Att skiljas

[Sleepy]

kan du försöka ta av dig i hallen och inte springa runt i arbetskläderna i hela huset?"

Det låter som en nivå en pratar med en femåring på, inte en vuxen partner.

 

[Petruska]

Nu bidrog jag i alla högsta grad till att stora saker kom upp som orsak till kompromiss och konflikter. Men det jag egentligen menade var små grejer i vardagen där en tycker/vill annorlunda än den en lever tillsammans med. Mer i stil med "jag tycker inte spagetti är så gott, medan det är min sambos favoriträtt, ska vi äta spagetti ofta, eller sällan?" eller att parterna vill titta på olika saker/filmer på tv, eller "jag är pedant, men min man jobbar som snickare och har hela kläderna fulla med sågspån när han kommer från jobbet, kan du försöka ta av dig i hallen och inte springa runt i arbetskläderna i hela huset?"

Vart en ska bo och varför och husdjurs vara eller inte vara var kanske helt fel grej att ta upp. Men småsaker som en inte är överens om kommer alltid finnas i alla relationer.

Om den typen av saker är svåra och kräver en massa arbete och kompromisser, så skulle jag nog hänföra det till partens/parternas rigiditet. Ungefär som i exemplet med katter/hundar. Jag ser helt enkelt inte att sådant har någon direkt betydelse, så länge båda hanterar det hjälpligt vuxet.

Snarare skulle jag bli lite galen av att omtalas som en del av ett "vi" som måste vara till den grad "vi-aktigt" att VI ska äta samtliga måltider tillsammans och se alla filmer och serier ihop.

 

[Modest]

Nu bidrog jag i alla högsta grad till att stora saker kom upp som orsak till kompromiss och konflikter. Men det jag egentligen menade var små grejer i vardagen där en tycker/vill annorlunda än den en lever tillsammans med. Mer i stil med "jag tycker inte spagetti är så gott, medan det är min sambos favoriträtt, ska vi äta spagetti ofta, eller sällan?" eller att parterna vill titta på olika saker/filmer på tv, eller "jag är pedant, men min man jobbar som snickare och har hela kläderna fulla med sågspån när han kommer från jobbet, kan du försöka ta av dig i hallen och inte springa runt i arbetskläderna i hela huset?"

Vart en ska bo och varför och husdjurs vara eller inte vara var kanske helt fel grej att ta upp. Men småsaker som en inte är överens om kommer alltid finnas i alla relationer.

Men sådana bekymmer har inte ens jag och min partner, vi är 24 resp 26 år. Inte kan väl vuxna människor tycka att spaghetti är ett problem?! Att partnern inte skräpar ned hela bostaden ser jag som en självklarhet alt att han städar upp efter sig. Om den ena vill leva i ett sågspåns-heaven och den andra inte så är det väl extremt olämpligt att flytta ihop

 

[monster1]

Nu bidrog jag i alla högsta grad till att stora saker kom upp som orsak till kompromiss och konflikter. Men det jag egentligen menade var små grejer i vardagen där en tycker/vill annorlunda än den en lever tillsammans med. Mer i stil med "jag tycker inte spagetti är så gott, medan det är min sambos favoriträtt, ska vi äta spagetti ofta, eller sällan?" eller att parterna vill titta på olika saker/filmer på tv, eller "jag är pedant, men min man jobbar som snickare och har hela kläderna fulla med sågspån när han kommer från jobbet, kan du försöka ta av dig i hallen och inte springa runt i arbetskläderna i hela huset?"

Vart en ska bo och varför och husdjurs vara eller inte vara var kanske helt fel grej att ta upp. Men småsaker som en inte är överens om kommer alltid finnas i alla relationer.

Jag tycker nog inte att det där med pastan är en kompromiss utan ett hänsynstagande. Ska man ta hänsyn till varandra när man lever ihop? Ja absolut, man ska ta hänsyn till andra människor. Hänsynstagandet ska komma av fri vilja från båda riktningar.

 

[Petruska]

Men sådana bekymmer har inte ens jag och min partner, vi är 24 resp 26 år. Inte kan väl vuxna människor tycka att spaghetti är ett problem?! Att partnern inte skräpar ned hela bostaden ser jag som en självklarhet alt att han städar upp efter sig. Om den ena vill leva i ett sågspåns-heaven och den andra inte så är det väl extremt olämpligt att flytta ihop

Jag skulle kunna reta mig på den typen av saker när det gäller min syster. Men vi skulle heller aldrig komma på idén att bo ihop. Om jag retade mig på ett motsvarande sätt på min partner, så är inte kompromisser lösningen, utan separation. Det är ju outhärdligt för båda parter om jag retar mig.

 

[Kiwifrukt]

Återigen, exempel! Vi kan ta vad som helst. Det jag tycker att det handlar om är att det i alla relationer (alla, om det sen är med partner, föräldrar, syskon, kollegor, kompisar, skit samma) så kan en aldrig tycka exakt lika och vilja exakt lika hela tiden. Ni som menar att en inte ska kompromissa i ett förhållande, allvarligt, är era partners exakt som er? Jag undrar verkligen, för jag har aldrig träffat en enda människa som jag enbart kan komma på positiva egenskaper med.

JAG tycker det är trevligt att äta middag tillsammans och titta på tv ihop om en lever tillsammans. Ska jag sitta själv och äta och titta på tv själv kan jag lika gärna leva själv också. Sen behöver en väl inte sitta ihop 24/7 för det, men en sambo som en inte gör någonting tillsammans med, varför bo ihop då?

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker nog inte att det där med pastan är en kompromiss utan ett hänsynstagande. Ska man ta hänsyn till varandra när man lever ihop? Ja absolut, man ska ta hänsyn till andra människor. Hänsynstagandet ska komma av fri vilja från båda riktningar.

Ja, det kan jag hålla med om. Att hänsynstagande var ett bättre ord.

 

[monster1]

Precis, och jag tror att det är väldigt farligt att tänka att en relation bara ska kunna fungera genom att båda parter bara är sig själva och inte anpassar sig/anstränger sig för att förstå den andra. Jag tror att det är svårt att hitta för dom flesta, även om dom förhållandena säkert finns där ute. Men har man automatiskt bilden att det är så det ska vara kan man riskera att gå på en nitlott gång på gång. Sen ska det ju inte kännas jobbigt eller ta energi att anpassa/anstränga sig, en relation ska alltid ge mer än den tar (i alla fall sett över en tid) annars är det fel.

Förlåt, men jag reagerar på att du flera gånger använder dig av att det skulle vara farligt att tänka att en relation ska fungera om parterna bara är sig själva. Du kan inte mena farligt? Att en relation tar slut är ju något som de flesta upplever och förhoppningsvis överlever om inte partnern är våldsam, och om man tänker på den aspekten är det ju mindre farligt att leva ensam än med en partner.

 

[Modest]

Återigen, exempel! Vi kan ta vad som helst. Det jag tycker att det handlar om är att det i alla relationer (alla, om det sen är med partner, föräldrar, syskon, kollegor, kompisar, skit samma) så kan en aldrig tycka exakt lika och vilja exakt lika hela tiden. Ni som menar att en inte ska kompromissa i ett förhållande, allvarligt, är era partners exakt som er? Jag undrar verkligen, för jag har aldrig träffat en enda människa som jag enbart kan komma på positiva egenskaper med.

JAG tycker det är trevligt att äta middag tillsammans och titta på tv ihop om en lever tillsammans. Ska jag sitta själv och äta och titta på tv själv kan jag lika gärna leva själv också. Sen behöver en väl inte sitta ihop 24/7 för det, men en sambo som en inte gör någonting tillsammans med, varför bo ihop då?

Nej, vi är långt ifrån exakt lika. Men gällande gemensamma beröringspunkter så är vi nog ganska lika. Vi har ungefär samma inställning till hur mycket tid vi vill spendera med varandra t ex. Men det skulle ju bli märkligt om min partner tittade på På Spåret med mig som en kompromiss eller ett hänsynstagande?

 

[Petruska]

Återigen, exempel! Vi kan ta vad som helst. Det jag tycker att det handlar om är att det i alla relationer (alla, om det sen är med partner, föräldrar, syskon, kollegor, kompisar, skit samma) så kan en aldrig tycka exakt lika och vilja exakt lika hela tiden. Ni som menar att en inte ska kompromissa i ett förhållande, allvarligt, är era partners exakt som er? Jag undrar verkligen, för jag har aldrig träffat en enda människa som jag enbart kan komma på positiva egenskaper med.

JAG tycker det är trevligt att äta middag tillsammans och titta på tv ihop om en lever tillsammans. Ska jag sitta själv och äta och titta på tv själv kan jag lika gärna leva själv också. Sen behöver en väl inte sitta ihop 24/7 för det, men en sambo som en inte gör någonting tillsammans med, varför bo ihop då?

Alltså, jag fattar överhuvudtaget inte vad du far efter. Kan du bara se att antingen är snart sagt allt resultat av kompromissande, eller så ses parterna aldrig?

Jag fattar inte varför den andra partens diverse personliga egenheter skulle kräva att jag/vi börjar kompromissa om skitsaker som vad vi ska äta, vem som ska sopa upp det spån hen dräller omkring med eller vilka filmer vi ska se.

 

[Petruska]

Nej, vi är långt ifrån exakt lika. Men gällande gemensamma beröringspunkter så är vi nog ganska lika. Vi har ungefär samma inställning till hur mycket tid vi vill spendera med varandra t ex. Men det skulle ju bli märkligt om min partner tittade på På Spåret med mig som en kompromiss eller ett hänsynstagande?

Jag tänker nog att vi möts i likheterna. Det gäller inte bara min partner, utan även mina vänner och andra nära och kära. Där vi är lika möts vi. Där vi är olika möts vi inte direkt, och behöver inte heller kompromissa.

Jag kan ju titta på På Spåret medan partner läser deckare, eller nåt. En olikhet där vi inte möts och där vi inte heller kompromissar.

 

[Sleepy]

Jag tänker nog att vi möts i likheterna.

Precis.

Om relationen handlar om att äta samma mat, titta på samma film och ha samma nivå på städning blir det väldigt fattigt och för mycket av siamesiska tvillingar, som jag ser det. Till slut har båda parter förhandlat bort sig själva.

 

[Modest]

Jag tänker nog att vi möts i likheterna. Det gäller inte bara min partner, utan även mina vänner och andra nära och kära. Där vi är lika möts vi. Där vi är olika möts vi inte direkt, och behöver inte heller kompromissa.

Jag kan ju titta på På Spåret medan partner läser deckare, eller nåt. En olikhet där vi inte möts och där vi inte heller kompromissar.

Det var fint formulerat Men jag tänker ändå att man behöver tillräckligt många och/eller viktiga likheter för att kunna ha (GÖRA) en relation..?

 

[Petruska]

Det var fint formulerat Men jag tänker ändå att man behöver tillräckligt många och/eller viktiga likheter för att kunna ha (GÖRA) en relation..?

Tack!

Ja, finns det inga likheter att mötas i, blir det ju inte mycket till relation.

Vill vi vara lite hårdhänta, kan vi ju tänka oss att då blir det plötsligt viktigt att vilja äta pasta lika ofta och att se På Spåret tillsammans - på ett kompromissvilligt vis. Att skapa likheter att mötas i genom att kompromissa bort allt som pekar i olika riktning, sas.

Det där med lagom mycket likheter, ser jag nog mest som en viktig grej vid själva urvalet av tilltänkt partner, liksom.

 

[Kiwifrukt]

Alltså, jag fattar överhuvudtaget inte vad du far efter. Kan du bara se att antingen är snart sagt allt resultat av kompromissande, eller så ses parterna aldrig?

Jag fattar inte varför den andra partens diverse personliga egenheter skulle kräva att jag/vi börjar kompromissa om skitsaker som vad vi ska äta, vem som ska sopa upp det spån hen dräller omkring med eller vilka filmer vi ska se.

Jag ger upp. TS blir knappast hjälpt av den här diskussionen och jag får inte fram vad jag egentligen menar.

 

[Lostintransitions]

Då har nyårshelgen gått och jag har då inte blivit klokare.
Ena stunden känns det som att vi ska kunna fortsätta tillsammans och andra stunden vill jag bara därifrån. Vi har pratat litegrann om det under helgen och jag sa som jag kände, att jag drivit förhållandet och fått göra det mesta hemma har gjort att jag tappat motivationen och därmed en del känslor. Nu måste jag ta reda på om det går att "hitta tillbaka".
Men som sagt, inte ett dugg klokare idag än vad jag var för några veckor sedan. Kommer jag någonsin veta vad jag vill?

 

[Wysiwyg]

@Lostintransitions Jag förstår att det är svårt att veta vad en vill och vad en ska göra. Men om höjdpunkterna i förhållandet är "ja detta kanske går" och det lägsta är flyktkänslor känns det rätt dödsdömt om jag ska vara helt frank. Eller dödsdömt, nog går det säkert att hålla ihop men till vilket pris? Du är ju värd att må bra och ha ett bra förhållande.

Jag tänker mer att den allmänna lägstanivån bör vara att det känns okej. Vilsamt och bekvämt liksom. Och sen höjdpunkterna beror väl lite på vem en är och var i livet en befinner sig. Men att höjdpunkten är att tolerera förhållandet låter ledsamt tycker jag.