Att skiljas

[Sofie_B]

Men nu gällde frågan om jag bemödar mig om att bete mig så att min partner känner sig älskad. Svaret på den frågan är nej. Jag tycker att det framstår som outhärdligt jobbigt att leva ett liv där ens känslor för varandra är så svårhanterliga att man måste tänka på att och hur de går fram.

Nu handlar ju inte tråden om varken din eller min syn på relationer, så jag ska släppa det här då det (nog) inte hjälper TS vidare, men jag kan inte låta bli att reagera över hur oerhört osympatiskt jag finner just den här kommentaren. För mig är det själva grundpelaren i att vara i en relation, att jag bemödar mig om att bete mig så att min partner känner sig älskad och vice versa. Det är det som berikar vårt liv tillsammans. Jag ser det inte alls som en uppoffring eller något som är jobbigt, och inte heller är våra känslor för varandra särskilt svårhanterliga. Det är bara så att jag inte kan tillåta mig själv att ha en sån snäv världsbild att jag kan utgå från att alla fungerar som jag och inte heller kan jag vara så oskön att jag rakt upp och ner säger "det här är jag, gilla det eller gå". Ingen är ofelbar och alla har vi brister och jag ser det som en självklarhet att göra vad jag kan för att mina brister ska drabba dom jag älskar så lindrigt som möjligt.

 

[Petruska]

Nu handlar ju inte tråden om varken din eller min syn på relationer, så jag ska släppa det här då det (nog) inte hjälper TS vidare, men jag kan inte låta bli att reagera över hur oerhört osympatiskt jag finner just den här kommentaren. För mig är det själva grundpelaren i att vara i en relation, att jag bemödar mig om att bete mig så att min partner känner sig älskad och vice versa. Det är det som berikar vårt liv tillsammans. Jag ser det inte alls som en uppoffring eller något som är jobbigt, och inte heller är våra känslor för varandra särskilt svårhanterliga. Det är bara så att jag inte kan tillåta mig själv att ha en sån snäv världsbild att jag kan utgå från att alla fungerar som jag och inte heller kan jag vara så oskön att jag rakt upp och ner säger "det här är jag, gilla det eller gå". Ingen är ofelbar och alla har vi brister och jag ser det som en självklarhet att göra vad jag kan för att mina brister ska drabba dom jag älskar så lindrigt som möjligt.

Om du vill släppa en tråd är det väl rätt underligt att samtidigt ta i mot mig?

Det där är ju ett lysande exempel på att INTE försöka vara trevlig, INTE försöka formulera sig så att den andra inte trängs in i något och ett exempel på där du talar om för mig hurdan jag är, och det genom en halmgubbe. Precis sådant som jag tror är bra att undvika.

 

[Sofie_B]

Om du vill släppa en tråd är det väl rätt underligt att samtidigt ta i mot mig?

Nej, inte släppa tråden.. men släppa diskussionen kring din respektive min syn på relationer och att behöva "arbeta" på relationen då det kanske inte hjälper TS att vi fortsätter att grotta i det. Tråden tänkte jag fortsätta följa och om möjligt bidra så att TS får stöta och blöta sina funderingar och känslor.

 

[Petruska]

Nej, inte släppa tråden.. men släppa diskussionen kring din respektive min syn på relationer och att behöva "arbeta" på relationen då det kanske inte hjälper TS att vi fortsätter att grotta i det. Tråden tänkte jag fortsätta följa och om möjligt bidra så att TS får stöta och blöta sina funderingar och känslor.

Tack, det förstod jag.

 

[Mixoman]

Ja, jag ser en massa goda skäl att uppföra sig trevligt och vettigt och vid behov hjälpsamt mot folk efter allra bästa förmåga, faktiskt. Men min partner intar ingen särställning där, och hen är tack och lov inte en av de personer i min närhet där detta kräver nämnvärd ansträngning.

Det du nämner är väl något av ett livsprojekt, eller i alla fall ett av många genomgående teman i livet, men jag ser det inte direkt som en förhållandegrej därutöver. (Vill jag öva mer aktivt på saken, är tex min mamma mer lämplig för mig att öva på. Henne irriterar jag mig på ideligen, och faktiskt utan annan anledning än att jag är lite dum i huvudet.)

Det är skönt att det kommer utan nämnvärd ansträngning. Min poäng är att jag tror det finns många nyanser och gradskillnader. I andra ytterligheten vänder man ut och in på sig själv utan att få något tillbaka, vilket vi kan läsa om ofta här.

Mammor är ett fenomen i sig, i det fallet slutade jag öva helt för 15 år sen.

 

[Modest]

Ja, och vilket verb som handlar om relationen. Har vi en relation, eller gör vi en? Jag lutar åt gör? Men till och med grammatiken arbetar ju mot mig där.

Ja det stämmer ju faktiskt, "att ha" en relation är ett rätt passivt begrepp. Att göra eller delta i en relation känns ju mer korrekt även om det låter ganska konstigt

 

[Sleepy]

jag bemödar mig om att bete mig så att min partner känner sig älskad

Det låter jobbigt.

Själv bara älskar jag. Det är ingen som missar det i mottagande änden.

 

[Sleepy]

Ja det stämmer ju faktiskt, "att ha" en relation är ett rätt passivt begrepp. Att göra eller delta i en relation känns ju mer korrekt även om det låter ganska konstigt

Passivt, ja. Det är nog så att somliga bara "har" en relation - tills partnern hotar med att lämna. Då plötsligt ska det jobbas på relationen o ändras på sig.

Mycket bättre då med ett pågående, aktivt "görande".

 

[Sofie_B]

Det låter jobbigt.

Själv bara älskar jag. Det är ingen som missar det i mottagande änden.

Nej, inte alls faktiskt. Det är inte på något sätt en uppoffring. Jag älskar min man otroligt mycket och självklart vill jag visa det. Jag vill ge honom gåvan att känna sig precis så älskad som han är. Vi är dock olika sett till vad vi behöver för att känna oss bekräftade och älskade. Då anstränger jag mig att visa min kärlek på hans sätt istället för på mitt sätt, även fast det faller sig mer naturligt för mig att visa den på mitt sätt.

 

[Kattennizze]

Nej, inte alls faktiskt. Det är inte på något sätt en uppoffring. Jag älskar min man otroligt mycket och självklart vill jag visa det. Jag vill ge honom gåvan att känna sig precis så älskad som han är. Vi är dock olika sett till vad vi behöver för att känna oss bekräftade och älskade. Då anstränger jag mig att visa min kärlek på hans sätt istället för på mitt sätt, även fast det faller sig mer naturligt för mig att visa den på mitt sätt.

sånt där kan vara lömskt, speciellt för kvinnor som tar omsorgsansvaret i huvudsak. Nu säger jag inte att du är sådan alls, men det kan vara därför som många kvinnor slår knut på sig själva för att visa "kärlek" på mannens villkor, t ex ha sex fast de inte själva vill, det är ju väldigt väldigt vanligt tyvärr.

 

[Modest]

Nej, inte alls faktiskt. Det är inte på något sätt en uppoffring. Jag älskar min man otroligt mycket och självklart vill jag visa det. Jag vill ge honom gåvan att känna sig precis så älskad som han är. Vi är dock olika sett till vad vi behöver för att känna oss bekräftade och älskade. Då anstränger jag mig att visa min kärlek på hans sätt istället för på mitt sätt, även fast det faller sig mer naturligt för mig att visa den på mitt sätt.

Jag tänker lite tvärtom. Min partner får förstå hur jag visar kärlek och vice versa.

 

[Sofie_B]

sånt där kan vara lömskt, speciellt för kvinnor som tar omsorgsansvaret i huvudsak. Nu säger jag inte att du är sådan alls, men det kan vara därför som många kvinnor slår knut på sig själva för att visa "kärlek" på mannens villkor, t ex ha sex fast de inte själva vill, det är ju väldigt väldigt vanligt tyvärr.

Så kan det ju absolut vara, men då ligger inte grundproblemet i att vilja visa kärlek på det sätt som får den andra parten att känna sig mest älskad utan i att det bara går åt ett håll och det är ju alltid farligt/dåligt.

 

[Modest]

Jag tänker lite tvärtom. Min partner får förstå hur jag visar kärlek och vice versa.

(När jag tänker efter så visar vi nog kärlek på ungefär samma sätt, så jag kan nog i och för sig inte uttala mig om hur vi hade mötts om det inte vore så.)

@Sofie_B Vad menar du med att ni visar kärlek på olika sätt?

 

[Sofie_B]

Jag tänker lite tvärtom. Min partner får förstå hur jag visar kärlek och vice versa.

Ja och funkar det är det ju jättebra. I mitt förhållande hade det lett till onödigt många krockar och det är lättare för oss båda att anstränga oss för att visa det på den andres sätt, men vi båda ser det också som en självklarhet och något vi vill göra. Så länge det fungerar för båda parter och man är överens och trivs i relationen så är det ju jättebra, hur man än gör det. Det är väl när det blir som för TS att man känner att det bara går åt ett håll som det blir ett problem.

 

[Sofie_B]

(När jag tänker efter så visar vi nog kärlek på ungefär samma sätt, så jag kan nog i och för sig inte uttala mig om hur vi hade mötts om det inte vore så.)

@Sofie_B Vad menar du med att ni visar kärlek på olika sätt?

Min man hämtar mycket bekräftelse ur det verbala och den fysiska beröringen. Att man säger att man älskar varandra och andra gulliga saker, att man säger att den andra är fin, att man skriver gulliga saker till varandra, att man lägger en hand på den andra när man går förbi, att man sitter nära varandra i soffan osv. Jag hämtar istället bekräftelse i att någon ser mig och mina behov. Att han kanske har snappat upp att jag har haft en tung dag och därför har middagen redo när jag kommer hem, eller att han till exempel städat när jag kommer hem trots att vi sagt att vi skulle göra det tillsammans bara för att jag ska få vila och sådana saker. För mig betyder det inte så mycket att någon säger att dom älskar mig, jag vill mer att dom visar att dom älskar mig. För honom är det tvärtom.

 

[Modest]

Ja och funkar det är det ju jättebra. I mitt förhållande hade det lett till onödigt många krockar och det är lättare för oss båda att anstränga oss för att visa det på den andres sätt, men vi båda ser det också som en självklarhet och något vi vill göra. Så länge det fungerar för båda parter och man är överens och trivs i relationen så är det ju jättebra, hur man än gör det. Det är väl när det blir som för TS att man känner att det bara går åt ett håll som det blir ett problem.

Min man hämtar mycket bekräftelse ur det verbala och den fysiska beröringen. Att man säger att man älskar varandra och andra gulliga saker, att man säger att den andra är fin, att man skriver gulliga saker till varandra, att man lägger en hand på den andra när man går förbi, att man sitter nära varandra i soffan osv. Jag hämtar istället bekräftelse i att någon ser mig och mina behov. Att han kanske har snappat upp att jag har haft en tung dag och därför har middagen redo när jag kommer hem, eller att han till exempel städat när jag kommer hem trots att vi sagt att vi skulle göra det tillsammans bara för att jag ska få vila och sådana saker. För mig betyder det inte så mycket att någon säger att dom älskar mig, jag vill mer att dom visar att dom älskar mig. För honom är det tvärtom.

Aha. Jag tycker att det är ett ganska kategoriskt sätt att se på saken. Jag tänker överhuvudtaget inte så, utan mer varierande och flytande på mina eller min partners behov (om du förstår ungefär hur jag menar). Det skulle nog aldrig falla mig in att göra eller säga saker för att jag vet att det passar in i hans behovsmall.

 

[Petruska]

Aha. Jag tycker att det är ett ganska kategoriskt sätt att se på saken. Jag tänker överhuvudtaget inte så, utan mer varierande och flytande på mina eller min partners behov (om du förstår ungefär hur jag menar). Det skulle nog aldrig falla mig in att göra eller säga saker för att jag vet att det passar in i hans behovsmall.

Inte jag heller. Jag har öht inte tänkt på "visa kärlek" som en specifik kategori av handlingar.

 

[Amha]

Aha. Jag tycker att det är ett ganska kategoriskt sätt att se på saken. Jag tänker överhuvudtaget inte så, utan mer varierande och flytande på mina eller min partners behov (om du förstår ungefär hur jag menar). Det skulle nog aldrig falla mig in att göra eller säga saker för att jag vet att det passar in i hans behovsmall.

Nej det där är.. knepigt. Jag och min partner har ju olika sätt att visa känslor på. Vi har även olika sätt att ta emot dem så att säga. Jag gillar ju egentligen det där med fina ord, beröring osv samtidigt som jag gärna vill ha distans också. Jag vet att min partner inte är sådan och att han ibland klappar försiktigt på mig för att visa att jag är uppskattad (herregud vad dött det lät, riktigt så illa är det inte, det var mest för att visa skillnaden ). Han kommer hem med choklad om jag har haft det tungt för han vet att jag gillar choklad och han lagar mat om jag inte har orkat osv. Hur som haver. Jag vet ju att det han gör är pga kärlek. Om jag vid något tillfälle önskar något specifikt så får jag säga det, precis som han gör ibland. Att vi ska ändra på våra sätt att vara känns ju inte helt rätt.

 

[Sofie_B]

Aha. Jag tycker att det är ett ganska kategoriskt sätt att se på saken. Jag tänker överhuvudtaget inte så, utan mer varierande och flytande på mina eller min partners behov (om du förstår ungefär hur jag menar). Det skulle nog aldrig falla mig in att göra eller säga saker för att jag vet att det passar in i hans behovsmall.

Ja, kanske. Men som sagt, jag ser det ju inte som en uppoffring eller något jag gör bara för hans skull. Att få känna sig sedd, älskad och bekräftad är den största gåvan jag anser att jag kan ge till min parner och det gör mig därmed lycklig att ge det till honom (på hans sätt). På samma sätt som han gör för mig. Huvudsaken är väl att relationen är jämställd och att båda ger och tar någorlunda lika och båda är nöjda, oavsett hur man gör det.

 

[Sofie_B]

Nej det där är.. knepigt. Jag och min partner har ju olika sätt att visa känslor på. Vi har även olika sätt att ta emot dem så att säga. Jag gillar ju egentligen det där med fina ord, beröring osv samtidigt som jag gärna vill ha distans också. Jag vet att min partner inte är sådan och att han ibland klappar försiktigt på mig för att visa att jag är uppskattad (herregud vad dött det lät, riktigt så illa är det inte, det var mest för att visa skillnaden ). Han kommer hem med choklad om jag har haft det tungt för han vet att jag gillar choklad och han lagar mat om jag inte har orkat osv. Hur som haver. Jag vet ju att det han gör är pga kärlek. Om jag vid något tillfälle önskar något specifikt så får jag säga det, precis som han gör ibland. Att vi ska ändra på våra sätt att vara känns ju inte helt rätt.

Eftersom jag tänker att det här är lite en spinoff på min inställning svarar jag. Jag har lite svårt att se att jag har sagt att vi ändrar våra sätt att vara, det låter ju väldigt dramatiskt. För mig är det här, att visa kärlek och ge bekräftelse på ”den andres vis”, inte märkligare än att mannen är pedant = jag anstränger mig för att hålla en mer städad hemmiljö än jag själv kanske tycker är nödvändigt eller att jag inte kan leva utan hund = vi har en hund trots att mannen tänkt sig att aldrig ha det. Men det kanske också framstår som stora uppoffringar för många här?