Men så gör jag självklart inte. Hur kan du ens tro det av alla långa förklaringar jag har skrivit? Om jag ringer så frågar jag först om hen har tid att prata. Ibland skickar jag meddelande först för att kolla om det är läge att ringa. Är det inte läge/jag inte får något svar utgår jag ifrån att hen inte har tid/lust/ork att prata och då ringer jag såklart inte. Jag har inga som helst problem med att respektera att någon inte har tid eller lust att prata med mig. Är det något väldigt viktigt kan jag skriva det men inte mer än så. Har hen tid och lust så frågar jag hur det är, hen berättar om något i säg en halvtimme. Om jag sedan berättar jag något eller om jag bara kommenterar något om det hen säger och det är mer än en mening så blir hen mer och mer irriterad, kort i tonen och tillslut fräser hen till och blir arg för något och vad hen blir arg över förstår jag inte och frågar jag så blir hen ännu argare eller så avslutar hen samtalet abrupt.Om du ringer nån, frågar hur det är med dem av artighetsskäl och sen vill prata om ditt, är det inte du som är monologframföraren då?
Jag hatar att bli avbruten när jag gör saker för att nån vill ringa och prata av sig. Frågar man mig hur jag mår får man ett kort svar, sen frågar jag vad jag kan hjälpa till med. Börjar man då en lång utläggning om något som hade kunnat tas som en inre monolog så blir jag definitivt kort i tonen...
Det handlar alltså inte alls om att jag skulle vilja ringa och prata av mig. Prata av mig gör jag sällan och aldrig med den personen. Behöver jag prata av mig är jag alldeles för sårbar för att ringa till hen eftersom jag vet hur det blir. Det handlar om att hålla kontakten och vi kan prata om allt från hens senaste resa till vad hen ska göra/har gjort i helgen eller vad som händer på jobb eller vad som.