Vad jag känner igen mig! Jag tycker att om man är vänner (inte bara en random typ kollega eller granne) så ska man vara intresserad av att lyssna också och inte bara mala på om sitt. Klart jag också stänger av och slutar lyssna om kollegan för 465223 gången berättar om sina barns sömnproblem eller om sin golfresa (saker som jag är genuint ointresserad av) men jag räknar inte dessa som vänner heller. Det är inga personer jag berättar personliga saker för, utan vi pratar om jobbet och neutrala saker som typ tv-program eller vädret eller motsvarande oskyldigt samtalsämne.
Har dock haft en ”vän” (med andra ord - jag trodde att vi var vänner) som jag hade gemensamma intressen med. Hen pratar på om sitt och kräver min fulla uppmärksamhet slash beundran, är jag inte hundra procent superentusiastisk blir hen sur. Om jag däremot försöker föra in samtalet på mig och mitt liv, avslutar personen samtalet/går under jorden/fortsätter prata om sig. Kan också bli sur för att jag, precis som någon annan skrev, uppehåller hens dyrbara tid med att prata om mig. Det tycker jag är mycket värre än en tjatig kollega, den personen vill ju mest klaga av sig och det kan jag bjuda på. Men en närmare relation, oavsett slag, ställer i alla fall jag lite mer krav på. Fullblodsegoister som mest vill trycka ner mig är jag inte intresserad av att ha en närmare relation med, men när man tror att man är vänner är det klart att man blir ledsen när man inser att den andra personen mest har en som någon slags biktfader som hen kan klaga eller skryta för.