Att skiljas

[Kiwifrukt]

Eftersom jag tänker att det här är lite en spinoff på min inställning svarar jag. Jag har lite svårt att se att jag har sagt att vi ändrar våra sätt att vara, det låter ju väldigt dramatiskt. För mig är det här, att visa kärlek och ge bekräftelse på ”den andres vis”, inte märkligare än att mannen är pedant = jag anstränger mig för att hålla en mer städad hemmiljö än jag själv kanske tycker är nödvändigt eller att jag inte kan leva utan hund = vi har en hund trots att mannen tänkt sig att aldrig ha det. Men det kanske också framstår som stora uppoffringar för många här?

Jag är med på vad du menar. Alla har olika små negativa egenskaper, alla (!), och i ett förhållande måste båda acceptera det. Vilket säkert är lätt i början i den där rosa fasen när de är nykära. Grejen är väl att förhållandet ska överleva även sen, när de där (små)grejerna börjat bli irriterande.

Och för mig är det enorm skillnad på småsaker som en stör sig på, och stora grejer som i TS fall, där det inte verkar finnas mycket bra med förhållandet. Jag stör mig på småsaker hos min mamma, min kollega, en kompis, min kusin, alla har ju nått som inte är perfekt. Att hitta en så pass perfekt partner att det inte finns några störningar alls känns omöjligt? Grejen är väl att kompromissa om det är något som är extremt viktigt för den andra, som att ni har hund fast att din sambo egentligen inte hade tänkt det.

 

[Sofie_B]

Jag är med på vad du menar. Alla har olika små negativa egenskaper, alla (!), och i ett förhållande måste båda acceptera det. Vilket säkert är lätt i början i den där rosa fasen när de är nykära. Grejen är väl att förhållandet ska överleva även sen, när de där (små)grejerna börjat bli irriterande.

Och för mig är det enorm skillnad på småsaker som en stör sig på, och stora grejer som i TS fall, där det inte verkar finnas mycket bra med förhållandet. Jag stör mig på småsaker hos min mamma, min kollega, en kompis, min kusin, alla har ju nått som inte är perfekt. Att hitta en så pass perfekt partner att det inte finns några störningar alls känns omöjligt? Grejen är väl att kompromissa om det är något som är extremt viktigt för den andra, som att ni har hund fast att din sambo egentligen inte hade tänkt det.

Precis, och jag tror att det är väldigt farligt att tänka att en relation bara ska kunna fungera genom att båda parter bara är sig själva och inte anpassar sig/anstränger sig för att förstå den andra. Jag tror att det är svårt att hitta för dom flesta, även om dom förhållandena säkert finns där ute. Men har man automatiskt bilden att det är så det ska vara kan man riskera att gå på en nitlott gång på gång. Sen ska det ju inte kännas jobbigt eller ta energi att anpassa/anstränga sig, en relation ska alltid ge mer än den tar (i alla fall sett över en tid) annars är det fel.

 

[Petruska]

Jag är med på vad du menar. Alla har olika små negativa egenskaper, alla (!), och i ett förhållande måste båda acceptera det. Vilket säkert är lätt i början i den där rosa fasen när de är nykära. Grejen är väl att förhållandet ska överleva även sen, när de där (små)grejerna börjat bli irriterande.

Och för mig är det enorm skillnad på småsaker som en stör sig på, och stora grejer som i TS fall, där det inte verkar finnas mycket bra med förhållandet. Jag stör mig på småsaker hos min mamma, min kollega, en kompis, min kusin, alla har ju nått som inte är perfekt. Att hitta en så pass perfekt partner att det inte finns några störningar alls känns omöjligt? Grejen är väl att kompromissa om det är något som är extremt viktigt för den andra, som att ni har hund fast att din sambo egentligen inte hade tänkt det.

Men varför tänker du på det där med hunden som en kompromiss? Min sambo har katter och har haft det hela sitt liv, nu också. Jag skulle aldrig ha katt på egen hand. Men det är ingen kompromiss. Han har katter, helt enkelt. Det har inte direkt med mig att göra. Jag fattar inte vad det är att kompromissa om?

 

[Sofie_B]

Men varför tänker du på det där med hunden som en kompromiss? Min sambo har katter och har haft det hela sitt liv, nu också. Jag skulle aldrig ha katt på egen hand. Men det är ingen kompromiss. Han har katter, helt enkelt. Det har inte direkt med mig att göra. Jag fattar inte vad det är att kompromissa om?

Om du faktiskt inte hade velat ha en katt förutsatt att du levde med någon annan än din sambo men nu har det för att det är viktigt för honom så är det väl per definition en kompromiss om hur man ska leva? Hur kan det inte ha med dig att göra, du lever ju med katterna och det som följer därav?

 

[Sleepy]

det är lättare för oss båda att anstränga oss för att visa det på den andres sätt, men vi båda ser det också som en självklarhet och något vi vill göra. Så länge det fungerar för båda parter och man är överens och trivs i relationen så är det ju jättebra, hur man än gör det.

Ja det är ju bra att ni är överens och nöjda och har hittat något som fungerar för er.

Själv skulle jag inte vilja leva så. Jag upplever en väldig skillnad på när något sägs eller görs medvetet för att den andre tror att det är det jag vill mötas av; eller om det kommer naturligt som ett uttryck för den andres känslor/tankar.

Jag har bekanta i yttersta periferin som dräller komplimanger och gester mot mig som rent fjäsk, i ett försök att manipulera sig närmare. Så genomskinligt och motbjudande.

 

[Petruska]

Om du faktiskt inte hade velat ha en katt förutsatt att du levde med någon annan än din sambo men nu har det för att det är viktigt för honom så är det väl per definition en kompromiss om hur man ska leva? Hur kan det inte ha med dig att göra, du lever ju med katterna och det som följer därav?

Det är partners katter. Helt enkelt. Det är ingen kompromiss, jag är inte tillfrågad. Katterna ingår i paketet helt enkelt. De går inte att kompromissa om. Hen har katter. Det är allt. Jag vill inte ha katter, men nu har ju partner katter? Ska jag förbjuda det? Tillåta det? Utifrån vilken maktposition då?

Jag förstår inte vad en kompromiss skulle bestå i?

 

[tanten]

Ja det är ju bra att ni är överens och nöjda och har hittat något som fungerar för er.

Själv skulle jag inte vilja leva så. Jag upplever en väldig skillnad på när något sägs eller görs medvetet för att den andre tror att det är det jag vill mötas av; eller om det kommer naturligt som ett uttryck för den andres känslor/tankar.

Jag har bekanta i yttersta periferin som dräller komplimanger och gester mot mig som rent fjäsk, i ett försök att manipulera sig närmare. Så genomskinligt och motbjudande.

Oj så svart och vitt?

Jag resonerar nog annorlunda.

Ser jag att en arbetskamrat har en snygg tröja så ser jag till att uttrycka det verbalt, inte bara tänka det inne i mitt huvud. Åsikten ("snygg tröja") finns ju där men arbetskamraten blir sannolikt glad av att jag säger det och inte bara tänker.
Om någon gör en snygg fint, mål, dribbling i en bollsport och kompisarna hojtar "Snyggt!" blir det en glädje för både kompisarna och den som gjorde prestationen.
Det kan väl aldrig vara fjäsk??

Jag skulle nog må rätt illa om jag var tvungen att fundera på om mina komplimanger och beröm skulle kunna uppfattas som fjäsk eller motbjudande.

Har en nära vän som strör positivism runt sig hela tiden. En del avskyr hennes tillgjordhet. De som lär känna henne närmare upptäcker att det inte finns ett enda uns av tillgjordhet i henne. Hon ÄR genomgod, klarsynt och briljant. Och hon är expert på att verkligen SE andra människor.

 

[Sofie_B]

Ja det är ju bra att ni är överens och nöjda och har hittat något som fungerar för er.

Själv skulle jag inte vilja leva så. Jag upplever en väldig skillnad på när något sägs eller görs medvetet för att den andre tror att det är det jag vill mötas av; eller om det kommer naturligt som ett uttryck för den andres känslor/tankar.

Jag har bekanta i yttersta periferin som dräller komplimanger och gester mot mig som rent fjäsk, i ett försök att manipulera sig närmare. Så genomskinligt och motbjudande.

Ja, vi ser på det helt olika. Jag upplever också en väldig skillnad på när något sägs och görs medvetet för att den andre tror att det är det jag vill mötas av - jag blir ännu gladare för att den personen faktiskt gör en extra ansträngning för att glädja mig.

Det sista har jag svårt att kommentera.. spontant låter det ju väldigt trevligt med bekanta som strör komplimanger och fina gester runt sig, men jag vet ju inte vad "manipulera sig närmare" betyder och kanske är det däri hela skillnaden ligger.

 

[Petruska]

Precis, och jag tror att det är väldigt farligt att tänka att en relation bara ska kunna fungera genom att båda parter bara är sig själva och inte anpassar sig/anstränger sig för att förstå den andra. Jag tror att det är svårt att hitta för dom flesta, även om dom förhållandena säkert finns där ute. Men har man automatiskt bilden att det är så det ska vara kan man riskera att gå på en nitlott gång på gång. Sen ska det ju inte kännas jobbigt eller ta energi att anpassa/anstränga sig, en relation ska alltid ge mer än den tar (i alla fall sett över en tid) annars är det fel.

För mig framstår det som en betydligt större risk att vara så öppen för att relationen är något man ska arbeta med, man ska ge och ta, man ska kompromissa, man ska bete sig så att den andra parten är allmänt nöjd och glad osv. Och man ska kämpa för att hålla ihop.

Bakom den sortens uttalanden om förhållanden, verkar det ju finnas väldigt mycket skit. Ofta med en kvinna som slår knut på sig själv. Varför skulle man uppmuntra sådant?

 

[Kiwifrukt]

Men varför tänker du på det där med hunden som en kompromiss? Min sambo har katter och har haft det hela sitt liv, nu också. Jag skulle aldrig ha katt på egen hand. Men det är ingen kompromiss. Han har katter, helt enkelt. Det har inte direkt med mig att göra. Jag fattar inte vad det är att kompromissa om?

Men om @Sofie_B sambo inte hade velat ha hund alls, då hade de ju behövt kompromissa om det? Han kanske inte hade kläckt den grejen förrän en bit in i relationen, när hon hade blivit känslomässigt bunden till honom.

Ett exempel för mig personligen är att jag skulle inte vilja bo i stan. Och det ska mycket till för att jag ska vilja gå med på att bo någon annanstans än där jag bor idag. På grund av hästarna, ska tilläggas. Men vad gör jag om jag träffar en kille som absolut vill bo i lägenhet i stan? Någon får ju ge sig, eller så kan vi inte fortsätta tillsammans.

Men småsaker som går att kompromissa om kommer alltid finnas i varje relation. Alltid.

 

[Petruska]

Men om @Sofie_B sambo inte hade velat ha hund alls, då hade de ju behövt kompromissa om det? Han kanske inte hade kläckt den grejen förrän en bit in i relationen, när hon hade blivit känslomässigt bunden till honom.

Ett exempel för mig personligen är att jag skulle inte vilja bo i stan. Och det ska mycket till för att jag ska vilja gå med på att bo någon annanstans än där jag bor idag. På grund av hästarna, ska tilläggas. Men vad gör jag om jag träffar en kille som absolut vill bo i lägenhet i stan? Någon får ju ge sig, eller så kan vi inte fortsätta tillsammans.

Men småsaker som går att kompromissa om kommer alltid finnas i varje relation. Alltid.

Jag skulle nog fundera på varför det är så viktigt för mig att inte ha hund/katt, att jag inte kan leva med något/några av dessa djur i min närhet. När de är någon annans huvudansvar. En så rigid inställning till världen är det ju jobbigt att ha, tänker jag. Om jag nu vore så rigid, vore det ju inte i första hand en kompromiss med partner att försöka göra något åt det, utan det skulle ju främst underlätta mitt eget liv.

Om man vill vara ihop men har olika idéer om var/hur man ska bo, verkar det enklaste ju att inte flytta ihop. Det är den linje jag hade valt i det läget. Om det är att bo ihop som är själva poängen med att ha en partner, så verkar det ju lämpligt att hitta någon som vill detsamma som man själv. Annars hamnar man ju lätt i det som TS har hamnat i: ett hus som egentligen är hennes projekt, inte ett gemensamt.

 

[cirkus]

Det är rätt så intressant att följa tankegångarna som ni har angående att anstränga sig eller jobba för en relation.

Jag är väldigt glad att jag och min sambo verkar synka väldigt bra utan att jag uppfattar att någon av oss anstränger sig och gör en massa saker som den gör bara för den andras skull och inte själv känna för det egentligen.

 

[Sleepy]

Jag skulle nog må rätt illa om jag var tvungen att fundera på om mina komplimanger och beröm skulle kunna uppfattas som fjäsk eller motbjudande.

Det finns ju ingen anledning att fundera på, om du har ett ärligt uppsåt.

 

[tanten]

Jag skulle nog fundera på varför det är så viktigt för mig att inte ha hund/katt, att jag inte kan leva med något/några av dessa djur i min närhet. När de är någon annans huvudansvar. En så rigid inställning till världen är det ju jobbigt att ha, tänker jag. Om jag nu vore så rigid, vore det ju inte i första hand en kompromiss med partner att försöka göra något åt det, utan det skulle ju främst underlätta mitt eget liv.

Om man vill vara ihop men har olika idéer om var/hur man ska bo, verkar det enklaste ju att inte flytta ihop. Det är den linje jag hade valt i det läget. Om det är att bo ihop som är själva poängen med att ha en partner, så verkar det ju lämpligt att hitta någon som vill detsamma som man själv. Annars hamnar man ju lätt i det som TS har hamnat i: ett hus som egentligen är hennes projekt, inte ett gemensamt.

Men varför gör du det så svart/vitt?

Min uppfattning om att kompromissa är t.ex. att jag personligen inte skulle vilja ha XX. Men är det viktigt för min partner så har han en sådan och jag säger OK. Levde jag inte med partnern skulle jag aldrig skaffat en. Det blir en kompromiss för min del.

När min exman och jag flyttade ihop så ville han helst bo i ett hus på mammas gård. Det ville inte jag. Han kompromissade med sin önskan och vi bodde istället på en helt annan gård tillsammans. (sedan flyttade han tillbaka in i pojkrummet när vi separerade efter 20 år men det är en annan historia )

Två tydliga kompromisser i min ögon. Ingen av dem speciellt brutala. Ingen behöver "ge sig" Man jämkar ihop sig bara.

 

[Sofie_B]

Det är partners katter. Helt enkelt. Det är ingen kompromiss, jag är inte tillfrågad. Katterna ingår i paketet helt enkelt. De går inte att kompromissa om. Hen har katter. Det är allt. Jag vill inte ha katter, men nu har ju partner katter? Ska jag förbjuda det? Tillåta det? Utifrån vilken maktposition då?

Jag förstår inte vad en kompromiss skulle bestå i?

Okej. För mig går man inte in i ett samboende med ett paket som är så skrivet i sten att det inte går att kompromissa om utan snarare att båda går in i det med frågeställningen "hur vill vi att vårt liv tillsammans ska se ut?" och sen jobbar man sig fram till en lösning därifrån. Precis som @Kiwifrukt säger är en del saker dealbreakers, en del inte.

För mig framstår det som en betydligt större risk att vara så öppen för att relationen är något man ska arbeta med, man ska ge och ta, man ska kompromissa, man ska bete sig så att den andra parten är allmänt nöjd och glad osv. Och man ska kämpa för att hålla ihop.

Bakom den sortens uttalanden om förhållanden, verkar det ju finnas väldigt mycket skit. Ofta med en kvinna som slår knut på sig själv. Varför skulle man uppmuntra sådant?

Kanske att det ofta är så (se det fetmarkerade stycket), det vet jag inget om. Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet och det jag ser hos vänner och bekanta. För egen del kämpar vi inte för att hålla ihop och vi har en (jämförelsevis med andra par jag känner) extremt gynnsam utgångspunkt, men vi anstränger oss ändå regelbundet för att göra den andra lycklig. Stor skillnad för min del.

 

[mandalaki]

Om du faktiskt inte hade velat ha en katt förutsatt att du levde med någon annan än din sambo men nu har det för att det är viktigt för honom så är det väl per definition en kompromiss om hur man ska leva? Hur kan det inte ha med dig att göra, du lever ju med katterna och det som följer därav?

Fast en kompromiss innebär ju per definition att båda parter gör avkall på något och enas om en gemensam lösning som kan funka för båda? Och katter kan man inte delvis göra avkall på. Antingen har man katt eller inte, frågan är binär. Alltså är det ingen kompromiss.

 

[Sofie_B]

Det är rätt så intressant att följa tankegångarna som ni har angående att anstränga sig eller jobba för en relation.

Jag är väldigt glad att jag och min sambo verkar synka väldigt bra utan att jag uppfattar att någon av oss anstränger sig och gör en massa saker som den gör bara för den andras skull och inte själv känna för det egentligen.

Fast jag tror att det är lite missvisande att förstå det jag säger som en uppoffring jag gör bara för den andres skull. Det är ju inte så att jag gör saker mot min vilja bara för att tillfredsställa min man. Jag älskar honom, jag vill att han ska känna sig älskad och sedd, jag vet att jag kan göra vissa saker för att "ge" honom det = det gör oss båda lyckliga att jag gör det? Och han vice versa? Absolut ingen kvinnofälla och inte heller något som upplevs som det minsta betungande eller jobbigt för någon av oss utan ett sätt för oss att visa kärlek helt enkelt.

 

[Sofie_B]

Fast en kompromiss innebär ju per definition att båda parter gör avkall på något och enas om en gemensam lösning som kan funka för båda? Och katter kan man inte delvis göra avkall på. Antingen har man katt eller inte, frågan är binär. Alltså är det ingen kompromiss.

Fast jag kan väl kompromissa med en sak och han med en annan? Jag delar helt uppfattning @tanten ger uttryck för här ovan!

 

[mandalaki]

Fast jag kan väl kompromissa med en sak och han med en annan? Jag delar helt uppfattning @tanten ger uttryck för här ovan!

Du tänker typ "Ok, du vill ha katt, isåfall vill jag ha mormors piano i vardagsrummet, deal?"

 

[Petruska]

Men varför gör du det så svart/vitt?

Min uppfattning om att kompromissa är t.ex. att jag personligen inte skulle vilja ha XX. Men är det viktigt för min partner så har han en sådan och jag säger OK. Levde jag inte med partnern skulle jag aldrig skaffat en. Det blir en kompromiss för min del.

När min exman och jag flyttade ihop så ville han helst bo i ett hus på mammas gård. Det ville inte jag. Han kompromissade med sin önskan och vi bodde istället på en helt annan gård tillsammans. (sedan flyttade han tillbaka in i pojkrummet när vi separerade efter 20 år men det är en annan historia )

Två tydliga kompromisser i min ögon. Ingen av dem speciellt brutala. Ingen behöver "ge sig" Man jämkar ihop sig bara.

För mig handlar det nog om vilken sorts "projekt" man beskriver och förstår en relation som. Om relationen - som vi ser mycket av i den här tråden - beskrivs som något att arbeta med, kämpa för, kompromissa i osv, ja, då tycker jag att vi odlar en bild som jag inte tror är bra för oss (särskilt inte för kvinnor). Jag tycker att mycket i tråden närmast idealiserar det där kämpandet och kompromissandet. Jag tycker att det är lite tragikomiskt när rätt mycket yngre personer än jag själv talar om för mig att min hållning inte fungerar - när jag nu råkar veta att den fungerar.

Min poäng är nog, eller en av dem, att jag egentligen inte säger OK om katterna. Jag ser det inte som min sak att okeja dem. De är partners katter. Hen behöver inte mitt tillstånd eller min välsignelse för att "få" göra saker. Jag ser inte relationen som en sådan hopgeggad smet av två personer att de/vi måste eller ens kan tillåta eller förbjuda varandra saker.

Typ.

Alltså inte din svartvita bild, utan en annan bild.