort väntetid.

 

[tanten]

Vi har nu haft "the talk". Han blev något förvånad och trodde nog inte att jag hade kommit så långt att jag tänkt på att vi ska gå isär.
Det var ett jättebra samtal vi hade och det känns verkligen som att han förstod mig. Förhållandet har inte varit bra det senaste året. Det blev en väldigt stark reaktion från hans sida och han säger nu att han ska ändra på sig.
Jag har funderat mycket sen vi pratade om det går att "rädda" det eller om det faktiskt är för sent. Klart jag vill göra allt för att det ska fungera men någonstans måste jag nog inse att har jag väl börjat tänka i banorna att vi ska gå isär är det svårt att komma ifrån de tankarna och "börja om".
Hur hade ni tänkt?

Först - familjeterapi eller rådgivning är nog en väldigt klok idé.

För det andra - förhållandet, huruvida det går att "rädda". Att stanna i relationen kanske går, vad vet jag. Men att tro att någon av er ska bli en annan person bara för att ni ställts inför detta är nog ganska utsiktslöst?

Man är den man är. Man kan inte bli den man var, för den tiden är förbi och alla människor utvecklas. Åt olika håll. Mer sympatisk eller mindre dito.

Citerar Islands tidigare president Vigdis F som irriterades över att alla sa att hon var sig precis lik fastän hon blivit president. "Någon liten utveckling har det väl ändå varit?"

Någon liten utveckling är det för oss alla. Två som utvecklas går inte alltid åt samma håll. Frågan är om de där två utvecklade personerna passar ihop.

 

[Lostintransitions]

Först - familjeterapi eller rådgivning är nog en väldigt klok idé.

För det andra - förhållandet, huruvida det går att "rädda". Att stanna i relationen kanske går, vad vet jag. Men att tro att någon av er ska bli en annan person bara för att ni ställts inför detta är nog ganska utsiktslöst?

Man är den man är. Man kan inte bli den man var, för den tiden är förbi och alla människor utvecklas. Åt olika håll. Mer sympatisk eller mindre dito.

Citerar Islands tidigare president Vigdis F som irriterades över att alla sa att hon var sig precis lik fastän hon blivit president. "Någon liten utveckling har det väl ändå varit?"

Någon liten utveckling är det för oss alla. Två som utvecklas går inte alltid åt samma håll. Frågan är om de där två utvecklade personerna passar ihop.

Men man kan ändra på sig. Speciellt med så "simpla" saker som att vara mer behjälplig hemma och ta mer initiativ till saker. Eller har jag fel?

 

[kolblakkur]

Men man kan ändra på sig. Speciellt med så "simpla" saker som att vara mer behjälplig hemma och ta mer initiativ till saker. Eller har jag fel?

Men alltså - älskar du honom? Känner att du tänker väldigt praktiskt, men ingenting på om dina känslor för personen.

 

[Lostintransitions]

Men alltså - älskar du honom? Känner att du tänker väldigt praktiskt, men ingenting på om dina känslor för personen.

Jag tycker väldigt mycket om honom. Men jag vet inte om jag älskar honom längre.

 

[Petruska]

Men man kan ändra på sig. Speciellt med så "simpla" saker som att vara mer behjälplig hemma och ta mer initiativ till saker. Eller har jag fel?

Det låter ju genomförbart. Så sett. Men hur många exempel på det har du sett?

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort i dina skor, men nu när jag inte alls är det så hoppas jag att jag INTE hade fått för mig att "kämpa för förhållandet". Jag tror att det är mycket vanligare att par håller ihop längre tid än vad som är bra för personerna, än att par skiljer sig förhastat.

 

[Angel]

Men man kan ändra på sig. Speciellt med så "simpla" saker som att vara mer behjälplig hemma och ta mer initiativ till saker. Eller har jag fel?

Man ändrar inte på sig för att andra människor vill det. Det händer helt enkelt inte utan om man ändrar på sig för någon annans skull beror det enbart på hur den andra personens åsikt får en själv att känna eller må. Förändringar måste vara djupt rotade hos människan som förändras så att denne mår mycket bättre av det (eller helt påtvingade) annars sker det inte.

 

[Snubbelfot]

Just att ändra på basala personliga egenskaper tror jag också är svårt i de flesta fall.
Men kanske det inte heller måste vara syftet med ett terapiarbete? Jag tror att det man i bästa fall kan hoppas på är att hitta verktyg, sätt, medel, strategier för att kommunicera bättre och mer effektivt med varandra. Min uppfattning är att i de allra flesta fall när ett par hamnar i det här alldeles fantastiskt vanliga läget - Han inser försent, och Hon är redan vid Point of No Return - så är det just kommunikationen som brustit. Ofta har Han varit ouppmärksam i kombination med att Hon varit otydlig (läs: kommunicerat på sätt som inte uppfattats på avsett vis av just den mottagaren), men det finns gott om variationer och jag menar inte här att skuldbelägga någondera part. Om man med hjälp av ett professionellt bollplank kan skapa grund för en bra dialog där man kan prata om sina respektive behov och förväntningar så tror jag att väldigt mycket är vunnet, oavsett om förhållandet sedan avslutas eller återuppbyggs.

Med en fungerande kommunikation kan man börja prata om förändringar, men först då.

 

[Petruska]

Just att ändra på basala personliga egenskaper tror jag också är svårt i de flesta fall.
Men kanske det inte heller måste vara syftet med ett terapiarbete? Jag tror att det man i bästa fall kan hoppas på är att hitta verktyg, sätt, medel, strategier för att kommunicera bättre och mer effektivt med varandra. Min uppfattning är att i de allra flesta fall när ett par hamnar i det här alldeles fantastiskt vanliga läget - Han inser försent, och Hon är redan vid Point of No Return - så är det just kommunikationen som brustit. Ofta har Han varit ouppmärksam i kombination med att Hon varit otydlig (läs: kommunicerat på sätt som inte uppfattats på avsett vis av just den mottagaren), men det finns gott om variationer och jag menar inte här att skuldbelägga någondera part. Om man med hjälp av ett professionellt bollplank kan skapa grund för en bra dialog där man kan prata om sina respektive behov och förväntningar så tror jag att väldigt mycket är vunnet, oavsett om förhållandet sedan avslutas eller återuppbyggs.

Med en fungerande kommunikation kan man börja prata om förändringar, men först då.

Jag tänker nog att kommunikationen och relationen är mer eller mindre samma sak. Dvs att kommunikationen kraschar är att relationen kraschar. Och kännetecknande för en person lämplig (för den enskilde) att leva tillsammans med är just att kommunikationen fungerar i princip av sig själv.

Jag uppfattar på buke ofta att relationsproblem sas reduceras till kommunikationsproblem, och då anses lösbara och hanterliga. Själv tänker jag nog tvärtom: kan vi inte kommunicera så är det KÖRT.

 

[Snubbelfot]

Jag tänker nog att kommunikationen och relationen är mer eller mindre samma sak. Dvs att kommunikationen kraschar är att relationen kraschar. Och kännetecknande för en person lämplig (för den enskilde) att leva tillsammans med är just att kommunikationen fungerar i princip av sig själv.

Jag uppfattar på buke ofta att relationsproblem sas reduceras till kommunikationsproblem, och då anses lösbara och hanterliga. Själv tänker jag nog tvärtom: kan vi inte kommunicera så är det KÖRT.

Jag ser det inte som samma sak, men att kommunikation är en förutsättning för [hållbar] djupare relation. Utan fungerande kommunikation så kraschar relationen - det håller jag med om.
Sen tror jag faktiskt att många relationsproblem i botten är kommunikationsproblem, men inte att de därför självklart är lösliga eller ens hanterbara. Men om det går att [åter]etablera kommunikationen så kan man åtminstone titta på resten.

Jag håller med om att en kommunikation som fungerar av sig själv kan vara ett kännetecken på en bra relation (med en lämplig person). Men det måste nog inte funka åt båda håll; man kan nog ha en katastrofal relation trots god kommunikation...

 

[Sofie_B]

För situationen tro att allt är bra, frid och fröjd i förhållandet ena dagen, få reda på av sin partner dagen efter att jag vill skiljas och veta att den andra gått och tänkt på det länge är så mycket roligare menar du?

Det finns inget scenario som är roligt när man avslutar ett förhållande, men man bör ju prata med sin partner om man inte är nöjd i förhållanet. Tycker jag.

Vilket också i många andra fall är ett givet bukesvar från väldigt många. Att prata med sin partner.

Jag tycker också att man självklart pratar med sin respektive om det är saker man inte är nöjd med och att man pratar om det i tid så att det finns utrymme och möjlighet att göra något åt det.

I övrigt önskar jag dock att min man aldrig nämner något om att kanske vilja skiljas utan den dagen han tar ordet skilsmässa i sin mun vill jag att han är säker. Han har en gång, i ett bråk, sagt "jag kan inte leva såhär mer". Det gjorde så otroligt ont och trasade sönder en del av tilliten jag hade till honom. Den är återupprättad nu, men eftersom han tydligen sa det i affekt och inte ville lämna mig hade jag verkligen önskat att han inte sa så. Jag hade önskat att han sa "jag vill verkligen att vi försöker ändra det här för så som det är just nu är ohållbart för mig". Små nyansskillnader och för många ingen skillnad alls säkerligen, dock stor skillnad för mig. Så vi är alla olika!

 

[Sleepy]

Vi har nu haft "the talk". Han blev något förvånad och trodde nog inte att jag hade kommit så långt att jag tänkt på att vi ska gå isär.

Vad säger det dig?